Okategoriserat

Europa surrar av tankar. Människor bubblar av känslor. Det handlar förstås om världsläget, åtminstone i vår del av världen. Vart leder politikers och opinionsbildares uttalanden? Det finns anledning för dem som har makten över människors känslor och som kan påverka förutsättningarna för befolkningars politiska och militära handlingar att fundera igenom hur processen från fred till krig ser ut och om denna process enbart är av godo.

Frankrike är alltid föredömligt i meningen att de mänskliga frågor som finns närvarande i alla politiska och militära konflikter lyfts fram och begrundas. Många frågar sig följande: Vad innebär till exempel en presidents tal till nationen för hur medborgarna kommer att agera på kort och lång sikt? Väcker hans uttalanden rädsla får det förstås konsekvenser. Han måste som många andra ledare fundera över effekterna av varje uttalande.

Emmanuel Macron spelar på rädslan och han gör det sannolikt för att nå resultat, det vill säga en ökad benägenhet hos franska folket att följa honom som ledare. Blir jag som medborgare rädd söker jag mig sannolikt till någon som förefaller ha makt och som jag hoppas kunna känna tillit till. I Frankrikes fall är skepsisen till ledarna alltid närvarande hos många av medborgarna. Men visst påverkades fransmännen av att Macron talade om kampen för att hindra covid att sprida sig i landet som ett krig. Han lyckades med detta höjda tonläge att få ett bråkigt och oppositionellt folk att böja sig på ett sätt som faktiskt förvånade omvärlden. I efterhand frågar sig en del om detta var rätt strategi. Det slet hårt på människornas psyken med den instängdhet som presidentens åtgärder ledde till. Dessutom har covidbekämpningen ytterligare försämrat landets ekonomi.

Nu talar han igen i termer av krig. Frågan är då om denna rädsla som hans retorik nu väcker leder till samma rädsla och samma uppställning bakom ledaren? Är Ryssland på väg att förklara krig med andra nationer inom en snar framtid? Kommer det att leda till att en fransk president skickar franska trupper till Ukraina eller ett annat land?

President Macron vill ta ledningen i Europa i det vacuum som USA lämnat efter sig. Han svingar förstås inte sitt svärd för ett krig mot Ryssland men han talar för att skicka så kallade fredstrupper till Ukraina inom kort och han öppnar för ett breddat kärnvapenparaply där flera europeiska länder ska tänkas ingå. Och stödet till EU:s så kallade stora upprustningspaket på 800 miljarder euro som i själva verket är lånade pengar till största delen. För Frankrike påminner dess del av paketet som om Macron snarare som Don Quijote i Cervantes roman svingar det mot väderkvarnarna. Frankrike är skuldsatt upp över öronen och lär få svårt att ta sitt ansvar för helheten i den europeiska upprustningen.

Ingen vet, som den politiska strategen Henri Guano konstaterade i en tv-intervju, om Macron på sikt är beredd att gå i krig mot Ryssland eller inte. Det finns anledning att fråga sig om han helt har kontroll över läget. Trump har kastat omkull gamla föreställningar om tryggt amerikanskt skydd av Europa mot Ryssland. När det stödet verkar ha dragits undan agerar bland andra Macron som om Europa står inför ett omedelbart ryskt hot och måste agera med stora åtbörder. Håller denna maktdemonstration i verkligheten? Den skapar en stark rädsla som får människor att formera sig i led bakom ledaren. Men vad gör han sedan? Ett uppskrämt folk som inser att pengarna saknas för upprustning och som även kan misstänka att EU inte har den förmågan som en enad nation att gå från fred till krig.

Ingen har undgått att krisen i västvärlden ökat dramatiskt under de senaste veckorna. För att uttrycka det enkelt. USA har dragit tillbaka sitt ekonomiska stöd till Ukraina och därmed tvingat EU:s länder och Storbritannien att utan dröjsmål öka sin försvarsbudget och agera politiskt på ett helt annat sätt. Ursula von der Leyen har presenterat ett förslag på ett tillskott på 800 miljarder euro vilket godkändes igår av EU-ledarna i Bryssel.

Toppmötet kan med välvilja tolkas som en framgång  för EU både i en gemensam front – utom från Ungerns sida –  mot Ryssland och till stöd för Ukraina samt frågan om den ekonomiskt stora satsningen på upprustning. Mycket är trots detta i realiteten oklart. De 800 miljarderna euro ska inte till någon del stoppas in i konkreta militära resurser i Ukraina vilket gör det landets läge ytterst bekymmersamt när samtidigt USA – för tillfället – dragit tillbaka sitt stöd. Dessutom har inte EU-länderna dessa pengar. Merparten av dessa medel för upprustning är i realiteten en tillåtelse från EU- ledarna i Bryssel att de enskilda medlemsländerna kan låna utan att bryta mot unionens regler om begränsat budgetunderskott.

Ett land som Sverige har statsfinanserna i god ordning och kan möjligen tillåta sig att ta lån men för Frankrike är situationen prekär. I en intervju i tv-kanalen CNews i dag på morgonen försökte premiärminister François Bayrou att övertyga de intervjuande journalisterna och tittarna om att det skulle gå att låna till upprustning samtidigt som statens utgifter för sin verksamhet inte skulle inskränkas. Inga nedskärningar i välfärden, bara en jättelik upplåning till försvaret som gör den franska ekonomin än mer skakig.

Franska väljare är sällan naiva. En debatt kring statens upplåning och hotet mot dagens generösa välfärdspolitik kommer att diskuteras i medierna och bland vanligt folk på gator, arbetsplatser, kaféer och i hemmen. Det finns ett folkligt stöd i dag för den linje som ändå president Emmanuel Macron försöker driva med ett tydligt stöd för Ukrainas sak som Europas sak och en hård verbal politik mot Ryssland. När dessa ord sannolikt inte kommer på länge att kunna omsättas i handling lär kritiken mot de ledande politikerna, statschef och regering, att bli bister. Från den yttersta vänstern, Det okuvade Frankrike, hörs redan kritik mot att vanliga fransmän av nuvarande regering kommer att få det sämre socialt och ekonomiskt. Det finns en utpräglad misstro hos många fransmän som lever under fattiga förhållanden att kostnader för annat än sociala reformer och lägre skatt  snarare ska uppfattas som ett sätt för makthavarna i Paris att medvetet försämra deras levnadsvillkor.

Det värsta är förstås att gårdagens beslut i Bryssel inte kommer att hålla särskilt länge. Det blir svårt för alla europeiska länder att hålla fast vid en nuvarande kaxig inställning gentemot Ryssland. I Frankrike anar man redan att en och annan konstaterar att landet måste göra upp med det som kallas för russofobi. Det sannolika är att Frankrike som en av de tunga aktörerna i EU så småningom istället lägger kraften på fredsförhandlingar med Ryssland. Och Macron kommer också att liksom flera andra västländer som Storbritannien, Tyskland och Italien hitta en överenskommelse med USA. Vem kommer att tala om de 800 miljarderna euro om ett år?

Det är naturligtvis en tragisk utveckling i världspolitiken men ur ett strikt maktperspektiv för Emmanuel Macron innebär det en fördel för den franske presidenten. Han tar också på sig rollen att bli den ledande europeiska ledaren i relation till Trumpadministrationen men också till Ukraina och på sikt sannolikt till Putin och Ryssland.

Den fransk-tyska kopplingen är försvagad på grund av valet i Tyskland. Däremot stiger uppenbarligen den engelska premiärministern Keir Starmer fram vilket ju visas i hans värdskap för västmötet – utan USA – häromdagen i London.

Bedömare i Paris tycks mena att Macron inte tror på ett fredsavtal mellan Moskva och Washington särskilt med tanke på att Putin främst vill förödmjuka Ukraina. Macron och Starmer tycks istället vilja få till stånd en vapenvila på en månad. Utplacering av europeiska trupper kan ske i en andra etapp, enligt Macron, det vill säga efter en månad. Det ger några veckor till fredsförhandlingar.

Problemet med truppförstärkningar i Ukraina och en allmän mobilisering i Frankrike och i andra västeuropeiska länder är förstås penningfrågan. I Frankrike är läget prekärt ur en ekonomisk synvinkel. Landet fick visserligen en budget för 2025 häromveckan men det tycks inte som om regeringen lyckas minska budgetunderskottet nämnvärt. Häromdagen meddelade Standard & Poor ´s att landets kreditvärdighet minskat från AA till AA-. Nu vänder sig Macron till Bryssel om EU-stöd i ambitionen att stärka Europas militära förmåga.

President Macron och Nationell Samlings Marine Le Pen har hamnat i gräl om hur det franska kärnvapeninnehavet ska användas i avskräckningssyfte. Ska det fortsätta att vara franskt eller kan det delas med andra europeiska länder. Marine Le Pen är definitivt emot det senare alternativet. Macron vill pröva att fler länder kan gå in i ett samarbete i kärnvapenfrågan.

Häromdagen drabbades Frankrike av ännu ett terrordåd, denna gång i Mulhouse i östra Frankrike. En terrorist med rötterna i Algeriet dödade en man och skadade flera, bland annat några poliser, vid en attack som han genomförde med kniv.

Detta är det fjärde dådet av terrorkaraktär på ett år i Frankrike men det första som resulterat i att ett offer dödats. Dådet väcker starka känslor i Frankrike. De franska myndigheterna har vid tio tillfällen begärt att få utlämna mannen till Algeriet men den algeriska regeringen har vägrat att ta emot honom. Mannen har av juridiska skäl inte kunnat hållas fängslad i Frankrike och därför givits möjlighet att genomföra terrorattacken.

De fransk-algeriska relationerna är dåliga. Samtidigt talar inte regeringen med en tunga. Läget är komplicerat eftersom denna regering består av flera partier som sinsemellan har skilda tendenser när det gäller hur hårt terrorism kan bekämpas utifrån lagliga aspekter. Hur långt är det möjligt att gå för att låsa in personer som uppenbarligen är radikaliserade och som polisen vet kan komma att begå terrorhandlingar? Vilka nya lagar kan instiftas för att underlätta för denna typ av brottsbekämpning?

Inrikesministern heter Bruno Retailleau och representerar högerpartiet Republikanerna. Han har uppenbarligen ett starkt folkligt stöd för en hård linje och nu talas det om att han, i det fall han inte får befogenheter för att hårdare bekämpa terroristerna i landet, kommer att avgå. Det skulle förstås bli ännu ett tungt slag mot president Macron och de partier som representerar mitten i fransk politik. Det blir ett tungt slag också för premiärminister François Bayrou som under ett par månader relativt framgångsrikt lyckats hålla ihop sin regering. Det skulle också gynna Nationell Samling. Dess ledare Jordan Bardella kräver nu att inga visa överhuvudtaget ska utfärdas till algerier med önskan att bosätta sig i Frankrike.

Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike har en annan uppfattning. Manon Aubry som representerar detta parti i Europaparlamentet och ofta uttalar sig i inrikespolitiska frågor anklagar inrikesministern för främlingsfientliga tvångstankar och att hans agerande än en gång lägger skulden  på alla fransk-algerier som bor i Frankrike.

Frankrikes regering kan i bästa fall komma överens om en gemensam linje i bekämpandet av terrorism men hindras av hur relationerna med ett land som Algeriet ska skötas på bästa sätt. Det senare är framförallt president Macrons huvudvärk. Den stora splittringen finns däremot i befolkningen och bland partierna som representerar så skilda grupper som muslimska invandrare från Nordafrika och de fransmän som bott i landet sedan generationer. Den senare gruppen, som sannolikt uppgår till två tredjedelar av befolkningen, har liten eller ingen förståelse för att terrorister inte skickas bort från Frankrike och/eller låses in i fängelser för lång tid. Terroristfrågan i dag är inte lika enkel att opinionsmässigt lösa som 2014 när de flesta fransmän gick ut och demonstrerade för satirtidningen Charlie Hebdo efter terrorattacken där eller tog starkt avstånd från det brutala dödandet av oskyldiga människan i nattklubben Bataclan och på fotbollsstadion Stade de France. Eller mot attacken av judar i en kosherbutik i en annan del av Paris. Mycket vatten har runnit i Frankrike på tio år när det gäller synen på  terroristattacker. Murarna mellan befolkningsgrupperna och partierna växer sig allt högre.

Paris i februari är kylslagen. Det är väl 5-6-7 grader i luften på eftermiddagen men det är kallt. Alla bär vinterkläder men somliga sitter ändå ute och äter lunch eller tar en kaffe på eftermiddagen. Bord och stolar på terrasserna tas aldrig bort. Paris lever på trottoarerna även under vintermånaderna.

Paris är inget museum även om en del påstår det. De menar att staden lämnat det bästa bakom sig. Paris var konstnärernas stad fram till andra världskriget. Mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget fanns kotterierna i Montmartre. Mellan världskrigen samlades målare, kompositörer och författare i Montparnasse. Konstnärerna finns dock alltid kvar. Sedan några decennier tillbaka bosätter de sig i kvarter utanför innerstaden. Det finns fortfarande relativt billiga lokaler för ateljéer och bostäder bland annat i Pantin eller Montreuil som ligger öster och nordöst om staden som en förlängning av det nittonde arrondissemanget. Här samsas de med fattiga invandrare, med knarkarkvartar men också med allt fler av de unga hipsters (bobos på franska) som inte har råd att bo i elfter arrondissemanget och hittar lägenheter utanför stan. Det skapas konst även i dag och parisarna är i hög grad ett skapande släkte. Industrier kan vi glömma i den franska huvudstaden. Nu söker sig folk från olika samhällsklasser till skapande yrken eller start-up-företag.

Min ena dotter och jag gick i dag på förmiddagen till det lilla muséet Maillol  på Rue de Grenelle i sjunde arrondissemanget och såg en liten utställning med tavlor av Nadia Léger, maka till Fernand Léger. Under tjugotalet var hon en del av de välkända konstnärskretsarna i Montparnasse. Det var i ock för sig ett bra tillfälle för dottern och mig att återvända i tavlor och texter till en svunnen tid. Fernand och Nadia målade tavlor och engagerade sig politiskt inom det franska kommunistpartiet. Moskva var centrum och Paris en viktig satellit i väst för marxistisk teori och medelklassens drömmar om ett paradis för arbetarklassen.

Det hänger på en av muséets väggar ett stort fotografi av plenisalen under den första franska kommunistkongressen efter andra världskriget, i juni-juli 1945. Paret Léger var inte ensamma om att bejaka detta parti och dess idéer. I dag tycks det märkligt med tanke på att Sovjetunionen styrdes av Josef Stalin som hade blod på sina händer. Men andra världskriget innebar kampen mot nazismen och Stalin och hans trupper bidrog till att Hitler besegrades. Och den kommunistiska frälsningsläran var förstås inte mer obegriplig för den tidens skapande fransmän än maoismen under 1960- och 1970-talen med Ordförande Maos kulturrevolution. Eller dagens drömmar om en multikulturell västvärld med så kallad normkritisk kultursyn och drömmar om en total nivellering av samhället och en befrielse av alla hinder för hur en människa ska kunna definiera sig.

Historia och nutid möts i de retrospektiva utställningarna. Musée Maillol ger en god möjlighet till reflektion över vår tid och vilken väg den tar. Konstnärerna på Fernand och Nadia Légers tid stred mot totalitarismen i Berlin med idéer från Moskva. Idag strider deras efterföljare mot andra krafter som hotar deras frihet. En frihetslängtan som har sitt berättigande men sannolikt hämtar näring från samma galna inspiratörer som kommunismens företrädare för ett sekel sedan.