Okategoriserat

Igår fälldes budgetförslaget som låg för beslut i nationalförsamlingen. Endast vänstern stödde förslaget som vänstern i utskotten lyckats vrida till sin fördel med skattehöjningar som riktat sig mot de rika i samhället.

Republikanen och premiärministern Michel Barniers och finansdepartementets budgetförslag för 2025 innehåller två delar; skattehöjningar och besparingar. I en första omgång har nu frågan om skattehöjningar behandlats i nationalförsamlingen. Som sagt, vänstern har fått en profil på dessa som inte tilltalar vare sig mitten eller högern och inte heller Nationell Samling. Som alltid står debatten mellan en vänster som vill skapa ökad jämlikhet via skatterna och en höger som vill undvika att alltför höga skatter på företag och de rika ska leda till begränsningar i tillväxten.

Nu sänder regeringen sitt ursprungliga förslag till senaten för behandling. Där finns en högermajoritet som kan sannolikt verkar för ett beslut mer i linje med Barniers idéer. Enligt konstitutionen får sedan en grupp av ledamöter från både senaten och nationalförsamlingen i uppdrag att hitta en kompromiss som då föreläggs nationalförsamlingen för ett slutligt avgörande. Men…

…sannolikt kommer frågan att istället underställas ett beslut av regeringen enligt paragrafen 49:3 i konstitutionen. Det är en form som använts mycket genom åren av regeringar i trångmål. Det har inte minst skett under de senaste åren efter det att president Macron förlorade sin majoritet i nationalförsamlingen 2022.

Om regeringen väljer att använda paragrafen 49:3 finns möjligheten för parlamentsledamöter att väcka misstroendevotum och det kommer otvivelaktigt att ske. Mycket talar då för att regeringen fälls. Frankrike kan inom några veckors tid se framemot en ny regeringskris. Det som kan rädda regeringen är om Nationell Samling väljer att inte rösta bort regeringen. Detta parti kan möjligen göra bedömningen att det är mer fördelaktigt att skjuta på ett sådant beslut. Vänstern kommer däremot med största sannolikhet att rösta för ett misstroendevotum.

Frankrike undkommer förstås inte den brottslighet som vi uppmärksammat i Sverige och som lett till en omläggning av delar av kriminalpolitiken i vårt land. I Frankrike rasar nu en debatt kring ökningen av våldet runt de kriminella gängen.

Några siffror: Narkotikahandeln är en stor och viktig affärsverksamhet som enligt uppgifter omsätter mellan 5 och 6 miljarder euro per år. Var fjärde intagen i fängelse sitter för narkotikabrott och de unga, icke myndiga, ökar i antal. Över 400 sköts ihjäl förra året i strider kopplade till narkotikagängen.

Till detta kommer en känsla av att samhället är hotat. Polisstationer attackeras av gäng. Borgmästarna i många av landets kommuner känner oro. Narkotikagängen förefaller skaffa sig allt mer makt genom sin våldsutövning.

Staten står inför två alternativ. Den kan blunda eller förminska problemen och vidta försiktiga åtgärder eller gå till motoffensiv. Självfallet tycker inte alla politiker lika. Många inom vänstern hoppas nog fortfarande mer på sociala och preventiva åtgärder medan högern tror på de repressiva insatserna.

Den nya regeringen har en vänsterpolitiker, Didier Migaud som kan beskrivas som moderat socialist och han är justitieminister. Bruno Retailleau, tidigare Republikanernas gruppledare i Senaten, är inrikesminister och ansvarig för polisväsendet. Det råder alltid en spänning mellan dessa två ministerier. I justitiedepartementet finns en tradition av att driva frågor kring mänskliga rättigheter. Robert Badinter är en av de legendariska innehavarna av denna post. Han drev framgångsrikt kampen för avskaffande av dödsstraffet i Frankrike. I början av François Hollandes mandatperiod genomfördes reformen med samkönade äktenskap av Christiane Taubira. Inrikesministrarna har alltid varit mer repressivt lagda och med nödvändighet orienterade mot att leda polisen i bekämpandet av våld av olika slag.

Migaud och Retailleau gjorde igår en uppmärksammad resa tillsammans till Marseille för att visa upp en enad front mot narkotikabrottsligheten som är särskilt utbredd i staden vid Medelhavet. Denna av alla så ifrågasatta regering försöker ändå, så länge den kan sitta kvar, att genomföra reformer. Migaud och Retailleau vet att det går en röd linje någonstans i det franska samhället. Om den kriminella världen får ännu mer utrymme har den också segrat över medborgarnas stat. Det skulle innebära ett hot mot den franska demokratiska konstitutionen och mot medborgarnas säkerhet.

Aldrig någonsin har ett amerikanskt presidentval följts med så stort intresse och haft så stor bevakning som årets. Det gäller verkligen i Sverige men också i Frankrike. I det senare fallet beror det inte minst på att de sociala medierna eller alternativmedierna har ökat i omfattning sedan förra valet. Mitt intryck är att Sverige inte alls hängt med i den utvecklingen. Sverige har poddar i stor utsträckning men inte utvecklade bolag som sänder via egna kanaler och via youtube. Det har Frankrike. Dessutom har det landet flera stora nyhetskanaler som nu tävlar med framgångsrikt med public service.

Jag valde att följa det amerikanska valet i morse huvudsakligen genom franska nyhetskanaler och i eftermiddag har jag också gjort nedslag i mindre bolags sändningar. Det lilla bolaget Les Incorrectibles sände till exempel från midnatt fransk tid till klockan 7 på morgonen genom att ha en programledare i Paris och en utsänd medarbetare i Washington. I studion i Paris fanns ständigt två gäster som kommenterade valet och som byttes ut vid flera tillfällen under nattens gång. Detta bolag har som namnet Les Incorrectibles säkert antyder en högernationell profil och presenterar därför andra vinklar än de flesta av de stora kanalerna. I denna sändning framstod det som klart att Trump var favoriten.

De kända, stora kanalerna på TV liksom merparten av tidningarna ger korrekta fakta men med en vinkling som är till fördel för Kamala Harris. Det är förväntat. Den västeuropeiska inställningen är ju sedan John F Kennedys dagar att demokraterna står för moderation, klokskap och balans. Dessutom förefaller det som om demokraterna är mer orienterade mot Europa. Vi västeuropéer utgår ifrån att demokratiska presidenter värnar vår säkerhet gentemot Ryssland och troget försvarar ett starkt NATO.

Den franska opinionen skiljer sig verkligen inte från den svenska. De flesta fransmän uttrycker att de hade röstat på Harris i detta presidentval även om den nationalistiska högern är starkare i Frankrike och därför gör att stödet för den demokratiska presidentkandidaten inte är fullt lika dominerande.

Jag lyssnade en stor del av morgonen på LCI som är en stor privat nyhetskanal. Det var påfallande hur vinklade kommentarerna var till Harris fördel. Det märktes inte minst i urvalet av gäster till den panel  som kommenterade valet från USA. Jag lyssnade också på CNews, den kanal som betecknas som högerlutande, av många som högerextrem. Här var tongången motsatt. Gästerna i den kanalens paneler jublade snarare över Trumps seger.

Franska nyhetskanaler var i morse än mer vinklade än vad som brukligt är kring franska inrikespolitiska frågor. Det är som om ett val i USA sätter igång en spänning mellan olika politiska falanger i Frankrike. Det verkar som om avståndet till ett annat land på andra sidan Atlanten tillåter att nyhetskanalerna släpper sina hämningar vad gäller opartiskhet. Den amerikanska politiken tillåts bli en utgångspunkt för att visa de värderingsmässiga skillnader som finns i den franska medievärlden men som hålls tillbaka i vanliga fall.

I allhelgonatider kan det vara lämpligt att kasta ett öga på de olika begravningstraditionerna och jämföra Sverige och Frankrike. Det visar sig i båda länderna att kremeringen blir allt vanligare och jordbegravningen allt mer sällsynt.

Ett franskt undersökningsföretag har följande statistik för begravningsritualen i sitt land. Det visar sig, inte oväntat, att andelen avlidna som kremeras ökar år från år. I dag kremeras 45 procent vilket ska jämföras med 35 procent för tio år sedan. Det som möjligen förvånar en svensk är att jordbegravningen fortfarande har en stark position och viktig för många fransmän. En knapp majoritet, 53 procent, väljer fortfarande att kroppen läggs i kista och sänks ner i en grav. För tio år sedan var siffran 63 procent. Allt tyder på att också i Frankrike kommer kremeringen att dominera inom en snar framtid.

Allt fler väljer bort jordbegravning för att ”besvära familjen”, ett argument som kan tyckas märkligt. Andra motiv för att istället kremera den avlidne är det skulle vara mer ekologiskt (vilket vissa mätningar motsäger) eller att det kostar mindre.

Kremeringar har länge ifrågasatts av katoliker och avvisas fortfarande av kristet-ortodoxa, judar och muslimer. Sedan Andra Vatikankonciliet i början på 1960-talet kan kremering få förekomma. I takt med att Frankrike avkristnas i snabb takt minskar uppenbart andelen jorebegravningar.

Låt oss då jämföra med Sverige. Inte oväntat har vi en högre andel kremeringar än i Frankrike. Jag läser i en undersökning från 2022 att endast 9 procent ges en jordbegravning och siffran har även under de senaste åren fortsatt att minska.

Sverige är, som det brukar sägas, världens mest sekulariserade land och det kan förstås till stor del förklara denna låga siffra. Jordbegravning och religiös övertygelse har ett samband. Även Frankrike är mycket sekulariserat. Sociologen Jérôme Fourquet har nyligen i en bok skrivit om att landet nu inträtt i den definitivt avkristnade epoken. Ändå fortsätter människor i hög grad att jordbegrava sina anhöriga. Landet har fler judar än i något annat västeuropeiskt land och en stor muslimsk befolkning. Det förklarar möjligen en del av denna höga siffra men förklarar ändå inte att trots allt varannan begravning sker genom jordbegravning. Kanske finns det i den franska traditionen en delvis annan syn på de döda. Kanske får – hos vissa fransmän – rationaliteten göra halt inför döden. Att bränna sin mamma, pappa eller sitt eget barn kan möjligen framstå som en okänslig handling oavsett inställning till Gud och det eviga.

Frankrike är omtalat för en vital kultur- och samhällsdebatt. Det är landet som påstås ha frambringat filosofer och författare av alla slag, förr och nu. Det är sant i hög grad. Ett högt antal av självmedvetna intellektuella leder trots allt till en bättre debatt. Samtidigt är dagens samhällsklimat ungefär lika likriktat i form av skilda kulturperspektiv som i andra västeuropeiska länder.

Under efterkrigstiden nådde Frankrike en höjdpunkt både i form av antalet berömda filosofer och författare och i intensiteten i debatten. Tv:n, det nya etermediet, bidrog till att också sprida debatten till fler människor och sannolikt stimulera dem till djupare resonemang kring samhällsfrågor i stort. Det kändes som om demokratin i meningen fri och öppen debatt nådde sin kulmen på 1980-talet. Jag minns många av dessa debatter som föreföll fria från inskränkningar. Här möttes vänstern och högern, kommunister och konservativa och alla däremellan. Olika former av kultur tilläts ta plats, den klassiska såväl som den moderna.

Detta pågick, om än med mindre intensitet, fram till ett antal år efter millennieskiftet. I dag saknas inte åsikter men däremot människor som möts för att pröva sina ställningstaganden mot varandra. Istället för debattprogram fylls nu både public service och privata tv-bolag av intervjuer och paneldiskussioner med experter som i grunden är överens. Det hettar sällan till därför att formaten har skapats för att undvika hettan och lidelsen. Det är som om arrangörerna av debatterna är rädda för att åsiktsskillnaderna i dag blivit för stora. Det är som om dessa producenter av media ser en överhängande risk för att polemiken i en studio leder till farliga konsekvenser. Antingen ökar risken för att människor som en konsekvens av dessa tv-debatter går ut  på gator och torg och slåss eller för att det demokratiska samhället med en grundläggande  värdegemenskap hotas.

Frédéric Taddeï är en programledare med många års erfarenhet inom public service-tv. Han öppnade för programserien Ce soir ou jamais som tidvis gick på bra kvällstid under flera kvällar i veckan under åren 2006-16.

Taddeï och hans redaktion hade förstås sett att den franska kultur- och samhällsdebatten under dessa år börjat innehålla röster som tidigare ansetts så extrema och marginella att de inte borde tillåtas utrymme i en mer officiell mediekanal som public service. När personer med bland annat högerextrema åsikter tilläts delta på lika villkor i programmet reagerade en stor del av den traditionella medieeliten med bestörtning och fördömanden. Som någon sa: ”Objektivitet är inte att ge en jude 5 minuters taletid och Hitler lika mycket.”

I dag finns ett antal fria nyhetskanaler med olika samhällsperspektiv parallellt med public service och rader av alternativa mediekanaler har uppstått. Däremot har public service dragit sig tillbaka från rollen att öppna för en helt fri debatt. Public service blir därför, i ett försvar för den traditionella modernismens värdegrund, en aktör på en fri marknad där andra, ofta skickliga och uppmärksammade kanaler bidrar med andra perspektiv.

Den fria debatten i form av meningsutbyten mellan begåvade och retoriskt skickliga politiker och intellektuella har avstannat. Fransmännen får inte tillgång till djupgående debatter kring de stora värdefrågorna. De kan däremot lyssna till rader av spännande resonemang som förs i alla de olika kanalerna men utan särskilt mycket av gränsöverskridande slag. Istället lockas den som själv står långt till vänster att välja de  kanaler som bäst överensstämmer med hans eller hennes värderingar. Likadant för den med konservativa eller högernationella åsikter som söker sig till nyhetskanalen CNews eller andra sociala plattformar med liknande värdegrund. Public service fångar i dag in människor som tilltalas av moderat vänster, center och moderat höger. Public service blir i hög grad ett mediehus för dem som försvarar det etablerade Frankrike och inte ett forum för alla medborgare. Public service har sannolikt inte ändra uppfattning om vad som passar i statliga kanaler men variationen av åsikter har gått utanför det som tidigare ansågs respektabelt.

Kanske en läsare av denna blogg utbrister: ”Det är ju som i Sverige”. Mitt svar blir jakande. Den franska debatten är visserligen mycket mer spänstig och problematiserande än i den svenska motsvarigheten. I grunden är det ändå samma utveckling vi ser. Frankrike delas alltmer upp i skilda befolkningsgrupper med starkt differentierade åsikter och med olika medieval. Med den utvecklingen kommer polariseringen som en självklar följd. Och splittringen av nationen med dess förödande risker.