Okategoriserat

När den franska nationaldagen, den 14 juli, passerat brukar en påtaglig sommarstiltje lägga sig över det politiska livet. Under den nuvarande presidenten med ett maniskt förhållande till arbete har det inte gällt i samma utsträckning. Ministrar har avkrävts att ta sin semester i Frankrike eller dess omedelbara närhet för att kunna ansluta vid minsta kris. Själv har han ofta förlagt möten med utländska statschefer på sitt officiella sommarställe i södra Frankrike. Läget är än mer uppskruvat i år. Nu börjar OS vilket slår sönder alla förhoppningar om några mer avspända veckor för president och regering. Särskilt handlar det om säkerhetsläget. Häromdagen knivhöggs en militär av en enskild person vid järnvägsstationen Gare de l´Est mitt i Paris. Det sänder vågar av oro hos många ansvariga och många medborgare.

Läget är alltså komplicerat och president Emmanuel Macron har sannolikt bidragit påtagligt till detta genom att ha utlyst nyval till nationalförsamlingen. Med ett komplicerat resultat av detta val har det också blivit  totalt lås i försöken att få fram talman och utskottsordföranden i kammaren och i bildandet av en regering.

Frankrike har inte övat sig i parlamentarism sedan 1958 när den fjärde republiken ersattes av den femte. Nationen fick ett styrelseskick där presidentmakten dominerat och parlamentet snarare uppfattats som ett stöd till statschefen i dennes maktutövning. Detta styrelseskick har fungerat över förväntan i 66 år men frågan är om det inte kommit till en punkt när en författningsrevision står för dörren. Det okuvade Frankrike med Jean-Luc Mélenchon i ledningen har länge krävt införandet av en sjätte republik med större inslag av parlamentarism. Nu kan denna utveckling påskyndas av att partigrupperna är fler i den nyvalda nationalförsamlingen och framförallt oeniga. Det är helt omöjligt att få till stånd en regering som har stöd i kammaren.

Dessutom, vilket är rätt utmärkande för franskt politiskt liv, råder starka motsättningar inom de olika blocken. Framförallt gäller det Den nya Folkfronten som har en svår inre konflikt mellan främsta Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike. Det visar sig att Folkfronten bland de fyra partier som ingår däri inte kan enas om vare sig en talman eller en premiärminister. Möjligen lyckas dessa partier komma överens om en talmanskandidat till i morgon när omröstningen ska ske. Konflikten inom Folkfronten visar hur oeniga dessa partier i koalitionen är när målet att stänga ute Nationell Samling är uppnått och det gäller att enas om egna företrädare och om en gemensam politik.

Blocket som stöder president Macron lider också av besvärande slitningar. Det är känt att premiärminister Gabriel Attal och inrikesminister Gérald Darmanin inte drar jämnt. De vill båda bli Macrons efterträdare som republikens president och de talar också till delvis olika väljargrupper i mittendelen av det politiska landskapet. Attal har sin bakgrund i Socialistpartiet och Darmanin i högerpartiet Republikanerna. Endast Nationell Samling kan sitta och titta på. Det partiet har genom valet hindrats från att kunna kräva regeringstaburetterna men bidar sin tid. Ju mer kaotisk konflikten inom de andra blocken utvecklas, desto bättre på sikt för Marine Le Pen, Jordan Bardella och de andra i det partiet.

Macron vill kunna styra regeringsbildningen trots att hans block har färre mandat än Folkfronten. Detta block vill bilda ett samboskap med Macron, bilda regering och sedan självfallet punktera Macrons makt.

För närvarande har Frankrike en expeditionsministär som innehåller samma ministrar som den regering som lett landet sedan Gabriel Attal valdes som premiärminister för ett halvår sedan. Bedömare i Paris menar att den kan sitta över OS. Därefter måste landet få en regering som kan ta itu med alla de politiska frågor som väntar på sin lösning. Inte minst ska en ny budget klubbas i höst.

För några dagar sedan skrev president Macron ett brev till medborgarna. Han förklarade att de politiska blocken måste ta ansvar för landets bästa och att det bästa för landet vore att samlas kring de republikanska värdena. Det råder därmed än mer förvirring om vad som är ett demokratiskt och konstitutionellt tillvägagångssätt efter andra valomgången till nationalförsamlingen.

Det råder ingen tvekan om att Emmanuel Macron gjort ett strategiskt misstag som utlyst val till nationalförsamlingen. Nu försöker han dölja felsteget genom att lägga skulden på olika partier och dessutom begränsa vilka partier som bör ingå i en ny regering.

Frankrike kommer sannolikt att alltmer förändras inom ramen för den femte republiken där presidenten alltid haft den avgörande makten. Denne har kunnat styra genom att kunna kontrollera parlamentet och luta sig mot en regering som tillhört samma politiska riktning eller den motsatta men då i ett reglerat samboskap. Med minst tre block i nationalförsamlingen övergår konstitutionen till att alltmer påminna om en parlamentarisk demokrati. Presidenten ställs inför ett läge där han måste följa folkmajoriteten som den uttryckts i parlamentsvalet. Han har fortfarande rätten att utse premiärminister men han måste lyssna mer på de olika partiernas förslag och anpassa sig till vilket block som har den största andelen ledamöter i nationalförsamlingen. På ett sätt närmar sig presidenten i Frankrike andra statschefer i Europa som är underordnade parlamenten och de regeringar som är beroende av dem.

Förre premiärministern Dominique de Villepin uttryckte detta på ett klargörande sätt i en längre tv-intervju häromdagen. Han menade att presidenten måste följa utslaget i senaste valet på så sätt han först ska vända sig till det block som har största antal ledamöter, det vill säga Folkfronten. Om det inte blir möjligt för den att bilda regering – för litet stöd i kammaren – ska presidenten fortsätta med att ge regeringsuppdraget till de partier som gått till val med viljan att skapa en republikansk pakt för att utestänga Nationell Samling. Det innebär att alla partier från yttervänstern till Republikanerna ska samtala för att hitta ett regeringsunderlag. Om detta inte heller fungerar, vilket de Villepin inte tror på grund av mångas ovilja att samarbeta med Det okuvade Frankrike, återstår ett  tredje alternativ: en union av alla partier, även Nationell Samling.

Resonemanget är intressant därför att de Villepin menar att landets president inte kan agera som en politisk ledare för ett block. Han är och måste vara statschefen som ser till landets bästa och tolkar folkviljan på ett så objektivt sätt som möjligt.

Det finns förstås också ett fjärde alternativ om partierna inte ens kan komma överens om en samlingsregering för att lösa den institutionella kris som Frankrike befinner sig i. Det fjärde alternativet är att Emmanuel Macron utlyser presidentval som sedan lär behöva följas av ett nytt val till nationalförsamlingen. I så fall skulle Frankrike få en ny president eftersom Macron inte kan ställa upp för ett andra omval.

Frankrike befinner sig i dödssmärtorna efter en konstitution som verkat sedan 1958 men nu inte längre tycks anpassad till ett mer splittrat – och samtidigt mer polariserat – politiskt landskap och i födslovåndorna inför en ny konstitutionell ordning. Frankrikes konstitutionella problem sammanfaller uppenbart med en samhällskris  av ett djupare slag. En folklig misstro står mot etablissemanget. En del av de politiska turer som nu utspelas framför väljarnas ögon kommer att ytterligare skärpa motsättningen mellan vanliga medborgare och eliten i Paris. Den senare anser sig veta vad som är bäst för folket och gör allt för att också behålla makten. Men den yttersta vänstern och den yttersta högern agerar populistiskt, om man vill kalla det så och växer uppenbarligen i styrka.

Det blir intressant att följa hur ställningen för Macrons partier kommer att se ut om ett eller ett par år. Macrons självutnämnda kronprinsar, varav nuvarande premiärminister Gabriel Attal är en, drömmer om hela makten men det är långt ifrån säkert att han eller någon av de andra mittenpolitikerna ens kommer till en andra omgång i nästa presidentval. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har redan dödförklarat macronismen och att nästa presidentval kommer att stå mellan honom och Marine Le Pen. Och den senare har säkert inget att invända mot det.

För första gången sedan införandet av den femte republiken 1958 råder ett öppet maktspel om regeringsmakten. Ingen vet hur detta maktspel ska sluta och vem, om någon, kommer att gå segrande ur striden. Det sannolika är en period av konflikter mellan olika block och olika partigrupper. Även inom vissa av partierna har konflikterna redan kommit i dagen.

Den femte republiken har fungerat väl eftersom republikens president  i allmänhet haft majoritet i nationalförsamlingen. Vid några tillfällen, som efter valet 2022 har presidentens partier haft en relativ majoritet. Vid tre tillfällen har nationalförsamlingen haft en tydlig majoritet mot presidenten och då har ett så kallat samboskap upprättats. Regeringen har med stöd av parlamentet drivit de inrikespolitiska frågorna medan presidenten valt att främst koncentrera sig på utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vid detta tillfälle är läget totalt annorlunda. Det finns ingen tydlig majoritet i nationalförsamlingen, varken till stöd för presidenten eller opposition mot denne. Det finns en rad olika viljor som gör bildandet av en regering närmast omöjligt. Inget block är tillräckligt starkt och viljan till samverkan över blockgränserna är minimal.

Den nya folkfronten vill bilda regering men fryses ut av alla andra partier. Dessutom kan inte  den nya Folkfronten enas om en gemensam premiärministerkandidat. De fyra partierna är sinsemellan  väldigt olika och har egentligen bara en gemensam hållning; kampen mot Nationell Samling.

Nationell Samling är i den nyvalda nationalförsamlingen det minsta av de tre blocken. De är dessutom föremål för avståndstagande från alla andra partier. Det finns. förutom hos vissa inom Republikanerna, inget stöd för Jordan Bardella som premiärminister.

Macrons block, det så kallade regeringsblocket ogillas starkt såväl av den nya Folkfronten som av Nationell Samling. Partiet skulle möjligen kunna attrahera en del av Socialistpartiets ledamöter i nationalförsamlingen och av en del republikaner men det räcker inte antalsmässigt och det innebär att dessa ledamöter sviker väljare och en del löften från tidigare. Gabriel Attal sitter för närvarande kvar som premiärminister men det lär vara svårt för honom att sitta längre än över OS.

Frågan måste lösas på något sätt. Frågan är hur det ska gå till. Kanske kan lösningen vara att partierna först enas om talman och att det valet i sin tur löser upp några knutar. Men det är högst osäkert. En annan lösning är att bilda en expertregering men det bryter mot själva andan i fransk politik. Andelen teknokrater är stor i alla hittillsvarande regeringar men dessa politiker vill inte nöja sig med en teknokratstämpel. De vill också driva idéburen politik och vara en del av det politiska spelet.

Några långsiktiga lösningar finns. Jean-Luc Mélenchon önskar sig en duell mellan Folkfronten, styrd av hans parti Det okuvade Frankrike, och Nationell Samling. Han har redan i sin retorik räknat bort mitten och Macron. En presidentvalskampanj 2027 mellan honom och Marine Le Pen är hans dröm. Nationell Samling, å andra sidan, bidar sin tid och är knappast missnöjd med den nuvarande låsningen inom fransk politik. De räknar säkert kallt med att det gynnar detta parti vid valet 2027.

Det råder en djup politisk kris i Frankrike. Det är påfallande hur de gamla partierna i sina ambitioner att rädda sina skinn bidrar till att försvåra läget rent allmänt. Kan det ur denna förvirring stiga upp en ledare som med klokskap för landet ur krisen. I Frankrike är det ledaren som samlar ett parti och en stor del av väljarna, inte ett parti som formar sin politik och väljer en lämplig företrädare. General de Gaulle 1958, François Mitterrand 1981, Nicolas Sarkozy 2007 och Emmanuel Macron 2017 var sådana förgrundsgestalter som samlade en majoritet väljare runt sig. I dag finns ingen med den stjärnkraften. Kanske finns det i skuggan en politiker med statschefsförmåga  som visar sig kunna stiga fram på scenen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det var inte många fransmän som väntade sig detta valresultat igår kväll. Fortfarande står tre block mot varandra men ordningsföljden var omkastad. Vänsterblocket Den nya folkfronten segrade följt av Macrons mittenkonstellation och ytterhögerns Nationell Samling först på tredje plats. Hur kunde det bli så här, frågade sig många som sett Frankrike gå åt höger och i förväg analyserat en total låsning i fransk politik mellan Emmanuel Macron som president och en nationalförsamling med stark lutning åt höger.

Jag hade själv svårt att förklara denna omkastning i valvakan i Sveriges Radio. Kanske kan förklaringen ligga i det faktum att fransmän då och då väljer att i opinionsundersökningar och val som inte betyder lika mycket som president- och parlamentsval rösta på oppositionella ytterkantspartier och i de allra viktigaste valen välja ett mer mittenorienterat och mindre hotande alternativ.

Samtidigt är inte stödet för Det okuvade Frankrike och Nationell Samling svagt ens i denna andra valomgång igår. Det är inte längre en renodlat missnöjesmarkering att rösta på ytterpartier. De står också för politiska ställningstaganden som rent sakpolitiskt delas av många fransmän. I gårdagens val röstade trots allt cirka 25 procent av väljarna på ytterhögern och närmare 20 procent på en radikal vänster.

Frankrike levde i  över femtio år, fram till valet av Emmanuel Macron 2017, i en ständig växelverkan mellan socialister och gaullister/högerpolitiker. Radikala rörelser till höger eller vänster nådde aldrig i närheten regeringsmakten. Nu är det annorlunda. Vi talar om tre block, kanske fyra eftersom Republikanerna vägrar att inordna sig i något av de tre blocken.

Den stora frågan är hur Frankrike ska lösa regeringsfrågan med tre block som är relativt jämnstora. I ett proportionellt valsystem har partierna lärt sig att samverka och bilda allianser för att uppnå majoritet. Så har det inte varit i Frankrike med ett majoritetsvalssystem. Möjligen är det dags att nu anpassa sig till en ordning som mer liknar länder som de skandinaviska. På valnatten lyfte socialisten Raphaël Glucksmann denna fråga. För honom är det säkert möjligt att ingå i en regering som skulle kunna kallas för en mitten-vänsterkoalition. Han mötte i studion omedelbart motstånd från Jean-François Copé som tillhör en traditionell politikertyp och som avvisade Glucksmann med orden att Frankrike inte kan tänka sig annat än majoritetsregeringar bestående av ett tydligt avgränsat block.

Nu åligger det president Macron att lösa uppgiften med att bilda en regering. Sannolikt försöker han förhala regeringsbildningen till efter OS. Kanske finns det en tillräcklig samsyn även i den splittrade nya nationalförsamlingen för ett visst andrum i de politiska striderna till senare delen av augusti. Säker kan man dock inte vara. Det okuvade Frankrike har redan i starka och konfrontativa ordalag krävt att Macron ska utse en  företrädare för deras parti till premiärminister. Franska politiska kommentatorer säger också ständigt att förmågan till kompromisser inte hör till landets största styrkor. Man är böjd att hålla med om det…

Det franska valsystemet ger verkligen möjligheter till strategiska val som gör skillnad. I mitt förra inlägg beskrev jag det politiska spel som skett efter första valomgången i söndags. I över två hundra av de 577 valkretsarna har en eller  flera kandidater med sämre position än andraplatsen valt att dra sig tillbaka och ge sina väljare chansen att rösta på en annan kandidat som inte representerar Nationell Samling. Nu har president Macron och hans premiärminister flyttat fram positionerna ytterligare och öppnat för att även kunna rösta på en kandidat som företräder vänsterpartiet La France Insoumise om denna person ställs mot en kandidat från Nationell Samling.

Det kan verka märkligt med denna nya form av republikansk pakt som gör att även vissa representanter för Republikanerna föredrar en kommunist framför Marine Le Pen. Gabriel Attal, fram till söndag kväll fortfarande premiärminister i Frankrike, konstaterar att han inte har mycket till övers för den yttersta vänstern men att det gäller att göra motstånd mot ytterhögern.

Är dessa ställningstaganden ideologiskt betingade? Det kan förefalla så. Högerextremismen fördöms inte bara i Frankrike som något apart i den moderna västerländska demokratin och något obehagligt med tanke på rötter tillbaka till nazismen och i Frankrike också till den reaktionära rörelsen Action française från början av 1900-talet. Det är säkert i viss mån en förklaring till att många franska medborgare aldrig skulle ta steget från att rösta på vänster eller mitten till en röst på Nationell Samling. Ändå går det inte att bortse från att de klassiska demokratiska partierna till varje pris slår vakt om att behålla merparten av utrymmet i det politiska landskapet. Ju fler som röstar på Nationell Samling desto mindre plats för de andra i form av ledamotskap i till exempel parlamentet. I detta val skulle Nationell Samling kunna ta steget till att bli det dominerande partiet i landet och först besätta regeringstaburetterna och i nästa presidentval även rollen som statschef.

Frankrike består för närvarande av tre block som känner stark ovilja mot varandra; Folkfronten, Macrons mittenpartier och ytterhögern. Macrons men även vänsterns strategi är nu att två slår den tredje på söndag. Kan dessa valtekniska manövrer leda till att Nationell Samling minskar i inflytande är det bra. På måndag morgon börjar nästa steg i processen. Då börjar förhandlingarna på olika håll och för Macrons del finns förhoppningen att han ska kunna bryta sönder Folkfronten och inkorporera till exempel delar av Socialistpartiet och de gröna i ett regeringsunderlag som stöttar honom. Han hoppas också att ännu några delar av det sargade republikanska partiet ansluter sig till honom.

Macron har inte så mycket att förlora. Han är impopulär, har tappat stödet även hos många av sina egna. Det sägs att premiärminister Attal inte längre räknar med att kunna samarbeta med presidenten. Macron gör vad som helst för att kunna sitta kvar som president utan att bli totalt hindrad av regering och parlament. Republikanerna och Socialisterna är redan i praktiken uträknade som självständiga partier. De lär klyvas ännu en gång. Republikanernas väljare som mest består av äldre medelklass lockas till stor del av Nationell Samling medan ledarna står närmare Macron. Socialistpartiet tappade hela sin socialdemokratiska fraktion till Macron 2017 men kan säkert tappa några fler av sina ledare till presidenten efter söndagens val. Och andra socialister föredrar att samarbeta inom Folkfronten.

Frankrike befinner sig i en kris som dels är ekonomisk men inte minst politisk. Det har en president som kastat ut befolkningen i ett val som bara kan förvärra situationen med en nationalförsamling i kaos. Som analytikern Henri Guaino har konstaterat är den politiska krisen ett tecken på en djupare civilisatorisk kris i landet. Befolkningen är splittrad i grupper som står i konflikt med varandra och företräder skilda politiska övertygelser. Tio miljoner lever under fattigdomsstrecket och klyftorna mellan rika och fattiga har verkligen inte minskat under Macrons år vid makten. Frankrike brukar ofta resa sig ur sina kriser. Det gäller att hitta en ledning som kan peka på en framtid av hopp för fler än den lilla del av övre medelklass som mår bra, äter bra, tjänar bra, huvudsakligen bor i de största städerna, intra muros, och som fortfarande röstar på Macron.