Okategoriserat

Sedan krigsutbrottet 2022 med Rysslands invasion av Ukraina har det pågått en debatt i Frankrike om rätta vägen för att bekämpa ockupanten och stödja det land och folk som utsatts för aggressionen. Valrörelsen inför EU-valet handlar i hög grad om Rysslands anfallskrig i Ukraina.

Motsättningarna mellan partierna i Ukrainafrågan har inte varit tydliga. Svårigheten för väljarna ligger i att partierna delvis flyttat sina positioner och dolt detta med skickliga retoriska grepp.

I tidigare inlägg på denna blogg har jag visat hur president Emmanuel Macron flyttat sig från en form av förhandlingsposition under främst 2022 till löften om fransk trupp på ukrainsk mark som särskilt uttryckts under de senaste veckorna. De mest kända exemplen på detta har för det första varit hans kritik av tyske förbundskanslern Olaf Scholz för att inte ha bidragit tillräckligt med vapen och ammunition. För det andra har media noterat hans rätt märkliga nattliga uttalande i närvaro av en journalist från Le Monde som citerade honom med orden ”Jag ska skicka grabbar till Odessa”. Macron som ofta hånats för sin politiska linje en même temps (på samma gång) har i denna stora internationella fråga visat prov på olika positioner under två års tid.

Det högerradikala Nationell Samling har också framstått som oklart. Partiet har haft ett påtagligt och finansiellt stöd av Putin under sina senaste valrörelser och uppenbarligen påverkats av detta i sin östpolitik. Det var också tydligt under 2022. I dag är tonen annorlunda men det är svårt att förstå hur långt partiet vill gå i militärt stöd till den ukrainska ledningen. Macron tvingar också Nationell Samling att visa en klarare linje genom att själv höja tonläget mot Ryssland. Den franska presidenten kan ha inrikespolitiska skäl för att påstå att han vill sända trupp till försvar för Ukraina. Han kan på detta sätt lyfta upp Marine Le Pens och hennes partivänners tvivelaktiga förflutna tillsammans med Vladimir Putin och även gå ett steg längre; ifrågasätta Nationell Samlings demokratiska trovärdighet.

Vänstern är splittrad. Efter presidentvalet 2022 lyckades fyra vänsterpartier, La France Insoumise under Jean-Luc Mélenchons ledning, de gröna, socialisterna och kommunisterna enas i koalitionen Nupes som rönte stora framgångar i valet till Nationalförsamlingen en månad efter presidentvalet. Denna koalition har nu spruckit lagom till Europavalet. Det är inte så konstigt. La France Insoumise har en annan hållning i de flesta frågor på internationell nivå, inte minst inom EU. Partiet vill ha fred i Ukraina så snart som möjligt. Dess företrädare kräver att den franska positionen ska vara att driva på för förhandlingar och står i motsatsställning till de dominerande partierna i EU-parlamentet och ledningen i kommissionen. La France Insoumise är ett nationellt orienterat parti. Manuel Bompard, en av partiets ledande företrädare, sa bland i en intervju att han inte vill se Ukraina som medlem i EU. Som skäl anförde han att Ukraina skulle hota den franska jordbruksproduktionen ännu mer som en del av den europeiska gemenskapen. Detta radikala vänsterparti må rasa mot Nationell Samling men i verkligheten finns också viktiga paralleller dessa partier emellan.

Frankrike har långt ifrån någon enhetlig linje i Ukrainafrågan. Det går inte heller att helt klart definiera de olika hållningssätten mellan partierna. Och de politiska ställningstagandena präglas dessutom av taktiska överväganden. Vi vet inte hur partierna ställer sig exempelvis till stödet till Ukraina den 9 juni och vi vet knappt var de står i dag.

Klockan var tre på morgonen och några journalister stannade kvar i samtal tillsammans med nattugglan Emmanuel Macron. Enligt en journalist på tidningen Le Monde ska han ha sagt under denna nattliga stund att han år 2024 skulle skicka grabbar till Odessa. Mot bakgrund av andra uttalanden som han gjort under den senaste tiden blev detta ännu en signal om att den franske presidenten tydligt och klart skärpt tonen i konflikten om Ukraina. Men har han gått för långt när han så tydligt påstår att det nu är dags att placera fransk trupp mitt i kriget?

President Macron har ambitionen att spela rollen av ledare inom EU och en dominerande aktör i alla större konflikter i världen. Han följer i det avseendet sina föregångare på presidentposten. Det blir samtidigt alltmer uppenbart att Macron tenderar att byta ståndpunkt ganska ofta och även med åren som president intagit åklagarrollen på ett sätt som retar en och annan av hans kollegor i andra länder.

Macron utmärkte sig för en påfallande konciliant ton i början av det krig som Ryssland fört mot Ukraina. Han talade om vikten av förhandlingar. Han var heller inte benägen att bidra med ekonomiskt och militärt stöd i samma omfattning som andra länder i Västeuropa. Det hindrar inte att han nu skaffat sig en hög svansföring. Han har angripit andra europeiska ledare, inte minst förbundskansler Olaf Scholz i Tyskland för att vara närmast skamligt återhållsam i stödet till Ukraina. Enligt beräkningar är det franska stödet i euro räknat mindre än det tyska.

Den franska presidenten och regeringen har i alla händelser svängt i sin retorik och menar att fred i västra  Europa bara kan upprätthållas genom en ukrainsk seger mot Ryssland, i Ukraina. De ryska attackerna mot den sydukrainska hamnstaden Odessa, en central punkt i kriget, blir avgörande i den macronska retoriken och hans uttalanden om att ”skicka grabbar till Odessa”.

President Macron tar nu åter på sig ledartröjan i EU. Han har nu  först anklagat en rad regeringschefer i Västeuropeiska länder för att inte ta sitt ansvar. Närmast kommer han att träffa dem han anklagat för att skapa enighet kring en mer aktiv politik för Ukrainas försvarskrig mot Ryssland. Häromdagen bjöd han in en tysk minister som råkade befinna sig i Paris till samtal i Elyséepalatset. Idag, fredag, träffar han Olaf Scholz i Berlin men också Donald Tusk, den nye polske premiärministern. Med sin charm och sin retoriska förmåga kommer han nog att nå ganska långt i försoning och mot en gemensam linje, en linje som innebär större insatser, ekonomiskt och militärt från Västeuropas sida.

Det finns också inrikespolitiska vinster att hämta för president Macron. Det stundar ett EU-val och i alla mätningar hittills går det dåligt för hans parti Renaissance.  Nationell Samling leder i senaste mätningen med tretton procent över Renaissance. Macron och hans toppkandidat på EU-listan, Valérie Hayer, har av naturliga skäl gjort Nationell Samling till huvudmotståndaren men framförallt utmålat detta parti som opålitligt i relation till Ryssland och Vladimir Putin. Det är inte heller svårt. Marine Le Pen har ett minst sagt problematiskt förflutet till Putin som hon hyllat tidigare och fått ekonomiskt stöd ifrån. Kan Macron koppla sin nya mer aktivistiska politik mot Ryssland och dess krig mot Ukraina till den inrikespolitiska debatten mot Nationell Samling finns det möjligheter att i alla fall krympa avståndet upp till detta parti.

Medias roll i beskrivningen av Macrons förhållande till kriget är inte oväsentligt. Jag noterar hur påfallande välvilligt som journalister och politiska experter beskriver Macrons turer i Ukrainafrågan. Det kunde ha låtit annorlunda. Hur rimligt är det av landets president att släppa ett uttalande där han helt frankt påstår att franska soldater inom kort ska skickas till strider mot ryssarna? Här verkar många i det stora mediebolagen välja silkesvantarna i hanteringen av den frågan liksom hur Macron på ett ganska fräckt sätt väljer att anklaga sina europeiska grannars ledare för att inte ställa upp tillräckligt för Ukrainas sak.

Igår var jag på bio med en vän. Såg inte en fransk film som jag brukar utan en svensk – om Frankrike. Den handlade om en 80-årig pensionerad lärare i det franska språket i Köping och hans sista resa, får man förmoda, till sitt älskade Frankrike med sin son. Filmen bär titeln Den sista resan.

Ett litet mästerverk i all sin enkelhet. Jag blev gripen och dessutom var filmen både välgjord och rolig. Nu råkade den gamle fransklärarens son vara Filip Hammar och han hade fått med sig sin kumpan och vän, också han känd från film- och tv-världen, Fredrik Wikingsson De båda komikerna spelade sig själva och regisserade en roadmovie från Köping till Beaulieu-sur-mer vid franska Medelhavet.

Det var inte lätt att locka med pappa Hammar på denna resa. Han skulle lyftas från ett inaktivt och depressivt stämningsläge, nedsjunken i en belgisk skinnfåtölj hemma i huset i Köping för att en sista gång uppleva den by i Frankrike dit han under många år tagit sin familj och med sina närmaste, hustru och barn, fått uttrycka sin kärlek till den franska världen. Till slut kom han ändå i väg och trots ett stopp på akutsjukhuset i Malmö fick han återse sitt älskade Beaulie-sur-mer. Det blev en resa från tungsinne till lycka. Filmen kom framförallt att visa hur kärleken mellan far och son kan väckas på nytt för att  i slutet verkligen vibrera av känslor.

Kanske har jag rent mentalt för många kopplingar till denna familjs liv för att inte bli djupt berörd. Jag minns för egen del tonåren i Golfe Juan på Côte d´Azur med mina föräldrar. Filip och hans syskon fick som barn lyssna till pappa Lars föreläsningar om fransmännens förträfflighet och den franska kulturens överlägsenhet gentemot alla andra europeiska länders. Jag fick uppleva precis detsamma. Fransmännen var alltid de mest spirituella, de mest bildade. I Frankrike var vinerna bäst, gastronomin överlägsen alla andra folks kök och tågen gick i tid. Det var inget storslaget över dessa resor till den lilla byn vid Medelhavet. Det var det inte heller i mitt fall. Men ändå kan en son minnas med värme allt det som pappan förmedlade. Det räcker långt och det bär vidare till nästa generation.

Det finns flera skäl till att se filmen. För en frankofil är det lätt att bli berörd och önska sig tillbaka till sitt andra hemland. För den som i dessa bistra tider håller på att förlora tron på det goda hos människan är denna films skildring av den pensionerade gymnasieläraren och hans relation till sin son också ett synbart svar om motsatsen.

I helgen startade valrörelsen på allvar inför EU-valet den 9 juni. Flera av de inblandade toppkandidaterna höll stora tal inför sina anhängare, mellan 5 och 10 000 entusiaster som mött upp i stora mässlokaler. Störst intresse rönte toppkandidaten för Macrons parti Renaissance, Valérie Hayer, som talade i Lille och toppkandidaten för Nationell Samlings EU-lista, Jordan Bardella, som i sin tur framträdde i Marseille. Valtemperaturen har stigit och det har skett redan tre månader före valdagen.

Opinionssiffrorna är intressanta. Det är helt uppenbart att kampen står mellan dessa båda partier och kandidater. Nationell Samling har i dag ett stöd av befolkningen på knappt 30 procent medan Renaissance ligger kring 20. Det är stor skillnad, större än för fem år sedan när det senast var val till Europaparlamentet. Den ökade klyftan mellan dessa partier hänger samman med den högervridning som sker överallt i Europa. I Frankrike är det också så uppenbart att kampen står mellan två ideologier och två synsätt på Europa. Den franska debatten klargör verkligen skillnaden mellan ett nationalistiskt parti som försvarar Europa men avvisar ett starkare EU och ett liberalt eller mittenorienterat parti som kämpar för ett EU med starkare makt för att därmed komma tillrätta med några av dagens stora problem, klimatkrisen och migrationen. Mer makt till medborgarna i varje land och attacker mot EU:s byråkrati och försök att styra över länderna, säger Nationell Samling. Ett starkare EU gynnar alla medborgare som behöver lösa fler problem tillsammans, svarar Renaissance.

Jag har lyssnat på Valérie Hayers och Jordan Bardellas tal och jag drar några slutsatser. För det första skiljer sig den retoriska nivån stort mellan kandidaterna. Hayer har inte samma politiska erfarenhet även om hon haft ansvarsfulla positioner inom EU. Bristen på förmåga att nå ut som folktalare märktes tydligt i talet i Lille i helgen. Bardella är raka motsatsen. Han behärskar publiken och lyfter stämningen i salen.

Det förefaller mig, för det andra, som om Nationell Samling nu inte bara genomgått en framgångsrik period av avdiabolisering av partiet. Det har skett steg för steg under Marine Le Pens period som dess ledare, från 2011. Nu har även detta så föraktade parti, omvittnat som populistiskt och idémässigt tunt, skaffat sig en mycket mer gedigen hållning i synen på förhållandet mellan nation och EU. Bardella höll – rätt eller fel – ett genomtänkt tal. Hayers tal däremot var platt. Hon förmådde inte lyfta det över nivån av enkla paroller. Det är nästan svårt att tro detta. Vi är så vana vid att extremhögern är vulgär och ytlig medan företrädare för etablerade mittenpartier är genomtänkta i sina resonemang. Nej, så var det inte den här gången. Det var tvärtom.

Väljarna gör inte heller sina val i första hand utifrån en genomgång av ställningstaganden i olika sakfrågor. Snarare handlar det om vilka eller vilket parti som bäst tolkat stämningarna i nationen i centrala frågor. EU-valrörelsen handlar för många väljare om att hitta övergripande svar på frågor som stör dem i deras vardag. Jordbruket är för många en viktig fråga där många hellre vill se en reglering av fri handel och främst begränsning av importen av livsmedelsprodukter från andra delar av världen. Många sluter upp bakom de franska bönderna. Energifrågan, främst en restriktiv klimatpolitik, hotar rörligheten för många, inte minst bilister i mer glesbebyggda områden. Migrationen upplevs av tillräckligt många som ett hot mot den franska civilisationen. Macron och hans parti uppfattas som okänsligt för vanliga människors frustration i dessa sammanhang. Det folkliga står mot teknokratin, tänker många och väljer bort de gamla makthavarna i Bryssel, de så kallade teknokraterna.

Tre tunga politiker inom Renaissance tackade nej till att toppa EU-listan. Det blev till slut Valérie Hayer som fick påta sig ansvaret att leda partiet i denna viktiga valrörelse. Nu backas hon upp frenetiskt av de främsta ministrarna och av Emmanuel Macron. Men hon måste höja sig och leverera drömmar om en bättre framtid för fler än en femtedel av befolkningen. Och hoppas att valdeltagandet blir lågt den 9 juni. Det gynnar hennes lista som alltid stöttas på valdagen av sin trogna  medelklass i storstäderna.

Frankrikes EU-vänliga parti hotas som så många liknande partier i andra länder.  Dessutom är vänstern svag i mätningarna. Socialistpartiet som delar de flesta av de åsikter som Renaissance företräder lär inte komma över 10 procent i valet. Valérie Hayer sa rent ut i en tv-intervju att hon hoppades att Socialistpartiet skulle förena sig i en allians med Renaissance. Det är förstås en utopisk tanke.

Valet står därför mellan två listor: Nationell Samling med förankring bland arbetare, lägre medelklass och bönder och Renaissance. Det senare partiet framstår dessvärre som byråkratiskt, förbudsorienterat. Hayer försökte i sitt tal i Lille att anklaga Nationell Samling för att upprepa västmakternas svek genom Münchenavtalet med Hitler 1938 när partiet misstänks vara opålitligt i kampen mot Putins anfallskrig mot Ukraina och mot Orban. Visst är fransmän i allmänhet rätt historiskt bevandrade men kanske just därför har parallellen blivit mer granskad och ifrågasatt än hon sannolikt hade önskat sig.

Häromdagen samlades det franska parlamentets båda kamrar, senaten och nationalförsamlingen, tillsammans i Versailles för att fatta beslut om en grundlagsändring. Det gällde att skriva in aborträtten i grundlagen, ett principiellt viktigt steg. Det har dessutom visat sig att Frankrike är det första landet i världen som tar detta steg.

Beslutet har knappast föregåtts av mer omfattande diskussioner. Snarare gled beslutet igenom utan större uppmärksamhet. Det fanns också en majoritet bland väljarna och bland ledamöterna i de båda kamrarna om det kloka eller nödvändiga i att fatta detta beslut. Det konstaterades att detta var en seger för kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp. Grundlagsfästandet av detta ansågs också garantera att ingen tillfällig politisk majoritet med annan inställning i frågan skulle kunna förändra denna aborträtt. Det är naturligtvis ingen garanti i en demokrati. En ny tid med nya värderingar kan förstås kasta omkull en grundlag men detta beslut blir ändå en markering i nutid av hur viktig en majoritet av de förtroendevalda ser på det.

Frankrike är alltså i dag i denna mening ett mycket liberalt för att inte säga kulturradikalt land. Fram växer en stark gemenskap i det politiska landskapet i samlevnadsfrågor. Vi som följde den heta debatten kring införandet av samkönade äktenskap 2012-13 inser att det runnit mycket vatten sedan dess; en kort tid i historien på cirka tio år. Hela oppositionen mot socialistregeringen var vid den tiden enad mot införandet av samkönade äktenskap. I dag skulle ingen, eller ytterst få i parlamentet, kritisera förslaget.

Knappt tio procent av ledamöterna i senaten och nationalförsamlingen röstade nej till grundlagsändringen. Dessa ledamöter återfinns i huvudsak bland de mer konservativa, särskilt i senaten. En del från Republikanerna och från Nationell Samling röstade nej och även några mer oberoende ledamöter från mitten och högerut. Emmanuel Macrons parti Renaissance var enigt i försvaret av förslaget. Det har funnits en påfallande stor lojalitet hos dess ledamöter i alla frågor sedan partiet tog plats i parlamentet 2017. Socialistpartiet var långt mer uppnosigt mot sin regering när François Hollande regerade 2012-17.

Hur har denna fråga som ju inte berört aborträtten i sig utan skärpt möjligheterna att kunna ändra den genom beslut i en folkvald församling kunnat få ett sådant stöd, även hos närmare 90 procent av medborgarna? Kanske ligger förklaringen i att de mest socialliberala och kulturradikala länderna i Västeuropa, dit Sverige ju också får räknas, har en värdeprofil som förenar en globalt sinnad marknadsekonomi med försvar för moderna tolkningar av mänskliga rättigheter som feminism och HBTQ. Emmanuel Macron är en mycket tydlig exponent för detta.

Katolska kyrkan har en påfallande svag position i det franska samhället. Den är kuvad av principerna om laïcité, en form av sekulär syn på samhällets offentliga del. Det innebär att företrädare för kyrkan visserligen kan uttala sig om bland annat denna grundlagsfråga – de är starkt kritiska till beslutet -men de saknar kanaler för att kunna delta i den samhällspolitiska debatten. Katolska kyrkan var en stark faktor fram till skiljandet av kyrkan och staten 1905 och det finns fortfarande en stor oro i vida kretsar för att släppa in kyrkan i debatten igen. Jag sökte också efter reaktioner i den muslimska världen om denna grundlagsändring. Även här hänvisas till respekten för laïcitébegreppet.