Close
Enter your
text here

Mat

Montmartre under en mild höstkväll
 Montmartre under en mild höstkväll 150 150 Tomas Lindbom
By:

Jag ägnar en kväll av min aktuella parisiska vistelse till Montmartre. Jag går inte upp på kullen till Sacré Coeur och Place des Tertres, det som på svenska brukar kallas målartorget därför att platsen är fylld av amatörkonstnärer som säljer romantiska tavlor över Paris till turister. Nej, jag väljer tillsammans med min dotter att ta del av det äkta romantiska med Montmartre på de slingrande gatorna utmed sluttningen av Montmartrekullen. Ingen sitter  här längre i gathörnen och spelar accordéon – i så fall är det av rent turistkommersiella skäl. Nej, det är dagens hippa medelklass med yrken som skapats i kunskapssamhället som samlas på kaféer och restauranger. Det är ungt, chict och vitalt.

Tillsammans går vi in på ett litet kafé i hörnet av Rue Charles Naudier och Rue André del Sarte. Ett kafé för intellektuella vänsterungdomar, granne med Les halles de Saint Pierre, ett  kulturhus i miniatyr som innehåller utställningar, konstbokhandel och ett litet café. Vi tar ett glas vin men konstaterar att de intellektuella vänsterungdomarna verkar lysa med sin frånvaro just då. Den som märks mest i kaféet är en pojke på tio år som letar eluttag för att ladda sin nintendo.

Vi går tjugo meter in på Rue André del Sarte för att äta middagpå Le Cheri Bibi, en av många innerestauranger i detta medvetna Montmartre. Inredningen är enkel. Kala väggar och möblemanget är inte enhetligt. På griffeltavlan kan vi förstå att maten stämmer väl med den nya franska stilen. Enkla rätter och ganska okomplicerat men välsmakande. Vi tar båda en oxgryta som smakar gott. Denna variant av en boeuf bourgignon känns anpassad till en ny tid med smalare ideal och en ökad medvetenhet om grönsakernas ursprung och odlingsform.

Restaurangen fylls snabbt av folk och ljudnivån stiger. Bredvid oss sitter tre yngre kvinnor. De är nära väninnor, bubblar av ord och skratt medan de äter. De kan arbeta på en reklambyrå eller också med kommunikation på ett företag. Så ser det ut vid de flesta bord. Här är det som i Stockholms innekrogar. Alla utom ett fåtal är i åldern 30-40 år.

Vi tar en promenad en bit uppför trapporna och går  Rue Paul Albert till Rue Lamarck. Här är det lugnt. Turisterna håller till ovanför oss, uppe vid Sacré Coeur och Place des Tertres. På Rue Lamarck lever den nya medelklassen i sina renoverade lägenheter i de klassiska husen från förra sekelskiftet. En och annan restaurant och bar är öppen. De som inte arbetar eller tittar på TV i sina lägenheter sitter och äter, dricker och skrålar. Vi tittar in på några ställen och konstaterar att publiken verkar hämtad ur medlemsregistret för franska motsvarigheten till Publicistklubben.

”Här”,  säger min dotter plötsligt när vi står mittemot metrostationen Lamarck-Caulaincourt,  ”ligger Montmartres kanske bästa restaurang. Den drivs av en mauritzier som tillsammans med en japan har skapat stark efterfrågan på ett bord för kvällen. ”Mycket bra och nyskapande mat”, säger allaoch tidningarna ger restaurangen många getingar och stjärnor. För 50 € får man en läcker trerättersmåltid. Dyrare än på de flesta ställen i Montmartre som mest består av halvdyra och halvbra restauranger som knappast är bättre än Stockholms och Göteborgs populära krogar i mellanklass. Detta däremot lär – det högre priset till trots – vara riktigt prisvärt.

Vi skiljs åt, min dotter och jag, och jag tar metron ner till mitt hotell i Marais. Där planerar jag när jag nästa gång ska äta nyskapande mat i Paris och sover ordentligt för att nästa kväll orka med samma program, nu i trakterna kring Bastille.

Fönstershoppa utanför franska patisserier och ät på söndagen
 Fönstershoppa utanför franska patisserier och ät på söndagen 150 150 Tomas Lindbom
By:

Påsken är en härlig tid i Frankrike. Igår hade Paris 19 grader på eftermiddagen och våren står i blom överallt. Det är nu som många av oss nordbor också besöker den franska huvudstaden för ljus, värme och romantik…

… alla sinnliga bilder. Som att stå utanför ett patisserie och njuta av alla hisnande figurer i choklad som presenteras i skyltfönstret. Det är väl ett tecken gott som något på fransmännens känsla för bordets njutningar att det i varje bostadskvarter i alla franska städer finns både boulangerier som säljer bröd och bullar och patisserier som lockar med tårtor och bakverk. Till påsken exploderar det av varianter på chokladägg och chokladfiskar. Fisken spelar en särskild roll under april. Den 1 april luras barnen med att diskret klistra fast en pappersfisk på ryggen på de vuxna och sedan springa iväg och ropa ”poisson d´avril” som är motsvarigheten till april, april, din dumma sill. I påsktid äter fransmännen istället sina fiskar både som huvudrätt och som godis mellan måltiderna.
Annars är det påfallande hur lika våra påskseder ser ut. Äggen dekoreras i Frankrike som i Sverige och lammet står på bordet på påskafton.
Och så samlas familjerna på påskdagen för lunch. Söndagslunchen är ju traditionellt veckans viktigaste familjemåltid. Jag har några gånger varit med om riktiga franska söndagsluncher som varar i timmar. Den mäktigaste av dem alla fick jag uppleva som ung student i en familj i Versailles utanför Paris. Vi satte oss till bords omkring halv två. Det var pappa och mamma, sju barn och farmor och några andra tanter och gubbar som jag inte kunde koppla till något släktskap utan verkade bara allmänt adopterade till denna familjs stora söndagslunch.
Husmor hade börjat förbereda måltiden redan under lördagen och det förstod jag när jag såg rätterna paradera in från köket till matsalsbordet. Förrätterna – jag kunde inte räkna dem alla. Sedan kom fiskrätten som i omfång och ensam hade räckt att utspisa fem gånger så många svenska familjer. Därefter kött och fågel. Så en stor ostbricka och därefter desserter och därefter (!) tårtor. Kaffet och konjaken var en nödvändighet för att hjälpligt smälta allt detta och promenaden i Versaillesparken lika oumbärlig. Vi reste oss från bordet halv sju. Fem timmar till bords utan uppehåll och jag förstod att detta var en söndag som alla andra i familjen.
Ostron ska sörplas
 Ostron ska sörplas 150 150 Tomas Lindbom
By:

Igår var det oyster bar på min arbetsplats. Bretagnska ostron serverades med ett glas mousserande vin. Alla sörplade och det är ju rätt. Det gäller att få med så mycket som möjligt av havets smaker med varje ostron.

För ett tiotal år sedan besökte jag Cabourg vid normandiska kusten med mina döttrar som då var i tonåren. Cabourg heter Balbec i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Proust tillbringade flera semestrar på Grand Hôtel som är fiskebyns enda stora hotell och som ligger alldeles nere vid Atlantkusten. Framför hotellets matsal skummar vågorna från havet och människor promenerar på träplankor som löper över den steniga stranden.
Den där söndagen i allhelgonatid tog vi tre först en  promenad på plankorna och jag berättade om Proust och hans liv. Sedan gick vi in till matsalen på Grand Hôtel och åt av en skaldjursbuffé som jag aldrig varit i närheten av vare sig tidigare eller senare. Det var ofantligt stort, fräscht och oerhört välsmakande. Döttrarna fick för första gången i sina liv upp ögonen för njutningen att äta skaldjur. Bara en sådan sak; att se sina döttrar upptäcka något nytt och se så lyckliga ut över den upptäckten.
Marcel Proust var en märklig författare och är värd att läsas. Han kan som många andra författare också föra oss med på resor och locka oss att besöka ställen som vi förmodligen annars aldrig skulle upptäcka. Cabourg med sin strand och sina skaldjur på Grand Hôtel är oemotståndlig.
  • 1
  • 2