Litteratur

MIchel Houellebecq är ingen romanförfattare som gullar med sina läsare. Han gör det inte i sina romaner och inte i sina framträdanden i offentligheten heller. Provokativ och närmast outhärdlig i de teveintervjuer han ger. Samtidigt begåvad, fräck och rolig att läsa.

Michel Houellebecqs senaste roman La carte et le territoire har utkommit på svenska på Bonniers förlag med titeln Kartan och landskapet. Huvudpersonen är konstnär, Jed Martin, som gör sig en snabb och stor förmögenhet på ett antal porträtt av olika yrkesutövare och bland dem på – Michel Houllebecq. I övrigt lever Jed ett trist liv i en liten lägenhet i 13:e arrondissemanget – finns det något tristare arrondissemang i Paris? – och verkar bitvis knappt ha annat umgänge än med sin far på julafton och en gallerist som han träffar på sitt stamcafé. Av outgrunnliga skäl träffar han senare också en vacker ryska som för in honom i Paris eleganta och depraverade salonger.

Författaren Houellebecq låter sin karaktär träffa honom själv och det är sannerligen inget vackert porträtt Houellebecq tecknar av Houellebecq. Ännu mer absurt: Författaren låter någon mörda sig själv i romanen och på ett makabert sätt. Kroppen är så lemlästad att det enligt poliserna på mordplatsen är den mest vidriga människoslakt de någonsin sett.

Houellebecqs styrka är inte att skriva deckare trots att han brer på med mycket  blod. Nej, det är hans skildringar av människorna, verkliga och uppdiktade, som ger en nästan feberaktig lust att fortsätta vända blad i boken. Han lånar till läsaren av sin egen uppenbara dekadens och läsaren får rikligt med material kring människans litenhet på livets olika centrala områden.

Michel Houllebecq är tillräckligt cynisk för att kunna visa hur bottenlöst tomt kändislivet är i Paris och hur uttråkade eller misslyckade också de flesta vanliga människor är. Ändå kan läsaren inte motstå att följa hans karaktärer. Författaren har någon form av humor som piggar upp i eländet och en förmåga att gestalta som är lysande. Han blev också förra årets Goncourtvinnare med denna roman.

Ett litet exempel på hans förgörande elakhet: Han beskriver i romanen en präst som konstnären Jed och hans älskarinna möter under en mässa i en kyrka i Montparnasse. ”Han påminde lite grand om politikern Francois Hollande, men till skillnad från honom hade han blivit Guds eunuck.”

En ung skribent och författare i Göteborg har förlagt handlingen i sin debutroman till Paris. Han heter Andrés Stoopendaal. En begåvad debutant med en trovärdig skildring av tonårslivet i  den franska huvudstadens  borgerliga sfär, i den västra delen av innerstan.

Huvudpersonen, den fjortonårige Maxence, förlorar sin pappa som omkommer  i en olycka på jobbet. Sonen fortsätter ändå sitt liv, på ytan opåverkad av händelsen. Han engagerar sig i att skriva en uppsats om Shakespeare i Lycée Buffon. Han läser mycket. Han reflekterar över det som en brådmogen kille i en litterär värld omgiven av andra pojkar och en och annan flicka som också är brådmogna och som har välutbildade och bildade föräldrar. De talar om stort och smått men även en relativt banal sportfråga  eller funderingar om kärleken får en filosofisk eller existentiell vinkel.

Romanen Maskerad, utgiven på Norstedts, doftar Paris. Jag ser läroverksungdomarna framför mig där de drar fram på gatorna. Deras liv är tonåringarnas men så kopplade till landets historia och tradition. Associationerna för ständigt tillbaka till klassisk litteratur eller till den tidning som föräldrarna läser. Innerstadspojken Maxence lever inte i en egen tonårsvärld. Han förvaltar och utvecklar den gångna generationens erfarenheter och pröva detta mot sina egna upplevelser.

Andrés Stoopendaal framträder flera gånger under Pridefestivalen med start nästa vecka. Maxence brottas med sin sexualitet och med sina dragning till andra pojkar. Gränsen mellan drömmar och verkliga handlingar flyter men det är hela tiden pojkar som tilldrar sig hans intresse. Hans mamma Muriel är orolig för att sonen ska börja leva ett liv som gay. Muriel försöker få sonen att förstå att homosexuella lever sämre liv. De har kanske blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De kan se ut att må bra, förklarar hon, och nämner några kända homosexuella från tv. ”Men jag tror att de lider inombords… som en konsekvens av deras livsval”.

Maxence är en ömsint pojke och så även mot sin mor. Det är han som lägger armen om henne när hon oroat sig över homosexuellas olyckliga liv. Det är han som bekymrar sig över hennes ökande alkoholvanor. Själv söker han sig vidare. Nästan på tå, försiktigt, lite drömlikt öppnar han dörrarna till sitt eget kommande vuxenliv. En dörr i taget. Långsamt. Det är en ljuvlig liten roman med sanna dofter från Paris.

Knut Ståhlberg är en äldre distingerad herre som fortsätter att glädja sin trogna läsekrets med nya böcker om europeisk nutidshistoria med särskilt fokus på Frankrike. Två kära ovänner (Norstedts) heter hans senaste – jag vill inte säga sista – bok och handlar om relationen mellan Charles de Gaulle och Winston Churchill.

Det är sju år sedan Knut Ståhlberg kom ut med sin de Gaulle-biografi och den blev med rätta hyllad. Hans bok om relationen mellan de Gaulle och Churchill är både vederhäftig och vital. Han har grävt i arkivmaterialet och lusläst statsmännens memoarer. Han avslöjar båda när de uteslutit besvärande fakta från sina egna levnadsteckningar. Churchill gör sin brittiska version och de Gaulle sin franska av andra världskriget. Det är fascinerande att följa hur mänsklig värme mellan två giganter i den europeiska 1900-talspolitiken växer men också försvagas och nästan förbyts i total iskyla när maktfrågan ställs på sin spets. Vid slutet av kriget förenas de på nytt och deras ömsesidiga respekt går det aldrig att ta miste på.

Den som starkt bidrar till att försvaga de Gaulles och Churchills vänskap och pakt är Roosevelt. Den amerikanske presidenten har intressen för sitt land i Nordafrika som är gamla franska besittningar. Han är, visar Ståhlberg, påfallande välvillig mot Pétain och Vichyregimen och avvisar de Gaulle både som möjlig samarbetspartner och som människa.

Chruchill framstår i Ståhlbergs berättelse som påfallande följsam mot den amerikanske presidenten. Han kallar sig själv löjtnant i förhållande till sin storebror på andra sidan Atlanten. Konflikterna med de Gaulle ökar när USA går in i kriget. Churchills kalla bedömning är att USA är en viktigare partner än de Gaulle för Storbritannien när  landet ska positionera sig maktmässigt i efterkrigstidens Europa. Det är förstås en rimlig bedömning. Men ledaren för det kämpande Frankrike är en synnerligen slug maktspelare och har stöd också inom det brittiska väldet. Särskilt starkt stöd har han av utrikesminister Eden men också av diplomaten och senare premiärministern Harold Macmillan.

Det är inte svårt att ana var Ståhlberg har sina sympatier även om hans skildring av Churchill är både inkännande och nyanserad. Det galliska blodet kokar också hos författaren när de Gaulle kallas till ett förnedrande möten med Roosevelt och Churchill, särskilt ett  i Casablanca. Belåtet konstaterar han att de Gaulle aldrig viker en tum från sina principer. Halsstarrig, sa nog många amerikaner både när det begav sig och många gånger senare. Churchill är vid flera tillfällen under åren 1942-44 beredd att kapa alla band med de Gaulle. Författarens beundran för det kämpande Frankrikes ledare anar läsaren på rätt många ställen i boken.

För alla frankofiler är alltså Knut Ståhlbergs berättelse om de två kära ovännerna en rätt angenäm läsning. Den franska motståndsrörelsens principfasthet och mod imponerar. de Gaulle var en stor ledare och särskilt stor i motgång.

Det fanns en tid i Frankrike när landet stod i det närmaste still på fredagskvällarna. Det handlade inte om schlagertävlingar eller finaler i fotbollscuper utan om ett litteraturprogram på tv. Bernard Pivot var under åren 1975-90 programledare för Apostrophes och samlade den tidens stora författare, några per vecka, runt ett studiobord och talade om deras böcker om om livet. Miljoner tittare och köer i boklådorna på lördagen när människor ville köpa de böcker som diskuterats kvällen före. Pivot har nu givit ut sina minnen –  i bokform förstås. Les Mots de ma vie på förlaget  Albin Michel.

Bernard Pivot var en man som lite på ett bananskal gled in i en tv-studio och närmast paniskt rädd genomförde sin första sändning med Apostrophes en januarikväll 1975. Trots sin oerhörda nervositet visade det sig att hans blick och gester gick igenom rutan och in i fransmännens hem. Han blev snart smakdomaren nummer 1 i Frankrike när det  gällde litteratur, särskilt skönlitteratur. Det gick så långt att de stora författarna ville umgås med honom. Marguerite Duras ringde honom  till och med klockan 2 på natten för att få sin nyskrivna text bedömd av honom.

Pivot sökte aldrig flärden i umgänget med författarna. Istället lyckades han fortsätta sitt vanliga liv för att dyka upp på fredagskvällen i rutan med nya gäster och med nya frågor. Han var mannen som la ner det mesta av sin tid på att läsa böcker och fundera över dem. Han blev så uppskattad därför att han var så påläst. Han kändes som den gymnasielärare i litteratur som alla hade velat få men få fick. Han var beläst, kändes lite förläst men det bjöd alla tittare på. Han var trovärdig i sin egen stil. Hans kostymer blev snyggare med åren men aldrig så där perfekt måttsydda som vissa andra tv-profilers. Och framförallt snobbade han aldrig med läderbyxor eller höga stövlar. Han var och förblev den lärde lektorn från Lyon.

Fransk tv har alltid haft ambitiösa litteraturprogram på tv. De finns även i dag. Men ingen programledare har kommit i närheten av den lyskraft som Bernard Pivot hade. Det var en annan epok och konkurrensen var mindre. Men frågan är om han inte slagit alla  andra med hästlängder även om han gjort sin debut nu, 2011. Pivot var och är unik. Äkthet brukar till slut vinna över falskhet. Det är förtröstansfullt

I en våning på Rue de Vaugirard bor filosofen Michel Foucault. Våningen är magnifik. Han bor högst upp med magnifik utsikt genom sina stora perspektivfönster. Stor balkong. Salongen är tio meter lång och fortsätter i fil till nästa rum som kallas biblioteket och som är nästan lika stort. När hans unga vänner är på besök händer det att de kastar frisbee i salongen. En fransk filosof har det gott ställt, särskilt om han är världsberömd och guru. Professor och föreläsare vid Collège de France. Under de sista levnadsåren ständigt på resa till USA.

Jag var inte där. Den som berättar är Mathieu Lindon, son till den berömde Jerome Lindon, förlagschef på Minuit, ett unikt och mycket exklusivt förlag som på den tiden gav ut Samuel Becket och Marguerite Duras bland andra. Sonen Mathieu växte upp med dessa litterära celebriteter.

Michel Foucault gav aldrig ut någon av sina böcker på Minuit. Mathieu Lindon träffade honom genom sina tidiga bekantskaper i Paris gayvärld som han tillhörde. Foucault omgav sig med unga män som tidvis bodde hos honom eller i hans lilla enrummare vägg i vägg med den stora våningen. Mathieu bodde där i perioder i sex år fram till den store filosofens död i aids 1984.

Mathieu Lindons Ce qu´aimer veut dire är en av flera märkliga böcker som skrivits av söner om fäder i vinter. Han är romanförfattare med en flitig utgivning men denna bok är mer av en litterär biografi. Vi får inblickar i det litterära och kulturella livet under 70-talet. En period av läsande och skrivande men också en form av drönande tillvaro där dag och natt verkar upplösta i formerna. Liksom mycket annat. Drogerna spelar en central roll. Där sitter Lindon med Foucault i salongens så kallade Gustav Mahler-hörna och lyssnar på symfonierna samtidigt som de tar sina LSD-trippar.

Poststrukturalismen firar triumfer på alla plan. Det är en intressant bok att fördjupa sig i och en väg till att förstå lite mer om sambandet mellan Foucaults filosofi och hans egen livshållning.