Litteratur

Det väcker en viss obehagskänsla att Michel Houllebecq släpper sin nya roman Anéantir (förinta) den 7 januari. Samma dag men sju år tidigare släppte han en annan roman, Soumission (Underkastelse i den svenska översättningen). Det visade sig bli ett skrämmande tecken i skyn. Just denna dag, den 7 januari 2015 skedde terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i centrala Paris.

Samma dag fanns Houllebecqs foto på tidningens första sida. Författarens huvudbudskap i romanen är hur en muslimsk ledare segrar i presidentvalet 2022 och hur Frankrike snabbt islamiseras. Terrordådet var en skräckupplevelse i sig. Den fördjupades om möjligt än mer genom kopplingen i tid mellan dåden och Houellebecqs budskap i sin bok.

Michel Houllebecqs nya roman handlar om drömmar. Det är en hög tjänsteman på finansdepartementet som drömmer och långsamt tar sig ur sin inre tomhet, återknyter med sin far och möter döden. En långsam inre resa på 730 (!) sidor.

Innehållet är fortfarande bara känt i skissartad form genom de intervjuer som nu ges med författaren inför boksläppet. Jag har läst en, i tidningen Le Monde. Säkert kommer även denna roman att säljas i stora upplagor, i hundratusental som de tidigare. Romanen Soumisson fick en obehaglig stöttning i försäljningen genom terrorattentaten mot Charlie Hebdos redaktion. Denna gång får vi hoppas att den 7 januari passerar utan dramatiska händelser. Men även den nya romanen lär innehålla budskap som träffar människor mitt deras nutida liv. Houellebecq är en mästare på att beskriva vad som sker eller framförallt vad som kommer att ske i den franska civilisationen. Vilka drömmar drömmer huvudkaraktären Paul Raison i den nya romanen? Drömmar om döden som väntar på ett existentiellt plan och på ett politiskt?

Frankrike står inför ett presidentval i april nästa år. Kandidaterna i detta val skiljer sig åt på ett djupare plan än sakpolitiskt. Kandidater som lyfter fram vissa folkgrupper och önskar stöta bort andra. Kandidater som hyllar individen och meritokratin och de som vill minska klyftor mellan olika grupper i samhället genom att dela in människor i över- och underordnade efter klass, kön och etnicitet.

Houllebecq har sagt i efterhand att han trodde att ett muslimskt maktövertagande 2022 var möjligt. Nu lär det inte bli så men kandidaterna som tävlar i det kommande presidentvalet har skilda och profilerade värderingar. Det är inte oväsentligt om nästa president heter Marine Le Pen, Emmanuel Macron eller Jean Luc Mélenchon. Och naturligtvis inte heller om det skulle bli Éric Zemmour. Deras politiska åskådningar bygger på så olika grund. Zemmours budskap liksom Le Pens påminner om Houllebecqs framtidsvision i Soumission fast tvärtom; ett land som inte längre erkänner den muslimska befolkningen och tvingar dem på flykt. Macrons Frankrike tror på globaliseringen och en rationalitet grundad i meritokratin. Vi tycker inte den är så udda eller problematisk men vi är så vana vid hans värdesystem. Det präglar etablissemanget i dagens Västeuropa i så hög grad. Och Mélenchon är socialist och en form av revolutionär med starka band till Sydamerikas forna vänsterledare.

Anéantir av Michel Houllebecq kommer att läsas av många i Frankrike och diskuteras fram till valet. Förhoppningsvis kommer snart en svensk översättning. Otvivelaktigt berör han vår tids människor med sina romaner och nästan alltid har han sett något som vi andra – möjligen – upptäcker några år senare.

Som 21-åring blev Edouard Louis över en natt en litterär megastjärna i Frankrike och snart i stora delar av västvärlden. Hans första roman som på franska bär titeln En finir avec Eddy Bellegueule (i svensk översättning Göra sig kvitt Eddy Bellegueule) blev mycket uppmärksammad. En ung man som växte upp som homosexuell i en starkt homofob arbetarmiljö i en liten by i norra Frankrike. Skildringen var frän mot den världen. Inte minst hans pappa men också andra män i byn uppträdde föraktfullt, avvisande och ibland direkt hotande mot den unga pojke, Eddy, som inte svarade mot deras manlighetsnorm. Han lyckades med en stark egen vilja ändå bryta sig loss, vända sig mot det böckernas värld, mot studier och mot en högre utbildning i Paris.

Eddy Bellegueule blev Édouard Louis men under ett decennium i de litterära finrummen i huvudstaden alltmer politiskt radikal. Hans angrepp på familjen och miljön i den lilla byn Hallencourt i den första romanen har vänts i hans tredje, Qui a tué mon père?, på svenska Vem dödade min far?) till ett angrepp på hans nya omgivning, eliten i Paris och inte minst landets president Emmanuel Macron. En ödets ironi är att både Macron och Louis kommer från samma region, Picardie, som präglats av stark arbetarbefolkning med en växande arbetslöshet på senare år. Men Macron  växte upp i en läkarfamilj i den borgerliga staden Amiens medan Louis kom från en fattig by med hög arbetslöshet.

Titeln på Louis´tredje och senaste roman slår an tonen. Det är i symbolisk mening (Louis skulle nog säga även i reell mening)  Macron som dödat hans far. Han lever fortfarande men är ett fysiskt vrak nu i 50-årsåldern. Det är, säger Louis, den dominerande överklassen som besätter de politiska och administrativa topposterna i ett starkt centraliserat samhälle som dödat hans far och så många andra utsatta fattiga medborgare i landet. Det är elitens män och kvinnor som inte förstår att ett indraget bidrag på 10 euro i månaden innebär att familjer i hans hemby inte har råd att äta middag varje dag.

Édouard Louis rasar mot klassamhället men han kopplar också ihop det med de förtryckta arbetarnas homofobi. Det är ofria män som odlar en manlighetsmyt  för att ge sig själva någon form av social status. Det är katten på råttan och råttan på repet. Louis skriver för att blottlägga det som han ser som dåliga strukturer. De förtrycktas homofobi som en revansch mot dem som uppfattas som ännu svagare är sammankopplat  med ett förakt för den överhet som gör dem illa.

Edouard Louis har skrivit den tredje romanen för att ge sin pappa – och därmed en hel samhällsklass – upprättelse. Han har kommit att förlåta den homofoba misshandel som han utsattes för av pappan och männen i byn under sin uppväxt. Det är inte pappans fel. Det är överklassens, Macrons fel. Allt hänger också ihop, säger Louis. Klassförakt, homofobi och kvinnoförtryck.

Den tredje romanen uppmärksammas också starkt i Frankrike men omfamnas inte i samma utsträckning som den första. Det är förstås inte så konstigt. Den samlade eliten i Paris tar hellre till sig berättelsen om en ung begåvad pojke som lämnar en vulgär, homofob miljö i Nordfrankrike för en elitskola i Paris och en litterär karriär.  Det är mer provocerande med den senaste romanen där Louis vänder vapnet mot dem själva.

Har Édouard Louis rätt? Det är en annan fråga. Macrons socialpolitiska projekt går ut på att alla i det franska samhället ska få samma förutsättningar för ett gott liv. Det kommer förstås aldrig att förverkligas. Därtill är förutsättningarna i ett gammalt klassamhälle som det franska alltför dåliga. Omvänt kommer inget samhälle, allra minst det franska, att tolerera en politik som förlåter vissa människor deras dåliga attityder och beteenden med ursäkten att de är förtryckta. Och hur skulle det någonsin kunna bli möjligt att skapa ett öppet och positivt flöde mellan de fattiga byarna i norra Frankrike och de mondäna, traditionsfyllda sammanhangen i Paris förgyllda salonger? Men visst kan Édouard Louis skaka om en och annan som befinner sig på den franska parnassen. Till och med göra lite skillnad på marginalen.

Under min studenttid bodde jag ett halvår i Aix-en-Provence för att lära mig franska och senare gå på en del föreläsningar i historia och litteratur på dess universitet. Jag begrep bara bitar av vad som sas av bildade professorer från pulpeterna inne i lärosalarna. Men jag fastnade som många studenter åren efter majrevolten 1968 för bland andra Albert Camus, en av de ledande existentialistiska författarna i landet. Fransman, född i Algeriet 1913, flyttade till Frankrike under andra världskriget och blev berömd också för att spela en ledande roll i den tidens krets av berömda intellektuella i Paris. Han fick nobelpriset i litteratur 1957 men dog bara några år därefter i en bilolycka.

Några av Camus romaner spelar fortfarande en roll i västerlandets medvetande. Det är som om han dyker upp i samband med civilisationskriser. Hans böcker bär vidare från 1940- och 50-talen in i våra dagar. När coronapandemin bröt ut förra året tog jag omedelbart fram Pesten ur bokhyllan, den roman som Camus gav ut 1947. Jag var inte ensam om att läsa den när viruset spred sig i världen med en omskakande hastighet. Hans roman handlar om en epidemi som sprider sig i staden Oran och hur människor reagerar inför en smitta som inte verkar gå att stoppa. Vad gör människor? En del söker fly på olika sätt, andra hjälper de sjuka som en läkare, huvudkaraktären i romanen. Några ber till Gud om hjälp. Camus själv trodde inte på en högre makt men samtidigt såg han hur hjälplösa människorna var och hur egoistiskt många av dem handlade.

Romanen kom lägligt ut samma år som coronaepidemin bröt ut, 2020, i nyöversättning av Jan Stolpe.  Han har nu också gjort en ny översättning av La chute till svenska, Fallet. Den förefaller också vara en viktig röst i tiden. Romanen kom senare än Pesten. Den gavs ut på Gallimard 1956. Den är också mörk till sinnet. Den handlar om en fransk advokat som lämnat Paris, sannolikt efter att ha undvikit att ingripa i samband med en kvinnas självmord. Advokaten håller en monolog genom hela romanen och det är en monolog där han anklagar sig själv på ett sådant sätt att han undviker att på sig skulden för sina oförrätter. Sveket att inte rädda den kvinna som var på väg att hoppa från en bro i Paris när han själv befann sig på samma ställe. Alla kvinnor som han svikit i olika korta relationer. Också anar man sveket i hur han behandlat sina klienter i rätten. Eller hur han låtit sitt eget egoistiska jag styra hans liv. Hans egoism leder honom inte mot ett behagligt liv i materiellt välmående som han kunde ha hoppats på. Utan tvärtom. Huvudkaraktären i romanen, advokaten, går istället mot sin mentala likaväl som sin fysiska undergång.

Den mänskliga hjälplösheten i tider av kris blir ett tema som berörs i båda dessa romaner. Och det är svårt att inte dra fram tankelinjerna till vår tid; de globala kriser som hemsöker oss och människans allt mer egoistiska perspektiv på sina liv. Albert Camus ger sannerligen inga svar men tvingar oss att tänka. Det är gott nog.

Britta Röstlund överraskade med sin debut 2016. Hennes roman Vid foten av Montmartre översattes och såldes till ett tiotal olika språkområden. Den var lätt, bubblande och rolig att läsa. Nu har hennes andra roman kommit ut, också på Norstedts. Den har titeln Där solen går upp i väster.

Under läsningen känner jag igen den säkra blick  för människor och mänskliga möten som Britta Röstlund visade i sin  debutroman. Jag uppfattar hur hennes blick följer karaktärerna i spåren. Hon finns där för att berätta men utan att tvinga på läsaren sina uppfattningar, sina värderingar. Hon bara förmedlar det som karaktärerna gör på bokens sidor. Karaktärerna lever sina liv. De är viktigare än författaren och viktigare än tidsandan och läsaren också, tycks det mig. Läsarens roll är att följa med i berättelsens vindlande gång. Döden finns där. Människor runtomkring den reagerar på olika sätt och inför varandras reaktioner. Så är det förstås.

Författarens andra roman utgår alltså från döden och har en allvarligare ton än den första. En mor och hennes två barn faller från en klippa invid stranden i en liten by i Bretagne. Deras man och pappa sägs lida av höjdskräck. Var befann han sig egentligen  när mamman och barnen satte sig på den yttersta klippspetsen för att beundra utsikten över havet?  Han fanns i alla fall i närheten när denna fruktansvärda händelse inträffade.Var han inblandad på något sätt? Eller var det självmord eller helt enkelt en olyckshändelse?

Frågan finns kvar i läsarens huvud under läsningens gång. Frågan gnager i sinnet och präglar tolkningen av  händelseförloppet under perioden fram till begravningen. Naturligtvis påverkas alla inblandade av händelsen men också av oklarheten kring omständigheterna. I den lilla byns enda bar skvallras det. En äldre ensam man som bor i ett hus invid klippan berörs i allra högsta grad liksom prästen, poliserna i byn och naturligtvis den överlevande maken och pappan.

Medan jag läser romanen slås jag av författarens respekt för sina karaktärer. Hon är fjärran från att tilldela dem drag som skulle kunna göra dem till the good eller the bad guy. Vi anar hur flera av dem befinner sig så ytterst nära den yttersta kanten på klippan, både bokstavligt och bildligt, och hur nära de är att falla mot döden. Precis som mamman med sina barn. Jag känner av min egen höjdskräck ett antal gånger under läsningen.

Jag fascineras av flera karaktärer men gläds mest åt den äldre mannen, Monsieur Bennet. En riktig surgubbe kan det tyckas, alltid i konflikt med grannarna i byn. Allteftersom berättelsen framskrider får jag ett allt varmare förhållande till honom, hans obändiga kristna tro och traditionella moral, hans hat mot storstaden Paris, hans snikenhet och självupptagenhet. Allt i en så mänsklig förening.

Britta Röstlund bor sedan många år i Paris och hennes första roman utspelade sig också i Frankrikes huvudstad. Nu rör hon sig lika hemtamt i en liten by i Bretagne. Frågan är i vilken miljö hon förlägger sin tredje roman. Vi läsare vill veta.

I dagarna har min bok om tillståndet i den franska politiken kommit ut. Titeln är Slaget om Frankrike (Atlas förlag) och den finns att köpa i bokhandeln och på nätsajterna. Klicka här nedan så kommer en presentation av boken.

http://www.bokforlagetatlas.se/bok/slaget-om-frankrike/

Den som vill kan också gå in på sajten svt.se och leta sig fram till ett klipp med den intervju Nedjma Chaouche gjorde med mig i förra veckan för SVT Forum, Politik i bokhyllan. Intervjun ger en bra bild av innehållet i boken.

Slaget om Frankrike kan tolkas på flera sätt. Det rör ett slag mellan olika grupper i det franska samhället. Det brukar sägas att nio miljoner är fattiga i landet. Arbetslösheten ligger kring 5 miljoner. Det är rimligt att påstå att det förekommer ett slag mellan rika och fattiga.

Slaget om Frankrike handlar också om olika syn på nationell identitet. Vem är egentligen fransmän i kulturell mening. En del vill krympa begreppet fransk, andra inte. I denna fråga finns en stark spänning som leder till konflikter inom landet.

Jag har i mitt slutkapitel formulerat ett avgörande slag mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag använde där Emmanuel Macron och Marine Le Pen som arketyper. Jag har blivit sannspådd i högre utsträckning än jag trodde i höstas när jag skissade på kapitlet. Nu kommer kampen i den andra valomgången att stå mellan Macron och Le Pen om inget nytt inträffar som återigen kullkastar alla prognoser om utgången av valet. De gamla partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, förefallet nu stå och mer tvingas betrakta två politiker från nya rörelser som gör upp om den yttersta politiska makten i Frankrike. Tror vi i dag i alla fall!