Kultur

Det första jag lärde mig när jag på 70-talet började frekventera Frankrike på allvar var att semester är heligt för dess folk och att resor inom landet under semestertid är plågsamma. Vad kommer det sig att semester är ett så komplicerat fenomen för fransmännen?

Som ung naiv svensk mötte jag ett folk som i varje fall i Paris slet på sina kroppar och sina nerver på ett sätt som jag aldrig tidigare i mitt liv sett tillstymmelse till. Jag hörde också hur fransmän sa till mig att ”ni svenskar har det för enkelt”. Här gällde det att ha det komplicerat. Varje dag är en kamp och det hör till att ha ständig huvudvärk, vara stressad och frustrerad men också med ögonblick av glada skratt och till och med eufori. Det var på 70-talet när svenska arbetsplatser var relativt stillsamma inrättningar och gatulivet saknade dagens puls.

Målet för alla dessa utslitna parisare var semestern. Den var samtalsämnet under hela året. På våren om kommande semesterplaner. På hösten om den semester som varit.

Två komplikationer gjorde och gör fortfarande resan till och från semesterorten till ett helvete. För det första har alla – nästan oavsett inkomst – en bil. Den ska användas på semestern. För det andra verkar semesterplaneringen vara gjord av någon tjänsteman i statsförvaltningen med förflutet i Stalins sovjetsamhälle. För några decennier sedan var regeln: Alla ska gå på semester i augusti. Exakt den 1 augusti börjar semester och exakt den 1 september ska alla vara tillbaka. Fabriker stänger. Kontoren drar ner persiennerna. Butikerna håller semesterstängt. Ingen flexibilitet om 28 juli till 27 augusti. Nej. Ingen anpassning till veckoslut. Nej, kalendermånaden augusti är semestermånad. Gissa då hur det såg ut och ser ut på vägarna natten mellan den 31 juli och 1 augusti.

Det har blivit mer flexibelt i dag. Långsamt påverkas även Frankrike av ett begrepp som de flesta fransmän sett på med skepsis, liberalism. Nu går en del på semester redan efter nationaldagen den 14 juli och kan då tänkas komma hem den 15 augusti. Och, kors i taket, alltfler börjar dela upp sin semester så att de tar ett par veckor på sommaren och spar någon vecka till vintern.

Frankrike är ju ett land med gamla idéer om självhushåll. Om alla är lediga samtidigt så kan produktionen löpa intakt övriga elva månader. Omvärlden finns inte och den frihet att välja semesterperiod som vi tycker är rätt självklar stör vissa principer om ordning som fransmännen behållit mitt i allt annat som kan verka kaotiskt eller åtminstone oorganiserat.

Även år 2009 är augusti en död månad nyhetsmässigt. Le Monde toppar med utländska nyheter, trafikolyckor och idrottshändelser. Det finns inget annat att skriva om. I Paris har turisterna helt tagit över stan. Bara turisthaken och de stora kaféerna och restaurangerna är öppna. En och annan hemmavarande parisare  jagar förbi på väg till sitt kontor där han eller hon förmodligen sitter ensam och arbetar.

Den 1 september proppar trafiken igen när alla ska tillbaka till sina hemstäder. La route de soleil, dvs solens motorväg från Marseille till Paris, är totalt igenkorkad under det dygnet. Därefter börjar ett nytt arbetsår. Parisarna kan återigen tala om sitt liv i orden ”metro, boulot, dodo”. Det betyder: ”Åka tunnelbana, jobba och sova”. Tills det är dags att ta bilen nästa år igen den 31 juli.

Den 14 juli firar fransmännen sin nationaldag. Det är bekant också bland människor i andra delar av världen. Många känner också till den franska nationalsången marseljäsen. Vad säger det oss? Jo, att Frankrike är duktiga på att sprida sin historia och kultur utomlands, att landet är mån om sin egen historia och att landet också värnar sitt nationella identitet.

Den franska nationaldagen hämtar sin historiska förankring i stormningen av bastiljen i östra Paris, ett gammalt slitet fängelse för högst ordinära tjuvar och banditer, den 14 juli 1789. Denna stormning innebar starten på den stora franska revolutionen som började som ett demokratiskt uppror mot envåldshärskaren Ludvig XVI med gemålen Marie-Antoinette i Versailles men som utvecklades till en blodig vänsterdiktatur under Danton och Robespierres ledning och avrättningarna av kungafamiljen och en lång rad adelsmän. Denna franska revolution är som ett smörgåsbord i uppror och därför har den också inspirerat de flesta i det moderna Frankrikes politiska liv och i det moderna försvaret av republiken. Det moderna franska klassamhället är paradoxalt nog samtidigt förvaltare av ett revolutionärt arv och det vårdas i hög grad också av vår tids republikanska höger i Frankrike, gaullisterna med dess nuvarande ledare Nicolas Sarkozy.

Den franska nationaldagen firas med militärparad på Champs Elysées och presidenten i fokus men också traditionellt med  folkliga nöjen med musik och dans på gatorna i Paris och runtom i landet. Nationaldagen vårdas för att stärka den politiska makten och även för att uttrycka folkets glädje över sin nation och sitt revolutionära arv. Frankrike är ett motsägelsefullt land där nationalismen kan vara både höger och vänster och där i varje fall ingen störs av att den franska flaggan hissas överallt. Ingen tolkar det som ett tecken på fascism och främlingsfientlighet.

Jag har ju på denna blogg vid flera tillfällen uttryckt mig kritiskt mot ett drag av trångsynthet i den franska nationalismen. Jag står fast vid det och jag tänker närmast på en tendens till krav på assimilering snarare än integrering av invandrare men det finns också en positiv sida. Denna positiva sida innebär att firandet av republiken Frankrike omfattar alla och att landets ledning och landets folk kan förenas kring en hyllning av en samhällelig helhet och gemensamma värden kring rättvisebegrepp som jämlikhet och broderskap å ena sidan men också å andra sidan kring en pluralism och tankens frihet för alla samhällsgrupper. I de bästa ögonblicken är Frankrike  ett fritt land med fria tankar och ett myller av människor som hävdar sin egenart.

”Hur klär sig franska politiker?” frågar en god vän till mig medan jag äter för många av hennes svärfars underbara saffransbullar vid köksbordet. ”Mmmm,,” mumlar jag mellan tuggorna. ”Det ska jag blogga om. Ett utmärkt ämne i juli”.

När jag var ung och gift i Paris kom min hustru och jag en kväll att sitta på parkett på Opera Garnier, det klassiska huset vid Place de l ´Opera och det enda innan Operan vid Bastiljplatsen hunnit byggas. Min svåger hade ordnat biljetter och även plats på en mondän restaurang i närheten dit i stort sett bara kända personer gick och där det alltid var fullbokat om någon okänd person steg in från gatan och frågade om bord.

Min svåger var mycket mondän. Med honom skred vi fram och tillbaka  i Operahusets vackra salar under pausen mellan akterna och jag noterade hur han mycket diskret nickade åt en stilig man i smoking som också skred fram, fast utan sällskap. När vi senare på kvällen satt oss tillrätta i den mondäna restaurangen och börjat studera menyerna fick jag se samme man glida in, nu i sällskap, men också i en helt annan klädsel. Nu var det dyra märkesjeans och en exklusiv skjorta, rejält uppknäppt i halsen. ”Han är President Valéry Giscard d´Estaings stabschef”, teaterviskade min svåger till oss.

Denna kväll förstod jag den medvetenhet med vilken människor i högre ställning och i det offentliga livet väljer kläder efter situation. Och att mondän restaurang inte behöver betyda uppklädd utan nerklädd istället. Nerklädd med raffinemang, naturligvis.

Frankrike lever upp till sitt rykte som modeland. Politiker är i allmänhet välklädda och snobbismen tillåts längre vänsterut än i Sverige. Om den kände socialistpolitikern Pierre Moscovici skrevs det i en tidning att han promenerar mellan sin hem i Quartier Latin, nationalförsamlingen och modehuset Arny`s i stadsdelen Saint-Germain-des-Près. Jag har stått utanför Arny`s en gång och studerat skyltfönstret med prislappar som får en svensk att skaka till; ett par strumpor kostar från 500 kr, en skjorta kring 8 000 och en kostym runt 30-40 000 kronor. Jag vågade inte ens gå in men hann uppfatta kristallkronorna som blänkte i taket.

Det är kostym som gäller i politiken för männen med undantag för de gröna och dess ledare Daniel Cohn-Bendit som kan kosta på sig att uppträda i kavaj och udda byxor eller till och med i tröja. Däremot lever slipsen ett farligt liv. I TV-debatterna har på senare år alltfler börjat uppträda slipslöst.

De kvinnliga politikerna är lika välklädda. Det skrevs ju mycket om förra justitieministern Rachida Dati som lär ha haft ett oerhört högt klädkonto. Hennes besök i modehusen på Rue Faubourg Saint-Honoré var många och förmodligen fler än hennes kontakter med landets höga jurister med vilka hon stod i ett kyligt förhållande.

Män och kvinnor som arbetar i namnkunniga företag och myndigheter i Paris kan inte heller gå klädda hur som helst. Fredagar har blivit en ”leisure day” även här men som kvinna kan du inte springa ut på lunchen i ett par galna solglasögon även om du bär dräkt. Risken är att du möter din chef på trottoaren och att han eller hon fäller en vass replik. Stil, stil, stil! Det är viktigt i Paris.

Klä dig alltså efter situation och det gäller att känna till koderna. Precis som i Stockholm gäller jeans på de intima fredags- och lördagsmiddagarna i hemmen eller på restaurangerna men värsta blåsan och mörka kostymen om det är gala. Och identifiera dig gärna med ett modemärke. Filosofen Bernard-Henri Lévi är mer känd i Paris  för sin mondänitet än för sina åsikter och hans välskurna vita skjortor som han alltid bär uppknäppta ner mot bröstvårtorna kommer från ett av de kända modehusen på Avenue Montaigne. En spännande åsikt och framförallt en läcker skjorta – med det kan man komma långt.

Nu börjar kultur-Sverige på allvar att börja morra och ta politisk ställning mot ett förslag från UD på att lägga ner Svenska kulturinstitutet i Maraiskvarteren i Paris. Det är bra att författare, konstnärer och diplomater använder sin styrka som opinionsbildare för att söka stoppa en okänslighet och klåfingrighet hos tjänstemän i ock runt Rosenbad eller vid Gustaf Adolfs torg.

I dag skriver förre franske ambassadören Patrick Imhaus på DN:s kultursida och konstaterar att inspirationen för många svenskälskande fransmän i Paris domnar bort om inte kulturinstitutet finns kvar som en förmedlare av svensk kultur i Paris. Författaren Lars Gustafsson bloggar klokt i samma ämne på larsgustafssonblog. bloggspot.com

Jag har haft kulturhuset som inspirationskälla i mer än trettio år. Som ung student på 70-talet var jag utställningsvakt när jag bodde i Paris under några år. Jag har varit stipendiat och bott och arbetat i ett av de gästrum som ställs till stipendiaternas förfogande i huset. Jag har varit på otaliga utställningar, ordnat seminarium i konferenslokalen, druckit otaliga koppar kaffe i kaféet och framförallt sett  med egna ögon hur Sverige genom sitt kulturhus visar upp en positiv Sverigebild för alla de parisare som passerar porten till Centre Culturel Suedois på Rue Payenne mitt i Marais, Paris kanske viktigaste kulturkvarter. Här förekommer föreläsningar, svenskutbildning och mycket annat.

CCS får inte läggas ner. Jag minns människor i generationen före mig som ibland talade om kulturskymning. Jag trodde aldrig jag skulle ta det ordet i min mun men nu gör jag det. Staten har en skyldighet att ta ansvar för ett lands kulturutveckling och ett ansvar att delta i byggandet av en god bild av sitt land. Kulturinstitutet gör det och mycket mer och det sker dessutom i en byggnad som staten köpte en gång av en finansminister, Gunnar Sträng. Han såg värdet av ett svenskt kulturhus i Paris. Nog måste han också ha gjort en ekonomisk kalkyl på köpet och konstaterat att det var värt pengarna. Åren har visat att han hade rätt och inget motbevisar det i dag heller.

Nyss hemkommen från tio välfyllda dagar i Frankrike sitter jag på balkongen och får lite luft när klockan närmar sig 19. Vädret i Stockholm är ju som i Provence om inte varmare.

Min sista anhalt var den lilla byn Saint-Bonnet-du-Gard nära staden Nîmes. Jag bodde hos en god vän som lever i ett hus i denna lilla oansenliga by med mindre än tusen invånare  men som nästan alla byar i Frankrike med ett bubblande liv och en öppen gemenskap. Varje lördag träffas de som vill av  byns invånare på det lilla torget kl 12.. Där står en husvagn – jag vet inte varifrån den kommer – men från dess innandömen lyfter någon fram plastmuggar med porlande vitt vin. En man tillagar musslor och pommes frites och så sitter vi kring små runda barbord på höga pallar. Veckans bekymmer och glädjeämnen passerar förbi. Folk kommer och kindpussas och går och kindpussas igen. Det är verkligen en plats för alla. De som har jobb och verkar ha ett välordnat liv och de som varken har det ena eller det andra.

Människor är lika öppna mot varandra här på torget på lördagen som de i andra sammanhang kan visa misstänksamhet mot främlingar. Det är inget specifikt för dessa vänliga människor i Saint-Bonnet-du- Gard. Det verkar gälla överallt, särskilt i södra Frankrike och det handlar om att freda sina hem. Alla hus har höga murar. Det går knappt att se in i trädgårdarna. Och så alla dessa hundar som vaktar sin husses och mattes hus och ägodelar.  Hundar som aldrig rastas utan bara skäller och markerar revir.

Hemmets interiör är inte heller något som människor i Frankrike visar upp. Umgänget sker mer på gator och torg som här på lördagen med musslor och vin. Det är naturligare att träffa vänner på restaurang än i hemmen. Och så finns inte behovet att visa upp sina bostäder som vi ofta gör i Sverige, stolta över våra Ikeamöbler och gillestugor med bastu,

– Folk är så nyfikna också så vi måste hålla dem på avstånd, säger en kvinna jag talar med om att fönsterluckorna stängs tidigt på kvällarna för att hindra all insyn.

Jag är fascinerad av byarna i Frankrike. Vi åker till några grannbyar. Alla ser de olika ut. Visst känner jag igen den provencalska arkitekturen med sina stenhus men varje by har sin karaktär. Vi äter lunch mitt i en by under skyddande parasoll. Maten är underbar; en glaserad tomatsoppa, räkor, entrecote och en efterrätt av läckra sorbeter. Jag blir så där löjligt Frankrikeromantisk. Vilket land! Vilken mat! Och så glömmer jag alla problem som människor dagligen tampas med. Jag är helt övertygad om att det finns ett skäl till att de små ögonblicken känns så storartade i syd-Europa. Det är därför att livet oftare är så strapatsrikt. På alla sätt; konkreta vardagsfrågor som strular och känslomässiga bekymmer av alla slag.

– Det gäller att ta vara på de små ljuspunkterna i livet. sa samma kvinna vid bordet kring musslorna i Saint-Bonnet-du-Gard. De små ljuspunkterna.