Kultur

I dag, den 24 december, vaknar fransmännen upp till en helt vanlig vardag. Ikväll efter en helt vanlig arbetsdag börjar julfirandet. I morgon den 25 december är det röd dag men redan den 26:e återvänder alla normalt till sina arbeten. Ett kort men intensivt julfirande i ett land där religion är en privatsak medan upplysningstidens idéer och sekularism istället är helig religion.

God jul är ingen sekulär hälsning. Men gudskelov för alla principiella sekulära uttolkare av samhället betyder God jul numera en önskan om skön vila en dag, mycket god mat och många presenter. God jul kan också innebära att vi ser varandra, våra släktingar som vi annars inte hinner träffa och en och annan vän som dyker upp i juletid. God jul kan också innebära att vi ser de utsatta människor som sitter vid trottoarkanten och tigger eller bor i bilar och i tunnelbanegångar.

Julen spelar en viktig roll. Vi kan tänka på att göra gott. Vi kan önska god jul till dem som innehar maktpositioner och påminna dem om att deras uppdrag är att göra gott för människor. God jul till Francois Hollande och hans regering med en önskan om att de lyckas minska orättvisorna i samhället med en ekonomisk politik som både minskar på underskottet i budgeten och försöker ge utrymme för viss tillväxt. Vi önskar god jul till alla frivilliga i landet som engagerar sig för de utsatta, barn och ungdomar i marginaliserade förorter och för uteliggarna på gatorna i alla större städer.

Vi ska också önska god jul till alla kristna i landet och särskilt till deras företrädare i kyrkorna. De ber för en bättre värld fylld av mer humanitet och kärlek. Låt oss be för att deras kärleksfullhet inte hindras av moralisk och dogmatisk trångsynthet. Låt 2013 bli det år när alla, även kardinaler och biskopar, vågar tro att familjen kan se ut på olika sätt och att världen faktiskt blir mänskligare och kärleksfullare om också samkönade äktenskap blir tillåtna i landet.

God jul och lägg ner de vapen som är avsedda för strider som splittrar nationen. God jul och en önskan om mer värme och kärlek, om mer respekt för medmänniskan oavsett klass, kön och etnicitet – och sexuell läggning.

Sverige slår alltså Frankrike med 2-0 i den tredje gruppspelsmatchen i EM i fotboll i Kiev. Ingen skada skedd för fransmännen. De går vidare mot kvartsfinal. Problemet är att de som tvåa i sin grupp måste ta sig an Spanien. Då krävs ett annat spel. Frustrationen i laget och bland de franska kommentatorerna är påtaglig.

Jag följer matchen på teve i Paris. Franska kommentatorer är uttrycksfulla och skräder inte orden när les bleus spelar dåligt. ”Det här var en match som laget aldrig började”, var en kommentar under slutminuterna. ”Frankrike är förnedrat”, var en annan. Det franska laget fick kritik för att vara passiva och inte tillräckligt fysiska.

Kommentatorerna var samtidigt respektfulla mot Sverige som ”spelade som om det rörde sig om en VM-final”. Fransmännen däremot, var deras uppfattning, verkade tro att det var en vänskapsmatch. Zlatans mål fick förstås mycket beröm liksom Chippen Wilhelmssons löpningar och dribblingar på vänsterkanten.

Sporttidningen L´Equipe beskriver stämningen i omklädningsrummet efter matchen. Förbundskaptenen Laurent Blanc hade uppenbarligen sparat på de beska kommentarerna och mest varit angelägen om att svalka ner de heta känslor som uppstått hos en del av spelarna. Frustrationen hos dem var påtaglig. Olivier Giroud höll dock huvudet kallt och konstaterade i en intervju med L´Equipes reporter att spelarna nu bör sova på saken för att kunna diskutera matchen med ett lugnare sinne nästa dag.

Reaktionerna i teve och tidningar är bistra efter Sverigematchen men tron på laget verkar inte ha försvagats. Det här var ett bottennapp. I matchen mot Spanien kommer laget att ha rest sig igen till sin normala nivå. Frågan är om det räcker. Jag tar en promenad på Paris gator efter matchen. Jag möter en tjej med trikolorens färger målade på ena kinden. Hon talar med någon i sin mobil: ”Adjö Frankrike. Nu är det kört” Alla litar inte helhjärtat på les bleus.

Det behövs en ordlista för att förstå hur det franska etablissemanget talar om händelserna kring Dominique Strauss-Kahn och om umgängesformerna mellan bland annat franska manliga toppolitiker och kvinnliga medarbetare och journalister. Det rör sig om goda människor i de flesta fallen men som lever i en kultur som har svårt att se avgörande brister i ett utpräglat patriarkat.

Det första ordet är förförare. En politiker som ska nå långt måste också vara förförare av kvinnor eftersom förförelse av en publik och av väljarna är en förutsättning för att lyckas. Likadant för övrigt med advokaterna. Retoriken spelar en avgörande roll för denna yrkeskår.

Nästa steg är en stor förförare. Det sägs med inlevelse och respekt, inte minst av många kvinnor. En stor förförare är alltså en man med potens och kraft, en verkligt imponerande man som både kan ta  Frankrike och en kvinna i famn.

En tung förförare är variation på stor men med en liten negativ biton. Vi vet inte riktigt vad som ligger i de orden om de uttalas om en framgångsrik politiker. Kanske har han en del på sitt samvete som omgivningen helst inte vill känna till. Knappast trevligt om detta lyfts fram i dagen eftersom mannen säkert är både en charmerande person och en framgångsrik ledare.

Harcèlement sexuel betyder sexuella trakasserier. Nu rör vi oss på ett område som omfattas av lagen och som kan ge förövaren ett straff. Därför talas det så lite som möjligt om detta begrepp. Många bedömer sexuella trakasserier, åtminstone i lindrigare form, som förförelse. Det är svårt för en kvinna att anmäla och sedan klara av att i opinionen stå stark om det ”bara” handlar om sexuella trakasserier. Det är lätt för den åtalade och hans  nätverk av andra starka män att vrida vapnet ur händerna på henne. Hon samtyckte naturligtvis.

Det starkaste ordet är viol. Det betyder våldtäkt. Ingen försvarar våldtäkt men varför sker så få anmälningar och känner vi över huvud taget till någon dom för våldtäkt av någon framstående fransk politiker? Därför att det aldrig förekommit? Knappast.

En komplettering för att förstå svårigheten att driva en anmälan om våldtäkt eller sexuella trakasserier: Skyddet av det privata livet (la vie privé) för den som verkar i det offentliga (la vie publique). Det som fransmännen kallar den anglosaxiska puritanismen och som innebär att det privata levernet påverkar det offentliga ses som suspekt i Frankrike. Den som anmäler en framstående politiker för till exempel sexuella trakasserier vid enstaka tillfällen drar in hans privata liv i det offentliga och söker medvetet eller omedvetet hindra hans möjligheter att fortsätta sitt framgångsrika politiska arbete. Hon använder det privata livet för att komma åt en man som lever i det offentliga och som inte ska behöva störas av frågor som inte hör till beslutsfattande i svåra offentliga angelägenheter. Hon ska ha starka skäl och starkt psyke för att klara det motstånd som hon då får möta från mannens starka nätverk som i det läget argumenterar för det privata livets helgd.

Nu är Dominique Strauss-Kahn fri mot borgen. Uppenbarligen kommer hans advokater att driva hans oskuld på alla punkter och sedan bit för bit i en förmodligen utdragen process trasa sönder offrets trovärdighet och med juridisk elegans och en aldrig sinande ström av sköna dollar på sikt uppnå en dom som kan tillfredsställa den ljusskygga delen av eliten i Frankrike. Ingen kommer att veta vad som hände. Ord kommer att stå mot ord. Rättvisan kommer inte att segra. Däremot kommer förförarna – de stora och de tunga – att vara skyddade även om de ibland råkar ta ett eller annat steg in i gråzonen av sexuella trakasserier. Det går alltid att rädda sig ur situationen. Pengar och nätverk och slutsatsen: ”Vi vet ju inte vad som egentligen hände.”

Nu rasar Frankrike. Det ar i ock for sig inte en ovanlig foreteelse men just nu ar den riktad mot det franska fotbollslandslaget som forlorade nesligt mot Mexiko haromdagen. Nesligt, sager inte franska folket och franska media. Ett totalt sammanbrott ar en mer korrekt sammanfattning av kommentarer bland folk pa gatorna har i Paris och i tidningar och i TV.

Kommentarerna om forbundskaptenen Domenech later sa har: ”Han ar en nolla”, sager en gammal dam pa bussen. Hon ser aldrig fotboll men hon vet anda. ”Han borde bytts ut redan for fyra ar sedan”, sager kvinnan som saljer tidningar pa Rue St Antoine. Nagra supportrar skriker ut sin fortvivlan i TV-rutan direkt efter matchen: ”Alla spelarna borde bytas ut. Ocksa Domenech forstas.”

L’Equipe, den stora sporttidningen i Frankrike, skriver i sin ledare morgonen efter debaclet: ”Det franska fotbollslandslaget ar i ruiner… Jag struntar i allt ar den enda paroll som laget kan samlas kring…Men lat oss samlas kring haanet mot dem. Lat oss haana Domenech som kvavs av sin egen uppblasthet…Skratta at spelarnas arrogans som ar sa val kopplat till deras inkompetens.”

Manga kommentatorer konstaterar att den vanliga kritiken mot fotbollslandslaget och dess kapten – fransman ar bra pa syrlig och nedgorande kritik – nu bytts mot ett tillstand av djupt forakt och narmast hat. Det ror sig om en skilsmassa mellan supportrar och laget. Efter fyra ar av besvikelser och fortvivlan ar nu fotbollsopinionen framme vid en brytning med detta lag.

Fotboll ar en nationell angelagenhet. Les bleus ar en viktig baerare av den franska identiteten och nar laget sviker, sviker det Frankrike som nation. Det ar ett allvarligt brott. Som en sportjournalist sa pa TV: ”Spelarna ar sa oengagerade i sin uppgift att de inte ens sjunger med i nationalsangen fore matchen.”

Det är svårt för ett idrottstokigt land som Frankrike att de egna aktörerna, atleterna, spelarna eller vad de kallas, inte presterar som det anstår en gammal stormakt inom idrotten.

Just nu pågår öppna franska tennismästerskapen på Roland Garros strax utanför Paris. I dag fick den sista franske spelaren respass. Tsonga förlorade inte sin åttondelsfinal utan gav upp på grund av magsmärtor. Nu kommer de franska satirikerna att häckla honom för det. Satirikerna i tidningar och i TV missar aldrig ett tillfälle att avslöja svagheter, även om de är i högsta grad ursäktade.

Roland Garros är en viktig tävling för fransmännen men det är sällan de har spelare i semifinal och final. För närvarande har Frankrike flera duktiga spelare på både herr- och damsidan men det vill sig inte. Spanjorer som Nadal, Verdasco och Almagro går längre här i Paris. Fransyskorna Bartoli och det nya stjärnskottet och kelgrisen Rezaï, den senare med rötter i Iran, når inte heller fram till slutomgångarna på damsidan.

Dessutom regnar det i stort sett varje dag. Det var varmt och soligt de första två speldagarna men därefter har det skvalat mest hela tiden. Roland Garros saknar tak över sin anläggning och inte ens elljus. Det har varit rätt parodiska scener några kvällar när spelet pågått så sent att spelarna knappt sett bollen. Inget bra renommé för de franska tennisarrangörerna.

Fransmännen muttrar alltså över debaclet i de öppna franska tennismästerskapen men oroar sig ännu mer för vad som ska hända med det sargade fotbollslandslaget som nu förbereder sig för det kommande VM-slutspelet i Sydafrika. Under den omtalade och hånade förbundskaptenen Domenechs ledning är det många som tror att les bleus kommer att göra en slät figur i VM. Domenech hånas för att han anses oförmögen att leda laget med alla sina bortskämda superstjärnor. Istället tar han hjälp av andra stjärnor. Förbundskaptenen lär vara böjd att lita till astrologins profetiska anvisningar.

Frankrike har på papperet ett mycket bra lag men om det går lika dåligt i Sydafrika som under kvalet så lär laget inte överleva grundspelet. Domenech kommer under alla omständigheter att få se sig om i stjärnorna efter ett nytt jobb. Laurent Blanc, den gamle landslagsbacken från VM i Frankrike 1998 där laget tog guldmedalj, efterträder Domenech i höst.