Kultur

Många är de franska skådespelare och andra kulturpersonligheter  som har för vana att visa upp sitt engagemang för  traditionella franska seder och bruk och som går till storms mot vad som kan betecknas som utländska influenser och förflackning av den stolta franska civilisationen.

Senast  i raden uppträder nu den välkända tv-personligheten Thierry Ardisson som i många år förtjust men också retat franska tittare genom sina underhållningsprogram och många gånger hårdkokta intervjuer med kända personer. I sina lördagsunderhållningar har han frågat kända politiker hur de har det med sexlivet och om de inte åtminstone röker hasch lite då och då.

Samtidigt är denne tv-man, som inte hymlar med sitt tidigare  heroinmissbruk, starkt konservativ i sina politiska värderingar och drömmer om monarkins återinförande i Frankrike. Han bor i det fashionabla kvarteret vid Rue de Rivoli intill Tuilerieträdgården och Louvren. Rue de Rivoli från Concordeplatsen och och några kvarter österut har vackra arkader framför husen. I dessa arkader har det numera öppnat ett antal enkla souvenirbutiker som säljer små Eiffeltorn i plast. Det retar Thierry Ardisson. Men än värre är att arkaderna under det senaste året, enligt Ardisson men inte enligt mig som går där rätt ofta, dragit till sig gatuförsäljare av kebab. Högst störande tycker Ardisson som vill hålla detta kulturkvarter fritt från ofranska inslag.

Han har fått med sig andra kända personer som bor i kvarteret. De har tillsammans bildat en aktionsgrupp och funnit en förordning från mitten av 1800-talet som förbjuder försäljning på trottoaren under dessa arkader. Ardisson lovar att han nu ska polisanmäla kebsabförsäljarna som har fräckheten att trängas med alla turister och bofasta i det gamla kulturkvarteret.

Thierry Ardisson berättade i en intervju i France 3 häromdagen att han är motståndare till nymodigheter som alla former av sociala medier. Han äger visserligen en dator men han vägrar såväl att skicka mejl som sms. Han har löst kommunikationsproblemet med att de mejl som kommer till hans mejladress – han har tydligen en sådan i alla fall – öppnas av hans sekreterare som sedan skickar dem hem till honom via fax.

Tydligen är fax tillräckligt ålderdomligt för att han ska använda sig av den tekniken. Med faxapparaten som vapen ska han nu uppenbarligen driva rättsprocesser mot försäljare som säljer kebab på Rue de Rivoli åberopande en förordning från kejsar  Napoleon III:s tid. Det är väl bara att önska honom god tur.

Ibland blir kulturskillnaderna mellan Frankrike och Sverige så tydliga. Eller hur media beskriver en verklighet. I varje fall om man får jämföra den franska statstelevisionens rapportering från de olika nationernas inmarsch vid invigningen av vinter-OS med Viasats bevakning av samma händelse. Informationstätt och samhällsorienterat mot meningslöst pladder.

Jag växlar mellan France 2 och TV 3. Ett exempel: Ukrainas trupp kommer in på stadion. I France 2 förbereds tittaren på relationen mellan Ukraina och Ryssland och kommentatorn ställer frågan hur publiken på stadion kommer att möta denna ukrainska trupp. Det  blir ovationer från läktarna och det kommenteras. Jag slår snabbt över till Tv 3. Där babblar kommentatorerna om att Ukrainas dräkter är så lika de svenska. Blågult som Sverige.

De svenska kommentatorerna kommenterar det som alla ser. Nationerna som har en trupp på fyra personer kommenteras med att de består av fyra. Vi får inget veta mer än meningslösa uppgifter om att fanbäraren från något land deltar i nordisk kombination.

Det förefaller som om de svenska kommentatorerna inte läst på. Eller så tror de att svenska tittare inget vill veta. Som om vi i våra tevesoffor vill lyssna till banala kommentarer om atleters utseende – Göran Zachrisson gör reflektionen att långa och storvuxna män ser rara ut med anspelning på en ovanligt storväxt fanbärare i mängden  – istället för att vidga våra sinnen och öka vår kunskap.tillföra.

Den franska televisionen däremot har tagit med en rysk expert på geopolitik som kan beskriva Rysslands relationer med andra öststater och med Kina. Övriga kommentatorer i studion har läst på. De ger mig som tittare perspektiv på invigningen; politiskt, kulturellt och idrottsligt.

En OS-invigning är ingen sporthändelse utan framförallt ett kulturellt evenemang. När ska de svenska tevebolagen ta sitt ansvar och försöka närma sig de stora kulturnationerna. Det finns en utmaning i att faktiskt spänna musklerna inte bara rent fysiskt på idrottsarenorna utan också mentalt för att höja den kulturella nivån på ett folk.

En vän till mig undrade för inte så länge sedan varför jag bloggar om så tråkiga saker som politiska sakfrågor i Frankrike. Kan jag inte åtminstone skriva om lite politiskt skvaller? Det borde det ju finnas gott om i den franska huvudstaden.

Så är det förstås och nu kan jag med gott samvete göra som min vän önskar. När till och med Le Monde i morse på sin hemsida rapporterar om att kollegan Closer, en skvallertidning, i sitt nya nummer som kom ut i morse, ägnar sju sidor åt Francois Hollandes kärleksaffär med komediskådespelerskan Julie Gayet behöver jag inte skämmas.

Affären är inte ny. Det har cirkulerat rykten i närmare ett år men nu har alltså en tidning redovisat bilder och lämnat ut paret på ett sätt som inte är brukligt i Frankrike. Det har också skapat stor indignation i politiska kretsar medan flera journalister kräver att Hollande redovisar fakta.

Hollande lever sedan några år med sin sambo Valérie Trierweiler, journalist som genom sin sambos nya roll som president lite motvilligt iklätt sig rollen som rikets första dam. Frågan är hur hon nu ska agera. Detta är också den svåra punkten enligt politiska bedömare när det gäller hur avslöjandet om Hollandes kärleksaffär ska behandlas på en politisk nivå.

Det är uppenbart att relationen med skådespelerskan Julie Gayet inte är en tillfällig förbindelse. Han har tydligen under viss tid åkt iväg på natten på sin scooter och besökt henne i någon för ändamålet utvald lägenhet i stan. Endast en person ur vaktstyrkan har följt honom på dessa nattliga turer. Det här påminner inte lite om den tidigare presidenten Valéry Giscrd d ´Estaing som gjorde nattliga resor från Elyséepalatset till olika kvinnor runt om i Paris. En tidig morgon vid femtiden när presidenten skulle göra in på Elyséepalatsets gård efter en kärleksnatt krockade han med en skåpbil som var ute tidigt för att leverera mjölk till olika kaféer i stan.

Frågan är om Hollande och Trierweiler kommer att fortsätta att uppträda som det officiella paret eller om presidenten inom kort framträder med ny kvinna som då på sikt kan bli pretendent på att bli ny första dam i nationen. Valéry Giscard d´Estaing levde officiellt med sin fru under hela sin mandatperiod. Det gjorde också Francois Mitterrand och Jacques Chirac trots otaliga korta kärleksaffärer och fasta älskarinnor. Nicolas Sarkozy bytte fru under mandatperioden. Cecilia lämnade honom kort efter det att han blivit president 2007. Kort tid därefter träffade han skådespelerskan och sångerskan Carla Bruni och de gifte sig.

Bland politiker är fördömandena mot tidningen Closers avslöjanden hårda. Det är förstås besvärande när en politiker blir avslöjad på detta sätt. Hollande är förstås långt ifrån den enda politiker som har flera pågående affärer parallellt. Själv har han nu meddelat att han överväger att lämna in en stämningsansökan mot tidningen. Det är fullt rimligt. Han agerar som politiker alltid agerar i ett sådant här läge. Däremot har han inte i sitt uttalande denna morgon dementerat uppgifterna om sin relation. Han är bara upprörd över att tidningen avslöjat att han träffar denna nya kvinna.

Julafton går mot kväll. De svenska hemmen har redan organiserat allt för helgen. Granen är klädd och lagts ut på Facebook för beskådan av vänskaran. Matinköpen är avklarade liksom julklapparna. Affärerna stänger ju klockan 15. Därefter inställer sig julfriden i de flesta hem.

Så icke i Frankrike. Paris och andra större franska städer på eftermiddagen och kvällen den 24 december är en galen dag. Folk rusar som besatta i och ur affär för att göra sin julklappsinköp. Och de som arbetar till kl 18 har det extra brått. Julafton är den dag då livet går vidare som vanligt på arbetsplatserna. Allt ska samtidigt förberedas för julen och dessutom ska den firas sent på kvällen med middag och julklappsutdelning.

I svensk teve talar julvärden Petra Mede till oss redan mitt på eftermiddagen. Kalle Anka kommer inte i all hast utan verkar förberedd sedan förra julen. Och nog är det väl i allmänhet favoritrepris på det mesta. I fransk teve fortsätter de intellektuella samtalen in i det sista. Jag slår på france5 kl 17.48 då C´est dans l ´air som vanligt börjar sin entimmessändning med fyra experter som analyserar en samhällsfråga. Ikväll handlar det om julen – trots allt – men naturligtvis ur en intellektuell och psykologisk aspekt. Vad händer med barn som tidigt får sin egen läsplatta? ”De autonomiseras från sina föräldrar”, säger en psykolog i studion. Tre andra experter och programledaren nickar instämmande. I Sverige har familjerna för länge sedan tömt den tredje snapsen och har inte en tanke på att problematisera barnens användning av elektroniska prylar när de små gräver fram smartphones och paddor i paket under granen.

Så småningom kommer franska pappa och mamma också hem från sina jobb och från affärerna. Om några timmar, kanske vid nio- eller tiotiden på kvällen kan flaskorna öppnas och det kan skålas för julen. Autonomiserade eller inte leker även franska barn med elektroniska prylar.

Nu är det äntligen dags också för mig att önska mina läsare av denna blogg en god jul. Mina inlägg kan också läsas i en smartphone och på läsplatta. Oavsett ålder på läsaren! Joyeux Noël!