Kultur

Vi var fyra i familjen som hade biljetter till invigningsmatchen i VM i damfotboll i fredags kväll, på Parc des princes i västra Paris. Två vuxna och två barn steg ur en bil en bit från stadion och möttes av en motvind och regn i luften. Det kändes mer som oktober än juni. Vi tog vindskydd mot alla andra cirka 45 000 åskådare som hade biljetter till matchen mellan värdlandet Frankrike och Sydkorea. Köerna till kontrollerna och visitationerna var långa.

Vi hade tänkt vara tidigt på arenan för att kunna se invigningsceremonin. Vi kom upp till våra platser högt upp på en av läktarna en kvart före avspark. Stämningen var på topp, hos oss och alla runtomkring oss. Fransmän kan verkligen heja fram sina lag och gör det utan organiserade klackar. Det är bara en sådan kraft i människornas engagemang. Och när det gäller matcher med kvinnliga spelare saknas alla inslag av huliganer och våld och aggressivitet. Det var en stor folkfest med familjer och mängder av små barn.

Damfotbollen har på allvar kommit också till Frankrike. På elitnivån är detta land nu starkare än Sverige. PSG och Olympique Lyon är topplag i Europa. Dessa lag och några till köper våra svenska stjärnor. Allsvenskan tappar i status. Men fortfarande är toppen tunn och bredden saknas. Tjejer som spelar fotboll möts fortfarande ofta av förvånade frågor av franska journalister. En av stjärnorna i det nuvarande landslaget var inbjuden en morgon häromdagen till en av de nationella radiokanalerna och fick frågan hur det kom sig att hon som liten flicka fick idén att börja sparka på en boll.

För de flesta fransmän är fortfarande fotboll detsamma som herrfotboll och av kommersiella skäl men också av gamla fördomar får inte damfotbollen samma utrymme i media som herrarnas turneringar. En journalist på sporttidningen L´Equipe förklarade att tidningen säljer många färre lösnummer om det är en kvinnlig idrottsutövare på första sidan. Media måste bryta mönstret om det på sikt ska bli lika villkor för både män och kvinnor inom fotbollen. Och franska fotbollsförbundet måste göra detsamma.

Franska laget spelade en underbar och rolig anfallsfotboll. Spelarnas teknik imponerade. Wendie Renard, lagets mittback gjorde två oerhört vackra nickmål. Fransyskorna höll  ett högt tempo, visade prov på fina passningskombinationer och vi fick se flera bra skott. Det var egentligen spel mot ett mål, särskilt i första halvlek. Matchen slutade 4-0 och Frankrike seglar redan upp som en av favoriterna till att spela VM-finalen om en knapp månad i Lyon.

Mina två barnbarn, flickor, såg att en jätteanläggning som Parc des Princes fylldes till sista plats för en dammatch. Det var antagligen första gången i Frankrikes fotbollshistoria som det var lapp på luckan på ett stadion av denna dimension. Insikten om att flickor kan spela med samma uppskattning och uppmärksamhet sipprade ner hos dem som hos alla andra barn som såg matchen på plats eller hemma vid tv:n.

Frankrike är Europas mest sekulariserade land, näst Sverige får vi väl tillägga. Ändå är branden i Notre Dame-katedralen en händelse som berör alla fransmän på ett synnerligen starkt sätt. Mitt i Paris, på en av de två öarna i Seinefloden, har den rest sig sedan 1300-talet när det stod färdig efter två hundra års byggnadsperiod. Katedralen symboliserar Frankrikes historia. När den brinner samlas alla fransmän runt denna symbol, oberoende av deras egen tro, religiös eller sekulär.

Jag satt igår kväll och såg bilderna från den brinnande katedralen på en av de franska nyhetskanalerna. Sms från några fransmän trillade in på min mobil. En fransk judinna och en fransk muslim var förtvivlade. ”Jag gråter”, skrev muslimen till mig. Den franska sekulära traditionen innebär att alla i första hand definierar sig som fransmän och sedan efter religiös eller sekulär tillhörighet. ”Jag är fransman och muslim” är ett exempel på vad jag kan höra i samtal om fransk identitet. Igår var alla som kände förtvivlan inför händelsen i första hand fransmän.

Frankrike vårdar sin historia och den franska historien är självfallet i hög grad kopplad till kyrkan. Notre Dame fanns under senmedeltiden när landet enades, under det kungliga enväldet på 1600- och 1700-talen och under kejsardömen och de fem republikerna under 1800- och 1900-talen. Precis som katedralen som byggnad har årslagringar och en sammansmältning från olika arkitektoniska epoker så berättar dess historia om en nation i ständig utveckling och omvandling. Den protestantiske kungen Henrik IV  vigdes med sin maka på 1500-talet. Napoleon Bonaparte kröntes till kejsare 1804. En mässa hölls i glädjen över den franska befrielsen 1944 efter landstigningen i Normandie. De två senast avlidna presidenterna, Georges Pompidou och Francois Mitterrand tillägnades minnesgudstjänster i samma katedral. Den har varit plats för så många viktiga händelser i fransk historia.

Nu kommer katedralen att byggas upp igen. Experter tror att det kommer att ta mellan fem och tio år. Trots all förtvivlan vi kan känna över branden kommer händelsen som en signal om nationell samling i ett tillstånd av svår splittring. Samma kväll som katedralen brann skulle President Macron ha hållit sitt tal till nationen med förslag till politiska reformer. Oppositionen hade vässat huggtänderna i god tid före talet och skulle ha attackerat det med våldsam kraft oavsett hans förslag. En majoritet av befolkningen hade sannolikt också varit förnärmad och upprörd. Nya demonstrationer hade kunnat väntas. Frankrike hade fortsatt att vara ett splittrat land. Branden var fasansfull i sig men den fick människor att besinna sig och söka sig mot nationell samling. Det finns mänskliga värden som är överordnade de politiska tvisteämnena.

Jag tror att Frankrike under en period framöver kommer att präglas av mer återhållsamhet i debatten och mer av vilja till försoning. Det är symboliskt att det var en katedral som brann, inte en politisk institution.

Nu har värmen kommit till Frankrike. Juni är rent vädermässigt en något osäker månad. Det kan vara fint med mycket sol, även i norra Frankrike men temperaturen i områdena norr om Alperna brukar vara förhållandevis måttliga, en bit över 20 grader. Juli och augusti däremot är varma månader. Jag har tillbringat några augustimånader i Paris och även arbetat där. Det kan vara rätt plågsamt när temperaturen stiger upp mot 35 grader.

Som ung student i Frankrike på 70-talet slogs jag av fransmännens vurm för semester. Alla yrkesarbetande talade om den. Inställningen till arbete var negativt. Bara en fråga om försörjning. Semestern en månad om året verkade vara det som alla levde för. En märklig inställning tyckte jag.

Jag noterade också att alla tog semester samtidigt. Fransmän förklarade för mig att fabrikerna stängde i augusti och det var verkligen den 1 augusti oavsett veckodag. På mig verkadedet som om ett helt folk satte sig i sina bilar, fransktillverkade förstås, och körde eller snarare köade sig igenom landet på olika motorvägar. Detta folk som jag lärt mig var så individualistiskt följde här samma mönster. Semester vid samma tid på året och för dem som hade råd gällde samma slutmål; Medelhavet eller Atlanten. Ibland kunde en ung student uppenbara sig i en grupp och berätta om ett resmål utanför Frankrike. Det var exotiskt. ”Jag kommer från semester i Grekland”, kunde hon säga och halsarna sträcktes och öronen spetsades. Hur levde folk i det landet? Alla konstaterade att det var annorlunda i Grekland men bättre i Frankrike. Ingen frågade mig om hur det var i Sverige. Vem ville åka till ett land där snön förmodligen låg djup större delen av året.

I dag reser var tredje fransman utomlands enligt statistik. Det måste vara en revolution i detta land. I dag jämför fransmän sitt eget land med andra länder och finner omvärlden bättre. Självmedvetenheten har sjunkit betydligt på femtio år. I dag får jag berätta om Sverige. Många tror fortfarande att det är väldigt kallt i Stockholm på vintern men nyfikenheten är en annan. Inte sällan går jämförelserna mellan våra länder till Sveriges fördel. Jag blir tvungen att hålla igen för att inte bilden av Sverige ska bli groteskt välvillig.

Det är inte bara på grund av Macron som Frankrikes regleringar också på semesterområdet har förändrats. Sedan ett antal år tillbaka tar fransmännen semester vid olika tidpunkter. Framförallt från 15 juli till 1 september men medelklassen reser i stor utsträckning också under andra delar av året.

Charlie Hebdo-attentatet i januari och terroristattackerna i november 2015 fick turismen till Paris att minska katastrofalt. Jag minns tomma restauranger och förtvivlade krögare under ett par års tid. Inte ens parisarna själva hade någon större lust att gå ut och roa sig efter dessa förfärliga händelser. Men nu återvänder turisterna. Nu är det som förr igen. Japaner, japaner, amerikaner förstås men också ryssar och kineser och alla möjliga folk besöker Paris och övriga Frankrike. Det går att skönja en viss begynnande optimism i landet. De missnöjda är fortfarande många men något färre, är min känsla. Annars hade inte Macron haft så pass mycket stöd i opinionen. Det fattiga Frankrike, det eftersatta Frankrike, Frankrike i utanförskap finns kvar och gör sig påmint. Men möjligen har gruppen minskat något. Möjligen har några av de missnöjda konstaterat att konjunkturen vänder uppåt och att det finns möjligheter att själv påverka sitt liv till det bättre. För alla är detta inte möjligt men för en del ser framtiden lite ljusare ut.

Det  blir åter sommarkväll i Paris. De kända byggnaderna lyses upp för några timmar. Några färre parisare behöver vara kvar i stan utan har kunnat resa iväg på semester. Några fler turister kommer istället till drömmarnas stad och muséernas stad och stärker landets valutareserv. Frankrike 2018 mår lite bättre än åren före.

Igår minglade jag i min dotters hem i Paris med föräldrar till hennes döttrars klasskamrater. Inledde ett samtal med en pappa som utvecklade en stark och engagerad plädering för måltiden som gemenskapsform. Han beskrev chocken över att komma till USA, hamna i amerikanska hem och se hur måltiden saknade betydelse för familjerna. I alla fall, menade han, la de amerikanska familjerna liten vikt vid måltidens roll som skapare av gemenskap utan såg mat som ett sätt att fylla på depåerna som det ofta sägs i svenska sammanhang. Den som är hungrig går till kylskåpet och hämtar något att äta. Fort och enkelt. Du löser din hunger med snabbmat eller i varje fall mat som tillagas snabbt. Ingen äter samtidigt och alla äter vad de vill och när de vill.

Det är sant att Frankrike är ett annorlunda land på många sätt. Måltiden står i centrum. Det avgörande är inte att äta omedelbart när hungern inställer sig. Måltiden är inte underordnad andra aktiviteter som barnens fotbollsträning eller ens arbetet. Fransmännen, i synnerhet parisarna, arbetar sent och har ofta lång resväg. De flesta slutar tidigast kl 18 och har ofta en restid på en timme. Det ska kanske handlas mat. En av makarna är möjligen hemma lite tidigare, kanske kl 19, medan den andra kommer hem klockan 20 eller klockan 21. Självklart väntar alla på den sista medlemmen av familjen innan måltiden börjar.Bara förskolebarnen får äta i förväg. Middagar som påbörjas efter klockan 21 på kvällen är inget ovanligt i helt vanliga franska hem.

Jag fascinerades redan för många år sedan av måltiden som gemenskapsform i Frankrike när jag såg hur samma inställning gällde för middagar med gäster. Låt oss ta exemplet att ett värdpar bjudit sex vänner på middag till klockan 20.30. Två kommer kl 21, nästa par klockan 21.30 men det tredje paret anlägger först kl 22.15. Det sista anlända paret kom kanske sent hem från jobbet, måste förbereda för barnens skoldag påföljande dag  och prata med svärmor i telefon en halvtimme innan de kunde bege sig till vännerna på middag. Ingen som redan kommit till middagen har en tanke på att börja äta förrän det sista paret anlänt. Och sedan måste även de ha en drink innan måltiden med tre eller fyra rätter ska avätas, under muntert samtal och med generös tid anslagen för varje rätt. Måltiden är överordnad tiden. Det centrala är att alla som tillhör familjen eller de inbjudna vännerna har samlats kring bordet.

Visst orkar inte alla familjer laga komplicerade rätter varje dag. Ibland köps det något färdiglagat på vägen. Men en måltid på kvällen måste ändå bestå av minst tre rätter. Annars är det ingen måltid. Måltiden är till för gemenskap och gemenskap betyder att det finns tid att tala med varandra.

Mannen jag träffade igår var verkligen inte nådig mot nedbrytningen av måltidstraditionen. Jag vet att många lever ensamma och därför inte kan se måltiden som en del av en samvaro. Men det hindrar inte att den som lever ensam inte  skulle kunna förstå att måltiden i en familj är ett förträffligt sammanhang där alla kommer samman och blir delar i en social helhet. Frågan är om samvaro kan skapas lika naturligt på något annat sätt. Jag tror inte det.

Den 5 december i år var en sorgens dag för Frankrike. Denna helt vanliga tisdag mot slutet av året dog två av landets mest älskade och respekterade kulturpersonligheter. Tidningsmannen, författaren och ledamoten av franska akademien, Jean d ´Ormesson och rockikonen Johnny Hallyday. Båda var stora personligheter men populärkulturen slår ut finkulturen. Det mesta utrymmet i medierna och i människornas hjärtan tog ändå den senare.

Jean d´Ormessons liv var sällsynt rikt och mångfacetterat, kan man ana. Som diplomatson reste han redan i sin barndom. Som en del av den exklusiva adliga överklassen föddes han in i livet med alla privilegier som tänkas kan. Dessutom var han eller blev kanske genom sin bakgrund en lysande stjärna som berörde och förförde människor genom sin närvaro och sina texter. Politisk i rollen som chefredaktör på högertidningen Le Figaro. Litterär och kulturell genom sina romaner som brottades med de existentiella frågorna. Som ständig gäst i de litterära programmen i tv genom decennier utvecklade han begrepp som nöje i förhållande till lycka. Han uttalade sig om kärlekens väsen men också om smärta och förtvivlan. Allt hade han en tanke kring; alltid iklädd oklanderliga kostymer och välkammad och välrakad. Också välartad och förtjusande som det anstår en man ur den högsta och skyddade societeten. Och vad visste han? Förmodligen mer än hans kritiker som stördes av hans självklara uppenbarelse. Han var förstås ingen anhängare av modern radikal identitetspolitik. Han trodde han kunde uttrycka uppfattningar också om miljöer som han aldrig i grunden levt i; fattigdomens och underordningens världar. Men han analyserade allt med en visdom som ändå imponerade. Och vem vill inte bli behandlad med respekt och som en vän till honom sa: Han lyssnade alltid och på alla han mötte.

Johnny Hallyday var hans motpol i vissa avseenden, inte i andra. Lika stor i anden som d ´Ormesson men älskad av fler. Gav röst åt en ny generation i Frankrike som växte upp på 60-talet och som sökte sig mot den anglosaxiska världen utan att ha möjligheten att förstå engelska. Skolundervisningen i språk på den tiden i Frankrike var mer än usel och tv stoppade alla sändningar där det förekom engelska. Amerikanska filmer dubbades till franska, skådespelare läste – och läser än i dag – utländska politikers uttalanden. Donald Trump talar franska i de franska nyhetsprogrammen.

Johnny Hallyday gav den nya generationen all rock som fanns med rätt sound men med franska texter. Han var amerikan men talade franska. Vilken lycka och vilken kärlek som uppstod mellan fransmännen och honom! En rockartist som var större än någon annan artist i landet men nästan helt okänd utanför gränserna. Varför skulle en svensk lyssna på en rockartist som sjunger amerikanskt på franska? L´Obs, en av nyhetstidningarna med veckoutgivning, ägnade sidorna 22-76 i sitt nummer den 9 december  åt honom exklusivt. De andra sidorna var bara lite krafs i marginalen om vad som hänt under den gångna veckan inom politik och kultur.

Johnny Hallyday sjöng med egen röst. Han var inte bara en kopia av James Dean eller Elvis Presley. Han var djupt kopplad till USA. En journalist uttryckte det så här: Hallyday hade enligt födelseattesten sitt ursprung i Paris men egentligen var han född i staten Oklahoma mellan Texas och Missouri. Där fanns hans själ och sanna ursprung.

D´Ormesson och Hallyday gör att människor kommer att minnas 2017. En lärd ädling som vårdade det franska språket och deltog engagerat i akademiens ständiga arbete med att bevara och utveckla det. Hallyday vårdade det franska in i moderniteten och i skapandet av den speciella tonårskulturen som kom med rockens generation. Läsa d´Ormesson och lyssna till Hallyday – det gör man i Frankrike. Som mycket annat går det genuint franska inte på export.