Tomas Lindbom

Häromdagen gjorde President Emmanuel Macron en mea culpa som fransmännen uttrycker det. På svenska skulle det närmast uttryckas som att han gjorde en pudel. I vilket fall som helst erkände han misstag i sitt förhållningssätt till sitt folk som regent. Han konstaterade i en tv-intervju, inspelad på en flyghangar,  i den privata kanalen tf1 att han inte lyckats försonas med det franska folket. Han erkände därmed att han inte är populär hos väljarna men att han också bär ansvaret för det, i varje fall till en del. Detta är i den politiska världen något ovanligt och uppseendeväckande. Det finns anledning att reflektera över varför han tog på sig skulden för att människor inte uppskattar hans politik.

Macron har haft en serie motgångar under det senaste halvåret. Det finns flera förklaringar. Den första är att han hela tiden saknat ett självklart stöd hos en större del av väljarkåren. Han segrade till stor del på grund av att han i den andra valomgången ställdes mot Marine Le Pen men att också rivalen Francois Fillon på förhand blev en förlorare på grund av sina skumraskaffärer när han betalat sin hustru med skattade medel för arbeten som var fiktiva. Macron kunde vinna tack vare ett intellektuellt starkt program, en entusiastisk valrörelse som andades förnyelse och ungdom och med motkandidater som antingen hindrats av olika affärer eller på annat sätt inte höll måttet som presidentämnen.

En andra förklaring till de svaga opinionssiffrorna är att han alltmer framstår som en genial politisk visionär men betydligt svagare  i sin roll som genomförare av sin politik. Den som läser hans bok inför valet, Révolution, blir imponerad och det är sant att han också försöker genomföra de idéer han skissade på i boken och lovade i valrörelsen. Problemet är att det inte lyfter. Han reformer på arbetsrättens område verkar inte ha avsatt de spår i form av ökad tillväxt som han lovade. Inte än i alla fall. Han blir samtidigt som andra presidenter hindrad i sin reformering av landet av en rad störande incidenter. Affären i våras med livvakten som använde våld mot en demonstrant var en sådan incident. Macron har sagt fel saker om och till människor vid olika tillfällen. Och så tvingas han ständigt hantera de uppror som fransmän alltid gör mot makten i landet. Nu har hans förslag om en höjning av bensinskatten satt igång en folkrörelse via sociala medier som nu förväntas fortsätta med demonstrationer på gatan. ”De gula västarnas” revolt har nu startat. Macron trodde nog i sin enfald att han i högre grad skulle förskonas från dessa störningsmoment som drabbat tidigare presidenter.

Det leder till tredje förklaringen. Macron har inte den erfarenhet som toppolitiker som alla hans föregångare haft. Jacques Chirac var en slipad politiker, verkligen inte fri från brister i styrandet av landet och en rad affärer på sitt samvete, men sannerligen en person som visste att slingra sig ur alla grepp som motståndarna försökte ta på honom. Sarkozy var och är en man som genomlevt ett tiotal affärer utan att en enda gång hamna i fängelse. Och Hollande var visserligen mindre belastad av affärer men å andra siden mindre angelägen om att förändra landet. Han surfade lugnt och städat mot sin egen politiska undergång genom att kommentera politiska händelser istället för att iscensätta dem och agera.

Emmanuel Macron känner ett behov av att nå fram till sina väljare och kanske tror han att självkritik är en bra väg. Sannolikt har han fel. Lösningarna ligger i  att konjunkturen lyfter, att fler människor får det bättre ställt och att han driver en lagom patriotisk politik med mycket begränsad invandring men med ett Frankrike som förblir en stor aktör på världsscenen. Han kan möjligen lyckas på det utrikespolitiska området. Kanske kan han med i någon mån stimulera ekonomin men han lär aldrig lyckas att ge fler fransmän en högre standard. De är nio, kanske tio, miljoner som lever under fattigdomsgränsen och det finns inga politiska verktyg som inom några år kan ändra på den siffran till det bättre.

Fransmännen och de senaste fyra presidenterna har levt i allt utom ett tillstånd av försoning. Det lär inte Macron kunna ändra på och ingen annan heller. Misstron mot makten, konflikten mellan elit och folk och de stora gapen mellan ekonomiskt starka och svaga grupper är några orsaker till att detta land är så svårt att regera.

Det är en världsnyhet. Första världskriget som upphörde den 11 november 1918 hade varit ett grymt krig i skyttegravarna. Det ledde till miljoner döda men också dessvärre till ett andra världskrig bara tjugoett år senare. Det har funnits skäl att påminna sig krigsslutet för hundra år sedan för att tacksamt minnas slutet av ett krig men också för att påminna sig hur viktigt det är att bibehålla freden. Det tog bara tjugoett år innan andra världskriget utbröt. Vi vet att Nazityskland spelade en avgörande roll för detta andra krig men också att fredsuppgörelsen i Versailles 1919 skapade en motsättning mellan ledare och folk i olika västländer och en jordmån för nytt vapenskrammel.

Frankrike har blivit värd för minneshögtiden av den 11 november 1918. Sjuttiotvå ledare har samlats i Paris och deltagit i söndagens manifestation vid Triufbågen. Där fanns inte Kinas statschef men däremot USA:s, Rysslands och Turkiets presidenter liksom regeringschefer i länder som Kanada och Tyskland. Svenske statsministern har också varit närvarande.

Efter lunchen har alla utom Donald Trump samlats för ett fredsforum ute i La Villette i östra Paris. Detta är en viktig samling som markerar att en stor del av världen söker samtal kring fred och att denna fred måste skapas i samspel mellan många länder. Fred och utveckling skapas inte bara i möten mellan två stormakter som är Donald Trumps huvudsakliga linje. Det är också symptomatiskt att den amerikanske presidenten inte deltar i eftermiddagens fredsforum.

Emmanuel Macron spelar en avgörande roll under dessa händelser den 11 november. Han är den enda europeiska ledare av dignitet som nu kan föra talan. Han är också den som hårdast attackerar den egoistiska nationalismen och främlingsfientligheten. Han är det liberala Europas starkaste röst sedan Angela Merkel bestämt sig för att gradvis dra sig tillbaka från sin politiska ledning. Hon ersätts i december som ledare för det tyska kristdemokratiska partiet och ställer inte upp för en ny kanslersperiod efter nästa förbundsdagsval.

Det franska folket uppskattar när deras president spelar en viktig roll på den internationella scenen. Macron har genomgått en tung inrikespolitisk period sedan våren och sommaren. Senast har han kommit i konflikt med stora väljargrupper kring hans förslag om att höja bensinskatten. När han samlar stora delar av världens ledare kring sig i Paris stiger opinionssiffrorna. Fransmännen vill gärna se sitt land påverka storpolitiken.

Macrons tal kommer att analyseras mer  de kommande veckorna och månaderna. Det finns anledning att återkomma till frågan i vilken utsträckning Macron på allvar kan skaffa sig större inflytande på den internationella scenen. Många menar redan att Europa och EU är så försvagat att han, även i det fall han accepteras som kontinentens ledare, saknar redskap att bidra till några som helst förändringar på fredens och på den internationella samverkans områden. Det är en rimlig bedömning. EU-valet i vår kommer förmodligen att ännu starkare visa på interna konflikter mellan nationerna, särskilt mellan Öst- och Västeuropa. Väljarmätningar i Frankrike visar dessutom att Marine Le Pens parti Rassemblement national har ett starkare folkligt stöd än Macrons parti La République en Marche. Valet i vår kan alltså bli en veritabel kalldusch för Macrons Europapolitik redan i hans eget land och ett ännu större bakslag bland EU-länderna i allmänhet.

En ny folklig resning väntar Frankrike. I nästa vecka kommer en stor andel bilister blockera de franska vägarna för att markera sitt missnöje med Emmanuel Macrons förslag om att höja bensinskatten med några centimes per liter. Men Frankrike är delat. Samtidigt som missnöjet stiger bland en del av befolkningen över bensinskatten anser en annan del att skattehöjningen är bra och att det gäller att stärka försvaret mot utsläpp som försämrar miljön.

En folkligt upprop via facebook och andra kanaler har redan givit 700 000 namn för en blockering av franska vägnätet den 17 november. Tanken är att dessa personer ska ställa sin bilar på tvären på vägarna och hindra alla former av transporter under en dag. En massiv demonstration av missnöjet med skattehöjningen på bensin och diesel som anses försvåra för alla människor i mindre tättbefolkade områden att förflytta sig. ”Vi behöver bilen”, säger folk utanför de större städerna ”och vi blir hela tiden missgynnade i jämförelse med dem som bor i städer och har tillgång till kollektiva färdmedel”.

Samtidigt har en färsk opinionsundersökning visat att cirka 70 procent av fransmännen stöder denna aktion. Det är ett nytt bevis på hur utomparlamentariska aktioner tas emot i detta land. Stödet kommer inte sällan från befolkningsgrupper som normalt röstar höger  och som aldrig själva skulle medverka i demonstrationer eller strejker. Många av dem visar ändå uppskattning när andra grupper protesterar mot makten. Det är som om andan från franska revolutionen 1789 lever kvar. Vittnen berättade också om hur bourgeoisin hejade på studenterna när de byggde barrikader av gatstenar mot polisen i studentkvarteren under majrevolten 1968.  Samma överklass som en månad senare röstade för högern och dess regering i extravalet till nationalförsamlingen.

Opinionsundersökningar visar å andra sidan att stödet för en mer offensiv klimatpolitik har ökat i Frankrike. I städerna och bland unga människor, framförallt de välutbildade, finns en stor förståelse för skattehöjningen på bensin och diesel.

Det är lätt att se att intresset styr. Ute i landet segrar den linje som vill hålla nere priset på bränsle. I städerna segrar linjen som främst tänker på miljön. Frågan är hur President Macron ska balansera mellan dessa båda grupper. Han kan inte enbart luta sig mot städernas folk. Det skulle göra honom till en ännu starkare måltavla för alla som redan ser honom som en president för de rika. Han måste också behaga dem som tänker på köpkraften och som misstror alla skattehöjningar. Macron vet att både högern och extremhögern eldar på missnöjet så mycket det går. Det är tacksamt för dessa partier att framställa Macron som okänslig för landet utanför Paris och okänslig för alla med små inkomster.

Frankrike är ett av de sex länder som på 1950-talet grundade den europeiska gemenskapen. EU-frågan har alltid spelat en större roll än i ett land som Sverige som blev medlem först på 1990-talet och som dessutom ligger i utkanten av kontinenten. Däremot visar det sig att motståndet mot EU har ökat i Frankrike på senare år. De optimistiska tankarna om ett EU som delvis styr över nationerna och har inflytande över utrikes- och skattepolitik har försvagats. Trots ökad EU-skepsis talas det redan om det stundande valet den 23-26 maj nästa år. Det finns i dag många skäl för att det valet också borde lyftas fram i vårt land.

EU-skepsisen är allra starkast hos Rassemblement national, det parti som tidigare hette Front national. Partiet har utnyttjat EU-parlamentet som en tribun för att driva sin propaganda och där också knyta band med andra högernationalistiska och populistiska partier i Europa. RN har dragit fördel av att EU-parlamentet väljs enligt ett proportionellt valsystem. Partiet får därmed röster i proportion till sin väljarandel vilket inte är fallet i Frankrike där valsystemet bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar.

La France Insoumise har alltmer glidit över till att bli ett EU-skeptiskt parti vilket överensstämmer med många andra länders vänsterradikala partier, bland annat Vänsterpartiet i Sverige.

Den franska traditionella högern är splittrad men leds för närvarande av en mer EU-skeptisk falang med Laurent Wauquiez i spetsen. Wauquiez vill framförallt att EU ska ha en gemensam hårt linje mot invandring. Han vill också skärpa den protektionistiska linjen. Europeiska varor ska skyddas i högre utsträckning än i dag. Däremot är han i stor utsträckning motståndare till EU-reformer som stärker lagstiftningen för att skydda svaga grupper i samhällena. Wauquiez utmanas dock inom sitt parti av mer EU-positiva krafter, av vilka vissa tenderar att närma sig President Macron och hans parti.

Socialistpartiet är mycket svagt efter det katastrofala valresultatet i president- och parlamentsvalen förra året. Partiet försöker hitta en karismatisk person som ska kunna leda partiet i valrörelsen men har hittills inte lyckats. De socialistpolitiker som satt i Hollandes regeringar och hade lyskraft som tidigare utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem har tackat nej till att toppa Socialistpartiets lista. Nu talas det om att förra presidentkandidaten Ségolène Royal skulle kunna vara ett gångbart namn. Men även hon verkar förhålla sig sval till detta partis förslag. Hon tänker sig förmodligen, enligt tidningen Le Monde, en lista av kandidater som är bredare än bara socialister.

Socialistpartiet är dock EU-positivt och det gäller framförallt La République en Marche! Emmanuel Macron har gjort Europafrågan till en av sina grundpelare i sin politik. Han har ett genomarbetat program för att stärka EU:s ställning och göra Europa till en maktfaktor i förhållandet till andra stormakter i världen som Ryssland, Kina och USA. Han är också angelägen att EU får ökad makt att stifta lagar och driva på i de centrala politiska sakområdena som migration, miljö, ekonomi och social utveckling.

Macron arbetar dock i svår motvind. Östeuropas länder vill stoppa all invandring. Många länder som Sverige ser inte möjligheterna med mer genomgripande europeisk samverkan. Tyskland har svag ledning. Italien som är ett annat av de sex grundarna av den europeiska gemenskapen, har en regeringen som driver en motsatt linje. Man kan bara ana att Macron önskar ett större EU-engagemang från Sveriges sida. Sverige och de nordiska länderna har en nationell politik som i stora delar skulle kunna omsättas på EU-nivå och bli en viktig partner till Frankrike. Än så länge finns inte den politiska viljan i Sverige och ett märkligt ointresse. Ryssland trycker på från öster. Nato leds av Trumpregeringen i USA. Sverige är ett utsatt land men tror uppenbarligen fortfarande att inga hot utifrån ska tas på allvar och att EU är en byråkratisk koloss som hotar Sveriges självständighet mer än alla mer fientliga krafter i vår omvärld.

Jean-Luc Mélenchon är en stark och omdiskuterad karaktär i fransk politik. Han leder sedan några år den vänsterradikala rörelsen La France Insoumise men han har tidigare en lång karriär bakom sig. Nu står han i konflikt med polis och åklagare kring en affär där han och hans parti anklagas för att ha utnyttjat partibidrag för att betala Mélenchons partner för uppdrag som hon inte utfört eller utfört i liten skala, en så kallade överfakturering av genomfört arbete. Mélenchon har reagerat med ett raseri och rent fysiskt angripit flera personer från rättsväsendet vilket finns på filmupptagningar.

Denna affär liknar en rad andra där franska politiker är inblandade. Nicolas Sarkozy har haft en rad konflikter kring grävande jurister – och journalister – som misstänkt oegentligheter. På samma sätt har Marine Le Pen granskats. Politikernas reaktioner brukar vara verbalt oerhört starka, ofta med muntliga attacker mot rättsväsendets sätt att arbeta. Dessa politiker har också ofta ansett sig vara orättvist förföljda och menat, om de varit i politisk opposition, att den sittande presidenten i någon mening använd de rättsvårdande instanserna för egna politiska syften.

Mélenchon har gått ett steg längre. Han har för det första befunnit sig på en nivå av raseri som slår det mesta i jämförelse med andra politiker. Han har framför allt inte dragit sig för att fysiskt attackera både en polis och en åklagare i samband med att åklagaren ville göra ett besök på La France Insoumises kontor för att plocka med sig handlingar som kan styrka bevisen mot de påstådda ekonomiska brotten. Mélenchon deltog själv i bråken utanför kontoret tillsammans med en större grupp av partivänner. Flera av ledamöter för LFI i nationalförsamlingen deltog också i detta bråk.

Jean-Luc Mélenchon har en bakgrund som trotskist men blev medlem i Socialistpartiet under Francois Mitterrands tidiga år som ledare för det partiet. Han fick till och med en ministerpost i en socialistregering som satt i slutet av 1990-talet. Han tillhörde dock alltid vänsterflygeln och bröt så småningom med partiet och bildade eget vänsterparti.

Mélenchon är en engagerad försvarare av den franska republiken. Han försvarar ivrigt den sekulära staten och demokratin. Hans demokratisyn har dock stark inspiration av ledare som många skulle betrakta som tvivelaktiga i det avseendet; Hugo Chavez och tidigare Fidel Castro. Mélenchon tar ställning i en tydlig kamp mellan eliten och folket. Det finns drag av populism i hans politiska åskådning. Folket får inte välta den demokratiska konstitutionen över ända men han kritiserar att politiska ledare i landet missbrukar sin makt och att det behövs starka inslag av utomparlamentariska metoder som strejker och demonstrationer för att försvara folket och folkmakten.

Mélenchon är som de flesta radikala vänstersympatisörer i landet närmast fixerad vid Emmanuel Macron och beskriver honom som en ledare för de rika och en fiende till vanligt folk. Han rasar mot det han uppfattar som en maktfullkomlig president. Det han inte nämner är att hans eget parti styrs med hårda nypor av honom själv. Han sägs vara i högsta grad auktoritär i sin egen ledarstil.

Affären kring vänsterledaren får nu konsekvenser. Varannan sympatisör av La France Insoumise ogillar Mélenchons sätt att uppträda de senaste dagarna. Hans trovärdighet som presidentkandidat inför nästa val minskar betänkligt. Väljarna har nu helt öppet sett en sida av honom som tidigare varit lite mer i det fördolda och dolts bland annat av hans charm och verbala förmåga i tv. Det lär enligt uppgift också finnas en växande spricka inom partiet. Mélenchon är född 1951. Det finns säkert krafter inom partiet som nu funderar på en yngre ledare, mindre benägen att slåss med polis och åklagare. Möjligen blir denna affär början på slutet för en lång och förhållandevis framgångsrik karriär för en briljant, bråkig och politiskt rätt farlig person.