Tomas Lindbom

Det blev som många befarat. Den andra lördagens demonstrationer i Paris på Champs Elysées blev betydligt allvarligare och framför allt våldsammare än den första. Inrikesministern och polisledningen satte in över 4 000 poliser för att garantera säkerheten denna del av huvudstaden. Dessvärre var den våldsamma delen av demonstrationen lika stor, de element vars huvuduppgift är att genom gerillakrigföring skapa bråk med ordningsmakten och förstöra gator, affärer och byggnader i omgivningen.

Nu på kvällen  när jag skriver dessa rader pågår striderna fortfarande och då har spänningen varit starkt laddad sedan tidig morgon. På hundratals platser i huvudstaden har det brunnit i dag och eldsvådor förekommer fortfarande. Nya barrikader byggs. De våldsamma grupperna river ner byggnadsställningar från hus som repareras och skapar avspärrningar av gator vilket delvis förhindrar trafiken på tvärgatorna till Champs Elysées. Ägaren till ett apotek  berättade för tv-kanalen BFMTV hur han tvingades konstatera att hans butik slagits sönder. Han var förstås inte ensam. Många butiksägare vågade aldrig ens öppna sina affärer i dag. Runt om i detta område brinner fortfarande bilar.

Det är alltså en stad i en form av inbördeskrig. Dessa våldsamma element som består av grupper på yttersta höger- och vänsterkanten och andra opolitiska grupper med samma mål att förstöra slåss med polisen. De så kallade vanliga demonstranterna från de gula västarna har också enligt uppgifter från oberoende observatörer radikaliserats sedan förra lördagen. De har denna lördag bestått av en större andel män men också av deltagare som förefallit mer militanta och mer verbalt aggressiva i sitt förhållande till den politiska ledningen i landet och till polismakten.

Det är säkert så att det även denna lördag funnits en majoritet som bestått av  fredliga demonstranter i Paris. Nu på kvällen räknas det med cirka 75 000 gula västar i hela Frankrike, i Paris säkert inte fler än tiotusen. De mer aggressiva och framförallt våldsamma grupperna har ändå tagit över  till viss del och radikaliserat rörelsen. Däremot visar bilder från andra städer runt om i Frankrike att det på många ställen pågått värdiga demonstrationer och aktioner vid olika utfarter till motorvägar. De gula västarna var ju från början en rörelse som ville demonstrera mot den höjda bensinskatten.

Än så länge har oroligheterna i Paris främst koncentrerats till området kring Champs Elysées. Inget hindrar dock att de våldsamma konflikterna kan flytta till andra kvarter. Den fackliga organisationen CGT har i dag demonstrerat mellan Place de la République och Place de la Bastille men det skedde uppenbarligen under ordnade former.

Dagens oroligheter får naturligtvis en rad politiska konsekvenser. Oppositionspartierna har hittills inte visat särskilt mycket vilja att stödja regeringen för att skapa mer lugn i landet. Tvärtom försöker såväl vänster som höger att utnyttja upproret för egen politisk vinning. Marine Le Pen kräver att nationalförsamlingen ska upplösas och nyval hållas. Högerns ledare Laurent Wauquiez kräver folkomröstning i frågan om skatt på drivmedel. Jean-Luc Mélenchon från vänsterpartiet La France Insoumise talar om en social revolution men höll sig på lämpligt avstånd från Paris genom att åka till Marseille och uttala sig därifrån. Alla oppositionsledare riktar stark kritik mot Macrons oförmåga att lyssna till folkets röst.

Det är uppenbart att en lördag till med demonstrationer på Champs Elysées skulle få ännu mer katastrofala följder. Regeringen måste göra något i veckan för att lugna alla upprörda känslor. De gula västarna tänker inte ge sig utan ser dagens upplopp som en signal om att regeringen kan komma att backa. Regeringen å sin sida står inför svåra val. Som läget är nu räcker det inte med att gå de gula västarna till mötes med justeringar av nivån på bensinskatten eller förändringar i förmögenhetsbeskattningen. Sådana begränsade reformer biter inte på människor som rasar mot eliten efter fyrtio år av stegrad social vrede.

Frågan är vad regeringen ska göra. Emmanuel Macron befinner sig nu på G20-mötet i Argentina. Bör han lämna det i förtid för att komma hem och tala till folket och till de gula västarna? Mycket tyder på att han inte längre kan lämna den här frågan till premiärminister och regeringen. De gula västarna förväntar sig att presidenten själv agerar på ett kraftfullt sätt och med en annorlunda politik. Det måste märkas att presidenten på djupet förstått deras vrede och deras förtvivlan och att han drar radikala konsekvenser av denna insikt. Frågan är om det hjälper. Macron har samtidigt lovat franska folket ett systemskifte som han måste vara trogen. Han måste tro på sin politiska linje. Skulle han avvika för mycket från den har han å andra sidan givit upp sin mission som president och precis som sina företrädare backat inför en utomparlamentarisk social revolt vars politiska program i många delar saknar konsekvens och rimlighet i sina krav.

I dag tisdag talade Emmanuel Macron framför framför Elyséepalatset i en timme om sin miljö- och klimatpolitik men kom också förstås in på det utbredda sociala missnöje som råder i landet och som främst under de senaste veckorna burits fram av les gilets jaunes, de gula västarna. Han förmådde inte övertyga de kritiska och de gula västarna kommer att fortsätta sina aktioner på vägarna runt om i landet.

Den franske presidenten sökte lugna alla upprörda fransmän som anser att hans politik enbart gynnar de rika i samhället och som förväntar sig snabba åtgärder för att minska skattebördan och ge förutsättningar för ökad köpkraft. Dessa två krav är de centrala från vanligt folk i kombination med kravet att höja förmögenhetsskatten för de rika. Klyftorna växer mellan fattig och rik och det löses med en bättre fördelning av skattebördan, menar denna röststarka grupp. Gilets jaunes kan bestå av ett par hundra tusen medlemmar som satt på sig sina gula västar och uppträder på tusentals motorvägsavfarter och andra vägkorsningar för att visa upp sig och sina krav. Missnöjet i Frankrike är så oerhört mycket större. Fortfarande lär närmare 80 procent av befolkningen anse att de gula västarnas aktioner är motiverade.

Macrons tal handlade mer om hans planer på att vrida landet i mer miljövänlig riktning. Han redogjorde för ett program som ska befria Frankrike från fossila bränslen senast 2050 och han presenterade också sitt mål att senast 2035 nå ner till 50 procent energiförsörjning via kärnkraft.

Macron vill skapa mer av samtal mellan stat, regioner, kommuner, parter på arbetsmarknaden och fria organisationer som de gula västarna. Han talar om en ny metod för att lösa samhällsproblem och uppmanar alla aktörer att inom tre månader skapa förutsättningar för sådana samtal. Hans förslag bygger på en vision han har om att söka ena landet. Alltför många organisationer med olika intressen agerar fritt utan att söka samverka med andra och skapa gemensamma lösningar. Det låter som om han inspirerats av länder i norra Europa och det vet vi att han också gjort till stor del. Frågan är om detta ens är begripligt för fransmännen. De missnöjda befolkningsgrupperna förväntar sig inte samtal utan resultat. De vill uppnå bättre villkor och de kräver att regeringen och presidenten tar flera steg tillbaka. Samtal och kompromisser har inte varit modellen för detta land. Missnöjet över dåliga löner, hög arbetslöshet, låg köpkraft och mycket annat under lång tid  borde kanske leda till frågan om det vore vettigt att pröva en annan modell för att lösa samhällsproblem. Ack, en sådan tanke kan formuleras vid en dator men alla vet att det sannolikt inte kommer att kunna realiseras i verkligheten.

Min känsla efter att ha lyssnat på Macrons tal är tvivel på hans förmåga att lösa denna kris. Det innebär inte att han tvingas att ge upp. De demonstranter som ropar på hans avgång kommer att bli besvikna. Men sannolikt kommer inte samtalen som han vill få igång mellan alla berörda institutioner och organisationer att leda särskilt långt. Missnöjet kommer att fortsätta och det som Macron kan göra är att skjuta upp eventuella våldsamma aktioner och revolter. Det fattiga Frankrike i de små byarna och de mindre städerna startar ingen revolution. Regeringen kommer att sätta in vissa insatser för att förbättra infrastrukturen i dessa områden , ge vissa skattelättnader och ge vissa bidrag för att lugna vreden ett tag. Regeringen kommer att göra precis det som behövs för att hålla landet ifrån öppna, fysiska oroligheter. Frankrike är och lär förbli ett klassamhälle. Genom stimulanser till näringslivet kommer också regeringen sannolikt att lyfta ekonomin till en något högre nivå som inte bara kommer att  ge de mer välmående en bättre ställning. Macron har ett offensivt program för en liberalisering av ekonomin och ett utnyttjande av frihandelns fördelar för tillväxt.

De gula västarna är fortfarande en svagt organiserad rörelse. Den har ingen klar ledning, ännu inget program och vill absolut inte kopplas ihop med partier eller fackliga organisationer. Det senare är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att detta ställningstagande svarar mot folkets starka motvilja mot alla traditionella institutioner och organisationer. Nackdelen är att de gula västarna riskerar att brytas ner i konkurrerande grupperingar efter ett tag. Som det brukar heta.”Grisen har inget liv efter jul”. Snart är det julfirande i Frankrike. Kommer de gula västarna överleva in på det nya året? Kanske men troligen inte. Rörelsen behöver skapa en starkare struktur för att kunna bestå under en längre tid och bli en opinionsmässigt stark aktör in på nästa år.

Det är lördag i Paris. Klockan har passerat fyra på eftermiddagen. Spänningen är hög på Avenue des Champs Elysées. Visserligen är bara 5 000 representanter från de gula västarna där men också ett antal, oklart hur många, så kallade casseurs (politiskt våldsamma element som uppträder vid de flesta större demonstrationer) som bygger barrikader, tänder eld på föremål och kastar stenar mot polisen som svarar med tårgas och gör utfall med sina batonger. Denna kraftmätning har nu pågått sedan förmiddagen och verkar ännu inte ha avtagit i styrka. Förmodligen följer en stor del av befolkningen detta drama på de franska nyhetskanalerna och vi vet att så sent som häromdagen var åtta av tio fransmän välvilligt stämda till de gula västarnas uppror.

President Macron och hans regering har felbedömt konsekvenserna av förslaget att höja skatten på bensin och diesel. Istället för applåder för en skatt på drivmedel som skadar miljön fick regeringen emot sig en våldsam reaktion från främst de medborgare som brukar kallas för ”de ilskna fransmännen”och som anser sig behöva bilen i vardagen. De gula västarna saknar ledning, program och konkreta krav men en oerhörd ilska över att vara bortglömda och utsatta för en politik som bara gynnar de rika. Under de tio dagar som gula västarna agerat genom att stoppa trafiken på tusentals vägutfarter från städer och byar runt om i landet har ändå vissa krav formulerats. Återinför förmögenhetsskatten och dra bort förslaget om bensinskattehöjningen, kräver organisationen.”Ge oss mer pengar över när skatterna är betalda! Det är inte acceptabelt att köpkraften ständigt minskar.”

Ilskan hämtar näring från en frustration som är generell, som sträcker sig längre än frågan om bensinskatten. Det handlar återigen om denna känsla av utanförskap som förmodligen en majoritet av fransmännen känner dagligdags. Motsättningen i denna manifestation som i så många andra på senare år handlar om konflikten mellan elit och folk. De gula västarna har åkt i bussar från övriga landet för att demonstrera i Paris. Parisarna själva verkar inte berörda av denna ilska som ändå får stöd av en så stor majoritet av befolkningen. Det är uppenbart att de marginaliserade förorternas folk inte deltar i revolten. Jag har följt BFMTV, den privata nyhetskanalen  i fyra timmar och inte hört en enda representant för storstädernas förorter uttala sig. De förekommer förmodligen bland demonstranterna men i väldigt litet antal.

Röken stiger från eldsvådorna på flera ställen på Champs Elysées. Helikopterbilder från tv-kameror ger bilden av människor i gula västar som lite planlöst rör sig på avenyn och ett antal våldsamma element som slåss med polisen och startar nya bränder. Frågan är hur denna dag ska sluta. Kommer överhuvudtaget de femtusen demonstranterna att framföra några krav och var sker detta?

Regeringen har förbjudit demonstranterna att genomföra sin manifestation på Champs Elysées. Risken för våld och förstörelse ansågs för stor, enligt de styrande. Istället gav regeringen tillåtelse till demonstration på Champs de Mars som är ett stort billöst fält nedanför Trimfbågen. Gula västarna vägrade. Skälet säger något om hur låst läget är i Frankrike. ”Vi är fransmän. Det är vårt land. Vi vägrar att bli parkerade i en park som en skock får.”

Regeringen ger inte intryck av att under  veckan som gått ha lyssnat på ge gula västarnas frustrerade aktioner vid motorvägsutfarterna. Söndagens manifestation förefaller hittills ha blivit ett organisatoriskt misslyckande för dem.Å andra sidan är läget också kritiskt för Macron. Han har inte lyckats att ena sitt folk utan tvärtom ökar spänningarna mellan olika befolkningsgrupper.

På tisdag ska Macron tala till medborgarna och möjligen kommer han att göra koncessioner. Han lär inte dra tillbaka förslaget om skattehöjning men kan lova andra lättnader för utsatta grupper. Han måste på något sätt visa vilja att föra en bättre dialog med medborgarna för att nå sitt övergripande mål att skapa mindre motsättningar mellan olika befolkningsgrupper och klasser i samhället. Den politiska oppositionen väntar bara på att kunna dra taktiska fördelar av denna konflikt.

Nu har det gått fem dagar sedan de gula västarna började att blockera vägar runt om i Frankrike, starta bränder  och göra livet svårt för många bilister som fastnat i ändlösa köer. Två döda och cirka fem hundra skadade är hittills resultatet av dessa aktioner där inte bara de gula västarna deltagit utan också de så kallade casseurs, extremradikala grupper som i första hand har våldet som politiskt medel.

Vad är det som håller på att hända i Frankrike? Den frågan ställer sig inte bara regeringen utan hela det politiska etablissemanget och en oroad befolkning. Några reflektioner att göra i detta skede av konflikten:

Grundkravet från de gula västarna är en lindring av förslaget om höjd bensinskatt. En stor del av befolkningen, främst den del som lever i mindre byar och städer och som är beroende av sina egna bilar, upplever att denna skattehöjning slår mot dem som lever på marginalen och gynnar välbeställda i städerna. Det är delvis sant. Storstadsbon kan åka kommunalt och klara sig utan bil. Det gör inte de som bor på landsbygden. Storstadsbon kan engagera sig i skattehöjningar som utformats för att bekämpa miljöförstöringen utan att behöva bekymra sig om att behöva betala dyrt för att ta sig till jobbet.

Denna konflikt innehåller så många fler aspekter. Den reflekterar den spänning som finns mellan stad och land, mellan elit och folk. Väldigt många fransmän, förmodligen en majoritet, känner inte igen sig och kan inte identifiera sig med den politik som Macron och hans regering för. Det finns olika skäl till dessa människors invändningar men sammantaget är det   bara var fjärde fransman som stödjer den politik som Macron för.

En annan viktig aspekt som särskilt sociologerna nu lyfter fram är att också de fria politiska och fackliga organisationerna har ett svagt stöd bland fransmännen i allmänhet. Macron har genom sin valseger förra året och sin förmåga att knäcka stora delar av vänstern och högern bidragit till att människor inte längre  ser oppositionspartierna som relevanta aktörer. Fransmän i allmänhet misstror i grunden alla partier även om de mest missnöjda grupperna ofta röstar på extrempartierna främst för att visa ett allmänt missnöje med de demokratiska institutionerna. De gula västarna vill  under inga omständigheter samtala eller samverka med vare sig regering eller opposition.

De gula västarna vill heller inte samarbeta med de fackliga organisationerna. De är också blivit totalt misskrediterade. Macron har också bidragit till att försvaga facken. Han körde över dem i samband med besluten om att öka flexibiliteten i arbetsrätten och han vann också kampen kring frågan att konkurrensutsätta det statliga järnvägsbolaget SNCF. Särskilt CGT lider svårt av nederlagen mot regeringen efter Macrons första år vid makten.

Problemet för Macron är att han som vill öka samverkan mellan fria parter på arbetsmarknaden har fått svagare fackföreningar och han som vill ha en bra politisk debatt med sin opposition har bidragit till att få sen så svag opposition att den inte utgör någon effektiv balans till hans egen maktutövning. Macron i valrörelsen talade sig varm för dialog. Som president har han blivit magistral men saknar också starka samtalspartners för en konstruktiv dialog.

Nu upplever alltså Frankrike en situation där en ny aktivistisk rörelse, de gula västarna, utan politisk ryggrad men med ett ursinnigt emotionellt missnöje,  går ut på vägarna och demonstrerar. Konkret vänder de sig mot höjningen av bensinskatten men deras frustration ligger mycket djupare. Det handlar återigen om denna utbredda sociala indignation över tillståndet i landet. Så många fransmän känner sig glömda, illa behandlade, kränkta. De uppfattar sig som svikna av den politiska och fackliga makten och av det  övriga maktetablissemanget i Paris.

På lördag ska, enligt planerna, de gula västarna bege sig till Paris för att demonstrera. Hur alla dessa människor från hela landet ska ta sig dit är en fråga höljd i dunkel. Lika lite vet vi vilka krav de kommer att ställa på regeringen vid manifestationen och hur den kommer att avlöpa. De vill manifestera sitt missnöje på Place de la Concorde, ett stenkast från presidentpalatset. Regeringen har sagt nej och vill hitta en annan plats för manifestationen.Risken för våldsamma inslag i manifestationen är stor.

”I denna aula firade den franska regeringen år 1889 hundraårsjubiléet av franska revolution.” Så pompöst inledde de parisiska universitetens kansler sitt välkomstanförande för några hundratal medverkande och publik i aulan på Sorbonne i lördags eftermiddag. Han konstaterade att också dagens fråga, nämligen EU-frågan och Europas framtid, var av historisk karaktär. I varje fall kände jag historiens vingslag när min blick gled utefter aulans väggar och fastnade för skulpturer i helfigur av män som Descartes och Richelieu. Inte blev det sämre av att varje talare ledsagades in i lokalen och till sin plats av en vaktmästare, eller rättare sagt tjänare, i livréklädd uniform.

Fransmännen kan lyfta vilket arrangemang som helst till de högre sfärerna. Frågan om EU:s framtid fick aldrig något tydligt svar och många saknades också på detta seminarium, kallad ”De europeiska reformisternas toppmöte.” Några av de franska ministrarna, främst utbildningsministern, hade hörsammat kallelsen. En framträdande roll spelade också Pierre Moscovici, Frankrikes kommissionär i Bryssel med ansvar för finanserna, och en tidigare spansk utrikesminister. Men den som saknades var förstås Frankrikes president Emmanuel Macron. Han om någon företräder de idéer som kan sammanfattas i begreppet ”europeiska reformister”, den falang i Europa som vill stärka EU-samarbetet och utveckla EU:s styrka i förhållande till de enskilda nationernas.

Nåväl, aulan var fylld till sista plats utan Macrons närvaro. Politiker, en del journalister – inte många – och ett par hundra fristående entusiaster i den franska huvudstaden som hörsammat kallelsen och villigt applåderade alla EU-positiva uttalanden som kom från anföranden och panelsamtal på podiet. Det blev så tydligt på detta toppmöte hur stödet för EU finns i mitten av europeisk politik och bland människor som lever välbeställda i urbana miljöer. Helt enkelt toppen av den grupp i de västerländska samhällena som numera kallas för the nowheres; de som inte, till skillnad från the somewheres, söker en fysisk förankring på en viss geografisk plats utan trivs i en global värld, ständigt resande och med ständigt nya kontakter över nationsgränserna.

Mycket av det som sas var klokt. EU behöver stärka sin roll och ges ökade befogenheter för att bättre hantera migrationsfrågan, för att driva på i kampen mot miljöförstöringen och för att också stärka Europa mot ökat tryck från stormakter både västerut och österut. I alla tal som hölls presenterades ett hot: populismen och nationalismen. Dess partier framstod som trojanska hästar när de sittande i EU-parlamentet redan drivit och i än högre grad efter valet nästa år kommer att driva en politisk linje som gynnar framförallt Ryssland.

De europeiska reformisterna representerar i dag försvaret för det Europa som byggts upp under efterkrigstiden, framförallt värderingsmässigt men också organisatoriskt. Socialdemokrater, liberaler, gröna och den moderata högern samlas här. De var också representerade på ett väldigt tydligt sätt bland de tankesmedjor som arrangerade mötet och bland talarna. Det är lätt att inte bara koppla till Macron och hans politiska linje utan också till vad som pågår i den svenska diskussionen om regeringsbildningen. Annie Lööf agerar som en svensk Macron i den meningen att hon söker skapa en koalition kring de liberala värderingarna. Precis som det franska socialistpartiet (PS) efter valen 2017 klövs i två delar hamnar nu Socialdemokraterna i Sverige i samma krisläge. Nationell socialism eller social- och vänsterliberalism.

Macron har ritat om den politiska kartan i Frankrike men hans politik påverkar också andra länder att gå i samma riktning. Det är knappast i första hand en följd av Macron som person. Den nya politiska delningen av Västeuropas länders är så uppenbar: Tre block med två populistiska, ett till höger och ett till vänster, och ett liberalt i mitten. Allt gott kan tyckas. Frågan är bara hur den stora delen av gruppen vanligt folk i de olika länderna reagerar. Kommer de populistiska och nationalistiska partierna att få ännu fler väljare för varje gång som de välbeställda, eliten, nowheres formulerar sina framtidsvisioner och lägger sina politiska förslag? Om detta har vi ännu inget tydligt svar.