Tomas Lindbom

Det hann inte gå mer än en knapp vecka efter nyår innan Emmanuel Macron utsattes för nytt tryck från politiska motståndare. Som tidigare veckor handlade det om de gula västarna som obekymrade om årsskiftet fortsatte sina demonstrationer runt om i landet. Det förekom också en hel del våldsamheter i samband med demonstrationerna som genomfördes i en rad städer runt om i landet.

Våldet är påtagligt i de gula västarnas aktioner. Det mest oroande i lördagens demonstrationer var attacken mot ett departement i vilken ministern Benjamin Griveaux satt och arbetade. Griveaux är regeringens talesperson och en av President Macrons närmaste trogna, tidigt engagerad i rörelsen La République en Marche!. Griveaux tvingades lämna byggnaden  bakvägen när personer från gula västarna bröt sig in genom byggnadens port mot gården och där också gjorde åverkan på några bilar. Demonstranterna tog sig aldrig in i själva departementets lokaler. Några tiotal personer skadades också under demonstrationerna, varav ett par poliser.

Stödet för de gula västarna är fortfarande starkt bland allmänheten i Frankrike. Frågan som ställs nu är förstås om stödet minskar när våldet blir så synligt och alltmer förknippas med denna rörelse. Hittills har stödet ändå varit fortsatt starkt, sannolikt främst därför att stödet för Macron och hans politik är så svagt. Det är ändå rimligt att anta att den franska moderata högerns väljare sakta kommer att dra tillbaka sitt stöd. Det finns trots allt i borgerliga kretsar ett motstånd mot våld av detta slag. Många, även i den prudentliga medelklassen, kan ryckas med i en viss revolutionär yra men det finns förstås gränser. I dessa kretsar som ändå röstar höger i valen saknas förståelse för en utomparlamentarisk omvandling av samhället. Många som stött de gula västarna under dessa två månader har  för övrigt själva en god ekonomi och förlorar inte privatekonomiskt på Macrons politik. Dessa väljargrupper kommer förmodligen att alltmer ifrågasätta rörelsens motiv.

De gula västarnas framgångar visar ändå på hur främmande Frankrike är för liberala tankar kring globalisering och marknadsekonomi. Landet har en tradition av ekonomiskt tänkande från den så kallade colbertismen på 1600-talet efter namnet på en  rådgivare till kung Ludvig XIV. Sannolikt finns det inget land i Europa som är så förbundet med en lång historia av ekonomiskt tänkande knutet till protektionism och hyllandet av en stark stat. Kapitalism är ett skällsord liksom i än högre grad ordet globalisering. Det är signifikativt att ytterst få fransmän äger aktier. Kunskapen om marknadsekonomi är låg. Jag brukar berätta för fransmän att radionyheterna i Sverige dagligen och stundligen ger det aktuella läget på världens aktiebörser. De skrattar och skakar på huvudena. Macron är en främmande fågel i ett land vars befolkning är både okunnig och ointresserad av att förstå mekanismerna i den ekonomiska ordning som på gott och ont styr världen.

Mitt i denna antiglobala och antiliberala hållning som präglar majoriteten av fransmän finns ändå en strimma hopp för Macron. Kan han visa att hans politik ger mer pengar i plånboken för flertalet kommer han att omedelbart förlåtas av flertalet väljare. Egentligen är det inte svårare än så. Frankrike har gått ekonomisk kräftgång sedan 1970-talet och kritiken mot den politiska makten har ökat i takt med de växande problemen. Francois Mitterrand kunde i början på 1980-talet ösa sociala reformer över människor och öka underskottet i budgeten men komma undan den värsta kritiken. Obalansen i fransk ekonomi blev egentligen synlig först under Nicolas Sarkozys tid. Han blev också utsatt för en monumental kritik och blev inte omvald 2012. Resten känner vi till. Francois Hollande skulle återställa ordningen genom att som en god socialist åter påbörja ett reformarbete. Han insåg att han behövde reformera och strama åt i statsbudgeten och han vågade inte annat efter påtryckningar från EU:s ledning. Hans försiktiga socialliberala politik kostade honom allt stöd hos folket.  Macron gick ett steg längre och påstod till och med att en liberalare ekonomisk politik skulle vända kris till framsteg för sitt land. Där tog det stopp. Där sa franska folket med sina colbertinska och antiliberala reflexer definitivt nej.

Här står vi nu. Macron vet nog vad han vill men frågan är om han kan driva igenom sin politik. Han backade i december 2018 av trycket från demonstrerande gula västar med 80 procent av fransmännen i ryggen. Vad gör han 2019 när nu trycket ökar på nytt? Får han ett hjälpligt stöd av vanliga fransmän om demonstrationerna urartar och landet hotas av inbördeskrig? Eller fortsätter kraven på hans avgång och hindras han att genomföra sina reformer under resten av sin mandatperiod, fram till våren 2022? De närmaste månaderna kan ge ett svar. Början av året har inte sett bra ut för landets president.

Uttrycket Gott slut! har för mig alltid haft en dålig bismak. Det är som att önska sin värsta fiende ett i ironisk mening tilltalande sätt att gå i graven. Nåväl, frågan är om inte uttrycket kan användas på ett dubbeltydigt sätt när det gäller att önska Frankrikes president ett angenämt slut på ett presidentår som varit långt ifrån enkelt och smärtfritt. Och hur ska hans medborgare uttrycka sig när de på nyårsftons kväll hör hans nyårshälsning till folket i tv. Ska de svara Bonne année, monsieur le president! Vad innebär det? Bara var fjärde fransman gillar honom uppriktigt. Det är en mycket dålig opinionssiffra, historiskt låg. De flesta som lyssnar till hans nyårstal kommer att göra det med skeptiskt sinne.

Macrons nyårstal kommer att analyseras. Han kommer att kritiseras vad han än säger och hur han än formulerar orden. De flesta anser att han måste se framåt och komma med konkreta besked om politiken under 2019. Ändå vet han att han redan lovat bort minst 10 miljarder euro i skattesänkningar och höjning av minimilönen. Det finns inte utrymme för mycket mer om han inte ska bli ifrågasatt för slösaktighet med statens medel. Han kan förstås tala mer om demokrati och folkligt inflytande. Redan i januari börjar den av honom iscensatta dialogen mellan folket och politikerna i avsikt att stärka den direkta demokratin. Dialogen är ett av hans trumfkort. Problemen med den uppstår snarare när en hel del av människors olika krav inte kommer att kunna tillgodoses. Macron kan höja förmögenhetsskatten men han lär få svårt att på allvar fördela om de offentliga medlen för att det ska märkas som positiva reformer bland vanliga medborgare. Alla beslut som krymper den offentliga sektorn, särskilt på lokal nivå, är impopulära. Pensionsreformen som Macron vill se den, blir impopulär och pensionärerna är en viktig väljargrupp som är stor och dessutom röstar i större omfattning än andra.

Macron kan bara hoppas att de gula västarna inte påbörjar en ny våg av protester på gatorna efter helgfirandet. I dag var det glest med gula västar i Paris och runt om i landet. Men vad händer om en vecka?

Affären med livvakten Alexandre Benalla har tagit fart igen. Det har visat sig att Benalla fick ett diplomatpass av en tjänsteman vid Elyséepalatset ett par veckor efter avslöjandet om hans rättsvidriga tilltag att ge sig på en demonstrant under 1 maj-demonstrationerna i fjol. Han använde detta diplomatpass  så sent som för någon månad sedan. Fler och fler undrar om Benalla har någon hållhake på presidentadministrationen och främst presidenten själv. Varför kan denne man, nu som så kallad konsult och boende i London, fortsatt utnyttja den franska staten för egna syften? Han har bland annat under hösten gjort resor till gamla franska kolonier med vilka Frankrike alltid haft tveksamma politiska och kommersiella affärer.

Macron har till skillnad från sina föregångare inte haft besvärande affärer i bagaget när han påbörjat sin mandatperiod som president. Benallaaffären är hans första och den har nu gått över i en andra del. Folk frågar sig alltmer vad som verkligen ligger bakom dessa märkliga avslöjanden som kom förra sommaren och följs upp nu i dagarna.

Det finns sannerligen frågetecken kring Frankrikes president när ett nytt år inleds på tisdag. En  nyhetskanal på tv visade ett klipp från hans nyårstal för ett år sedan. Då talade han om att landet måste enas. I dag är landet mycket mer splittrat. Eller möjligen ser vi ett folk som mer enat än någonsin står mot den politiska statsledningen och dess president. För ett år sedan kallades Macron för en Jupiterpresident och han gjorde inte mycket för att sudda bort den bilden. Tvärtom uttalade han orden att franska folket ville ha en president med mycket makt och mycket lyskraft. Nu är den retoriken borta men det är inte så lätt att vända på klacken så snabbt. Trovärdigheten har minskat betänkligt på vägen.

Mycket avgörs under det nya årets första månader. Kan presidenten hitta former för dialog med medborgarna? Kan han hindra de våldsamma upploppen från att fortsatt prägla städernas gator under inledningen av 2019? Och kan han få respekt och tillit i något liten grad från medborgarna för sina reformförslag? Han behöver en ny chans att visa att hans politik leder till bättre villkor för människor eller att de åtminstone tror på bättre tider på sikt. Och så måste han göra ett bra EU-val i maj. Det ser inte lovande ut för dagen men är en förutsättning för att han ska rida ut stormen inrikespolitiskt. I dag är Marine Le Pens parti det största i opinionsmätningarna. Det måste han ändra på fram till valdagen.

Det undgår ingen att västvärlden befinner sig i ett mer kritiskt läge än på många år. En rad fenomen av politisk, social, ekonomisk, religiös och kulturell karaktär har drivit folk och länder i en riktning som oroar. Nationella värden och nationalismen stiger fram som en ny kraft. Den globalisering och fredliga öppenhet som många trodde var möjligt för trettio år sedan, efter Berlinmurens fall, har snarare vänts till misstro inom länder och mellan länder. Gränser kan behövas. Det totalt gränslösa är inte heller eftersträvansvärt. Men på andra sidan gränsen bor trots allt en granne och det gäller inte bara i den stadsdel, by eller stad där vi bor. Det gäller också på andra sidan en nationsgräns och i vid mening. Svenskar och fransmän är grannar i många avseenden med amerikaner, tyskar, ungrare och greker.

Någon har skrivit i dagarna före jul att krubban med Jesusbarnet fylls av judar, araber och invandrare. Tar vi bort alla dessa figurer finns bara åsnan kvar. Grannar är också alla som flytt och som söker bygga upp ett nytt liv i ett nytt land. Hela historien berättar om människor som rör sig över gränser. Nationalismen är ett nytt fenomen i historien, likaså taggtrådsstängsel och murar som skiljer länderna åt.

Nu står vi inför en jul som borde få oss alla att fundera över vart vi är på väg i vår del av världen. Politik är det möjligas konst. Det är fåfängt att döma andra för hårt liksom det är omöjligt att skapa ett lyckorike. Det är däremot möjligt att stödja krafter som vill samarbeta för att göra tillvaron mindre plågsam för dem som är fattiga eller saknar en bostad och en plats att kalla sitt hem.

Frankrike plågas av en rad inre konflikter. Denna höst har spänningarna mellan olika befolkningsgrupper ökat på ett betänkligt sätt. De gula västarna är en signal om att detta land lever i en social och ekonomisk kris. I fyrtio års tid har många fått det sämre. Misstron hos stora grupper på landet och i mindre städer gentemot makten i Paris är svår att inte se och ta hänsyn till. Samtidigt riktas också en folklig vrede mot invandrarna som – helt orättvist – får bära en del av ansvaret för missnöjet. Dessa konflikter kan trasa sönder ett land. Vad betyder då nationella värden? De blir med det senare perspektivet bara ett sätt att utestänga andra från gemenskapen.

Jag minns inget år vid juletid när jag upplevt ett så sårigt Frankrike som i år. Grannsämjan fungerar inom den egna gruppen men långt ifrån hos alla grannar i landet. De gula västarna må ha ett stort stöd i opinionen men det kan mycket väl vara högst övergående och leda till nya frustrerande konflikter. Var finns de fattiga i städernas förorter? Hur ska medelklassen och arbetarklassen försonas? Och hur ska demokratin stärkas när hatet mot de folkvalda är så starkt.

Det finns skäl att fundera över grannar och att släppa in människor över gränserna. Det betyder inte nödvändigtvis en stor invandring men det betyder att människor börjar lyssna på varandra och ta  varandras olika behov på allvar.

En god jul är inte bara en ytlig fras. Innebörden är mycket djupare, inte minst i kristen tolkning där hoppet om en ny tid är så stark genom Jesu födelse. I de franska kyrkorna är jag övertygad om att dessa tankar konkretiseras på olika sätt. Även i Sverige, i början av en lågkonjunktur och med politiska partier som inte förmår samverka, borde vi ta till oss julens budskap.

God jul!

Det räcker inte med att säga att missnöjet med Macron är stort i Frankrike. Det är värre än så. Många fransmän hatar verkligen sin president. Det är svårt att förstå för en nordeuropé men han representerar en livsstil och en politisk filosofi som går på tvärs med hur en fransman ska uppträda. Lägg till att så många fransmän fått det sämre ekonomiskt och att avståndet mellan storstad och övriga landet ökat. Och att vreden alltid lurar på att framträda med full kraft när den politiska ledningen inte förmår leverera.

Det är denna vrede som kan leda till våld och revolution. Det fanns politiker och politiska iakttagare som varnat för denna utveckling men ingen visste när dramat skulle ta sin början. Nu blev höjd skatt på drivmedel den tändande gnistan. Raseriet bröt fram därför att skattehöjningen var ett bevis på att makten i Paris – än en gång, menade kritikerna – inte förstått eller brytt sig om hur vanligt folk har det i vardagen. Det hade kunnat vara en annan fråga och de gula västarna har ju i fortsättningen av revolten talat rätt lite om drivmedelsskatten utan om sin prekära situation i allmänhet. ”Vi hatar Macron”,  säger de men hade i en annan kultur  kunnat nöja sig med att säga: ”Vi är bortglömda.”

Tidningen L´Express har plockat fram folkets vrede i ord. ”Macron, vi ska förstöra allt hos dig!” Vissa människor hatar honom så mycket att de vill ta sig in i Elyséepalatset och slå sönder inredningen. De ser framför sig hur Emmanuel och hans Brigitte badar i lyx. På de sociala medierna sprids rykten av alla slag som girigt sugs upp av dem som hatar. ”Hustrun har sju privatchaufförer som kör henne till lyxbutikerna för att handla.” ”Paret Macron äter på guldtallrikar.”  Det är inte svårt att dra parallellerna till den franska revolutionen och drottning Marie Antoinettes bevingade ord: ”Om bönderna inte har bröd, varför inte äta tårta?” Var det kanske den tidens falska rykte – fast utan sociala medier?

Människor som hatar mest har sällan varit i Paris. Det är en annan värld men en ond värld. Deras uppfattning är att där lever en elit i högsta välmåga och har samtidigt all makten. Det är denna elit som sätter agendan för hur välfärden ska fördelas och de gör det med det egna intresset i förgrunden. De flesta som tillhör de gula västarna har heller inte demonstrerat i Paris under hösten. De har funnits vid rondellerna vid utfarterna från de byar och städer där de bor. Det finns sannolikt en hierarki också bland de gula västarna, mellan dem som är helt avklippta från Paris och dem som finner det naturligt att ta en buss eller tåg för att åka till huvudstaden och demonstrera. Sociologer berättade för mig för tio år sedan, när Paris fattiga förorter brann, att de allra flesta av dessa förortsungdomar aldrig satt sin fot i själva Paris. De hittade inte dit och de förstod inte vad de hade där att göra. De kom aldrig på idén ta pendeltåget till innerstan för att bränna överklassens bilar i de fashionabla kvarteren nära Champs Elysées.

Frustrationen och hatet mot makten kan förstås utifrån olika aspekter. Samtidigt ger statistiken en delvis annan bild av situationen för de lägsta inkomstgrupperna i samhället. Ekonomiforskaren Guillaume Allègre ger fakta i en intressant artikel i Le Monde. Han jämför de 20 procent rikaste med de 20 procent fattigaste i landet och konstaterar att avståndet då är 4,4, det vill säga de rikaste tjänar efter skatt något mer än fyra gånger så mycket som de fattigaste. Det är som i Tyskland medan Storbritannien sticker ut med 6 gånger och USA med 8,5. Lägst enligt denna rapport är Island med 3,6.

Han levererar en rad andra intressanta uppgifter: Fransmännen är pessimister om framtiden för sitt folk men inte för sig själva personligen. Det visar sig också att skattetröttheten (”Fransmän betalar för mycket i skatt och avgifter”)  är mer utbredd hos arbetare (89 procent) än hos den mer välbärgade medelklassen (72 procent). Det paradoxala utifrån denna senare inställning är att det franska skattesystemet tvärtom bidrar ganska tydligt till att minska ojämlikheten mellan hög- och låginkomsttagare.

Människors politiska ställningstaganden bygger självfallet sällan på genomarbetade analyser av skattesystem, lagar och förordningar. Ett av Macrons problem har varit att han i alltför hög utsträckning resonerat kring sakernas tillstånd istället för att skapa en känsla hos människor av att han står på deras sida. Missnöjet med makten är oberoende av president. Det folkliga Frankrike står i ett spänningsfyllt förhållande till sin ledning. Men han hade kunnat undvika att bli hatad om han talat annorlunda och delvis om andra saker. Nu försöker han lägga om kurs. Han vill delvis bli mer social i politisk mening men också närma sig vanligt folk i sitt sätt att prata till dem. Hans politiska program ligger söndersmulat på marken och han måste bygga upp ett nytt. Om han klarar det beror det på om han kan möta sitt folk utan att hatet består.

i tisdags drabbades Frankrike av ett nytt terrorattentat, denna gång i Strasbourg på en julmarknad. En 29-årig islamiserad man med brottsligt förflutet dödade och skadade oskyldiga människor som shoppade. Några dagar senare hittades mannen och sköts till döds av polisen som ansåg sig hotad när han skulle övermannas och sköt honom i självförsvar. Detta terrordåd tog en stor del av fransmännens uppmärksamhet från den pågående revolten mot den svaga köpkraften som iscensatts av rörelsen de gula västarna. Dagens demonstrationer och aktioner, akt V i detta drama, pekar delvis av detta skäl mot färre demonstranter och ett mindre antal våldsamma upplopp.

En man som företräder de gula västarna, sa i dag i en tv-intervju att han var bekymrad över det sjunkande deltagandet i demonstrationerna runt om i landet. Han var mindre bekymrad för det lägre deltagandet i sig. Han oroade sig mer för att President Macron ikväll skulle öppna en champagneflaska och fira att han nu kan andas ut. Trycket från gatan måste enligt denna person vara på ständigt hög adrenalinnivå för att den sociala revolutionen ska kunna fortgå. Denne man liksom alla som företräder de gula västarna i dag anser att Macrons besked i tv-talet i måndags om sociala reformer inte på långa vägar var tillräckliga. Nu är risken överhängande för dem att revolutionen avstannar och att Frankrike fortsätter att vara ett land där alltför många människor inte kan leva ett värdigt liv. Eller som en annan gul väst sa: ”Jag har inte råd att äta tre mål mat om dagen”.

Det finns andra som ser mer kritiskt i dag  på Macron men utifrån ett motsatt perspektiv. Flera av de nationalistiskt sinnade ledarna i Europa ser med hånfull förtjusning på att Macron förlorat sin trovärdighet genom sina sociala reformer som han annonserade i måndags. Dessa leder till att den franska budgeten försvagas med minst 10 miljarder euro och att det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla statsskulden under de tre procent som krävs av EU. Macron erkände också detta i ett tal i veckan. Andra beklagar att Macrons ställning som den enda  kvarvarande EU-vänliga ledaren har underminerats. Angela Merkel har avgått som partiledare för CDU i Tyskland. Britterna är inte att räkna med, italienarna leds av en populistisk regering och det finns heller inte ett tydligt EU-engagemang från de skandinaviska länderna. Många EU-vänner som fortfarande tror på ett starkt EU mellan Ryssland och USA tvivlar ännu mer efter Macrons bakslag på hemmaplan. Hans dåliga opinionssiffror i kombination med en politisk linje som delvis kraschat ger inga bra signaler inför EU-valet i maj nästa år. Inte för Macron, inte för Frankrike och inte för ett starkt EU.

Macrons position i sitt eget land är starkt försvagad. Det spelar i det fallet ingen roll att nu de gula västarnas ställning försvagats, åtminstone för denna vecka och förmodligen under julhelgerna. Deras stöd hos befolkningen är fortsatt starkt. En klar majoritet av väljarna stöder de gula västarna i deras krav. Ojämlikheten i landet är något som berör väldigt många och som många utöver de fattigaste själva känner som ett hot mot dem själva. Det visar sig också i opinionsundersökningar att Marine Le Pens parti Nationell samling har bättre siffror än Macrons parti och även bättre än Republikanerna och La France Insoumise under Jean Luc Mélenchons ledning. Egentligen har inget förändrats sedan valet 2017. Minst halva befolkningen stöder partier på ytterkanten som på olika sätt kritiserar EU och som med alla krafter vill utnyttja de gula västarnas rörelse för att skaka om i den nuvarande konstitutionella ordningen. Mer av direktdemokrati säger de gula västarna och i den parollen får de stöd av dessa ytterkantspartier.

Macron vill också ha mer direktinflytande för medborgarna genom en tät dialog, särskilt på regional och lokal nivå. Han och hans regering åker nu runt i landet för att stimulera regionerna till öppna rådslag för att ge människor mer inflytande över politiken. Det räcker inte med de  traditionella valen. Det har aldrig räckt i Frankrike men nu inser även Macron att han som president måste ta initiativ till nya former för direktdemokrati.

De gula västarnas inflytande kan verka mindre genom färre deltagande i de olika aktionerna. Men rörelsen är sannolikt här för att stanna och andra fria grupper hakar på. Denna vinter kommer att bli politiskt dramatisk, kanske också våldsam när vi går in i 2019. Och med en president som tappat en stor del av sin auktoritet som ledare.