Tomas Lindbom

Igår kväll genomförde franska televisionen sin slutdebatt inför söndagens EU-val. Över trettio listor konkurrerar om platserna i den franska gruppen av EU-parlamentariker. Så många fick inte komma till tals i tv men däremot femton, uppdelade på två grupper. I den första gruppen var de sex, varav några kända namn. Marine Le Pen segrade enligt tittarnas omdöme i en snabbt arrangerad opinionsmätning av debatten. Som alltid i franska politiska debatter var den intellektuella nivån hög och stökigheten med ständiga brott mot debattordningen legio.

Den franska valrörelsen inför EU-valet har handlat om miljö, Frankrikes roll i Europa, ekonomi med frågor om handel  samt migration. Det är inte konstigt att Rassemblement national (Marine Le Pen) och La République en Marche ! (Emmanuel Macron) stigit fram som de ledande i opinionsmätningarna. Här framträder de klaraste motsättningarna. Det ska också noteras att Nationell samling har ett helt annat stöd i opinionen och en självklarare legitimitet  än Sverigedemokraterna har i Sverige. Macrons parti är det proeuropeiska alternativet med förslag i federalistisk riktning som går längre än Liberalerna i Sverige. Gemensam EU-armé, bankunion, förslag om gemensamma skatter och lagstadgad minimilön. Nationell samling har dragit tillbaka sitt förslag om att gå ur euron och EU men är starkt kritisk mot frihandel och mot gemensamma lösningar inom EU på snart sagt varje område; migration, miljö, handel och så vidare.

De andra partierna tvingas spela en underordnad roll rent styrkemässigt. Däremot visade debatten att flera andra kandidater gjorde mycket gott ifrån sig och även fick fina betyg av tittarna i opinionsmätningen som nu värderade deltagarnas retorik och sakliga resonemang mer än tog ställning till hur tittarna skulle rösta om det varit val just den kvällen.

Det visade sig att representanten för La République en Marche!, Francois Bayrou, en äldre tidigare minister och ledare för ett stödparti till Macron, kom långt ner på popularitetslistan, en av de sista platserna av de femton kandidaterna. Han var också väldigt svag. Närmast ett mysterium att Macron och hans stab lät en fördetting som Bayrou vara deras kandidat i den avgörande debatten. Frågan är om inte utfallet av onsdagens debatt leder till att Nationell samling kommer före La République en Marche! i söndagens val. Det har blivit en symbolfråga för både Macron och Le Pen att vinna den inbördes kampen mellan partierna. Bayrou var verkligen svag; osäker i tonen och föreföll också dåligt påläst. Marine Le Pen surfar på sin populistiska retorik. Hon vänder sig till de missnöjda i valmanskåren och de är många. Hon söker däremot aldrig stöd hos överklassen eller de större städernas medelklass. Där har hon väldigt lite att hämta. Nej, hon söker sitt stöd bland dem som kallat sig för de gula västarna eller haft sympatier för denna rörelse – i verkligheten minst hälften av befolkningen.

Slutdebatten i den franska EU-valrörelsen ger insikten om hur långt Frankrike gått på väg mot populism och misstro mot landets politiska ledning. En misstro som egentligen inte bara riktar sig mot Macron utan mot alla som under ett halvsekel lett nationen. Det är typiskt att den näst mest populära i debatten ur tittarperspektiv blev Manon Aubry, första namn på listan för det vänsterradikala La France Insoumise. Hon var rapp och duktig men också systemkritisk som Marine Le Pen. Och detta sagt om en debatt som förmodligen följdes av en mindre del av valmanskåren och sannolikt till stor del av den etablerade urbana medelklassen. Frankrike går stadigt mot mer av radikal systemkritik, populism och alltmer ökad misstro mot den politiska klassen i landet.

En ny väljarmätning i Frankrike visar att Nationell samling, det vill säga tidigare Nationella fronten, nu intagit ledarpositionen inför EU-valet på söndag. I Frankrike är frågan om den högerextrema och nationalistiska framgångsvågen ett ständigt samtalsämne. Det finns anledning att följa dessa rörelsers agerande, inte minst i Frankrike. Steve Bannon, den tidigare rådgivaren till Donalt Trump och nu agerar som ett slags kommunikativ rådgivare för högerextrema partier i Europa, engagerar sig för  Nationell samling i EU-valet men  detta mest som en förpostfäktning inför presidentvalet i Frankrike 2022.

Det är märkligt, som bland annat politologen Dominique Reynié konstaterade i ett franskt tv-program, att utländska krafter sysselsätter sig så mycket med att försöka styra val i andra länder. Vi har misstänkt rysk inblandning i vissa europeiska val. Men den amerikanska högern agerar också. Donald Trump har uttryckt att EU är en fiende till USA. Steve Bannon ser kampen mot liberalismen i Europa som ett kulturkrig.

Marine Le Pens parti har sedan februari månad ökat signifikativt och de väljare som tänker rösta i valet formerar sig i allt mer i två led, antingen för Macron eller för Le Pen. Nästan var annan väljare tar ställning för något av dessa partier, något fler för Nationell samling. Vilken roll spelar aktörer som Bannon? Och vad sker överhuvudtaget på de sociala medierna för att stärka de nationalistiska partiernas ställning inte bara i Frankrike utan överlag inom EU? I helgen samlades några av dessa partier till en manifestation i Milano med den italienske inrikesministern Matteo Salvini som värd. På det stora torget framför den berömda domen talade också bland andra Marine Le Pen. De som samlades i Milano var gruppen av ryssvänliga nationalister från olika EU-länder. Victor Orban var däremot inte med. Han är ingen vän av Putin och det är inte heller ledarna i Polen. Sammantaget finns tre grupper av nationalister som sannolikt får representation i EU-parlamentet. De är inte överens sinsemellan på alla punkter men de bidrar alla till att destabilisera den socialliberala majoriteten inom EU.

Tidigare har Marine Le Pen sett EU-parlamentet som en estrad för politiska tal. Nu är läget ett annat. Hon och hennes parti har liksom andra liknande partier inom EU positionerat om sig i fråga om medlemskap i EU och försvar av euron. Hon räknar också med att maktmässigt få ett större inflytande i parlamentet efter helgens val.

Fortfarande är ändå siktet inställt på nästa presidentval i Frankrike. Det har tills nu varit svårt att föreställa sig en fransk president som inte tillhört något av de gamla etablerade partierna, gaullisterna eller Socialistpartiet. Hennes far, Jean-Marie, startade Nationella fronten 1972 och var länge sedd som en omöjlig extremist. Han fick tidigt ett gott stöd hos delar av befolkningen men utan rimliga möjligheter att erövra landets högsta ämbete. Nu är det inte längre omöjligt att landet får en president som representerar ett parti med en mycket solkig historia. Jean-Maries dotter kan mycket väl vinna nästa presidentval stödd av nationalistiska stämningar som finns i breda folklager där också främlingsfientligheten är framträdande och där det finns ett raseri mot den politiska överheten i landet. Den sittande presidenten Emmanuel Macron kämpar inte bara mot Nationell samling och dess väljare. Han kan inte heller räkna med något stöd från den starkaste grenen inom vänstern, La France Insoumise och det är också troligt att delar av den gamla republikanska högern inte lyfter ett enda finger för att undvika en valseger för Le Pen mot Macron i den andra valomgången 2022.

Upprorstämningarna i Frankrike mot presidenter och regeringar har varit  mycket starka i flera år. Det började med upproret mot Francois Hollandes arbetsrättsreformer 2016. Då växte en vänsterrörelse som sa sig vara radikalt ifrågasättande av den etablerade ordningen i landet. Där fanns delar av fackföreningsrörelsen, La France Insoumise och den fria rörelsen Nuit debout. Så uppstod de gula västarna förra hösten och sopade både partier och fack från banan. De gula västarna sa inte bara nej till den etablerade makten, inkarnerad i Macrons person utan också alla etablerade demokratiska institutioner. Vad som kommer härnäst är svårt att veta. Men högernationalisterna har länge varit starka om än inte lika tydligt framträdande på gator och torg. Det är inte orimligt att Nationell samling kan ta över som den starkaste kraften inom den politiska oppositionen under de kommande åren och även besegra Macron – om han ställer upp – i nästa presidentval

Ett fotografi av en ung man pryder en helsida i den politiska veckotidningen L´Obs. En längre artikel handlar om honom, Francois-Xavier Bellamy. Det finns alla skäl till det eftersom denne 33-årige svärmorsdröm med änglablick toppar Republikanernas EU-lista.

Jag tittar länge på fotot. Det är osannolikt att en sådan ung man – han ser dessutom yngre ut än sin blygsamma ålder – leder den franska högerns trupper mot ett stundande EU-val som hotar dess ställning på flera sätt.Ljusblå ögon som uttrycker förtröstan på det goda och, som vi vet, på en gud i katolsk stöpning. Slätrakad och släta kinder som bara den har som skött hälsan och alltid tackat nej till allehanda lockelser om sena nätter i sus och dus. Jo, det finns en liten skråma i ansiktet. Ett ärr på hakan efter en cykelolycka. Håret är kort och prydligt kammat åt sidan med antydan till lugg. På bilden bär han en ljusrosa skjorta, en turkos slips, sannolikt inspirerad av en av kyrkoårets liturgiska färger, och en prydlig mörk kostym.

I ock för sig klär sig franska politiker ungefär på samma sätt men sammansättningen av klädsel och det änglalika personliga uttrycket i ansiktet gör effekt. Detta är en fin man. Han är också mycket artig i alla debatter. Aldrig några skamgrepp på motståndarna. Kan man tänka sig något mer annorlunda jämfört med hans gamle partivän Nicolas Sarkozy? Och nog framträder också vissa tydliga karaktärsskillnader jämfört med nuvarande partiledaren Laurent Wauquiez, Den senare började sin karriär på vänsterkanten i det stora högerpartiet men som i dag flyttat över till motsatt sida. Han har uppenbart anpassat sig efter svängningarna i opinionen bland många högerväljare. Han framstår också som en hänsynslös maktpolitiker inom sitt parti och håller det i ett järngrepp. Kanske ett vinnande koncept med två så olika personligheter i ledningen av partiet denna vår med EU-val.

Åsiktsmässigt står de som sagt inte så långt ifrån varandra. Nu gäller konservativa värderingar inom Republikanerna. Sarkozy bröt fördämningarna redan under sina sista år som president men sedan har utvecklingen bara fortsatt. Fransk kulturidentitet är viktigare än liberala ekonomiska reformer. Varför annars ha en ung konservativt frimodig filosof  som första namn på EU-listan, fostrad som barn i den katolska församlingen i Versailles och sällan missar en söndagsmässa.

Bellamy faller väl in i mönstret av det starka invandringsmotstånd som präglar partiets nuvarande linje. Han vill ha två gränser mot omvärlden. En som går utanför EU och som där ska värdera flyktingars rätt till asyl. Och ännu en gräns runt Frankrikes territorium. Det är visserligen inget originellt i dag men Bellamys känsla för medmänsklighet måste vi söka efter i andra sammanhang än i migrationspolitiken.

Republikanerna med Wauquiez och Bellamy drar alltmer åt höger men i meningen alltmer konservativt. Europa hotas av människor med andra, främmande värderingar och de måste stoppas. Annars hotas Europa av att gå under som civilisation. Känns tankarna igen? Republikanerna och Nationell samling (Marine Le Pens parti) kan ha olika sätt att tala om invandrarna. Bellamy tar sällan ordet muslim i sin mun. Han blir aldrig vulgär. Hans änglalika väsen skulle aldrig släppa ifrån sig xenofoba formuleringar. Men likheterna är ändå fler än skillnaderna mellan dessa partier. Och nog är det många som undrar när samverkan kan påbörjas mellan dessa båda partier. Nationell samling tar från tid till annan emot överlöpare från Republikanerna. Och den del av Nationell samling som lutar sig mot Marion Maréchals politiska hållning lär snart ha lagt sitt politiska program så nära Republikanerna att en kort bro kan upprättas mellan partierna. Marion Maréchal är Marine Le Pens systerdotter och för närvarande sysselsatt med att bygga en konservativ elitskola i Lyon men hon vilar på hanen. Många politiska bedömare tror att hon i rätt läge kommer att göra come back i politiken för att bli den nya ledaren för ett gemensamt konservativt block i Frankrike.

Republikanerna gör ingen lysande valrörelse sett till opinionssiffrorna. Partiet står kvar och stampar på cirka 13 procent. Samtidigt får Francois-Xavier Bellamy mycket beröm internt för att göra en bra valrörelse. Det är också trångt om utrymmet på högerkanten. Nationell samling har cirka 22 procent i mätningarna. Två andra starkt konservativa småpartier samlar tillsammans kring 6-8 procent. Sammanlagt har alltså de konservativa och högerextrema över 40 procent av stödet med en väljarandel av lite drygt 40 procent av de röstberättigade. Vänstern är splittrad och vill inte samverka med Macrons parti, LREM som också står och trampar på samma fläck i opinionssiffrorna, strax över 20 procent. Bellamy må vara oerfaren som toppolitiker men vindarna blåser ändå i hans riktning. Och själv vinner han poäng på att visa sig som en god katolik, bära slipsar i liturgiska färger och le vänligt med sina ljusblå ögon.

Frankrike går till EU-val med delvis samma problematiska förutsättningar som Sverige. Väljarna är måttligt intresserade, valdeltagandet kommer att bli lågt, sannolikt en bit under femtio procent. Väljarnas övervägande styrs också av inrikespolitiska överväganden. Vinterns heta strider på gatorna och de gula västarna som ett nytt fenomen i inrikespolitiken kommer ofrånkomligen att påverka deras val av partier. Nu har ändå Macrons parti LREM presenterat sitt valmanifest och presidenten tar plats på scenen även i detta val.

Emmanuel Macron är djupt engagerad i EU-frågan och ett misslyckande  i det kommande EU-valet vore en katastrof för honom och skulle negativt påverka de tre år som återstår av hans mandatperiod som president. Ett misslyckande vore att komma först på andra plats efter Rassemblement National (tidigare Front National). De senaste valprognoserna visar att detta är fullt möjligt. Marine Le Pens parti leder i ett par mätningar med någon procent före LREM.

LREM:s toppkandidat på EU-listan är Nathalie Loiseau, tills för några månader sedan landets EU-minister. Säkert en mycket duglig person men inte särskilt karismatisk och hon gjorde en svag insats i den viktiga första partidebatten som genomfördes i France Television för någon dryg vecka sedan. Macron har, sannolikt delvis av det skälet, tagit ett än större grepp om partiet i valrörelsen för att försöka stärka dess position bland väljarna. Han får viss kritik, även bland sina egna, för att ägna sig åt partipolitik när han som president bör hålla sig ovanför partierna. Frankrike ser sin president som en ledare för hela folket och inte som en företrädare för vissa partsintressen. Macron är i första hand statschef och i långt mindre grad partiledare.

LREM går till val på offensiva förslag inom miljöområdet. Denna ambition att visa engagemang för klimat och miljö ses av de flesta andra partier med skepsis. Macron saknar enligt oppositionen trovärdighet på detta område. Alla partier söker nu vinna väljare för en radikalare omställning av miljö- och klimatpolitiken. LREM vill bland  annat satsa 1 000 miljarder euro inom EU på miljöfrågor fram till 2024. Pengarna ska bland annat satsas på ren energi och rena transporter och renoveringar av bostäder i miljövänlig riktning. Även jordbruket ska få stöd för att utvecklas i riktning mot uppsatta miljö- och klimatmål.

LREM tänker i ganska protektionistiska drag när partiet vill skydda den europeiska industrin mot ”ett isolationistiskt Amerika och ett Kina på erövringståg.” LREM vill hitta former för att stärka EU:s länder mot utländska investerare.

Macrons parti vill också gå vidare i federalistisk riktning genom att ta steg i riktning mot en EU-armé och i migrationspolitiken stärka EU:s yttre gränser med ökad satsning på Frontex.

Tidningen Le Monde noterar i en artikel i dagens tidning att Macron i partimanifestet skriver: ”Frihet, skydd och framsteg. Vi ska skapa en förnyelse av Europa på dessa pelare.” Frågan är om dessa ord räcker för att leda LREM till en valseger den 26 maj. Det finns sannolikt alldeles för många fransmän som inte tror att Macron vill skydda landet mot inflyttning, både av utländska företag som vill tränga ut franska företag och mot flyktingar på jakt efter en fristad i deras land. Alldeles för många fransmän anser att frihet bara kan uppnås om Frankrike får starkare gränser mot omvärlden och att framsteg, i varje fall på det ekonomiska området, snarare går genom mer nationellt oberoende där besluten fattas i det egna landet och inte på en europeisk eller global marknad som anses osäker och hotande. Alldeles för många fransmän ser Macron som en gränsöverskridande globalist som glömmer Frankrikes egna intressen. De väljare som tänker på det sättet kommer att rösta framförallt på Marine Le Pens Rassemblement National.

Bilden av Frankrike utomlands handlar bland annat om förekomsten av en profilerad elit som styr landet. Fransmännen debatterar själva detta fenomen och varje president sedan Jacques Chirac har haft ambitionen att genom reformer tona ner kritiken mot de skolor som rekryteras från överklassen och stärker dess maktställning. Emmanuel Macron tycks vara den förste som till och med vill avskaffa den mest kända av elitskolorna, ENA där han för övrigt själv diplomerades 2004.

ENA tillkom efter kriget för att på ett mer rättvist, läs meritokratiskt, vis odla fram en kader av de mest briljanta hjärnorna bland unga fransmän. Rekryteringen skulle vara öppen för alla. I den franska självbilden har länge  förekommit den uppfattning att den franska skolan från 6-årsåldern varit helt demokratisk. Oavsett skola, oavsett kommun eller län, har samma läroplan gällt. Lärarna har, mest genom föreläsningar, förmedlat samma budskap och samma kvantitet av kunskap överallt i landet.

Denna självbild har krackelerat fullständigt. Inte minst genom en stark invandring har den kulturella förståelsen av kunskapsstoffet blivit alltmer ojämnt fördelat i en årskull av elever. Men också det enkla faktum att elever från välutbildade hem har lättare att ta till sig teoretisk kunskap och att skolor i välbärgade bostadsområden, främst i Paris, attraherat mer ambitiösa och karismatiska lärare. Det går inte att skapa ett jämlikt samhälle genom att bara ge samma förutsättningar vid starten av livet. Det behövs så mycket mer för att en elitskola ska fyllas av andra elever än de som har pappor och mammor som själva gått i liknande skolor.

Elitskolorna har blivit en symbol för ett eliternas Frankrike. Ett hatobjekt som egentligen mer är ett tecken på att Frankrike är kulturellt så skiktat i olika samhällsklasser. President Macron verkar nu inriktad på att avskaffa ENA. Denna skola som examinerar ett drygt hundratal elever varje år förbereder i första hand för tjänster inom statsförvaltningen.I svenska öron låter det möjligen inte så spännande. Men Frankrike vårdar staten som tills för några år sedan också varit målet för eleverna som sökt in och kommit in på ENA. De har efter rangordning fått välja statlig institution och därefter varit säkra på livslång tjänst inom staten och garanterat höga positioner med god lön och stort inflytande i och runt makten.

Kanske är det signifikativt att förslaget om att avskaffa ENA kommer när eleverna från elitskolorna generellt sett är mindre lockade av att göra karriär inom den statliga hierarkin. Det är särskilt märkbart om man tittar på elever som diplomerats från Sciences Po. Denna skola utbildar i politik och statsförvaltning och är en första postgymnasial utbildning för dem som sedan söker in vid ENA. Sciences Po har en mer demokratisk inställning till rekrytering av elever och har ett medvetet program för att ta in gymnasister från skolor i marginaliserade förortsområden. En satsning som efter tjugo år har visat sig framgångsrik.

Det blir rimligtvis fel om Macron tar bort skolor som ger utbildning på toppnivå. Det svåra är att hitta former för hur rekryteringen till höga statliga tjänster ska utformas. Vilka kriterier ska gälla? Och ska verkligen Frankrike även i framtiden ha kvar detta gammalmodiga system med livslånga anställningskontrakt inom staten? Den sociala snedfördelningen är sannolikt det stora problemet, inte att det finns skolor på hög intellektuell nivå.