Tomas Lindbom

Emmanuel Macron är märkt av förra vinterns sociala uppror på gator och torg. De gula västarnas maktdemonstrationer har inte gått honom och regeringen spårlöst förbi. Det visar sig nu när en av hans mandatperiods stora reformer håller på att monteras ner innan den ens kommit som förslag för diskussioner med arbetsmarknadens parter och än mindre lagts som proposition i parlamentets båda kamrar. Pensionsreformen är i gungning.

Macron lovade före valet 2017 att han skulle göra det som ingen tidigare president vågat; genomföra en pensionsreform som skulle i grunden förändras. Från början talades det om att höja pensionsåldern till 64 år och ta bort alla specialavtal, 42 till antalet, som gjort pensionerna till ett lapptäcke och givit vissa grupper stora fördelar på bekostnad av andra. Så småningom har Macron sagt att principen ska vara att pensionernas storlek för varje individ ska styras av hur mycket vederbörande betalat in under sin yrkesverksamma tid.

Det verkar nu som om detta inte längre kommer att vara regeringens förslag. Framför allt är det så att ingen vet längre vad Macron vill och hur han ska driva denna fråga framåt. Möjligen vet vi att att han har en vision om att långt i framtiden ersätta dagens pensionssystem med ett sådant som han önskar sig och presenterat i olika tal allt ifrån valrörelsen 2017. Men vägen till beslut och förverkligande av reformen verkar så lång och så höljd i dunkel att många inte längre tror att han kommer att lyckas genomföra det han lovat.

Problemet stavas rädsla för våldsamma strejker och demonstrationer som lamslår landet ännu en eller flera vintrar. Alla minns, och särskilt Macron själv, förra vinterns oroligheter. Det var inte långt ifrån att den politiska exekutiva makten i landet var hotad när demonstrationerna var som hetast i november och december 2018. Nu har redan de fackliga organisationerna uppgivit att de kommer att inleda genomgripande strejker från och med början av december. Det kommer inte minst att slå mot transporterna men kan få karaktären av generalstrejk och blockera viktiga  verksamheter i landet.

Det förefaller som om Macron och hans regering nu förbereder en mycket långsammare rytm för reformarbetet. Samtalen med arbetsmarknadens parter kommer att dra ut på tiden. ”Vi har tålamod”, säger President Macron och hans premiärminister Edouard Philippe.

Det är också rimligt att denna reform måste få genomföras under längre tid. Alla specialavtalen är så snåriga att de inte kan avskaffas med ett enkelt alexanderhugg. Vissa grupper har också fått frikostiga pensioner för att avstå från löneökningar som annars varit mer rimliga.

Ett problem med tidigare pensionsreformer som genomförts under de senare decennierna har varit att de förändrat situationen för de privatanställda medan de offentliganställda skyddats bättre. Det är inom den offentliga sektorn som facken är starka och det är deras folk som går ut i strejker.

Frankrike kommer även med ett långsammare reformtempo att uppleva stora demonstrationer under denna vinter. Det finns många argument för att attackera Macrons pensionsreform. Tanken var först att den nya reformen skulle beröra alla som är födda 1963 och senare. Även om tiden flyttas fram 10 eller 20 år finns det fortfarande grupper som kommer att beröras av sämre villkor än tidigare. Glöm aldrig studenterna och gymnasisterna! De har starka politiskt-fackliga organisationer och de är starkt vänsterorienterade. Deras röster och deras engagemang kommer ingen att missa när hösten går över i vinter i Frankrike.

En lördag i slutet av september samlades ett tusental så kallade konservativa till möte i Paris. Marine Le Pens systerdotter och tidigare ledamot i nationalförsamlingen för Front National, Marion Maréchal, tidigare med tilläggsnamnet Le Pen, invigde mötet med ett trettio minuter långt anförande som en programförklaring för ett konservativt övertagande av makten i landet. På detta möte som befolkades av politiker och sympatisörer från såväl Republikanerna som Nationell Samling hölls det stora talet av reaktionens främste företrädare i dagens Frankrike, essäisten och journalisten Eric Zemmour. Det var ord och inga visor. Fienden är muslimerna, förklarade han.

Zemmour ställde de progressiva som enligt honom dominerar opinionsflödet i Frankrike i dag mot den vita katoliken, hotad liksom den klassiska franska kulturen. De progressiva opinionsbildarna ställer till en massa elände med sitt stöd till diverse minoriteter istället för att försvara den franska identiteten, var Zemmours budskap. Främst skadar de progressiva landet genom att släppa fram en otyglad invandring av muslimer som inte hör hemma i landet och som långsamt håller på att erövra det från dem som ägt det i sekler, nämligen de vita fransmännen.

Så talar Zemmour och han drar sig aldrig för att sticka ut hakan och invänta slagen från det stora flertalet debattörer i de stora media. En timme med Zemmour på ett möte i en sal i Paris en lördagseftermiddag, ett möte som kunde ha passerat relativt obemärkt förbi, blir nu på allas läppar minst hela veckan därefter.

Eric Zemmour har en svada och en förmåga att provocera som gör honom till ständig gäst i olika debattprogram i tv. Hans sätt att uttrycka sig tillspetsat passar väl in i den traditionella medievärlden som i en mening är likriktad men samtidigt behöver en och kanske två provokativa opponenter för att öka adrenalinet, peka ut monster och förmodligen på sikt förlora i politiskt inflytande på denna sysselsättning. Eric Zemmour borde inte bjudas in så ofta, säger fyra debattörer som i en av franska televisionens mest populära program ändå ägnar nästan en halvtimme åt att tala om hur hemsk han är. Inte konstigt om många tittare då väljer att lockas av denne reaktionäre rabulist hellre än att instämma i fördömandena från de kloka och insiktsfulla journalisterna i studion.

Intressantare än Zemmours vildsinta attacker mot muslimerna var ändå Marion Maréchals tal. Här framträder en företrädare för  den nya generationens konservativa. Hon har ett program. Hon utvecklar det med skärpa och lyckas undvika nästan alla blindskär som högerradikala alltid brukar ta. Inte ett vulgärt ord om invandrare. Ett förespråkande för en nationalism som tvärtom vädjar till omsorg om jorden, om den vanliga människan och en framtid utan den hänsynslösa materialism och konsumism som många redan i dag kan uppleva som ett hot mot människovärdet och ett civiliserat samhälle.

Egentligen avslöjar sig Marion Maréchal först mot slutet när hon visar hur aggressiv hennes nationalism är. Hon pläderar för en stark armé, hon drömmer om ett Frankrike som på ett helt anat sätt ska utnyttja sina militära resurser för att hota andra länder inom EU och driva igenom sina krav. Ja, hon drar sig inte för att, om än diskret, spela ut kortet att Frankrike har kärnvapen.

Den franska högerextremismen har till delar sina rötter också i en konservativ tradition. Alla är inte vulgära muslimhatare eller bara det. En och annan, som Marion Maréchal, kan formulera visioner om lokalsamhället med ett sunt jordbruk, kan avslöja svagheterna i den globala ekonomin, kan försvara mänskliga värden på ett etiskt plan. Dessa visioner som Marion Maréchal formulerade i mötet i Paris i slutet av september kan mycket väl locka både delar av den franska katolska medelklassen och bourgeoisin liksom delar av det folk som misstror Emmanuel Macron och hans globala och liberala reformarbete. Utan en fungerande vänster växer förstås konservatismen som rörelse i Frankrike. Som i Sverige men med starkare företrädare och med ett betydligt mer genomtänkt program. Vem klarar av att i dessa tider ta upp kampen mot denna nykonservatism? Vad kommer dessa opponenter mot den extrema konservatismen i så fall att säga och hur många tar till sig varningssignalerna? ”Vi kommer en dag att erövra makten”, sa Marion Maréchal mot slutet av sitt anförande.

Vi minns krisen förra vintern med demonstrationer, strejker och våld. Huvudaktörerna var de gula västarna och President Emmanuel Macron. Nu samlar sig människor för en ny och sannolikt lika tuff vinter rent politiskt. Macron själv hittade en väg att något tona ner motsättningarna i början av detta år; samtalen i mindre grupper i kommunhus och andra gemensamma byggnader runt om i landet kring de frågor som främste oroade och upprörde fransmännen. Nu gör han det igen, i mindre skala, för att förekomma de konflikter som ändå kommer att uppstå mellan den politiska ledningen i landet och folket men som kanske kan minska genom medborgarsamtal. I höst handlar det om klimatet.

President Macron har skapat en grupp av fransmän som tagits ut genom lottning men som ska företräda olika grupper i samhället. De är 150 till antalet. Det är företrädare för jordbrukare, studenter, arbetare, anställda med mer ledande befattningar i företag och i offentlig sektor, pensionärer och arbetslösa och andra som inte finns i arbetslivet, skriver Le Monde. Dessa utvalda personer ska mötas ett antal dagar fram till nyår för att formulera ett folkligt representativt ställningstagande i klimatfrågan.

Klimatseminarierna leds av Thierry Pech, chef för den progressiva tankesmedjan Terra Nova. Pech har sin förankring inom den socialdemokratiska falangen inom det socialistparti som krympte ihop till ett litet minoritetsparti i samband med valen 2017. Pech övergav Socialistpartiet redan när Macron presenterade sig 2016 och verkade starkt i valkampanjen för dennes kandidatur. Han var heller inte ensam. Stora delar av Hollandes regering – den falang som kallats socialdemokratisk –  är i dag antingen öppet anhängare till den nuvarande presidenten eller har lämnat politiken. När Macron under ett regeringssammanträde för ett par veckor sedan meddelade sitt beslut att skapa detta folkliga klimatseminarium var Pech snabb med att visa sitt intresse att leda arbetet och han fick grönt ljus för det.

Seminarierna ska särskilt titta på hur användningen av fossilbränslen ska minskas utan att reta upp de gula västarna som förra året vände sig mot höjda drivmedelsskatter.De 150 kommer att ha tillgång till en rad forskare som ekonomer, folk från naturvetenskapliga deicipliner liksom sociologer och andra samhällsvetare.  Frågan om klimatet ska kretsa kring fem områden: boendet, livsmedel, konsumtion, produktionen av nyttigheter rent allmänt och arbetetslivets villkor.

Det taktiskt intressanta i denna modell för medborgarinflytande är att människor kommer samman från olika miljöer utan att vara kopplade till en större grupp eller folkrörelse som uttrycker mer av motstånd mot den politiska ledningen än mot själva sakfrågan. Macron har också lovat att de ståndpunkter som kommer fram i rapporten från seminarierna inte ska bearbetas av regeringen utan direkt landa på parlamentets båda kamrars bord.

Vi i Sverige tror gärna att vi ligger i täten när det gäller de viktiga och angelägna politiska frågorna också på det internationella området. Naturligtvis  anser vi att vi ägnar mer omsorg åt miljö- och klimatfrågorna än de flesta. Nog har vi samtidigt en tendens att bland annat misstro Frankrike. Vi ser det gärna som ett gammalmodigt industriland där kolröken stiger från fabrikerna och där miljötänket förblivit i skugga av industriproduktion och tillväxt-

Det är kanske begripligt att ett litet land gärna bröstar upp sig inför en större granna i Europa och Frankrike är ett land som ofta förvånar och möjligen även stör svenskar. ”Vtlöksdoftande” hette det i min barndom om fransmän. Under min ungdom minns jag att de kallades ”grodätare”. Maten var alltså konstig och så visste vi ju hur EU användes för att de skulle kunna lura till sig förmåner inom jordbrukspolitiken. Mat och vin kan de där fransmännen men vi misstänker dem för att spruta in allt möjligt i sina råvaror. Och som sagt; industrin är föråldrad för att inte tala om företagsamheten och oförmågan att skapa fred och utveckling på arbetsmarknaden.

Miljön är också ett område där vi nog ändå lite fördomsfullt tror att fransmännen ligger på efterkälken. Men faktum är att miljöaktivisterna låter höra tala om sig i Frankrike. Det planerade bygget av en flygplats i Notre Dame des Landes kom aldrig att bli verklighet på grund av mångårig ockupation av aktivister på den mark där flygplatsen skulle byggas. Parallellt med de sociala revolterna finns också en miljö- och klimatrevolt som nu dessutom växer i omfattning. President Macron pressas alltmer trots att han  försöker att betona miljöfrågan och driver på den på ett internationellt plan.

I EU-valet kom de gröna på tredje plats i det franska valet. De fick tretton procent vilket var en stor uppgång sedan tidigare val och långt bättre än Miljöpartiet i Sverige. Vänstern driver på liksom socialistpartiet och även Macrons parti La République en Marche har ett ambitiöst miljöprogram. Det är bara Republikanerna och Nationell Samling (Le Pens parti som tidigare hette Front National som ligger i bakvattnet. Republikanerna påminns i dessa dagar om att den nyligen avlidne Jacques Chirac hade miljöambitioner redan på 1990-talet och att Nicolas Sarkozy tog initiativ till den så kallade Grenelleöverenskommelsen 2009 där en rad viktiga miljömål slogs fast under hans ledning. Numera har Republikanerna inte bara blivit ett litet, sönderfrätt parti utan även svagt när det gäller ambitioner på miljö- och klimatområdet.

Det ska bli intressant att följa vinterns politiska debatter och demonstrationer på gator och torg. Det är ett rimligt antagande att miljöfrågan nu blir central. Greta Tunberg är på allas läppar också i Frankrike och miljöfrågan het. Om förra året blev de gula västarnas år kan kommande år handla om miljö och drivas av unga engagerade miljövänner.

Frankrike president 1995-2007, Jacques Chirac är död. En av de mer framträdande av femte republikens statschefer men inte heller den som mest satt sin prägel på nationen. Självfallet en stark ledare, annars blir man inte president i ett så stort och politiskt engagerat land, men inte minst stark som politisk strateg och taktiker.

Jacques Chirac var på djupet en politisk människa. Han levde för politiken och han utnyttjade också politikens möjligheter på olika sätt. Han levde i en tid när insynen i maktens alla skrymslen och vrår var sämre än i dag. Han misstänktes för ekonomiskt tvivelaktiga affärer, främst under sin tid som borgmästare i Paris. Han var samtidigt oerhört skicklig i att manövrera i det politiska landskapet och få igenom sin vilja. Han var en kraftnatur men samtidigt påfallande kompromissorienterad. Inte alls så utmanande i sin politik och uttalanden som sin efterträdare Nicolas Sarkozy, liksom Chirac företrädare för det parti som i dag kallas Republikanerna, det vill säga den demokratiska högern.

Jacques Chirac är påfallande lite närvarande i de franska politiska samtalen idag. Förmodligen beror det på hans pragmatism och avsaknad av särpräglade idéer. Hans ambition var att dels hålla ihop sitt parti som alltid spretat åt olika håll och väljarkåren som också är minst sagt spretig. Betyget bör nog blir högt i bedömningen om han lyckades i denna ambition. Han släckte bränder mer än att han drev utvecklingen framför sig. De sista åren var han trött. Många fransmän väntade ut presidentvalet 2007 när han inte kunde väljas om utan en ny och yngre president skulle ta vid.

Jag tänker på några saker när jag hör namnet Chirac. Han var en duktig borgmästare i Paris. Staden blev renare på flera sätt. Gator och torg städades upp på 70-talet. De första cykelbanorna målades in på gatorna i stan. De var inte många som vågade sig ut på en cykeltur men han tog ändå första steget.

Jag minns hur Chirac tog ställning mot USA:s krig i Irak. Det var ett modigt ställningstagande. Samtidigt lät han genomföra provsprängningar för atomvapen. Det var en provokativ handling som knappast ledde till något gott men fjärmade Frankrike från stora delar av befolkningarna i väst.

Chirac var en moderat högerpolitiker.  Han var tvungen genom en vänsterseger i parlamentsvalet 1997 att i fem år samregera med Socialistpartiet. Det gjorde han i huvudsak på det kompromissvänliga sätt som han var förmögen till. Han kom att ställas mot Nationella frontens ledare Jean Marie Le Pen i den andra valomgången i presidentvalet 2002. Han vann med stöd också från vänsterväljare som föredrog honom framför Le Pen. Han förstod att detta stöd också krävde en fortsatt måttfull högerpolitik. Hans val av premiärminister var också signifikativt för hans inställning efter sin valseger. Han utsåg centerpolitikern Jean-Pierre Raffarin till den posten.

Under de sista åren var han inte bara tvingad till en rad kompromisser. Han var också trött och hade svårt att hantera de ökade spänningarna i det franska samhället. Efter terrorattentaten i New York den 11 september 2001 vreds den franska opinionen alltmer i en invandringsfientlig riktning. Samtidigt ökade irritationen bland de unga invandrarna. Stora bilbränder i vissa förorter skakade Frankrike sommaren 2005. Chirac hade inga svar utan lät sin inrikesminister Nicolas Sarkozy driva hetsjakt mot ungdomarna.

Sammantaget har vi en bild av Jacques Chirac som ett politiskt djur, skicklig i sin roll. Samtidigt en moderat och folklig typ av högerpolitiker, också med ett socialt samvete. Det var typiskt att han i presidentvalet 2012, där striden stod mellan hans partivän Sarkozy och socialisten Francois Hollande, öppet erkände att han hade mer sympatier för Hollande.