Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron vill gärna bli den president som slutligen löser pensionsfrågan i Frankrike. I trettio år har den väntat på en lösning. Frågan är om den nuvarande presidenten lyckas där hans föregångare misslyckats. Om reformen skall bygga på antal år som pensionären betalat in avgifter eller på pensionärens ålder är frågan.

Sverige har sedan länge en genomgripande pensionsreform som i politisk enighet skapade ett system för mer realistiska men också sämre pensionsvillkor för de flesta medborgare. Och ett system som väldigt tydligt talar om att börsutvecklingen spelar roll för pensionens storlek, Aktier är ett främmande ord för de flesta fransmän. De förväntar sig att staten ger dem en god pension efter ett slitsamt liv. Punkt och slut. Missnöjet lurar inför varje beslut från president och regering. Eftersom det nuvarande systemet liknar ett lapptäcke – det gör nästan alla offentliga trygghetssystem liksom skattelagstiftningen i Frankrike – lär det bli ett oväsen när president och regering sätter ner foten.

En särskild utredare presenterade för ett halvår sedan ett förslag till lösning. Han förordade för det första att de 42 olika pensionssystem som finns för närvarande ska ersättas av ett enda. Ett positivt förslag som alla applåderade tills en del grupper upptäckte att just de skulle förlora på det. Han föreslog också att höja åldern för rätten att ta ut full pension till 64 år. De flesta tar i dag ut sin fulla pension kring 62 år. Det är naturligtvis också negativt, i det här fallet för nästan alla.

Macron har hela tiden varit inne på en annan linje. Han vill att pensionens storlek för var och en ska utgå från hur många år varje person betalat in sin pension och hur mycket. Det låter rättvist särskilt som fransmännen är vana att tänka i de banorna men med ett system som i dag är mer komplicerat. Jag påminner om de 42 olika pensionsmodellerna. Det sägs att Macron också vill närma sig särskilt CFDT som är den reformistiska fackliga organisationen och som rimligen är mer lockad av flera särlösningar och i likhet med andra fackliga organisationer främst värnar om de offentliganställda. De senare är i högre grad  fackanslutna jämfört med de privatanställda.

Hur utredare och Macron än vänder och vrider på sina modeller kommer vissa grupper att dra nitlotter. Det gäller bland annat lärarna och vissa inom sjukvården. Det är ofta de offentliganställda som förlorar på nya lösningar eftersom de i allmänhet haft det bättre än sina bröder och systrar inom den privata sektorn. Lärarna är dessutom involverade i en annan strid; om reformering av skolan med bland annat en ny ordning på gymnasiet. För lärarna finns det alltså flera regeringsförslag att vara motståndare till.

Pensionsfrågan är så laddad därför att den berör alla. Ingen sitter bredvid, på läktaren, och tittar på. Alla bevakar sina intressen. Och pensionen är inte för fransmännen en ersättning vars storlek beror av landets ekonomi. Pensionen är en rättighet för alla medborgare och bör därför vara väl tilltagen sett till pengar.

President Macron har ännu inte bestämt sig för vilken linje han ska förorda. Och det finns skäl att tro att det nya systemet inte blir fullt så enkelt som alla hoppats på. Det går att säga att lapptäcket ska rivas sönder och en gemensam ordning för alla ska upprättas. Det är svårare att genomföra det.

President Emmanuel Macron stod som värd för G7 som hölls i helgen i franska Biarritz. Det var inte annat att vänta än att den dynamiske franske statschefen tog initiativ och utnyttjade det mediala strålkastarljus som riktades mot honom under dessa dagar. Utspel mot den brasilianska presidenten Jair Bolsonaro för gränderna i Amazonas, markeringar mot Donald Trump och inte minst inbjudan till en iransk delegation med utrikesministern som helt oväntat flög in för möte med sin franska kollega, Jean-Yves Le Drian.

I franska media har tongångarna varit övervägande välvilliga efter G7-mötet vad gäller bedömningen av Macrons insatser. Frågan är vad en tidning som Le Monde egentligen väntat sig av mötet. Förmodligen inga avgörande genombrott eller gemensamma beslut.  Förväntningarna var lågt ställda och utfallet inte mycket bättre.

Macron hade ett tvåtimmarsmöte med Donald Trump före mötets öppnande och uppenbarligen avlöpte mötet relativt väl trots en del irritation kring handelsfrågorna. Trump meddelade före avresan från Washington att han kunde tänka sig att sätta hårda strafftullar på franskt vin som importeras till USA. Trump var inte heller särskilt förtjust i den iranska utrikesministerns oväntade besök i Biarritz. Trump blev informerad av Macron i förväg och gjorde därför (?) inte heller någon större affär av saken. Så långt som till att träffa den iranska delegationen gick han förstås inte.

Trump var alltså betydligt mer nedtonad än under förra G7-mötet som hölls i Kanada. En enkel förklaring kan sägas vara att Trump inte bedömde detta G7-möte som särskilt viktigt. Han har under hela sin presidentperiod markerat hur han prioriterar bilaterala uppgörelser framför konferenser av denna karaktär. Men han valde att denna gång i liten utsträckning agera på tvärs mot övriga länders ledare. Möjligen kommer han att göra utspel när han kommit hem och börjar twittra igen. Möjligen struntar han helt sonika i att komma på nästa G7-möte.

Ordväxlingen mellan den brasilianska presidenten och hans regering gentemot Macron i frågan om bränderna i brasilianska amazonas var däremot högt uppskruvat. Även Brigitte Macrons utseende blev föremål för hånfulla kommentarer av en ledande brasiliansk politiker. Relationen mellan de två länderna har hunnit försvåras högst märkbart under de senaste dagarna. Den brasilianska statsledningen anser att Macron lägger sig i dess sätt att stoppa bränderna medan Macron menar att Jair Bolsonaro medvetet låter delar av sin skog brinna för att ge utrymme åt jordbruksodlingar. Ett hot mot klimat och miljö, enligt Macron.

G7-mötet ledde knappast till några lösningar på svåra internationella frågor. Det är begripligt. Kina och Ryssland är inte medlemmar i denna grupp av ledande länder där flertalet inte spelar någon avgörande roll i världspolitiken. Europa representeras av fyra länder; Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. Så tillkommer Japan och Kanada. Endast USA är en verklig stormakt när de europeiska länderna inbördes är så splittrade. Macron har ambitioner att spela en stormaktsroll men på vilkas uppdrag talar han egentligen? Hans vision om ett starkt EU där Frankrike ska spela huvudrollen stämmer inte med verkligheten.

Paris har sedan 2001 en socialistisk borgmästare. Den nuvarande heter Anne Hidalgo och är känd som en stark kvinna med stark vänsterprofil och ett stort miljöengagemang. Hon driver på för att göra Paris till en mindre smutsig, förorenad stad och öppna för bilfria zoner och större och grönare områden i stan. Nu utmanas hon från flera håll inför kommunalvalet i mars nästa år. Partiernas förberedelser inför valkampanjen är minst sagt intressanta ur maktperspektiv. Valrörelsen kommer säkert att bli hård och oförsonlig och valresultatet öppet.

Ett typiskt drag i den franska politiken är att partiledningarna inte kan hålla ordning på sina kandidater. Man är frestad att säga att det sällan finns  en stark ledning i något parti. Socialistpartiet är säkert tillfreds med att ha en kandidat som redan sitter i Hôtel de ville (stadshuset mitt i Paris) och har en god chans att bli omvald. Siffrorna är lång ifrån betryggande men Hidalgo ligger ändå på en hyfsad andra plats. Nej, de stora inre striderna finns dels inom landets majoritetsparti, La République en Marche (LREM), och inom det gröna partiet, EELV. Benjamin Griveaux är en av President Macrons närmaste män och han har placerats som kandidat för LREM i borgmästarvalet.

Griveaux är en typisk representant för den politiska kasten i Frankrike. Har genomgått flera av de kända elitskolorna, har en betydande politisk karriär trots sina relativt unga år, 42, med ministerposter både i Francois Hollandes regering och nu i Emmanuel Macrons. Han var med och skapade Macrons rörelse och är en av de trogna i denna nya rörelse som tillkom under 2016.

Griveaux leder i opinionsmätningarna före Hidalgo men hotas av inre konflikter. En annan av LREM:s politiker, Cédric Villani, känner sig överkörd. Han anser sig ha varit först att ställa upp som partiets kandidat till borgmästarposten. Villani är en annan typ, originell och mindre teknokratisk än Griveaux. En och annan tror faktiskt att hans stil passar bättre för parisarna.

Sista ordet är inte sagt i striden om vem som ska leda LREM i borgmästarvalet. Men hos de gröna, som har förhoppningar på Paris, finns en ännu mer pikant konflikt internt. Sambon till partiets ledare Yannick Jadot, Isabelle Saporta, har förklarat sig villig att stödja Gaspar Gantzer som ställer upp som oberoende kandidat men med grön profil. Gantzer var kommunikationsansvarig till Francois Hollande under större delen av dennes mandatperiod i Elyséepalatset. Hennes sambo och partiledare för de gröna har tvingats att i media förklara detta fenomen och sagt sig stödja sambons politiska ambitioner. Samtidigt säger han sig stödja de grönas kandidat till borgmästarvalet, den kandidat som nu hans sambo aktivt kommer att motarbeta och med ett snarlikt program.

Franska politiska val är alltid utpräglat personorienterade av den enkla anledningen att väljarna i högre grad röstar på personer och i mindre grad på partier. Det gäller förstås i presidentvalet men också i hög grad i de kommunala valen. Mycket kommer att hända innan väljarna till slut får ta ställning i valet. Sannolikt blir det ändå en slutlig kraftmätning mellan den sittande borgmästaren Anne Hidalgo och Macrons handgångne man, Benjamin Griveaux. Det behöver knappast sägas att utgången av det valet kommer att få stor betydelse för Macrons ställning under resten av hans mandatperiod. Han behöver vinna åtminstone en av städerna Paris och Lyon. I dag är ingetdera säkert.

Som bekant är augusti den stora semestermånaden i Frankrike. Fortfarande lapar många av landets invånare sol på badstränderna, ännu några veckor obekymrade om ett kommande arbetsårs vedermödor. Presidenten däremot kan inte vara lika sangvinisk i sitt förhållande till framtiden. Den hänger ständigt över honom även när han, som Macron, tillbringat några veckor på sommarresidenset Fort de Brégancon i departementet Var i Provence. Hans talespersoner har förklarat för media att Macron arbetar oförtröttligt också under denna så kallade semester. Han har precis avslutat sin sista vecka där med att ta emot President Putin och under kommande helg beger han sig till Biarritz för ett möte i G7-gruppen.

Macron har varit angelägen att sudda bort den bild av en sommarlat president som Francois Hollande gav sedan han precis blivit vald 2012. Hollande förklarade aldrig att han, som Macron, studerade olika arbetsdokument under semesterveckorna. Macron vill istället ge bilden av att arbeta för nationen i princip 24 timmar per dygn årets alla dagar. Han  vill visa sin övermänskliga förmåga även på detta område.

Vad studerar han under semestern och vilka stora frågor ställs han inför under det kommande arbetsåret, kan man fråga sig. Mötet med Putin var en bricka i det storpolitiska spel som Macron vill delta i och dominera. I ett Europa som splittrats mellan nationalister och liberaler söker Macron fylla tomrummet för den senare gruppen. Storbritannien är inte att räkna med och Boris Johnson knappast en pålitlig företrädare för den traditionella västeuropeiska hållningen genom sin position i Brexitfrågan. Merkel är försvagad och ska inom något år lämna sin post som kansler. Macron har ambitioner men tar säkert också ett ansvar för EU:s traditionella linje i förhållande till omvärlden. Med Putin har han talat om Ukraina och om Mellanöstern. Men också nu i helgen kommer han i mötet med Trump att få visa hur stark han är. Vilka utspel kommer den amerikanska presidenten att göra och hur ska Macron tackla dem? Macron kommer sannolikt att spela en allt viktigare utrikespolitisk roll under det kommande året. Han hoppas säkert också att få ägna mer tid åt det än att släcka inrikespolitiska bränder som den med de gula västarna.

Läget i Frankrike är förhållandevis lugnt efter denna sommar. Inga skandaler som den som störde förra året med livvakten Alexandre Benalla och dennes påhopp på demonstranter under 1 maj. Men ett inriktespolitiskt oskrivet blad kan snabbt fyllas med röda och skrämmande bokstäver. Frankrike är landet där lugn kan övergå i kaos innan vi betraktare ens hunnit blinka. Det som kan hända är nya demonstrationer och uppror på gator och på arbetsplatser, kanske kring pensionsreformen som nu ska drivas igenom och där pensionsålderna höjs. Lagen om att garantera full rätt till  assisterad befruktning, procréation medicalement assistée, (PMA) kommer att tas upp i parlamentet under hösten och frågan lär bli föremål för en stark och intensiv – och förmodligen sårig – debatt. Vissa kommentatorer har talat om en uppflammade debatt likt den om samkönade äktenskap under 2012-13.

En rad andra frågor kommer också att skapa stor debatt under det kommande året. President Macron och hans regering måste visa trovärdighet i sitt miljö- och klimatengagemang, inte minst efter det gröna partiets stora framgångar i EU-valet. I mars nästa år stundar också val till kommunerna. Frågan om regionernas ställning blir sannolikt en stor och viktig fråga under vintern. Rent partipolitiskt gäller det också för Macron att säkra ställningen för La République en Marche i de större kommunerna runt om i landet. I dag är många av borgmästarna socialister och republikaner. Macron vill naturligtvis få igenom en annan politisk karta också på lokal nivå.

I dessa och andra poitiska frågor finns det gott om oppositionella som är beredda att lägga ut snubbeltråd för den sittande presidenten. Och så lurar alltid faran med nya så kallade affärer. Fransk politik kan inte tolkas utan dess inverkan på opinionen. Ibland passerar en affär obemärkt men vid andra tillfällen växer de till skandaler och skapar regeringskris. Ingen vet vad som lurar runt hörnet denna höst och vinter. Macrons ställning i dag är förhållandevis god men hur länge består lugnet?

Det politiska Sverige tar semester när Almedalsveckan avslutats. I Frankrike börjar sommarlovet i allmänhet efter nationaldagen, den 14 juli. I år infaller den på en söndag. Nationaldagen är en stor begivenhet i Frankrike och därefter reser en stor del av franska folket på semester. En del väntar till 1 augusti och för många räcker inte pengarna till någon resa eller så är de helt enkelt arbetslösa. Politikerna tar allt kortare semester och de brukar skjuta på den ännu ett par veckor, snarare mot slutet av månaden.

Det är som om de franska väljarna inte längre tycker att politikerna har rätt till någon ledighet. Eftersom landet har så stora problem inom så många samhällsområden förväntas de arbeta året om. Francois Hollande tog lite ledigt sommaren 2012 efter sin valseger och det ledde till omedelbar nedgång i opinionssiffrorna. Macron har valt att arbeta året om. Det blir möjligen någon veckas ledighet, inte mer.

Har han rätt till ledighet i folkets ögon efter arbetsåret 2018-19? Knappast. Missnöjet har varit starkt. Frankrike är delat i två delar. De Macronkritiska väljarna som uppgår till minst två tredjedelar och övriga som på sin höjd kan fördra presidenten. På denna blogg har jag vid flera tillfällen under året sökt analysera de låga opinionssiffrorna för presidenten. De viktigaste faktorerna till hans dåliga renommé är hans person som uppfattas som högdragen och främmande för hur vanliga fransmän lever och en politik som stämmer dåligt överens med de riktningar som dominerat politiken under många decennier. Macron som person uppfattas som främmande för hur politiker i detta land ska framtona och agera.

Macrons politik har stött på starkt motstånd, framförallt genom de gula västarnas aktioner under vintern. Han har ställts på enorma prov. De gula västarna har uttryckt åsikter som flertalet fransmän uppskattat. Presidenten och regeringen har inte lyckats bidra, inte tillräckligt snabbt i alla fall, till förbättringar i levnadsvillkoren för vanligt folk. Det gjorde inte heller Mitterrand, Chirac, Sarkozy och Hollande heller men Macron får bära ansvaret också för de tidigare presidenternas misslyckanden. Nu är tålamodet slut.

Samtidigt finns det anledning att tro att den revolt som gula västarna formulerat under den gångna vintern inte kan upprepas också kommande vinter. Deras revolt visade sig uddlös i meningen att de saknade ett program för förändring. De ropade ut sin förtvivlan och sitt raseri. De ville heller inte samverka med vare sig den politiska eller fackliga oppositionen. Vad kan de göra nästa vinter och vem ska göra något nästa vinter för att på nytt sätta eld på gator och torg och blockera regeringens försök att driva sin politiska linje?

Det finns tecken som tyder på att Macron trots allt kan gå segrande ur den strid han utkämpat under det gångna arbetsåret. Opinionssiffrorna har vänt uppåt.  I varje fall är den politiska oppositionen svagare när fransmännen går på semester i år än för ett år sedan.

Det finns goda tecken på en starkare ekonomi i landet. Ökar köpkraften och minskar arbetslösheten blir det svårt för en sargad opposition och en ganska tandlös fackföreningsrörelse att attackera presidenten med framgång.

Macron balanserar mellan höger och vänster. Han agerar också allt mer taktiskt för att vinna väljare från partier som står honom relativt nära. Socialistpartiet visar inga tecken på att stärka sin ställning. Republikanerna är svagare än på många decennier. Vänsterradikala La France Insoumise går igenom en kris. Möjligen kan Le Pens Nationell samling plocka en del poäng men även det partiet hotas av inre spänningar.

Emmanuel Macron har återhämtat sig efter vinterns svåra bakslag. Kanske kan år tre bli ett förhållandevis gott år för honom. Han borde faktiskt med gott samvete ta ett par veckors semester i sommar. Även om många väljare kommer att knorra.

I ock med nationaldagen tar också denna blogg lite sommarledighet och återkommer mot slutet av augusti. Glad sommar!