Tomas Lindbom

För en dryg vecka sedan attackerades en synagoga i La Grande Motte i södra Frankrike. Förövaren tände eld på synagogan med ett femtiotal personer närvarande. Dådet var tveklöst antisemitiskt och kunde kopplas till konflikten mellan Israel och palestinierna i Gaza.

Frankrike har en stor judisk befolkning, 500 000. De lever nu i stark oro efter Hamas terrorattack den 7 oktober förra året. Stora propalestinska  grupper tillåter sig att hota judar i Frankrike och även attackera judiska byggnader och symboler. Det har skett en dramatisk ökning av antisemitiska brott. Det blir tydligt om man jämför dagens situation med 1990-talet. För trettio år sedan begicks några tiotal brott per år, enligt den judiska organisationen Crif. Under 2022 var siffran 436 och under 2023 hela 1 676. De flesta är riktade mot personer, antingen genom direkt fysiskt våld eller genom hotfulla utspel.

Mellanösternkonflikten är en avgörande faktor för hur utbredd antisemitismen blivit i Frankrike. Vi ser samma utveckling i länder som Sverige men situationen blir ännu allvarligare i Frankrike med en stor befolkning med rötterna i Nordafrika och en större judisk befolkning än i andra europeiska länder. Den militanta propalestinska gruppen tycks växa och bli alltmer aggressiv. Exempel på detta är de demonstrationer och delvis hotfulla aktioner som skett under senare tid. Elitskolan Sciences Po ockuperades i våras av propalestinska grupper.

Frankrike är ett land där de traditionella liberaldemokratiska värdena om respekt för oliktänkande och försvar för yttrandefriheten hotas. Sommarens och höstens politiska dödläge efter valet till nationalförsamlingen speglar denna problematik. Det räcker att se hur rösterna fördelar sig mellan olika partier och block i den nya kammaren. Den majoritet av ledamöter som tillhörde mitten i fransk politik efter Macrons första valseger 2017 har nu krymt till en fjärdedel. Hans eget parti når inte ens upp till hundra platser av 577 i nationalförsamlingen. Andra partier ska inte anklagas för att motarbeta yttrandefriheten och definitivt inte, med undantag för vissa ledamöter på vänsterkanten, pekas ut som antisemiter. Men franska folket röstar i hög grad i dag på partier på ytterkanten. Och spänningarna på gator och torg och kring offentliga institutioner som skolor och universitet har ökat och rymmer idag en hög grad av oförsonlighet mellan olika grupper.

Antisemitismen är otäck i sig men den kan dessvärre också vara en signal om än djupare spänningar i det franska samhället. Spänningar mellan religioner, mellan kulturellt olikartade grupper och mellan medborgare uppdelade i olika ekonomiska och sociala klasser. Den nuvarande regeringskrisen pekar på djupare klyftor i samhället. Det må vara möjligt att leva i ett land utan fungerande regering. Det är ändå tjänstemännen som styr politiken i så hög grad. Nej, faran ligger i motsättningarna i befolkningen och det våldskapital som en del besitter och sannolikt är beredda att utnyttja.

Varannan fransman och fransyska återvänder från sina semestrar. Den andra hälften har inte haft råd med några semestrar. Denna vecka är i fransk vokabulär le retour, det vill säga den vecka när arbetsåret börjar. Ingen förväntas vara tillbaka på sina arbetsplatser före den 25 augusti men det blir problematiskt om någon fortfarande lögar sig på någon badstrand ett par dagar in i september. Skolorna börjar om en dryg vecka. Det betyder också att landets föräldrar springer runt i affärer och handlar böcker och annat skolmaterial åt sina barn. I år är det lite annorlunda. Frankrike saknar regering.

Det spekuleras i hur lång tid det tar innan irritationen över det politiska krisläget kan komma att stiga till frustration, ilska och – så småningom – konkreta utbrott i form av strejker och demonstrationer. Sannolikt är denna process ganska kort. Fackliga organisationer inom skolans värld har redan utlyst strejk till skolstarten och frustreras över att deras motpart är en utbildningsminister utan befogenheter. Landet leds ju i dag av en expeditionsministär. En budget ska tas i parlamentet men det lär dröja. Det oroar många. Vad händer, tänker många, om sociala kravaller uppstår i ett läge där de sociala och ekonomiska förhållandena är fortsatt usla för många. Cirka tio miljoner fransmän lever under gränsen för fattigdom. Och olika former av kulturella konflikter bubblar som alltid under ytan.

President Emmanuel Macron är förlorare i vårens och den tidiga sommarens val, först till EU-parlamentet och sedan till nationalförsamlingen. Han har nu definitivt avvisat Den nya folkfrontens krav på att få bilda regering med en hög tjänsteman i Paris´stad, Lucie Castets som tänkt premiärminister. Hans beslut är i en mening rimligt. En sådan vänsterregering där Det okuvade Frankrike skulle blivit det dominerande partiet hade omedelbart fällts i en misstroendeomröstning. Samtidigt bidrog Macron till att ännu en tid binda fast de andra tre partierna i vänstersamverkan med Det okuvade Frankrike, landets utan jämförelse mest revolutionärt sinnade parti. Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet kan nu inte göra annat än hålla ihop tillsammans med Jean-Luc Mélenchons parti och rasa mot Macron. Presidentens ambition att lösa upp vänsterkoalitionen och få med sig ett eller två partier i en ny regering blir svårare i detta läge. Nu måste han vända sig mot höger istället.

Grundtipset i dag är att Macron söker hitta en premiärminister som kan bilda en regering som omfattar ministrar från vänsterfalangen inom mitten till och med den republikanska högern. Han lär spekulera kring premiärministernamn som äldre socialister ur president François Hollandes regeringar 2012-17. Eller en högerpolitiker som inte utmärkt sig för att vara allt för höger.

Det är möjligt för Macron att hitta personer som vill ta denna utmaning. Hur många politiker i Frankrike finns det inte som drömmer om att stiga in i det vackra Matignonpalatset och leda en fransk regering med mycket pompa och ståt, om så bara för några veckor! Enligt fransk tradition kommer denna person att livet igenom kunna bli tilltalad som Monsieur/Madame le (la) premier(ère) ministre. Det stora problemet  för Macron, som redan lever i ett palats, är att inte dra på sig en misstroendeförklaring som leder till att regeringen tvingas avgå direkt eller efter kort tid.

Macron måste nu rimligen hitta stöd bland nationalförsamlingens ledamöter till höger om mitten snarare än till vänster om mitten. Han måste också  ha ytterhögerns stöd i någon grad för att lyckas. Det är knappast troligt att vänsterns ledamöter skulle avstå från att fälla en sådan center-högerregering. Minnet  lever starkt kvar från i måndags kväll  när beskedet kom från republikens president att han inte accepterade Lucie Castets som premiärminister.

Kanske har Macron följande scenario inför sitt inre. Han föreslår nu  som premiärminister en moderat vänsterpolitiker som Bernard Cazeneuve.Han var för övrigt själv premiärminister, den siste under François Hollandes presidenttid. Cazeneuve bildar en regering av mittenpolitiker och teknokrater. Denna regering stöds av mitten men fälls av hela vänstern och sannolikt av Nationell Samling vid en förväntad misstroendeomröstning. Regeringen faller därmed. Macron kommer då tillbaka med ett annat namn på premiärminister. Det kan vara ännu en grånad socialdemokrat eller mittenorienterad högerpolitiker. Under tiden sker starka påtryckningar på vissa av vänsterns ledamöter i nationalförsamlingen som, möra av övertalningar, väljer att  avstå i den misstroendeomröstning som också följer på Macrons andra förslag på regering. Även Nationell Samling avstår från att rösta för misstroende. Landet behöver trots allt en regering, tänker en del ledamöter och väljer att släppa igenom detta andra försök. Under tiden kan man också tänka sig att den politiska temperaturen stigit, inte minst på gator och bland fackliga organisationer. När landets stabilitet hotas kommer regeringsfrågan att lösas.

Så här spekulerar jag liksom media i Frankrike. Detta återkommande politiska spel är en njutbar sysselsättning för journalister och politologer men också för många fransmän som följer processen via tv, radio och tidningar. Låt oss också följa med i detta drama och se hur det till slut löses upp. Alla kriser i Frankrike får alltid en lösning, om inte annat än att kunna ge plats för nästa kris.

Det har verkat omöjligt men kanske blir det verklighet i mitten av nästa vecka. President Emmanuel Macron kan utse Lucie Castets till ny premiärminister i Frankrike. Det skulle innebära att Frankrike får ett samboskap (cohabitation) mellan en president i mitten och en regering med tydlig vänsterprofil. Det finns skäl för Macron att utse en premiärminister som politiskt snarare representerar en radikal vänster än en mer moderat sådan.

Spekulationerna kring regeringsbildningen är nu intensiva. Igår besökte Den nya folkfrontens ledare Elyséepalatset följt av företrädare för den republikanska högern. Lucie Castets sa sig vara positiv efter mötet med Macron. Tydligen hade inte Macron stängt några dörrar. Han vet samtidigt att hans egna partivänner tydligt har tagit avstånd från en regering med företrädare för det radikala Det okuvade Frankrike.

För Macron finns andra bevekelsegrunder än att omedelbart efter sommaren ta ideologisk ställning för eller emot folkfronten. För det första kan han hävda att han gör som tidigare presidenter som råkat ut för nederlag i val till nationalförsamlingen; ingå samboskap med sin värsta politiska motståndare som råkat få fler mandat i ett val. Det handlar inte om att bygga en allians mellan mitten och vänstern. Det handlar om samboskap som den konservative Jacques Chirac gjorde med socialistledaren Lionel Jospin efter valförlusten 1997.

För det andra vet Macron att en regering bestående av fyra vänsterpartier kommer att falla några veckor eller en månad efter att ha blivit tillsatt. Högern och ytterhögern kommer att begära misstroendevotum och sannolikt kommer Macrons egna stödpartier att också lägga sina röster för att fälla denna vänsterregering. Då har Macron beviset för att vänstern inte kan regera och ges därefter möjlighet att utse en mer mittenorienterad premiärminister med ministrar ur mitten, högern och kanske något av de fyra partierna som ingår i folkfronten, i första hand socialisterna. Macron drömmer förstås om att kunna knäcka samverkan mellan dessa fyra; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, Kommunistpartiet och De gröna. Det skulle i det läget också finnas möjlighet att få ett tyst medgivande från Nationell Samling som bidar sin tid fram till presidentvalet 2027 och vet att det i nuvarande läge är omöjligt för dess ledare Marine Le Pen att bilda regering.

Spelet om makten i nationalförsamlingen och kontrollen av regeringsbildningen pågår nu för fullt. Det är ett komplicerat spel eftersom det finns, beroende på hur man räknar, upp till elva olika partigrupper. Fransk politik ser inte ut som svensk. Ett partis lojalitet mot en allianspartner kan upplösas i svek på några ögonblick. Ledamöter kan också byta grupp. Därför är möjligheterna många och slutresultatet av detta spel svårt att förutse. Den regeringsbildning som sannolikt sker i nästa vecka är sannolikt bara den första av två eller flera. Som sagts så många gånger i denna blogg: Fransk politik är oförutsägbar och oerhört fascinerande att bevaka.

Mellan nationaldagen den 14 juli och slutet av augusti brukar ett stilla lugn lägga sig över Frankrike. Fransmännen vårdar sina semesterledigheter och de politiska aktiviteterna minskar påtagligt. Samtalen pågår men på ett makligare sätt. Vattnet kluckar mot fritidsbåten, barnen skrattar på badstränderna och de långa måltiderna i sommarhusens trädgårdar tar bort en del av frenesin. Republikens president förväntas arbeta som vanligt. François Hollandes första sommarsemester ansågs för lat och för lång. Redan då började hans opinionssiffror att dala. Men de andra politikerna har faktiskt rätt att ta lite ledigt några veckor i augusti.

I år har inget varit sig riktigt likt på grund av de olympiska spelen. Nu blev de en framgång och väldigt lite störda av våld och terror. Macron och hans regering som efter förlusten i valet till nationalförsamlingen saknar politiska befogenheter har synts mer än vanligt och sannolikt plockat en del poäng på de franska atleternas goda idrottsresultat. Och Paris dansade och log med alla besökare från världens olika länder.

Å andra sidan har redan det politiska dödläget i parlamentet hängt över Frankrike och nu är krisen på väg att utlösas på riktigt. Den expeditionsministär som leds av Gabriel Attal kan inte sitta särskilt länge. Macron har lovat att snart utse en ny premiärminister och därmed en ny regering. Frågan är hur det ska gå till och hur länge en sådan regering kan sitta.

Först en kort påminnelse om läget efter valet i juli. Macrons tre stödpartier i nationalförsamlingen förlorade ytterligare inflytande i förhållande till valet 2022 som redan var ett bakslag. Den nya folkfronten (Det okuvade Frankrike är största parti av fyra som ingår i denna folkfront) har blivit största grupp följt av Macrons tre stödpartier och Nationell Samling på tredje plats. Macrons tre stödpartier fick bara 166 av de 577 mandaten i nationalförsamlingen vilket gör det ytterst problematiskt för republikens president att forma en regering som ens kommer i närheten av majoritet bland ledamöterna. Hans eget parti Ensemble fick för övrigt bara 99 mandat.

I dessa dagar driver nu partierna ett rent tjuv- och rackarspel för att skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt för att nå premiärministerposten eller skaffa sig annat politiskt inflytande. Den nya folkfronten driver på hårdast och särskilt Det okuvade Frankrike, det mest radikala av de fyra partierna. Gemensamt begär de fyra att deras gemensamma premiärministerkandidat Lucie Castets blir vald. Det okuvade Frankrike hotar som enda parti inom Folkfronten att begära att Macron avgår som president om han inte tillmötesgår deras krav. Det förekommer också hot från vänsterns sida att formulera misstroendevotum mot någon annan premiärministrar som Macron kan tänkas utse.

Allt är förstås ett maktspel. Macron som rent konstitutionellt är den som utser premiärminister kan inte gå vänstern till mötes genom att välja Lucie Castets. Det vore ett bakslag för honom. Han har redan visat svaghet genom att utlysa nyval och förlorat det. Spekulationerna om lämpliga kandidater för honom är spretiga men pekar mer mot hans vänster- än högerflygel. Hollandes siste premiärminister, den mer moderate socialisten Bernard Cazeneuve har förts fram som ett möjligt men ändå osannolikt namn. I en väljarmätning som jag såg häromdagen vill en majoritet fransmän se att Gabriel Attal sitter kvar.

Macron måste också inse att Nationell Samling ändå har en stark ställning i nationalförsamlingen. Partiet har tillsammans med en utbrytargrupp från Republikanerna trots allt 142 mandat, endast 24 platser färre än Macrons tre stödpartier. Det finns starka politiker inom hans Ensemble som tidigare tillhörde högerpartiet Republikanerna och som skulle kunna överbrygga en del av motsättningarna mot ytterhögern. Frågan är om det heller är möjligt för Macron. Trots allt har valrörelserna till EU-parlamentet och till nationalförsamlingen handlat mest om att hålla rågång mot Nationell Samling och då kan Macron knappast skaffa stöd från dess parlamentsgrupp i regeringsfrågan.

Emmanuel Macron är alltså klämd mellan sköldarna och alla undrar hur han ska trassla sig ur den situation som han själv försatt sig i. I morgon fredag och på måndag träffar han oppositionen. Därefter kan vi möjligen få ett första svar. Inte det sista. Regeringsfrågan kommer sannolikt att förfölja honom i varje  fall under det närmaste året.

Om några dagar börjar OS i Paris. Det märker alla som befinner sig i den franska huvudstaden. Avspärrningarna är många och rigorösa. Folk klagar, inte minst restaurang- och caféägarna som ser sina uteserveringar instängda av galler på trottoarerna. Samtidigt fortsätter den politiska turbulensen. Ikväll talade president Emmanuel Macron och en timme före hans framträdande i tv lanserade Den nya Folkfronten sin kandidat till premiärministerposten.

De fyra partierna i folkfronten lyckades till slut enas om ett namn och det blev Lucie Castets. Den läsare av denna blogg som undrar vem hon är behöver inte skämmas för att framstå som okunnig. Hon är okänd för i stort sett alla fransmän. Hon tillhör den ledande kadern av ämbetsmän i Frankrike med examen från ENA, topputbildningen för dem med ambitioner att nå högst i statsförvaltning och inom politiken. Castets har inga politiska erfarenheter, för närvarande är hon hög finanstjänsteman i Paris, men har deklarerat tydliga sympatier för vänstern och främst för Socialistpartiet. Kanske var hennes profil tillräckligt radikal för att också Det okuvade Frankrike skulle kunna godkänna hennes namn. Folkfronten ställde omedelbart kravet till Macron att han redan ikväll skulle utse Lucie Castets till sin premiärminister vilket han självfallet inte gjorde.

President Macron har nu förklarat att han inte tänker utse en ny premiärminister förrän i mitten av augusti, efter avslutade olympiska spel. Han ställs då inför svårigheten att hitta ett namn som kan ha en rimlig möjlighet att överleva en eller ett par misstroendeförklaringar i nationalförsamlingen. Det lär bli oerhört svårt och om han lyckas har han visat prov på en utomordentlig fingerfärdighet i det politiska spelet.

Normalt brukar jag göra en paus i mitt bloggande redan i samband med den franska nationaldagen den 14 juli. I år har det politiska livet varit intensivt ända fram till i dag, den 23 juli. Möjligen blir det lugnare nu. Macron har sagt att han vill ta en paus ifrån politiken under de olympiska spelens gång. Däremot kan ju mycket hända i det franska samhället under de närmaste veckorna. Säkerheten ska garanteras. En rad händelser, också av politisk karaktär, kan uppstå. Min ambition är ändå att nu ta en månads semester från bloggandet och återvända när det politiska dramat åter tar sin början under senare delen av augusti.