Tomas Lindbom

Den svenska coronakommissionen har som bekant lämnat sitt första delbetänkande kring svenska regeringars och myndigheters sätt att sköta pandemin på olika områden. Detta har säkert uppmärksammats på många håll utomlands.  Den mest respekterade och seriösa dagstidningen i Frankrike. Le Monde, toppar sin nätupplags i dag den 17 december på förmiddagen med en längre rapport från sin Sverigekorrespondent Anne-Francoise Hivert. Det är en bister läsning.

Det är lätt att leva i sin egen bubbla i sitt eget land. Det gäller inte minst hur vi i Sverige uppfattar ansvarsfrågan. Det blir så tydligt hur många av oss svenskar spontant undviker att utkräva ansvar från den politiska ledningen men att vi också har föreställningar om vårt eget lands förträfflighet när det gäller att klokt och sansat och tillförlitligt lösa landets problem. Det gäller inte minst oss själva om vanliga medborgare men också regering och myndigheter. Ett land som ser sig själv som höjden av förnuft och måttfullt klokskap kan inte göra fel vad än siffrorna och verkligheten visar.

Anne-Francoise Hivert på Le Monde ser på oss från ett utomstående perspektiv när hon i slutet av artikeln konstaterar att äntligen nästa år den 15 mars kommer den pandemilag att träda i kraft och att Sverige först då kan stänga restauranger och butiker. Hivert verkar inte heller riktigt tro att rekommendationer räcker, inte ens i Sverige, men konstaterar också att regeringen i höst genomfört skarpare inskränkningar som den ändå verkar tro på. Restaurangerna tvingas sluta sälja alkoholhaltiga drycker efter klockan 22 på kvällarna och stänga kort senare.

Sverige har alltså inte satt en lag i verket förrän ett år efter virusutbrottet, kan Le Mondes korrespondent konstatera i sin artikel och vrider runt kniven i köttet på oss svenskar när hon citerar Stockholms sjukhusdirektörs beskrivning av läget i huvudstaden och rapporterar om bristen på sjukhuspersonal och några av de påpekanden som coronakommissionen fört fram kring bland annat bristerna i äldreomsorgen.

Det är en bild av ett lands politiska ledning som haft en dålig förberedelse för en pandemi och sedan av olika skäl och på olika sätt velat gå sin egen väg och vägrat vidta åtgärder som i de allra flesta länder varit normala. Om det ändå funnes siffror som styrker att vi klarat oss åtminstone lika dåligt som i andra länder. Det har ju också varit ett mantra som vi hört under pandemins gång. Ann-Francoise Hivert noterar att antalet smittade i Sverige för närvarande är 739 fall per 100 000 invånare mot Frankrikes 236. Vår bild är snarare att läget är mycket värre i Frankrike där folk har tvingats hålla sig inne stora delar av dagarna och haft utegångsförbud på nätterna. Och vi har tyckt synd om alla franska barn som tvingats gå omkring med munskydd i skolan. Uppenbarligen har de vidtagna åtgärderna haft viss effekt. Sverige däremot är enligt Hivert det femte mest drabbade landet i Europa för närvarande.

Fransmän jag talat med under detta pandemiår har ju hela tiden haft svårt att förstå den svenska så kallade strategin. Möjligen kommer det mest obegripliga för icke-svenska iakttagare i framtiden att vara hur hanteringen av coronaepidemin rönt så lite kritik som den gjort i det egna landet. Jag tror inte det har gått upp för fransmännen. De svenska medborgarna är väl, tänker de, lika misstänksamma mot makten som vi är. Jag   – med fransk-svenska ögon – har konstaterat hur förtroendet för den egna överheten i Sverige är så grundmurat i så stora delar av befolkningen att det inte heller lockar oppositionen att ifrågasätta och utmana den sittande regeringens och myndigheternas tankesätt och beslut. Det är alltför riskabelt för oppositionen att underkänna en politik som talar om det förnuftiga folket. Det ska mycket mod till för att ifrågasätta en politisk majoritet som lutar sig mot befolkningens förväntade ansvarskänsla. I efterhand är det så dags för oppositionen att säga att regeringen gjorde fel. Och ingen tar heller ansvar när dödssiffrorna stiger. Den svenska offentligheten är ju så raffinerat organiserad att ingen har det yttersta ansvaret. Inte regeringen, inte myndigheterna, inte regionerna, inte kommunerna. Alla på en gång och samtidigt ingen fullt ut.

Le Monde har nu avslöjat allvarliga brister i svensk offentlighet. Vår svenska tro på vår egen förnuftighet och vetenskaplighet kan vi möjligen fortsätta att tro på. Men det lär bli svårare i framtiden att upprätthålla en internationell uppfattning om Sverige som en eftersträvansvärd modell. Det är synd om UD som ständigt kämpar med att putsa på en god Sverigebild i världen. Le Mondes Sverigekorrespondent är en av alla som tillsammans bidrar till att med goda argument förfula den bilden utomlands.

Detta år har sannerligen inte gjort någon glad. Emmanuel Macron allra minst. När han om några veckor kommer att se tillbaka på 2020 i sitt traditionella nyårstal lär han få svårt att beskriva de framsteg, de reformer som han trodde sig ha kunnat genomföra. Två vågor – kriser – orsakade av covid -19 är nog det som fransmännen kommer ihåg av året och att dölja det lär bli svårt. Det är frågan om han ens kan ingjuta mod och hopp hos medborgarna för 2021. Även pessimisterna i våras kunde inte föreställa sig det elände som franska folket skulle möta under hösten och nu vintern. Det är som om den ekonomiska krisen som är högst verklig kommer i bakgrunden av de personligt-psykologiska umbäranden som så många upplever för närvarande.

Emmanuel Macron gick till val på ett optimistiskt program om förändring. Han kallade det revolution som också var titeln på hans bok som kom ut till valrörelsen. Han skulle bryta mark med ett program som varken skulle vara vänster eller höger men förnyande och tjäna hela folket.

Av tre och ett halvt år kan han se tillbaka på ett år av viss framgång. Det var under hans första regeringsår. Hans största politiska seger, arbetsrättslagstiftningen, genomfördes då men genom en särskilt paragraf i konstitutionen som tillåter presidenten att genomdriva lagar utan godkännande i parlamentet. Sedan kom affären med hans främsta livvakt som slogs med demonstranter under 1 maj. Därefter följde den ökade kritiken mot hans sätt att regera som en kejsare utan empati för vanligt folk. Det ledde till ett år av ständiga demonstrationer med de gula västarna som lugnade ner sig lagom till utbrottet av coronaviruset…

Macron hade uppenbarligen visst hopp om att att kunna förbereda omvalet 2022 genom att byta premiärminister i somras. Det såg ju lite bättre ut efter den första vågen och presidenten gjorde en partiell regeringsombildning. Han bytte premiärminister till Jean Castex som garanterat inte skulle ta för mycket plats i media som den tidigare premiärministern Edouard Philippe. Macron bytte också inrikesminister för att visa sig tuffare i kampen mot terrorism och brottslighet. Han har inte haft rykte om sig att vara tillräckligt  hård i dessa frågor men nu valde han den tidigare skatteministern Gérald Darmanin till posten som högsta chef för bland annat polisen. I Frankrike saknas den typ av förbud mot ministerstyre som vi har i Sverige.

Dessa båda val har inte varit lyckade. Castex ser mest olycklig ut när han nu ska försöka kommunicera budskap om coronakrisens djup och åtgärder för att komma ur krisen. Darmanin kan säkert inte lastas för de terrordåd som utförts men möjligen för det polisvåld som förekommit. I varje fall har inte valet av ny inrikesminister gjort den politiska situationen lättare för Macron. Hans egna lagförslag om kamp mot islamismen, eller separatismen som han föredrar att kalla det, har han delvis tvingats dra tillbaka. Det rör sig främst om ett förslag att förbjuda filmning av polisingripanden vid tumult i samband med gripanden av personer, också vid demonstrationer. Förslaget har nu mildrats. Macron står mellan två hållningar som hörs i debatten. Den ena sidan kritiserar staten för alltför hård repression. Den andra sidan menar att staten gör för lite för att stoppa terrorismen och brottsligheten och att det då bara handlar om så kallade ”hårda tag”.

Nu har Macron bara knappt arton månader till nästa val att försöka hitta en profil som övertygar väljarna om att rösta på honom igen. Han har inga dåliga opinionssiffror med tanke på alla problem som han stött på. Men hans insatser för att utveckla Frankrike har inte varit alltför imponerande. Givet alla kriser är det förståeligt men han har också brustit i förmågan att ena landet vilket hans ambition var inför valet 2017. Han har nog försökt men alltför många väljare anser att han är mer av en president om splittrar folket än enar det.

Vid dagens regeringssammanträde presenterades ett lagförslag om bland annat obligatorisk förskola för alla franska barn från 3 års ålder. Ytterst handlar det om några tusen barn som istället fostras i hemmet och ges en alternativ utbildning till den som franska republiken företräder. Siktet är inställt på radikala islamistfamiljer, en grupp som regeringen vill komma åt och  vars barn inte ska kunna indoktrineras med en alternativ och på sikt våldsbejakande världsbild.

Det är uppenbart att regeringen är allvarligt oroad över islamiseringen av vissa bostadsområden i landet. Sakta men säkert sker en sådan utveckling. Med utländska pengar arbetar en kader av islamister  för att steg för steg forma delar av en ny generation av muslimer. Hur stort detta indoktrineringsarbete är och vilka följder det får är omöjligt att säga. Men visst sker en sådan bearbetning av barn och ungdomar inom moskéerna men också i till exempel idrottsföreningar.

Den franska staten har sin huvudplan. Det gäller att motverka den skadliga utvecklingen med en motoffensiv som börjar i förskolan. Ingen treåring ska undgå att bli skolad i republikens värderingar. Det är upplysningstidens idéer som ska inpräglas i barnen och bli en naturlig del i deras värdesystem när de växer upp. Skolan har alltid varit det självklara centrum för värdegrundande arbete i Frankrike. Det sker förstås också i länder som Sverige men helt klart med en starkare frenesi och styrd uppifrån. Undervisningen i franska skolor är och har alltid varit mer präglad av lärarauktoriteten. Om den skulle svikta – och det gör den i högre grad i dag än tidigare – så hotas hela systemet. Skolan tappar då en del av sin värdegrundande roll.

President Macron inser att misslyckandena i utsatta områden i hög grad beror på den politiska ledningens misstag. Han var också tydlig med det i sitt tal i Yvelines i oktober då han presenterade sitt kommande lagförslag om att bryta ner separatismen i det franska samhället. Men ofta har inte politiker förmågan att skapa ett inkluderande samhälle med sociala och ekonomiska insatser. Det finns också alltid ett brett folkligt stöd för enkla åtgärder som nya lagar och fler poliser. Nu ska alltså förskola för alla bli en lösning på problemet. Det handlar alltså om några tusen barn, Le Monde nämner i dag siffran fem tusen, men hur många kommer att i verkligheten följa lagen. Vad kan staten göra om barnen ändå inte dyker upp på lektionerna? Ingen förälder har något att vinna på att anpassa sig till det som det franska parlamentet klubbar i ett beslut i frågan. Frankrike är redan så separerat att förtroendet gått helt förlorat.

Frankrike är ett land med fina principer, tydliga lagar och en politisk ledning med en lysande retorisk förmåga. Räcker det, kan man fråga sig. Eller snarare: Det räcker inte. Kanske beror det hotande misslyckandet på att målet är juridiskt och inte socialt. Frankrike har en stor andel invandrare varav cirka fem miljoner muslimer. Frankrike driver en mer assimilerande än integrerande politik gentemot dessa invandrare. Värderingarna som ska värnas är sprungna ur en västerländsk upplysningsfilosofi från 1700-talet. Skolan fostrar alla sina barn med hjälp av Descartes, Voltaire och en rad andra hjältar ur det klassiskt franska kulturlivet. Skolan lär ut fransk historia med samma filosofiska perspektiv. Det är så nationen ska hålla ihop. Går det?

Alldeles bortglömd är ändå inte Valéry Giscard d´Estaing. Leif Mohlin har kommenterat här på bloggen. Själv har jag hunnit prata med två vänner sedan jag skrev bloggen och de har båda starka minnen av den franske presidenten. Ändå är det ett fakutm att han tvingades avgå efter en valförlust för nästan fyrtio år sedan. Jag är så präglad av idén att Sverige är totalt historielöst att jag blir förvånad omnågon ändå bryr sig om vad som hände före senaste sekelskiftet.

Nu är ju det historiska perspektivet viktigt för att förstå dagens värld och så mycket har trots allt inte förändrats på ett halvsekel. Låt oss se på franska politiker som styrt landet sedan General de Gaulles dagar. Det förefaller rimligt att dela in dem i tre politiska fack: Charles de Gaulle, Georges Pompidous, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy har tillhört högern, Valéry Giscard d´Estaing och Emmanel Macron centergrupperingar och Francois Mitterrand och Francois Hollande den politiska vänstern.

Denna enkla men schematiska uppdelning säger en del men inte allt. Dock kan den visa att politiken under den femte republiken, det vill säga sedan de Gaulles konstitutionella reform 1958,  inte förändrats nämnvärt. De tre blocken finns kvar och de återvänder till makten med viss regelbundenhet.

Högern har dominerat. I årtal blir det väldigt tydligt.De fyra högerpresidenterna har sammanlagt suttit vid makten i 33  av 62 år. Vänstern har regerat i 19 år och centern i hittills 8.

En viktigare fråga är om begreppen höger, center och vänster i dag betyder något annat än tidigare. Det är ju uppenbart att Nicolas Sarkozy på ett ytligt plan står långt ifrån General de Gaulle. Femte republikens förste president var en storslagen, närmast pompös personlighet, militär och konservativ. Sarkozy framträdde som lite av en buspojke och bröt mot presidentrollens förväntan på värdighet i uppträdandet. Han hade och har ett slarvigt språk och är obildad. Ständigt har han stått inför hot om domar i brottmål.  Skillnaderna handlar mer om stil. Även Sarkozy är mer konservativ än liberal. Hans profil som politiker har varit hårda tag mot brottslighet och invandring och ett försvar för den franska identiteten. Sarkozy har också sett sig som en arvtagare till gaullismen även om inte alla bedömare alltid sett släktskapet.

Centerpresidenterna Giscard och Macron liknar varandra mer. De betonar marknadsekonomin och internationalismen. Det är ingen slump att båda varit hängivna Europafrågan. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg påminner de om varandra också till personligheten. En högerpresident kan komma från en annan miljö än elitskolorna även om alla är välutbildade. Centerpolitikerna lutar sig mot dessa. ENA eller Ecole polytechnique ger dem dess identitet.

De två socialistiska presidenterna har i högre grad varit kopplade till sina partier. Det är förstås en naturlig följd av att vänstern bärs av en kollektiv ideologi. I detta land av elittänkande och stark vurm för kunskap och bildning blir det ändå för vänstern som för högern och centern. De ledande kandidaterna har en miljö- och utbildningsbakgrund som skiljer sig från folkets. Mitterrand var dessutom inte socialist. Som ung tillhörde han extremhögen men blev tidigt, redan under ockupation en vänsterman men med en radikalliberal profil. Hans utveckling till att bli ledare för Socialistpartiet får nog främst förklaras med hans strategiska bedömning; bara ett socialistparti kan samverka med kommunisterna och därmed kunna ta makten i 1970-talets Frankrike där höger stod mot vänster. Hollande däremot var en partiman även om också han var utbildad på ENA. Hollande var ideologiskt starkt präglad av Mitterrand. Det var Mitterrand som skolade honom och Hollande blev aldrig den socialdemokrat som många uppfattat honom som. Under sina presidentår tog han flera steg åt höger från den klassiska marknadsskeptiska socialismen men det var snarare följden av en taktikers anpassning till en ny verklighet.

Om högern och centern genom sina presidenter visat på en viss stabilitet genom åren gäller inte det i samma utsträckning för vänstern. Marxismen dog på 1980-talet. Antikapitalismen frodas mer i Frankrike än i de anglosaxiska och skandinaviska länderna men har i praktiken förlorat sin sälta. Huvudfåran inom Socialistpartiet har ändrat karaktär. Den har tagit intryck av den gröna rörelsen och blivit mycket mer pragmatisk i sociala och ekonomiska frågor. Den har ännu inte med övertygelse kastat sig in i identitetspolitiken. Där skiljer sig socialisterna från demokraterna i USA och de svenska socialdemokraterna. Hittills i alla fall.

Det finns en tröghet i den franska politiken. Högern citerar fortfarande de Gaulle. Det finns också fortfarande socialister som drömmer om Mitterrands dagar. Giscard har inte den statusen men hans idéer lever vidare inom den moderata högern och mitten. Historieämnet är fortfarande viktigt i de franska skolorna. Mitt 9-åriga barnbarn Salomé besökte mig nyligen i Stockholm. Vi spelade ett kortspel som hon hade med sig. Figurerna var historiska gestalter i Frankrike som Karl den store, Marie Antoinette, Voltaire och Simone Veil för att ta några jag kände till. Salomé kände till alla och placerade dem i rätt århundrade. Hon verkade tro att händelser före år 2000 också hade relevans. Ett konservativt drag som får konsekvenser för hur politiken gestaltar sig i Frankrike över decennierna.

Den tredje presidenten av åtta i den femte republiken, Valéry Giscard d´Estaing, har dött i sviterna av covid -19 i en ålder av 94 år. Han är känd för att ha genomdrivit några moderna reformer som en liberalisering av abort- och skilsmässolagstiftningen. Han såg också till att rösträttsåldern sänktes. Giscard d´Estaing skapade partiet UDF som länge framstod som den moderata och liberala borgerlighetens parti i ett land där högern på den tiden präglades av den socialkonservatism som bar General de Gaulles värderingar.

Jag anar att svenskar i allmänhet har rätt dunkla begrepp om vem Valéry Giscard d´Estaing var. Han satt också bara en presidentperiod. Han valdes 1974 i en andra valomgång mot socialistledaren Francois Mitterrand. Valet utlystes sedan den tidigare presidenten Georges Pompidou avlidit under sin mandatperiod. Pompidou var gaullist och under flera år premiärminister hos General de Gaulle. Giscard d´Estaing stod 1974 som företrädare för en modernare höger. Han var en genuin aristokrat, helt främmande för det folkliga i landet men hittade reformer som också intresserade delar av den yngre borgerligheten och inte minst kvinnor. Han blev en exponent för en modernitet som saknades hos de gamla gaullisterna.

Giscard d´Estaings modernitet tog sig också närmast löjeväckande inslag när han till exempel lät arrangera hembesök i så kallade vanliga familjer och sågs på bild äta middag hos dem. Artistokraten som sannolikt mest kände till måltider i vackra salonger med maträtterna upplagda på silverfat skulle nu tränga ner sig vid ett trångt matbord hos Monsieur och Madame Dupont i någon trist Parisförort. Han ökade sannolikt inte sin popularitet i folkliga kretsar genom detta PR-trick.

Giscard d´Estaing var en skicklig finansminister under de Gaulles era men hade oturen att hamna mitt i oljekrisen på 1970-talet. Arbetslösheten ökade och för första gången sedan femtiotalet försämrades ekonomin i landet. Han blev straffad för detta när han i valet 1981 ånyo ställdes mot Francois Mitterrand i den andra valomgången. Socialistledaren vann  denna gång och Giscard, som han kallades, fick avgå.

Under alla åren efter avgången som president har Giscard ägnat sig åt främst Europapolitik och varit en stark aktör för ett fördjupat europeiskt samarbete. Hans parti, UDF, har levt vidare tills för några år sedan, utan närmare stöd från honom. Det är inte fel att jämföra Emmanuel Macron med Giscard d´Estaing. Båda har liberala drag. Båda är engagerade européer. Båda har också varit finansministrar innan de blev presidenter och deras parlamentariska underlag före de respektive valsegrarna har också varit tunt eller, i Macrons fall, obefintligt. Både Giscard och Macron har uppfattats som antifolkliga eller i varje fall okänsliga för vanliga människors vardag. Men båda har varit och är briljanta hjärnor. De företräder i högsta grad den politiska elit som är så utmärkande för det franska statslivet, framodlade i de så kallade elitskolorna dit bara ett fåtal äger inträde varje år.