Tomas Lindbom

Han heter Olivier Duhamel. Han är en man som fyllt sjuttio år men fortfarande är aktiv i yrkeslivet. Tills för några dagar sedan. En man som varit Europaparlamentariker, innehaft höga statliga poster och spelade en opinionsbildande roll i media. Hans far var för övrigt minister under några år i början av 1970-talet. Som sagt: det slutade tvärt häromdagen när tidningarna L´Obs och Le Monde släppte nyheten. Under ett par år i slutet av 1980-talet utsatte han sin styvson på 13-14 år för upprepade våldtäkter av incestuös natur. Pojkens tvillingsyster, Camille Kouchner publicerar i dagarna boken La familia grande som skildrar dessa övergrepp.

Tvillingarnas mamma var romanförfattaren Evelyne Pisier i äktenskapet med Bernard Kouchner, grundare av Läkare utan gränser och bland annat utrikesminister i Nicolas Sarkozys regering och gift med en av Frankrikes mest uppburna tv-journalist, Christine Ockrent. Duhamel ingick först äktenskap med Leila Murat, en kvinna i nedstigande led från en fransk 1800-talsprins. Leilas kusin var för övrigt några år i sin ungdom  gift med  en framträdande minister under femte republiken, Albin Chalandon. Den senare blev därefter sambo med Catherine Nay, en välkänd journalist som bland annat skrivit en stor biografi om Nicolas Sarkozy. Duhamels andra äktenskap ingicks alltså med Evelyne Pisier. Pisiers båda föräldrar tog sina liv i slutet av 1980-talet under den period när hennes makes övergrepp pågick och hon själv sjönk ner i svår alkoholism.

Olivier Duhamel har varit en uppburen man i den parisiska intellektuella societeten, ett sammanhang som du inte erövrar utan snarare föds in i. Som ett träd med olika grenar men med samma stam. Olika världar knyts samman; media, politik, kultur och litteratur. Många politiker är också advokater. Duhamel vigdes till den tjänsten sent i livet, 2010.

Olivier Duhamels övergrepp lär enligt uppgifter som nu framkommer ha varit kända i ett antal år inom släkten och i de kretsar som fanns runt honom. Diskretionen var ändå viktigare. Låt de smärtsamma hemligheterna skyddas bakom de tunga gardinerna i de stora innerstadsvåningarna i Paris. Nu har emellertid en åklagare startat en undersökning av fallet. Duhamel har lämnat alla sina uppdrag och dragit sig bort från offentligheten.

Finns det anledning att beröra detta? Är det inte bara en fråga för familjen och de närmaste? Sannolikt hade aldrig frågan tvingats upp på bordet och givit den utsatta pojken någon form av upprättelse om inte hans syster givit offentlighet år övergreppen med sin bok, även om vi måste vara medvetna om att ingen dom ännu fallit. Det är en aspekt på saken.

Den andra aspekten är hur affären ger en bild av den franska överheten som leder till eftertanke. Som sagt, denna överhet sluter sig i familjer, släkter och grupperingar som också interagerar med andra liknande konstellationer. Femte republiken har som en av sina grundprinciper att alla har samma chans. Skolan är likvärdig oavsett var du bor i landet. I huvudsak ska du inte behöva betala för din utbildning, inte ens för de bästa elitskolorna. Emmanuel Macron är en av dem som ivrigast pläderar för att den femte republiken ska vara jämlik i starten. Men hur är detta möjligt när Paris mäktigaste klaner ständigt väver sina nät som spindlarna? Hur ska pojken eller flickan från en annan stad i Frankrike nå till topposter inom politik eller media. Spindelnätets trådar är bara givna vissa. Och allra minst: hur ska invandrarna från kolonierna och andra länder som bor i de utsatta förorterna ta sig fram till de tunga positionerna i yrkeslivet?

Frankrike är inte unikt. Nepotism finns i alla samhällen. Men Frankrike är ett land som odlar exklusiviteten, det raffinerade, det exkluderande som jag föreställer mig att få andra länder når upp till. Språket är centralt. En minsta osäkerhet på konjunktiven avslöjar dig och för dig ut i periferin. En dialekt är illa. Osäkerhet kring seder och bruk. Kanske något som inte stämmer i klädseln. Det är mycket mer än kompetens som måste stämma för att få ta plats i ”Paris gentila salar”.

Paris är en rolig stad om du accepterar din position utifrån den miljö där du är sprungen. Välkommen att göra ett kort besök på ett trappsteg eller två ovanför din av naturen givna placering. Men sedan får du stiga ner till din lägre position igen. Republiken må ha stolta paroller om jämlikhet men verkligheten är grymmare.

Olivier Duhamel skyddades av sin kast i över trettio år. Nu har styvdottern som naturligtvis har samma sociala säkerhet som de andra i överklassen avslöjat styvpappan. Mot sådant kan ingen värja sig och det är tragiskt för Olivier Duhamel. Han måste ändå ta sitt ansvar. Hans övergrepp mot styvsonen har säkert åsamkat den senare betydande psykologisk smärta. Men fallet är brutalt. Han delar det med en del andra i den franska överklassen. Det finns anledning att också reflektera över varför det är på det viset.

Nu stiger irritationen högst märkbart i olika kretsar i Frankrike. Det gäller frågan om vaccineringen av franska folket. Det går långsamt. Frankrike är på efterkälken gentemot andra stora europeiska länder och risken är överhängande att det blir svårt att ta igen försprånget. En politisk kris kan mycket väl bli följden av vaccinkrisen.

Häromdagen ska 516 fransmän ha vaccinerats, enligt uppgifter i France Télévision. Det jämförs med 114  349 i Italien, 238 809 i Tyskland och 944 539 i Storbritannien. Det är inte konstigt att oppositionen rasar, att allmänheten tappar förtroendet för nationens politiska ledning. Även Emmanuel Macron lär enligt tidningen Journal de dimache ha fått ett vredesutbrott i ett möte med regeringen och anklagat den för tröghet. Detta kan ha varit mer av en PR-handling för att visa att presidenten inte heller är nöjd. I den franska hierarkin står presidenten över regeringen, tillsätter och avsätter ministrar som han vill och visar på det sättet att det är han som uttrycker folkets vilja. Det kan också vara så att Macron på allvar ser hur pandemin kan bli ett allvarligt hinder för honom i en kommande valrörelse när presidenten för perioden 2022-27 ska väljas.

Det är förstås inte så självklart att döma ut regeringens coronastrategi på en dålig första vecka av vaccinering. Regeringens talesperson Gabriel Attal har det svettigt just nu när han ska förklara trögheten i processen men han har förstås en poäng i att regeringens strategi inte ska dömas efter sju dagar när målet är sommaren 2021. Då ska nämligen enligt planen 14 miljoner fransmän vara vaccinerade. Dock, det är värt att notera, säger samma plan att en miljon ska vara vaccinerad före januari månads utgång. Är det verkligen möjligt? Det finns de som inte tror att Frankrike har ens tillräckligt med vaccin för att kunna uppnå det målet och dessutom inte den organisation som behövs. Det riktas i dessa dagar stark kritik mot brister i organisationen. Inte minst riktas kritik mot staten. Många anser att den politiska ledningen redan misslyckats med efterlevnaden av att bära munskydd och hur testningen gått till. Nu ser vi början på ett tredje misslyckande, kraxar olyckskorparna; vaccineringen.

Oppositionen rasar men också delar av den medicinska expertisen och andra som följer utvecklingen på lagom avstånd som journalister och opinionsbildare av olika slag.

Det finns en förklaring till en medveten långsamhet från regeringens sida. Undersökningar visar att över hälften av franska folket ställer sig avvisande till att låta sig vaccineras. Detta har bland annat att göra med en tidigare vaccinationsskandal. Regeringen har bedömt det som klokt att först och i relativa långsam takt vaccinera de riktigt svaga i hög ålder som sannolikt har ett eget personligt motiv att skaffa sig ett skydd mot viruset. Genom denna process ges propagandan för vaccinering en chans att få fäste hos fler fransmän, också  i lägre åldrar. Men hur klok och rimlig denna strategi är kan nog diskuteras. Det är sannolikt inte så lätt att vända en opinion som är så negativ till vaccinering på en eller ett par månader.

Fransk politik handlar i dag om detta – om Macrons och hans regerings kamp mot klockan för att hindra en vidare smittspridning. En känd medicinsk forskare konstaterade i fransk tv att risken finns att regeringen missat att vaccinera tillräckligt många innan nya mutationer av covid -19 får fäste i landet. Hotet anses reellt att den brittiska varianten snart är över Frankrike och i full skala.

Det har varit ett märkligt år 2020. Detta konstaterande gör väl alla. Inget originellt alltså att påstå det. Frankrike tillhör de europeiska länder som varit mest drabbat. Två vågor av corona och en ekonomi som sviktar.

En kris av den omfattningen som pandemin inneburit har skapat en annan form av politisk debatt. Fokus har riktats i än högre grad mot den sittande majoriteten och främst mot presidenten. Borde inte det ha vitaliserat debatten? Borde inte oppositionen varit än mer motiverad att kritisera den politiska ledningens beslut? Härvidlag påminner Frankrike om Sverige. Det har aldrig talats om borgfred men tonläget har ändå varit förhållandevis nedskruvat om man jämför med andra kriser i landet under de senaste åren. Debatten om arbetsrätten var intensiv och sårig, först under Francois Hollandes sista år vid makten och sedan under Emmanuel Macrons första år som president. Det rådde också stora motsättningar mellan regering och opposition kring gula västarna och våldsamheterna på gator och torg under året före covid-19-utbrottet. Pandemin var förstås inte regeringens fel men den kunde ju ha anklagats för bristande ledningsförmåga. Visst har det funnits kritik men inte i den omfattning som hade kunnat förväntas. Sannolikt insåg oppositionen att de flesta medborgare inordnade sig under de regler som president och regering utfärdade. ”Oj, vad disciplinerade vi har varit under pandemin”, har jag hört många säga under de här månaderna och inte utan stolthet i rösten.

De politiska partierna har haft svårt att driva andra frågor. Det råder en form av stiltje i debatten. Ett förlorat år när det gäller både reflektion och reformförslag. Ett kommunalval har genomförts under 2020 med en första valomgång som planerat i mars och en uppskjuten andra valomgång i juni. Det gav vissa signaler om delvis nya preferenser i valmanskåren. De gröna gjorde framsteg och knep borgmästarplatserna i några större städer. Ändå innebär alltid valen som hålls mellan presidentvalen  en möjlighet för väljarna att protestera mot den politiska majoriteten i Paris. Och debatterna före själva valdagarna var bleka, särskilt av naturliga skäl den som föregick den andra omgången, mitt under krisen.

Pandemin skulle möjligen ha kunnat ge nya politikerämnen en chans att träda fram och visa tecken på statsmannaskap. Så har inte varit fallet. Edouard Philippe var premiärminister under den första vågen och han fick höga popularitetssiffror när han blev utbytt i somras. Men han kommer inte att kunna utmana Macron inför nästa presidentval och någon annan roll större än premiärministerns finns ju inte att sikta mot. Den nye premiärministern Jean Castex är mer av en tjänsteman än politiker i sin framtoning. Han har som uppdrag att kratta i manegen för sin president så att denne kan ägna sig åt valrörelsen för omval 2022.

Oppositionen har bekymmer. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har redan deklarerat att han ställer upp för ännu ett presidentval men han lär ha lika små möjligheter att vinna denna gång som de två tidigare. Socialisterna kan sätta visst hopp till borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo men hon har heller inte framträtt med någon särskild ljusglans under 2020. Republikanerna letar fortfarande efter en lika karismatisk ledare som Nicolas Sarkozy och det börjar bli ont om tid nu. Ingen har den lyskraft som behövs. Ingen har under 2020 stigit fram som en värdig motståndare till Emmanuel Macron.

Detsamma gäller Nationell samling. Marine Le Pen tycks fortfarande ha greppet om sitt parti men har inte lyckats bryta in i nya väljargrupper under detta år. Pandemin har inte hjälpt henne. Inte ens debatten om islamismen som Macron drog igång under hösten har givit henne några poäng. Hon skäller och hon slamrar men ingen bryr sig riktigt längre. Hennes systerdotter Marion Maréchal känns som en möjlig utmanare men denna kvinna är nog tillräckligt klok att vänta ett tag till. När moster Marine definitivt går på tomgång kan hon om några år stiga fram som extremhögerns ledare.

Ett magert politiskt 2020 i Frankrike kan jag konstatera. Det var nog ändå ett undantag. I detta politiserade land kommer debatten garanterat igång igen. När folk får ta av sig munskydden och börja kindpussas igen kommer också de politiska samtalen och grälen att ta fart. I nationalförsamlingen, i media och vid kaféernas bardiskar.

Detta inlägg är speciellt i en mening. Det är det tusende i ordningen sedan jag började blogga i februari 2009. Någon mening med det kan jag väl ändå se. Det är i alla fall roligt att se tillbaka på snart tolv år med kontinuerligt framställda texter om Frankrike.

Frankrike är ett land som berör många svenskar och jag tänkte på det viset när jag började att blogga. Ändå hade jag i huvudsak fel. Eller rättare sagt; de sidor av landet som främst intresserar mig är inte de sidor som intresserar flertalet frankofila svenskar. Ingen kan greppa ett främmande land i sin totalitet. Det gäller att välja ut en liten, speciell del av detta lands folk, kultur och identitet. Frankrike handlar för de flesta om mat och dryck, mode och design och Paris som turiststad. Det finns också ett visst intresse för vissa historiska företeelser och platser, för en och annan författare, kompositör eller konstnär.

Jag har vid några tillfällen hamnat i tidningsintervjuer där jag berättat om restauranger och turistmål i Paris. Det har väckt stort intresse. De matställen jag rekommenderat har besökts av många svenskar, långt över ett år efter artikelns publicering. Alltid med tidningsurklippet i handen har de stigit in i den av mig rekommenderade restaurangen. Krögarna har bekräftat detta. Det gör mig glad. Jag har en bakgrund som reseledare och guidat många grupper i Paris. Det är en fantastisk känsla att visa svenskar sina egna smultronställen i Paris.

Nu fick jag dock för mig redan i starten av bloggen 2009 att den i första hand skulle handla om fransk politik. Det är ett ämne för en mycket begränsad skara svenskar. Tänk om jag haft en blogg om USA:s politik istället. Vilken framgång för bloggen, tänker jag förmätet. Lite sant är det nog om jag nu kunnat hitta någon originell vinkel på Trump som inte alla journalister i svensk dagspress och andra media redan hittat. Jag hade fått svår konkurrens om uppmärksamheten. Ändå är det så, visar forskning i kommunikation, att var och en av tio butiker på samma gata med samma varor säljer mer än en ensam butik på den gatan. Mångfalden föder ökad konsumtion. Det gäller också mediala ämnen.

Fransk politik är okänd. Få svenskar vet till exempel vad den nuvarande premiärministern heter. Det är svårt att uppväcka ett större intresse för ett sammanhang där grundkunskaperna är så svaga. Det går att visa bilder på demonstranter som drabbar samman med polis och säga något kort om orsakerna, helst information som stämmer med mottagarnas egen grundade tolkning av situationen. Eller rapportera om ett presidentval som många kan relatera till det egna landets eller USA:s demokratiska val. Det finns något bekant över politiker och partier och politiska gräl även om det handlar om Frankrike.

Jag har strävat vidare med min blogg trots att den år efter år lockar samma antal läsare. Hellre dock ett tusental läsare per månad som bryr sig om innehållet än tiotusen om dagen som inte stimuleras att tänka vidare efter att ha läst det aktuella inlägget.

En blogg om fransk politik fyller säkert ett behov i mer kvalitativ mening. Jag är övertygad om det. Det ligger också ett värde i att motverka en total medial fokusering på USA. Europa ligger närmare och Sverige är en del av Europa. Länder som Tyskland, Frankrike och Italien spelar en stor historisk roll för vårt land. Vi hade varit barbarer utan dessa länders samhälleliga påverkan under de senaste århundradena.

Jag fortsätter alltså att skriva om  fransk politik och områden som gränsar till det ämnet. Jag lovar inte ytterligare tusen blogginlägg men några hundra till hoppas jag kunna producera. Möjligen lite mindre dagsaktuella än de första jag skrev. Lite mer reflekterande över hur detta mittens rike i Europa förändras. Så mycket händer just nu kring den franska identiteten. Laïcitédebatten har fått ny kraft. De nationella och nationalistiska perspektiven stärker sin position. Frankrikes syn på sig själv som stormakt och ledande makt inom EU bör granskas mer. Efter förmåga ska jag försöka se och iaktta och försöka förstå vart Frankrike är på väg. Det blir en spännande resa i tiden. Kanske är det så att jag faktiskt kan skriva även om antalet läsare skulle krympa. Jag lär mig något själv i alla fall av att formulera mina blogginlägg.

Till slut: jag inser medan jag skriver det tusende blogginlägget att det faktiskt lackar mot jul. Redan i morgon kommer tomten, i mitt fall via zoom. God jul!