Tomas Lindbom

Fransmännen  trodde inte att det skulle fortsätta att vara så här illa. Nu är det snart ett år sedan den första nedstängningen av landet. Nu oroas människor av en tredje total lock down. Det är alldeles uppenbart att en sådan åtgärd från regeringens sida – inte helt orimlig – skulle få svåra konsekvenser på ekonomi och det allmänna mentala tillståndet hos människorna i landet. En lock down skulle också kunna sätta i gång en stark och möjligen våldsam revolt i det offentliga rummet.

I höstas skedde en andra karantän, veckorna före jul. Den kunde genomföras i god ordning eftersom många hoppades att jul och nyår därmed kunde firas under bättre omständigheter. Först låsa in sig i några veckor för att därefter få njuta av julbordet och dricka champagne på nyår med släkt och vänner.

Nu kan det bli en tredje lockdown. Risken är stor att det blir svårare att övertyga folk om att den leder till bättre tider inom en snar framtid. Människor har sett hur månader av olika former av restriktioner inte lett till önskade förbättringar.Trots alla mer eller mindre tyngande inskränkningar i vardagslivet och i yrkeslivet är  sjukhusen mer överfulla än någonsin och krisen verkar snarare  öka. Antalet patienter i intensivvård ökar. Fler kommer in på sjukhus än lämnar. Visserligen har antalet smittade minskat men siffrorna är fortfarande höga. Och sedan en tid tillbaka råder utegångsförbud från kl 18. Och munskydd och stängda affärer och restauranger och barer och kaféer.Inte verkar det bli bättre av alla restriktioner som regeringen inför.

Nu väntar alla på besked från President Macron och Premiärminister Castex. Det spekuleras om allt från status quo till skärpta bestämmelser. Ingen tror på lättnader. En total nedstängning av Frankrike är ett av flera alternativ som sannolikt övervägs i regeringskretsen. Jag lyssnade på en medicinsk expert häromdagen i fransk tv som inte ville se en stängning av skolorna  som faktiskt varit öppna sedan i våras. Riskerna är för stora om barnen måste stanna hemma. Det är inte bra för deras utbildning. De mår inte bra av det psykiskt och det hindrar många föräldrar från att arbeta vilket ytterligare försämrar ekonomin.

Däremot kunde han vilja se ytterligare skärpningar i de vuxnas rörelsefrihet. Han och många av hans kollegor kan tänka sig en lock down som i princip innebär att tillvaron blir lika inlåst som i våras. Böter för dem som vistas utomhus utan särskilt intyg.

Regeringen fattar beslut och det lär komma om några dagar. Den vill först invänta utvecklingen. Har möjligen de inskränkningar som hittills skett haft en så god effekt att de räcker för att hindra ytterligare spridning av viruset.

För människor i allmänhet verkar allt hopp stå till vaccinet. Men även här oroas fransmännen av att leveranserna av doserna inte är tillräckligt omfattande och dessutom dröjer. Och en stor del av befolkningen tvekar eller är direkt avvisande till att själv vaccinera sig. Frankrike och Sverige verkar vara bland de länder i Europa som är mest vaccinationskritiska.

Delar av den franska opinionen börjar mullra och nu ser vi en del demonstrationer på gatorna mot den förda restriktiva politiken från regeringens sida. Det handlar om ett ökande motstånd mot frihetsinskränkningarna. Det är inte förvånande att de unga går i spetsen för de opinionsyttringarna, inspirerade av Nederländerna där revolten redan är starkt utvecklad.

Fransk politik förs på flera arenor. En av dessa arenor är gator och torg. En tredje nedstängning kan mycket väl leda till fler demonstrationer och de kan bli våldsamma. Det blir i så fall ännu en utmaning för en pressad president och hans regering.

Pandemin påverkar den politiska debatten också i Frankrike. Medierna tar knappast upp annat än frågor kring karantän och vaccinering. Inte ens ekonomin som verkligen berörs av nedstängningen i samhället får den uppmärksamheten som den borde ha. Ännu mindre talar folk om stundande val. Faktum är att det väntar ett regionalval som skulle ha hållits i mars i år men är framflyttad till juni – om nu det blir det definitiva datumet. Och så det viktiga presidentvalet i maj 2022 med efterföljande val till nationalförsamlingen i juni. Det är faktiskt bara sexton månader dit. En som redan förklarat sig beredd att ge sig in i nästa valrörelse är Marine Le Pen. Enligt opinionsmätningar är hon fortfarande den främsta utmanaren till sittande presidenten Emmanuel Macron. Ändå seglar det upp orosmoln.

Marine Le Pens ställning i opinionen har inte stärkts, snarare försvagats under det senaste året. De gula västarnas uppror gav inte den skjuts uppåt i popularitet som hade kunnat förväntas med tanke på att denna rörelses anhängare i hög grad har stött Nationell Samling. Tidningen Le Monde har nyligen skrivit  i en analys att partiet haft svårt att dra fördel av kraften i de gula västarnas uppror. Problemet har varit att de till sin karaktär präglats av att vara en upprorsrörelse medan Le Pens parti framför allt försvarar ordningen. Det blir problematiskt när polisen och demonstranterna ställs mot varandra som skett under många av de demonstrationer som genomförts, främst i Paris och där externa våldgrupper beblandat sig med de gula västarna. Polisen är en hyllad yrkesgrupp i partiet och Marine Le Pen har haft svårt att kommunicera ut sin och partiets postition kring alla dessa våldsamheter som förekommit och visats i tv-kanalerna under lång tid.

Pandemin har inte heller gynnat Nationell samling. Liksom i andra länder kan den sittande regeringen och presidenten trots mycket kritik dra fördel av att människor sluter sig samman, blir mindre samhällskritiska och lyssnar på den politiska ledningen – landets aktuella auktoritet.

Samtidigt finns det siffror som talar till Le Pens fördel. Hon har sedan hon tog över ledarskapet i partiet 2011 efter sin pappa rensat bort en hel del extrema element men också gjort partiet mindre profilerat. Förmodligen har hennes försök att putsa upp fasaden ändå bidragit till vissa framgångar. Partiet har erövrat och behållit makten i en del kommuner, särskilt i södra Frankrike. Nationell samling ses också av väljarna som det främsta oppositionspartiet i förhållande till Macron men avståndet till La France Insoumise (Vänsterpartiet) och Republikanerna (Högerpartiet) har krymt. Hon tycks inte kunna stärka sin ställning i väljargrupper som inte tillhör de traditionella kärnväljarna.

Marine Le Pen vet att det är tredje gången gillt för henne. I 2012 års presidentval slogs hon ut i första valomgången. Sittande presidenten Nicolas Sarkozy förlorade i andra omgången mot Francois Hollande. Fem år senare lyckades Marine Le Pen gå vidare till den andra valomgången men förlorade klart mot Emmanuel Macron. Hon blev dessutom hårt kritiserad för den tv-sända debatten dem emellan i veckan före den andra valomgången. Hon visade sig helt enkelt vara huvudet mindre än sin motståndare. Förmodligen trodde hon före debatten att det räckte med partiets vanliga populistiska och osakliga argumentation men inför Macron med sin skärpa i resonemangen och intensiva debatteknik föll hon platt.

Förlorar Marine Le Pen även i sitt tredje försök att bli president i  Frankrike lär hon tvingas lämna ordförandeskapet för partiet. Dock finns det en yngre förmåga inom familjen, som väntar i kulissen. Det handlar om Marines systerdotter och Jean-Marie Le Pens dotterdotter Marion Maréchal, tidigare med tilläggsnamnet Le Pen. Hon drog sig undan det vardagliga politiska arbetet efter valet 2017 och har ägnat de senaste åren åt att starta en privat högskola för samhällsstudier i Lyon och även grundat en tankesmedja. Hon visar sig sedan en tid i allt högre grad i olika tv-program där hon låter sig intervjuas i politiska frågor. Hon ges där gott om tid att utveckla sina politiska stådndpunkter. Hon kritiserar Macrons sätt att sköta pandemikrisen, försvarar Donald Trump men utvecklar också sina allmänt högerradikala och konervativa värderingar. Marion Maréchal talar fritt och följer  nödvändigtvis inte Nationell Samlings politiska linje. Framförallt  undviker hon att ge sitt stöd till sin moster inför presidentvalet nästa år. Allt fler tror att detta unga politiska stjärnskott, hon är bara 31 år, bara väntar på rätt tillfälle att stiga fram som ny ledare för Nationell samling eller en ny partikonstellation på yttersta högerkanten.

Jag har lyssnat på några av intervjuerna med Marion Maréchal under den senaste veckan. Det står klart att hon är vassare som tänkare än sin moster. Hon hanterar journalisterna med större elegans och med skarpare svar. Men hon lär inte ha samma förmåga att attrahera arbetarväljare i det fattiga norra Frankrike och hon kan med sin lätt överklassiga, ”borgerliga”, framtoning stöta bort en  del av den yttersta högerns väljarkår. Frågan ställs ofta och den bör ställas igen. Det finns ett glastak för den yttersta högern och detta glastak är svårt att bryta igenom. Måhända har Marine Le Pen, trots sina brister, lyckats nå så högt som denna rörelse förmår och att vi nu ser början på en tillbakagång till förmån för andra oppositionsrörelser.

Strax efter makttillträdet som president i Frankrike 2007 föreslog Nicolas Sarkozy Dominique Strauss-Kahn till posten som Internationella valutafondens generaldirektör. De kände förstås varandra. Visserligen en högerman och en socialist men delar av samma franska elit och i deras fall av samma sociala umgängessfär. Strauss-Kahns socialism var av den ljusaste rosa nyansen. Sarkozy var långt ifrån någon traditionell konservativ gaullist. Båda var en del av den njutningslystna eliten. Sarkozy lär vid deras möte kring posten som generaldirektör vid IMF ha sagt till Strauss-Kahn att vara försiktig med kvinnorna. Han visste förstås hur det låg till med hans politiska motståndare (eller kollega) på det amorösa området. Han lär ha tillagt att han själv var åt samma håll men ändå lite mer försiktig. Vi vet hur det slutade för Strauss-Kahn fyra år senare. Då sprack bubblan till slut. Sarkozy borde ha fått ett annan råd av Strauss-Kahn vid samma tillfälle: Håll dig borta från fiffel med pengar. Det har varit och är den förre presidentens akilleshäl.

Det är svårt att hålla reda på alla affärer som Sarkozy varit inblandad i. För närvarande väntar åtminstone tre ärenden på att få sina rättsliga behandlingar och en fjärde har dykt upp.

Sarkozy är anklagad för bestickning i samband med hans och advokaten Thierry Herzogs försök att skaffa sig information av en domare som var inkopplad i en affär som rörde illegal penningutförsel från Libyens Khadaffi till Sarkozys presidentvalskampanj 2007. Domaren skulle ha lovats en intressant högre befattning i utbyte mot känslig information i det rättsliga ärendet. Dom i detta mål kommer den 1 mars i år och pekar mot fängelse för den förre presidenten. Han är för det andra anklagad för en illegal finansiering av valkampanjen 2007. Anklagelserna handlar i detta fallet om korruption.

För det tredje står Sarkozy anklagad för brott som rör Bygmalionaffären efter namnet på en kommunikationsbyrå med nära band till Sarkozys parti UMP, i dag kallat Republikanerna. Här rör det sig om ett ekonomiskt brott.  Sarkozy anses av polis och åklagare som ytterst ansvarig för att med olagliga medel ha sökt dölja att hans parti överskridit lagen om högsta tillåtna utlägg för en valrörelse. i hans parti UMP:s fall, ett tak på 22,5 miljoner euro. Bland annat ska luftfakturor skickats från UMP till Bygmalion och en stor del av de insatser som byrån gjort för partiet har inte bokförts på kontot för presidentvalrörelsen.

Alla affärer som rör franska toppolitiker brukar vara närmast omöjliga att förklara, i varje fall i korthet. Politikerna själva är ju extremt skickliga på att dölja och förvrida perspektiven på alla anklagelser mot dem själva. Alla anklagar alla, för att uttrycka det enkelt. Än så länge har Sarkozy klarat sig.

Ännu en affär med Nicolas Sarkozy i blickfånget rullas nu upp. Nu handlar det om verksamheter som konsulten Sarkozy ägnat sig åt och i detta fall ett avtal med ryska oligarker inom försäkringsbranschen. Sarkozy ska, enligt uppgifter i den grävande sajten Mediapart, ha skrivit på ett avtal med ryssarna som ger honom ett arvode på sammanlagt 3 miljoner euro. Avtalet tecknades 2019. En första utbetalning på 500 000 euro ska redan ha verkställts.  Frågan för åklagarna i detta fallet gäller om Sarkozy enbart verkat som konsult till ryssarna eller också på ett illegalt sätt varit lobbyist med sina särskilda kontakter i samhällets toppskikt. Det senare kallas trafic d´influence och betraktas som en form av korruption.

Nicolas Sarkozy är alltså en man som ständigt jagas av åklagare och av media. Den som tror att han hukar i sin våning i västra Paris med sin hustru Carla Bruni tar fel. Han skriver böcker som säljer som smör i solsken. Han tar emot den nya generationens högerpolitiker på sitt kontor och rycker i en rad tåtar för att hans partis nya ledare ska göra det han tycker är bäst för landet – och partiet. Han har skaffat sig en sällsynt stark ställning i den nya politiska regimen i Frankrike. Han har i hög utsträckning Emmanuel Macrons öra. De har regelbunden kontakt och lär verkligen uppskatta varandra. Det är däremot inte fallet mellan Macron och Francois Hollande. Sarkozy är också mycket populär bland en stor del av Republikanernas väljare. Hans starka, karismatiska framtoning attraherar många. Hos dem kan inga korruptionsaffärer i världen minska beundran för denne man. Han har som få andra högerpolitiker efter General de Gaulle varit så uppskattad inom högerns väljarkår.

Nicolas Sarkozy är en politiker som ingen förhåller sig till på ett neutralt och kyligt sätt. De flesta fransmän vill inte ha honom i den politiska ledningen. Vänstern avskyr honom mer eller mindre. Men han fortsätter alltså att spela en roll i toppskiktet av den franska politiken. Inte ens om han tvingas skaka galler för brott begångna i någon av de aktuella affärerna kommer han garanterat att fortsätta påverka den.

Emmanuel Macron är känd för att vårda det franska kulturarvet. Han kan citera de berömda passagerna hos de stora skönlitterära författarna. Han kan också sin filosofi. En vän till mig, som arbetar i den kända bokhandeln L´Écume des pages intill Café de Flore i de högintellektuella och borgerliga kvarteren i Paris sjätte arrondissemang, har berättat hur Macron innan han blev president ofta kom för att handla böcker. Det var bara de mest höglitterära verken som han bar fram till kassan. Det var inte en biografi om René Descartes. Det var Descartes egna verk som han köpte. Och så vidare.

Ändå drev han i sin valrörelse hårt frågan om att digitalisera Frankrike som helt uppenbart ligger efter jämförbara länder, norr och västerut, inte söderut i Europa. Men Frankrike är som bekant mentalt delat; hjärtat söker sig söderut och hjärnan norrut. Det kvalitativa lockar än men det kvantitativa tar över mer och mer. När franska medier gör jämförelser  mellan sitt eget land och andra som klarat sig bättre, en vanlig masochistisk sysselsättning, nämns alltid Tyskland och Storbritannien och ofta även Sverige, aldrig Italien eller Grekland.

Yttre händelser förändrar ofta värderingar och beteenden. Nu drabbas Frankrike av en pandemi som tvingar fram en strukturell omorganisation av många områden i det franska vardagslivet. Arbetsmarknaden är ett sådant område. Den mer välbeställda medelklassen, den nya urbana franska familjen, går i täten. Dessa familjer bildar också  i hög grad Macrons väljarkår. Kraven att arbeta hemifrån kräver bättre nätuppkoppling och pressar fram en snabb utveckling av internet i ett land där stora delar av befolkningen inte äger en dator och där pensionärerna tills för något år sedan till hälften saknade mobiltelefon.

Den nya urbana och välbeställda medelklassen vill också flytta ut från de största städerna där de flesta bor. Paris har blivit för otympligt för barnfamiljerna. När jobben kan göras hemifrån spelar det mindre roll var arbetsplatsen ligger. Låt den ligga kvar i Parisregionen bara jag och min familj kan flytta till Reims, Poitiers eller till någon fin liten stad vid den normandiska kusten.

Affärerna är stängda under pandemin. Allt fler vill handla på nätet och det tvingar alltfler att skaffa datorer. Utom alla de som inte har råd, inte tror sig kunna hantera datorer eller – är misstrogna.

Misstron spelar roll. Det finns ingen misstro mot fransk teknologisk utveckling som ger bättre hus, magnifikare broar och gör livet bekvämare – för dem som bor i landet. Men misstron riktas mot sådana steg i utvecklingen som kan kallas globala och som minskar fransmännens möjligheter att kontrollera omvärlden. Den universalistiska filosofi som präglat Frankrike hotas genom dessa globala kommunikationsmedel. Regeringen gör vad den kan. Hindrar Amazon att slå ut bokhandeln. Försöker beskatta Apple, Facebook, Google med flera för att skydda de franska intressena. Folket delar misstron och gör det i än högre grad.  Macron vill ända digitalisera landet men även i den frågan har han mest bara sin egen väljarkår med sig. Tills möjligen nu, mitt i pandemins virvelvind, när människor ser att det behövs nya verktyg för att bekämpa arbetslöshet och ensamhet.

Kanske ser vi här också den spänning mellan olika sociala grupper i det franska samhället. Den urbana medelklassen drar ifrån och krokar arm med den globala postmoderna världen. Återvänder till la Province (Frankrikes uttryck för hela landet utom Paris) men med andra verktyg än de besitter som aldrig flyttat in till storstan. Misstron finns hos dem som inte tror på den senaste kommunikationstekniken eller känner en frustration inför att lära sig nytt och byta värderingar.

Det finns en tredje grupp också; människorna i utanförskapsområdena i storstädernas förorter. Det är en öppen fråga vart den yngre generationen, i huvudsak sprungna ur invandrarfamiljer, kommer att söka sig, Det verkar mindre troligt att de ansluter sig till det konservativ, nationella Frankrike som dessutom misstror nya kulturer inom landets egna gränser.

Det kommer förstås att skrivas mycket om pandemins effekter på utvecklingen i världens olika länder. Frankrike är ett land som påverkats stort av det senaste årets nedstängningar. En grupp som redan kan utropas som segrare är internetföretagen. Amazon, Google, Facebook och de andra jublar även i Frankrike.