Tomas Lindbom

Alla partier var överens om en sak inför andra omgången av valet till nationalförsamlingen. Genom att återupprätta den så kallade republikanska pakten skulle Nationell Samling, trots eller på grund av stora framgångar i första valomgången, pressas tillbaka. Ytterhögerpartiet fick också en sämre utdelning i den andra valomgången, mindre än en fjärdedel av platserna i nationalförsamlingen trots närmare en tredjedel av rösterna.

Så småningom gick ändå något fel för alla som hoppats på en vänsterregering i samboskap med president Macron. För varje vecka som gick flyttades fokus alltmer åt höger. Michel Barnier, en känd republikan på 73 år utsågs till slut av Macron till premiärminister och denne sonderar nu terrängen för en regering som måste tolereras av Marine Le Pen. En sådan regering kan inte innehålla ministrar från vänstern. Allt mer talas det nu om ministrar från Republikanerna och högerflygeln inom macronismen. Mer radikal än så lär knappast regeringen bli om Michel Barnier inte lyckas tryffera ministären med några moderata män och kvinnor med en uttunnad rosa partifärg; några som en gång i tiden kan ha varit ministrar i till exempel François Hollandes regeringar eller ägnat större delen av sina liv inom statlig administration men med ett rykte om sig att stå lite till vänster om mitten.

Vänstern har helt enkelt haft en usel strategi men denna uselhet kan enklast förklaras av inre spänningar inom Den nya folkfronten. Socialistpartiet har alltid varit splittrat mellan en radikalare falang och en socialdemokratisk. Den senare har haft ambitionen att regera och kunna göra det med partier och politiker i mitten. Den radikala falangen känner mer samhörighet med Det okuvade Frankrike. Den radikala falangen har besatt de tunga posterna inom partiet sedan Hollande valde att inte söka omval som president 2017 och Macron införlivade stora delar av de mer moderata socialisterna i sitt parti redan före sitt första segerval.

Det okuvade Frankrike har styrt Folkfronten i kraft av att vara störst till antal inom denna allians och med starka ledare. Det okuvade Frankrike har också samspelat på ett skickligt sätt med vissa fackliga organisationer, organiserat stora demonstrationer, ställt högljudda krav på att väcka misstroende mot sittande Macronstödda regeringar och hota med att avsätta presidenten själv.

De gröna har också under perioden från valrörelsen 2017 och fram till idag dominerats mer av sin vänsterfalang. För många väljare har De gröna och Det okuvade Frankrike framstått som mer tydliga och mer handlingskraftiga. Socialisterna har förstås plågats av sina interna motsättningar.

Folkfronten har hållit ihop fram tills nu. Detta har skett tack vare att Socialistpartiets vänsterflygel fortsatt haft kontrollen över sitt parti men missnöjet från dess moderata flygel har ökat. Den senare ville ha Bernard Cazeneuve, tidigare premiärminister hos François Hollande, som hela vänsterns premiärminister men för de övriga partierna var han inte tillräckligt radikal. Spänningen inom Folkfronten har alltså ökat och det är sannolikt bara en tidsfråga innan den spricker.

Macron hade säkert kunnat tänka sig Cazeneuve som premiärminister men inte någon längre ut till vänster. Istället blev det en högerman. Om en vecka hoppas Michel Barnier kunna presentera sin ministerlista. Den emotses förstås med stor spänning. Sannolikt kommer den inte att hålla särskilt länge, bara så länge som Nationell Samling inte röstar för ett misstroendevotum mot den. Ett regeringsprogram med hårdare lagar mot invandring och skärpning av kampen mot brottsligheten kan rädda kvar Barnier lite längre vid makten. Har han också lagt till förslag om att övergå till proportionella val till nationalförsamlingen ökar hans chanser ytterligare. Men det finns samtidigt svåra hinder för honom i förhållande till Marine Le Pen. De är oense i pensionsfrågan. Budgeten är i stark obalans och kräver åtstramningar som Nationell Samling inte kan acceptera – och inte heller vänstern. Det mesta talar för en ny regeringskris inom kort.

Blicken har under perioden sedan parlamentsvalet i slutet av juni och början av juli främst koncentrerats på konflikten mellan vänstern och Macron. Den nya folkfronten bestående av fyra partier blev det största blocket i nationalförsamlingen. Alla partier valde att i en nyskapad republikansk pakt hålla Nationell Samling utanför alla regeringsdiskussioner. Kortsiktigt blev denna strategi lyckad men till slut kunde ingen undvika den starka parlamentariska ställning som Marine Le Pens parti, trots den republikanska pakten, lyckades skaffa sig efter valet. Tillsammans med det nya högerpartiet À droite! har ytterhögern ändå 142 mandat vilket är det tredje blocket, efter Folkfrontens 193 och mittenblocket på 166.

Nationell Samling kunde till slut sätta tryck på regeringsförhandlingarna och den nye premiärminister Michel Barnier kan inte bilda regering, driva igenom budgetfrågan och många andra frågor utan att ha stöd av detta parti. Så länge som Folkfronten håller ihop som block och röstar emot Barniers regering måste Nationell Samling hållas på gott humör.

Marine Le Pen är en skicklig politisk spelare. Hennes väljarkår som kan uppskattas till en tredjedel av samtliga röstande fransmän måste hållas på gott humör och inte tappa tron på hennes parti. Den republikanska paktens konsekvenser för valresultatet – en försvagning av Nationell Samlings ställning från första till andra valomgången – har säkert lett till ökad kamplust hos denna del av väljarkåren. I en ansenlig del av valkretsarna drog sig nämligen rader av kandidater från de andra partierna tillbaka till förmån för varandra. En socialist avstod från att ställa upp i den andra valomgången om en högerpolitiker hade större möjlighet att vinna över en kandidat från Nationell Samling. Och så vidare. Raseriet mot ”de etablerade partierna” kan inte ha minskat efter detta val. Det gäller för Marine Le Pen att hålla kvar denna vrede hos sina väljare och hon är bra på det.

Samtidigt har Nationell Samling medvetet sedan mint tio år tillbaka arbetat för en avdiabolisering av partiet. Det märks inte minst i dess ledamöters uppträdande i nationalförsamlingen. Prydlig klädda och med en respektabel ton i debatterna. Där skiljer sig partiet starkt från Det okuvade Frankrike vars ledamöter ständigt provocerar, ofta över gränsen till det oanständiga. Marine Le Pen tror på att hennes partis mer korrekta och ”statsmannalika” framtoning ska ge partiet fördelar. Det blir alltmer obegripligt för allt fler väljare varför detta parti ska missgynnas och Det okuvade Frankrike räknas in i den republikanska värmen. Inte minst har detta accentuerats sedan det senare partiet formulerat sig på ett provokativt sätt i fråga om Hamas och Israel. Med rätta kan vissa av partiets främsta företrädare uppfattas ha antisemitiska föreställningar.

Marine Le Pen har sannolikt inte förlorat mycket på den republikanska pakten under den andra valomgången i juli. De andra partierna har goda skäl att avvisa Nationell Samlings åsikter på flera viktiga områden men deras taktiska spel blir ändå väldigt uppenbart. Nu sitter till slut Michel Barnier  i Marine Le Pens bur. Han måste ta hänsyn till henne för att framför allt undvika att bli fälld i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen.

Nationell Samlings partiordförande, den unge Jordan Bardella, var tydlig inför valet med att bara ikläda sig rollen som premiärminister om partiet fick majoritet i nationalförsamlingen. Det hade partiet aldrig fått, ens utan den republikanska pakten. Det har därför inte förlorat särskilt mycket på den politiska turbulensen som rått sedan den 7 juli. Partiet slipper att smutsa ner sina händer i alla märkliga turer som pågått under sommaren. Offerrollen har partiet behållit genom att de andra partierna på ett korrekt men ändå iögonfallande taktiskt sätt hållit det utanför. Nationell Samling har ett övergripande mål. Marine Le Pen ska bli president 2027. Det är svårt att se att de senaste månadernas turer har försvårat resan mot det målet.

Strax efter lunch i dag, torsdagen den 5 september, stod det klart att republikanen Michel Barnier blir näste premiärminister. Vi har alla följt denna närmast plågsamma process för Emmanuel Macron att ta fram ett namn på en regeringschef med vissa förutsättningar att sitta kvar under en viss tid på posten. Jag skriver ”en viss tid” eftersom det parlamentariska läget fortsätt är prekärt för vem som än tar på sig rollen. Vänstern kommer att reagera starkt emot Macrons val av premiärminister. Kanske kommer Nationell Samling att avstå från att rösta bort regeringen vid första bästa tillfälle.

Michel Barnier står till höger om alla tidigare förslag på premiärministerkandidater. Han kommer ur en småföretagarfamilj,  med rötter i gaullismen. Han valdes redan i slutet av 1970-talet in som ledamot av nationalförsamlingen. Han har varit minister under såväl Jacques Chirac som Nicolas Sarkozy. Han är en idog försvarare av ett starkt EU. Bland annat fyllde han rollen som förhandlare för unionen i samband med att Storbritannien lämnade den. Barnier var också en av kandidaterna i Republikanernas primärval till presidentvalet 2022.

Michel Barnier är en klassisk högerpolitiker. Han är marknadsorienterad med allt vad det innebär av avståndstagande till låg pensionsålder och ökade bidrag. Han har lagt fram långtgående förslag på att hindra ökad invandring, mer radikala förslag än president Macrons. Barnier har, till skillnad från Xavier Bertrand, en mer mittenorienterad politiker i samma parti, varit mindre dömande mot Nationell Samling. Det innebär dock inte att han skulle öppna för samarbete mot Marine Le Pens parti.

Sannolikt har Barnier fått uppdraget därför att han inte provocerat Nationell Samling som Xavier Bertrand gjort. Det är också rimligt att anta att Macron till slut insåg att han måste söka en premiärminister som är tydligt höger. Han lyckades inte med uppsåtet att spräcka vänsteralliansen (Den nya folkfronten) vilket ledde till att han måste hitta en kandidat som kunde accepteras, om än motvilligt, av Marine Le Pen. Nu återstår det att se hur hon och hennes parti reagerar på valet av ministrar och det program som Michel Barnier kommer att presentera för nationalförsamlingen. Det återstår många hinder på vägen. När folkfronten lägger sitt misstroendeförslag, vilket lär ske ganska snart, får vi se om Nationell Samling väljer att avstå eller stödja vänstern.

En fransk politisk kommentator beskriver krisen runt regeringsbildningen som ett psykodrama. Det är nog inte fel med tanke på hur de politiska ledarna agerar under dessa dagar när vi närmar oss två månader utan en ny regering. Den som befinner sig utanför som betraktare kan notera att krisen växer. Dessutom ställer sig allt fler frågan vad president Macron sysslat med under denna tid och inte minst under de senaste veckorna.

Och nu händer detta: Hans tidigare premiärminister Edouard Philippe går ut öppet under den politiska krisen och förklarar sig vara presidentkandidat. Alla har vetat att han sedan länge velat efterträda Macron på den posten men att det skulle ske i normal ordning efter avslutad mandatperiod. I denna kris som Frankrike nu genomgår ställs frågan av allt fler om Macron kan  sitta kvar till 2027. Det är uppenbart att Philippe gör sitt utspel nu för att markera att han inte utesluter ett val långt dessförinnan. Han vill visa väljarna och sina konkurrenter om presidentposten att han redan är beredd och dessutom har ett politiskt program att framlägga för väljarna.

Frågan är vad Philippe anar eller vet om krisens omfattning. Han ser förstås att den nuvarande presidenten blir alltmer isolerad i sitt palats. Philippe själv har numera ett förhållande till Macron som beskrivs i media som iskallt. Han känner väl till att Gabriel Attal som nu är premiärminister i expeditionsministären inte längre visar sin president sin lojalitet. Flera andra av de tunga macronisterna tänker mer på sina politiska positioner i den nära framtiden.

Den politiska krisen idag handlar konkret om att få till stånd en regering och detta är ett uppdrag som Macron uppenbarligen inte, efter femtio dagar, klarar av att fullgöra. Han bär ansvaret för att ha upplöst nationalförsamlingen och utlyst nyval. Sedan har han uppenbarligen inte haft en klar linje i sökandet efter en ny premiärminister. Mandatfördelningen i nationalförsamlingen kände han till redan på kvällen den 7 juli. Han hade kunnat acceptera en form av samboskap med ett annat politiskt block, det vill säga i första hand Den nya  folkfronten. Det hade varit plågsamt för honom men åtminstone visat att han erkänt en valförlust. Han hade också kunnat vända sig mot Nationell Samling men det alternativet hade varit ett totalt brott mot hans politiska engagemang sedan valrörelsen 2016-17. Macron har alltså själv uteslutit såväl ytterhögern som yttervänstern för någon form av regeringsarbete. De partier som han kan samarbeta med  saknar tillräcklig politisk tyngd i nationalförsamlingen.

Det närmast absurda i denna ”casting” av en premiärminister har varit att Macron börjat att söka en person från Socialistpartiet med förhoppning om ett parlamentariskt stöd hos delar av vänstern. Den dörren har visat sig stängd. Folkfrontens partier har visat sig vara alltför lojala med varandra och med det vänsterradikala Det okuvade Frankrike som är motorn i folkfronten. Sedan några dagar tillbaka försöker han istället övertyga en mer utpräglad högerpolitiker att ta sig an uppdraget. Ikväll nämns namn som David Lisnard, borgmästare i Cannes och Michel Barnier, tidigare chefsförhandlare för EU i samband med Storbritanniens utträde ur unionen . Och hos vem söker Macron stöd för att kunna utse någon av dessa två? Jo, hos Marine Le Pen!

Det kan tyckas som om republikens president tappat greppet om situationen. Och en allt svagare president riskerar förstås hugg i ryggen i de egna leden. Edouard Philippe väntar uppenbarligen  i manegen för att ge sig ut i en förtida presidentvalskampanj. Edouard Philippe har, menar många, redan kalkylerat med ett läge där Macron inte längre kan upprätthålla sin auktoritet som president  och tvingas lämna Elyséepalatset mitt under mandatperioden.

President Emmanuel Macron har ännu inte utsett sin premiärminister. Det är snart två månader sedan valet och han har själv förklarat att han arbetat hårt med att hitta en ny regeringschef. Det parlamentariska läget är svårt men alltfler ställer sig också frågan om han vet själv i vilken riktning han vill gå. En del tror att hans makt ökar om han ger den nya premiärministern mindre tid att förbereda en ny budget till exempel. I alla fall är det uppenbart att den gamla politiska klassen och inte minst macronisterna gör sig synliga för att återbesätta de lockande ministerposterna. För en del av dem är det särskilt viktigt för att synas inför presidentvalet 2027.

Denna tisdagsmorgon när jag skriver blogginlägget är tre namn mer i ropet än andra som ny premiärminister och ett antal tunga namn cirkulerar nu för olika ministerposter. De tre lågoddsarna till premiärministerposten är Bernard Cazeneuve, Xavier Bertrand och Thierry Beaudet. Cazeneuve var François Hollandes siste premiärminister och är en moderat vänsterpolitiker med stram hållning och klanderfritt yttre, i varje fall i sin klädsel. Bertrand är från början medlem av högerpartier Republikanerna men i dag självständig med en politisk hållning som knappast är särskilt väsensskild från Cazeneuves. Beaudet har en framgångsrik karriär bakom sig som hög statstjänsteman. Han står politiskt mer till vänster men som de andra två kan han inte betraktas som påfallande radikal.

Varför har inte Macron klarat av att välja en av dessa tre eller någon annan med likartad bakgrund? Kanske prövar han hur stor chans var och en av kandidaterna har att inte omedelbart röstas bort i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Politik handlar ju också om personer och deras relationer till andra politiker i den högre sfären. Marine Le Pen kan ha lättare att låta sitt parti avstå från att rösta bort en regering med Caseneuve än en med Bertrand i täten eftersom Bertrand och hon tidigare stridit om väljarnas gunst i samma valkrets i norra Frankrike och hatar varandra. För att ta ett exempel.

Kanske finns det en sida hos Macron som handlar om att leka med utnämningar och pröva kandidater under en längre tid. Det finns bedömare som anser att han för det första vill göra detta jobb själv men också att han tror att han kan grilla kandidaterna men också partierna i nationalförsamlingen om utnämningsprocessen drar ut på tiden. Han vill ju helst slippa att få den första och kanske andra regeringen fälld genom misstroendevotum. Ju längre tid han ägnar åt detta spel desto starkare blir hans maktställning mot den blivande premiärministern och mot parlamentet. En fransk president lever i den femte republiken i en ständig dragkamp med de folkvalda. När dessutom nationalförsamlingen har en sammansättning som missgynnar presidenten ökar den senares önskan att driva ett maktspel.

Det finns i dag tre tydliga kandidater till premiärministerposten men inget motsäger tanken att nya namn kan dyka upp. Socialisten och tidigare presidentkandidaten – och tidigare sambo till François Hollande – Ségolène Royal visar sitt intresse genom att låta sig inbjudas till olika politiska tv-program och hade till och med en lista färdig på ministernamn i en regering som hon uppenbarligen vill leda.

En del höga politiker vill slippa bli regeringschef men positionerar sig istället för nästa presidentval, 2027. Det gäller till exempel Gérald Darmanin som varit inrikesminister och ansvarig för polisväsendet sedan 2017. Han behöver synas i en framskjuten roll i kommande regering men undviker helst att slitas ner som premiärminister. Andra som har presidentdrömmar är förre premiärministern, den förste hos Macron, Edouard Philippe.

Det är påfallande hur den politiska klassen söker sig till maktens köttgrytor och hur omöjligt det verkar vara för personer från miljöer som inte är elitskolorna eller de trånga och exklusiva kretsarna där höga statstjänstemän och politikerna rör sig. Frankrike röstade först med ytterhögern, det folkliga parti som leds av Marine Le Pen. Sedan, främst i den andra valomgången till nationalförsamlingen, stärkte den radikala vänstern sin ställning i opinionen.  Den politiska klassen återfinns ju främst i Macrons närhet och hans parti och stödpartier har verkligen tappat mark i årets val. Men när vi nu tittar på härkomst, partibeteckning och värderingar hos de tunga kandidaterna förefaller det som om inget hänt. Frankrike kommer att styras från samma mitt i politiken och av i stort sett samma personer som tidigare. Detta väcker förstås frågan hur väljarna reagerar på sikt. Det är sannolikt inget som för tillfället berör de testosteronstinna politikerna i Paris som nu strider om makten.