Tomas Lindbom

Få har hört talas om Eric Zemmour utanför Frankrikes gränser. Innanför landets gränser är han däremot ett ständigt samtalsämne och han berör. Antingen tillhör människor hans supporterskara eller så hatas han för sin högerradikala åsikter. Nu tyder en del på att han förbereder sig för en presidentvalskampanj. Inte sällan innehåller kandidatlistan under en valrörelse en känd person som kommer från ingenstans men som är populär i vida kretsar. Coluche, komikern ställde upp i ett val även om han efter hot drog tillbaka kandidaturen någon månad före valet. Sångaren och skådespelaren Yves Montand var på väg att göra det en annan gång. Ska det bli Eric Zemmour 2022?

Coluche och Montand var artister. Det kan man inte beskylla Zemmour för att vara även om en del tycker att hans åsikter har ett drag av tragik. Han är från början journalist på högertidningen Le Figaro men har under de senaste femton åren blivit mer av essäist och debattör och samtidigt radikaliserat sina åsikter.

Han kommer från en enkel judisk familj från Algeriet med släktband många sekler tillbaka i tiden, säger han själv. Men föräldrarna flyttade till Frankrike och Eric föddes i en enkel arbetarstadsdel utanför paris samma år som Algerietkriget började. Familjen acklimatiserade sig snabbt i Frankrike och till dess kultur. Eric Zemmours politiska åskådning är nära förbunden med hans stora kärlek till fransk historia, litteratur och filosofi.

Zemmours högerradikalitet märks i hans lidelsefulla för att inte säga hatiska kamp mot muslimsk invandring. Han är inte bara antiislamist. Han ser islam som ett hot mot Frankrike. Dess religion är, menar han, en erövringsreligion som, om den och dess utövare inte stoppas, kommer att omforma det franska samhället. Han är i den meningen mer en försvarare av den franska sekularismen och den katolska traditionen än en försvarare av religiösa minoriteter som sin egen,  judendomen,  och islam. Båda är lagreligioner men judendomen har accepterat den traditionella franska kulturen och dess lagstiftnings överhöghet, menar han. Muslimerna däremot har inte gjort det. ”När en muslimsk kvinna går i slöja sänder hon signalen om att hon inte accepterar de lagar och den kultur som hon invandrat till.”

Eric Zemmour har också andra politiska ställningstaganden som placerar honom långt till höger på skalan, sannolikt till höger om Marine Le Pen och hennes parti Nationell samling. Han attackerar med hetta allt det som modernismen står för; feminism, hbtq, vänsterns identitetspolitik och antirasism förstås.

Han är otvivelaktigt en begåvad person och en skicklig retoriker, både i text och i ord. Han har gjort succé i en rad tv- och radioprogram sedan 2010. Han är närmast manisk i sitt sätt att ständigt uppträda i mediala sammanhang, åtminstone en gång per dag.

Hans böcker säljer bättre än de flesta författare lyckas med. Le Suicide francais (Det franska självmordet) som utkom 2014 sålde uppemot en halv miljon exemplar och Destin francais (Franskt öde) från 2018 har också tryckts i stora upplagor. Det finns en oerhörd törst i stora kretsar i landet för de budskap han sänder ut. Frankrike är på fel väg. Invandrarna håller på att ta över. Seder och bruk förfaller. Kulturen är dekadent. Hans framgångar är på något sätt en spegling av den högervridning som landet upplevt under 2000-talet.

Det finns en förhoppning om att han nu ska ställa upp som presidentkandidat. Han har trots vissa goda opinionssiffror knappast stora chanser att nå en framskjuten placering. Kan han nå tio procent i den första valomgången är det bra och ett tecken på att han idéer väcker genklang. Men han lär aldrig komma till en andra valomgång. Möjligen stjäl han röster från Marine Le Pen vilket kan göra att hon inte når den andra valomgången. Knappast ett resultat som den nationalistiska och radikala högern skulle önska.

Det verkar ha hänt något med den öppna samhällsdebatten. Den verkar inte längre lika vital. Framförallt förs den inte mellan företrädare för olika åsikter. Så verkar det vara i Frankrike men frågan är om inte det gäller i fler länder i västvärlden, Sverige och USA till exempel.

Frankrike är sannerligen ett genompolitiserat land. Intresset för politik och samhällsfrågor är högt. Fransmän har aldrig heller varit rädda för att säga sin mening. Vi i Sverige har ibland känt avund inför detta fenomen att alla vågar säga sin mening och konfrontera den med vem som helst. Jag tycker mig se att det inte längre är på det sättet, i varje fall inte i de offentliga kanalerna.

Jag tycker mig se en klar förändring och jag vet att den delas av en del politiska bedömare i Frankrike. För tio år sedan, och i ännu högre grad  under decennierna före sekelskiftet, var tv fyllt av debatter. Politiker, kulturpersonligheter och inte minst de som kallade sig för intellektuella fyllde programmen med intensiva meningsutbyten. Det fanns även då åsiktskorridorer som måste respekteras även om ordet inte var uppfunnet. Den så kallade extremhögern hade sällan tillgång till dessa program men skillnaderna i åsikter var ändå stora mellan den gamla kommunistiska vänstern och gaullismen, mellan traditionalister och revolutionärer i kulturlivet. I Bernard Pivots klassiska litteraturprogram Apostrophes kunde det bränna till ordentligt och detta faktum förstärktes inte sällan av att vissa av deltagarna drack sprit före och även under programmen. Det sista av dessa program som jag kan påminna mig var Ce soir ou jamais som sändes i France Television men som las ner för bara några år sedan. Dit bjöds företrädare för i stort sett alla åsiktsriktningar in, även provokativa högerextrema. Dessa debatter hade en särskild nerv. Dessutom var de direktsända.

France 2 har behållit ett helkvällsprogram en gång per månad med en särskilt inbjuden politiker. I detta program ingår även en debatt men huvuddelen av kvällen ägnas åt intervjuer med huvudpersonen och olika analyser av hans eller hennes politik som genomförs av experter. Dagens tv och radio tycks mig handla om det. Debatten får en undanskymd roll. Journalister, utomstående bedömare och experter tar för sig. Det är som om debatten i sig inte anses ge så mycket. Det politiker och andra opinionsbildare säger måste värderas av andra som har det uppdraget; ett filter mellan politikern och mottagaren av de mediala budskapen.

Det som istället blir konsekvensen av denna inskränkning av en fri debatt blir en stark utveckling av alternativa medier på bland annat youtube. Jag menar inte de vulgära påhoppen som också sker. Nej, alternativa politiska och kulturella kanaler med ambitioner men där förs inte heller några debatter. Alla olika åsiktsriktningar får visserligen plats men var och en för sig. Inte minst konservativa och högernationella grupper har startat olika kanaler och de gör långa och ofta spännande intervjuer med likasinnade inom politik och kultur. Även den radikala vänstern gör så. De som befinner sig i det traditionella området från moderat vänster till republikanskt högerfolk verkar inte ha upptäckt denna nya värld utanför public service och annan mainstreammedia. De hörs och syns däremot fortfarande flitigt i France Television, France Inter, France Culture och i de stora politiska veckotidningarna som L´Obs, L´Express och Le Point och i dagstidningar som Le Monde och Le Figaro.

Var och en för sig. Det verkar vara tidens modell. Kanske beror det på att många inte längre accepterar att ”fel” personer yttrar sig i en fråga. Kränkthetskulturen finns också i Frankrike. Varje grupp håller sig på sin kant för att slippa konfronteras med debattörer utanför sin egen politiska sfär. Det som sker är att extrema uppfattningar nu kan växa stilla och lugnt eftersom de aldrig konfronteras med en motståndare i en debatt. Ingen kritiker av de högerextrema tillåts besöka dessa kanaler på yttersta högerkanten för att avslöja en dold agenda bakom ord som yttrandefrihet och vänstervridning av debatten. Och samma sak förstås på den motsatta sidan. Och i de  klassiska gammelmedierna fortsätter samma balanserade och moderata socialdemokrater och liberaler att ostört resonera som förr utan att tvingas konfronteras med nya och provokativa infallsvinklar på en samhällsfråga. Kanske dessa gammelmedier så småningom tappar en del av kontakten med grupper i samhället som ser verkligheten på ett annat sätt.

Ja, är detta inte ett fenomen som vi känner igen också i andra västländer? Så är det ju i USA där Fox News presenterar politiska nyheter med en verklighetsbeskrivning som helt skiljer sig från CNN:s. Den som är konservativ republikan skaffar sig sin världsbild från Fox News och den liberala demokraten från CNN. I Sverige går vi sannolikt åt samma håll. Jag behöver nog inte säga mer. Oavsett om vi vill använda ordet polarisering för att beskriva det svenska samhällsklimatet måste vi erkänna att avståndet växer mellan olika samhällsgrupper och deras värderingar samtidigt som spänningen dem emellan sällan märks i varje enskild mediekanal var den nu sänder sina program.

Frankrike var ett av de sex länder som  grundade Kol- och stålunionen 1951. Det blev starten för en utveckling mot Europeiska Unionen som i dag innefattar 27 länder. De fem länderna som också ingick i den första överstatliga organisationen i Europa efter kriget var Beneluxländerna, Västtyskland och Italien. Nog borde väl franska folket vara troget idén om en gemensam europeisk union eftersom den franska staten investerat så mycket tid, kraft och pengar i den genom åren men också dragit fördelar av medlemskapet. Nja!

Det visar sig att motståndet mot EU är påtagligt i Frankrike och det har ökat sett under en längre period. Det är fortfarande en majoritet som säger sig försvara ett medlemskap i unionen. En undersökning av Ifop 2019 visar att 40 procent är för ett Frexit, det vill säga ett franskt utträde liknande det brittiska häromåret. Det är klart mindre än de 60 procenten som är för att stanna kvar men mycket kan hända och en del händer.

Historiskt har en del redan hänt. I den folkomröstning om ett nytt EU-fördrag som genomfördes i landet 2005 svarade en majoritet av de röstande nej. Ändå genomfördes till stor del – så när som på några mindre justeringar – ett nytt EU-fördrag, Lissabonfördraget, som trädde i kraft 2009. Här sa alltså i princip det franska folket nej men de stora politiska partierna valde ändå att fullfölja bland annat en utvidgning av EU till två nya östeuropeiska länder och EU som ersatte EG blev en egen juridisk enhet.

De negativa reaktionerna på ratificeringen av Lissabonfördraget blev starka i Frankrike från både vänster och höger. I hög grad går det att påstå att EU-kritiken sedan dess främst funnits hos de partier och rörelser som sått utanför det klassiska politiska etablissemanget, främst Socialistpartiet och Republikanerna. Det Okuvade Frankrike (LFI) till vänster och Nationell Samling till höger representerar motståndet.

Pandemin har skapat ökad misstro mot EU. Många i Frankrike menar att unionen inte klarat att förse länder med vaccin i tillräcklig omfattning och att bekämpningen av viruset ändå skett på nationell nivå. Det finns också de iakttagare som konstaterar att Storbritannien klarat covidkrisen bättre än länder inom EU.

Frexit är ingen aktuell politisk fråga inför valrörelsen. Marine Le Pen var mer explicit i sin EU-kritik i valrörelsen 2017. Hon verkar göra bedömningen att krav på utträde ur EU är för riskabelt. Nationell samling lär därför inte driva frågan tillräckligt hårt inför nästa presidentval. Men Frexit är inte heller begravd som idé. Det finns fristående grupper som kräver folkomröstning i frågan och det kan mycket väl få stöd av ett antal partier. Mycket beror på stämningsläget i opinionen och kanske också hur bra eller dåligt Storbritannien klarar sig under de närmaste åren.

Det går dåligt för vänstern i Frankrike. För utländska betraktare förefaller det som om Macron har mest problem. Han är ju så kritiserad. Han har kallats för kejsaren, de rikas president, arrogant och mycket annat. Och för en utländsk betraktare verkar kanske inte heller opinionssiffrorna så övertygande. Hans popularitetssiffror kommer sällan över 30 procent och i mätningar ett år före presidentvalet där han ställs mot olika kandidater från vänster och höger ligger han några procent efter Marine Le Pen på drygt 25 procent. Ändå har han en betydligt starkare ställning än vänsterns presumtiva kandidater till nästa års presidentval.

Katastrofen för vänstern inträffade när Francois Hollande valde att inte söka omval 2017. Han hade säkerligen inte vunnit – hans popularitet var körd i botten mot slutet av sin mandatperiod – men han borde ändå ha kommit högre än Benoit Hamon som blev partiets kandidat och bara fick drygt sex procent av avgivna röster i den första valomgången. Socialistpartiet hade förlorat hela sin socialdemokratiska väljarflygel som gick över till Macron.  Partiet fick i presidentvalet och det efterföljande valet till nationalförsamlingen ett mycket svagt stöd som inte förbättrats sedan dess. Med låga valsiffror följer också lägre partistöd och därmed sämre ekonomi. Nu sitter partiet i trista lokaler utanför Paris och har svårt att göra sin röst hörd i debatten. Allt pekar på att procentsiffrorna förblir på denna låga nivå även i valen nästa år.

La France Insoumise (=Det okuvade Frankrike) och särskilt dess ledare Jean-Luc Mélenchon har på några år gått tillbaka enligt mätningar. Han fick nästan 20 procent i förra presidentvalet men i dag ligger hans siffror snarare kring 12. Det måste sägas att han och hans parti lyckats vinna uppmärksamhet i media. Partiet har en liten men röststark grupp i nationalförsamlingen och har med en aktningsvärd intellektuell skärpa grillat regeringen kring alla stora frågor sedan valet; om arbetsrätten, pensionerna, gula västarna och senast pandemin och lagen mot islamism och terrorism. Men ställningstagandena går inte i linje med de uppfattningar som finns hos majoriteten av franska folket, särskilt inte i kritiken av terrorism och kriminalitet. Senast angrep Mélenchon en polisdemonstration utanför nationalförsamlingens byggnad i Paris för uppvigling. Han var inte imponerad av polisens vädjan i demonstrationen om folkligt och parlamentariskt stöd efter det att flera poliser mördats under de senaste veckorna.

De gröna, Europe Écologie les Verts (EELV) har rönt framgångar i både EU-valet 2019 och kommunalvalet förra året. Särskilt uppmärksammat var partiets framgångar i det senare valet där nu borgmästarna nu är gröna i bland annat Lyon, Strasbourg och Grenoble. Borgmästaren i Grenoble, Eric Piolle är en möjlig utmanare till Yannick Jadot om rollen som presidentkandidat i nästa års val. Men det är en sak att som grön politiker nå framgång i större städer. I mätningarna ligger Yannick Jadot inte bättre än på cirka 5 procent, strax efter den socialist som bedöms kunna bli sitt partis kandidat, Anne Hidalgo, borgmästare i Paris. De gröna är populära i den urbana medelklassen men inte i övrigt.

Dessa fakta ger en dyster bild av vänstern. EELV uppfattas för övrigt inte heller som vänster av La France Insoumise som saknar en klassanalys hos det partiet. Dessutom finns det en högerfalang inom EELV som snarare kan betraktas som liberal och står nära Macron. Denne har för övrigt haft och har ministrar i sin regering som tidigare tillhört och spelat en viktig roll i EELV. Det är alltså uteslutet att LFI och EELV kan gå samman i en union inför valet till nationalförsamlingen. Ännu omöjligare är det att tänka sig att dessa båda partier kan enas om en gemensam presidentkandidat.

Socialistpartiet och EELV har lite lättare att samarbeta men någon gemensam presidentkandidat eller gemensamma listor till parlamentsvalet är närmast uteslutet att tänka sig. Pragmatism är sällan ett utmärkande karaktärsdrag inom fransk politik.

Vänstern har i dag i  bästa fall stöd av närmare 30 procent av väljarkåren om vi också räknar in de små trotskistiska grupperna och kommunistpartiet. Det skulle räcka till att nå andra valomgången i ett presidentval om alla enades om en kandidat. Men det är lika orimligt som om Marine Le Pen skulle avstår från sin kandidatur och stödja President Macron. Det kommer inte att ske och det sker inte bara av partiegoistiska skäl. Skillnaderna mellan en grön och en trotskist är att trots allt betydande. Vänstern är i kris och vänstern har inte heller ett program som tillräckligt kan attrahera väljarna. Nästa val utspelar sig på den högra delen av den politiska planen. Det ska mycket till för att det scenariot ändras till april nästa år.

Häromdagen deltog jag i Europapodden från Sveriges Radio. Det handlade om fransk politik ett år före valet. Den som vill kan lyssna på programmet där jag befann mig tillsammans med radions Sydeuropakorrespondent Marie Nilsson Boij och EU-kommentator Susanne Palme och under ledning av programledare Claes Aronsson. Det blev en dryg halvtimmes samtal om de mest brännande frågorna i den politiska debatten som säkerhetsfrågor och terrorism.

Fransk politisk debatt har verkligen ändrat karaktär under det senaste året. Migrationsfrågan har varit het i många år liksom terrorismen  som en följd av åtskilliga attentat från 2015 och frmåt.

Forskaren i fransk kriminologi, Alain Bauer, konstaterade samtidigt häromdagen i tv att det är högst begripligt att det franska folket alltmer oroar sig över brottslighetens utveckling. Det är de ständigt återkommande våldsamheterna i samhället som sammantaget gör människor alltmer oroade, rentav rädda och bekymrade över tillståndet i landet, menade han. Han var mycket bestämd på en punkt. Det finns en våldsutveckling som inte bara kan ses som vanliga människors hallucinationer. Det är inte så att läget egentligen inte försämrats utan att det bara uppfattas som kritiskt. Tvärtom! Det var Bauers synpunkt. En annan deltagare i ett tv-panelsamtal menade att rädslan hos poliserna i mötet med de kriminella nätverken har ökat påtagligt. Den fysiska brutaliteten från gängkriminella mot poliser har ökat markant under de allra senaste åren. Inte minst sker attacker mot poliser i tidigare lugna områden utanför storstädernas förorter.

En del av den brottsligheten kan kopplas  till den islamistiska terrorismen. För inte så länge sedan skars en kvinnlig polistjänsteman till döds vid entrén till en polisstation i närheten av Paris. Det var en ren terrorhandling. Under de senaste veckorna har dessutom två poliser dödats genom medvetna och riktade våldshandlingar. Våldet mot poliser ledde också igår till att denna yrkeskår genom sitt fackförbund samlades framför nationalförsamlingen för en demonstration. De var 35 000 till antalet.

Poliserna får också stöd. Vid demonstrationen igår slöt politiker från alla partier utom vänsterpartiet Det okuvade Frankrike  (La France Insoumise) upp i leden. Där fanns bland andra inrikesministern Gérald Darmanin. Det uppfattades av många poliser som högst betänkligt att han som är ansvarig minister och borde ställas till ansvar för den rådande arbetssituationen  istället tog rollen som kamrat och påhejare till dem. För regeringen är emellertid  läget besvärande rent politiskt. Den har en högeropposition som attackerar den dagligen för oförmågan att skapa trygghet på gator och torg för medborgarna och en anständig arbetsmiljö för poliserna. Även Socialistpartiets och de grönas ledare stod mitt ibland de demonstrerande poliserna.

Politiken har i dag sitt centrum till höger i det politiska landskapet. Darmanins medverkan i demonstrationen igår bidrar knappast till att stärka regeringens ställning i opinionen och säkert inte heller vänsteroppositionens. Frågor om brott mot poliser, olika våldsdåd i samhället utförda av kriminella gäng och de ständiga terrorhoten gynnar särskilt Nationell samling men också Republikanerna.

Det okuvade Frankrike (LFI) fångar upp en annan opinion som finns samtidigt. Dess ledare Jean-Luc Mélenchon attackerade polisdemonstrationen som han ansåg vara organiserad av upprorsmakare. Hans anhängare oroas över högerns och den yttersta högerns argumentation för hårdare tag mot kriminella och islamister. Det blir i verkligheten ett angrepp på invandrare och svaga grupper i samhället, menar de. I dagens situation där faktiskt regeringen och myndigheter inte klarar av att hantera en växande brottslighet och en ökad folklig oro över de brott som begås av de kriminella gängen är det inte svårt att inse att Mélenchons tankar har svårt att vinna allmänt gehör.