Tomas Lindbom

Ikväll sänder en av de franska tv-kanalerna, LCI, den första debatten mellan de fem kandidater inom Republikanerna som aspirerar på rollen som partiets presidentkandidat. Fem påfallande bleka personer om man jämför med samma tid inför presidentvalet 2017.

VI minns den märkliga valrörelsen 2016-17. Då sökte Republikanerna bredda sig och nå ut till så många väljare som möjligt med sitt primärval. Alla som tänkte sig att rösta på detta parti och ville lägga två euro var välkomna att rösta. Fem miljoner fransmän hörsammade erbjudandet. I år räknar partiet med att själva valets första omgång den 5 december kommer att attrahera strax över 100 000. Det är bara medlemmarna som får rösta denna gång. Och dessutom kostar det trettio euro att lägga sin önskekandidat i en urna.

Det är nog inte fel att inskränka primärvalet till medlemmarna. Partiet är svårt sargat. En ny öppen valprocedur skulle sannolikt visa en stark nedgång i väljarantal jämfört med förra presidentvalet. En pinsamhet som inte ledningen vill uppleva.

Förra valet vann Francois Fillon i konkurrens med flera färgstarka konkurrenter, bland dem förre presidenten NIcolas Sarkozy och den tidigare premiärministern Alain Juppé. Fillon väckt uppmärksamhet och vann röster när han under primärvalsdebatterna inom Republikanerna på hösten moraliserade över sin motkandidat, Nicolas Sarkozys skumma affärer. Kort senare avslöjades det att han själv ägnade sig åt skumraskaffärer.  Han hade under flera år dragit in till sig själv ansenliga skattepengar genom att ge sin hustru och även barn fiktiva anställningar i sin roll som ledamot i nationalförsamlingen. Han var redan utsedd av partiet att kandidera i presidentvalet när skandalen uppenbarades och vägrade avgå till förmån för någon annan inom partiet. Ändå fick han 20 procent av rösterna i presidentvalets första omgång.

I år tror eller hoppas alla att de fem kandidaterna är moraliskt relativt rena. Det är däremot mycket oklart vem som vinner. Tre av de fem har en uppenbar chans att ta hem segern. Xavier Bertrand är den folkliga kandidaten med sin förankring i det industrialiserade norra Frankrike. Han har hårdast tagit fighten med Nationell Samling som också är stark i denna landsdel.  Bertrand har hittills haft de bästa opinionssiffrorna men också den som tidigast deklarerade sig som officiell kandidat.

Valérie Pécresse är ordförande i Parisregionen och tidigare utbildningsminister i Nicolas Sarkozys regering. Hon har sannolikt Sarkozys diskreta stöd. Hon är storstadens kandidat men försöker fånga in konservativa medlemmar i partiet också i de agrara områden av landet. Hon söker hela tiden tv-kameror som kan visa när hon klappar kor och talar om sitt – nyvunna – engagemang för jordbruket. Vid sådana tillfällen har hon bytt ut sin dräkt mot en dunjacka som många överklassdamer bär när de tar en söndagspromenad i Bois de Boulogne i västra Paris.

Michel Barnier är känd som EU:s chefsförhandlare mot Storbritannien i Brexitfrågan. Han söker stöd som den lojala republikanen som aldrig, i motsats till Pécresse och Bertrand, lämnat partiet och ställt upp som oberoende. Han försöker också lägga sig långt till höger i migrationsfrågan.

Det är inte mycket som skiljer dessa tre kandidater från varandra i opinionsmätningarna bland Republikanernas medlemmar. Själva valet sker under partikongressen i början av december och sker i två valomgångar som brukligt är. I den första omgången ställer alla fem kandidaterna upp. I den andra sker det slutgiltiga valet mellan de två som fått flest röster i den första omgången.

Stora statsmän går längst fram och bryter ny mark. Skickliga men vanliga politiker styrs av omgivningen men lyckas hålla sig kvar vid makten genom strategiskt kloka val. Jag trodde att Emmanuel Macron skulle visa sig tillhöra den förra gruppen. Nu är jag övertygad om att han tillhör den senare.

Stora statsmän är inte många särskilt inte ur ett mer långsiktigt historiskt perspektiv. Om vi nöjer oss med att se tillbaka till politiska ledare från 1900-talets början kan vi möjligen bland västvärldens demokratier hitta två. Fascister och nazister lämnar vi därhän. Jag tänker på Charles de Gaulle och Winston Churchill. Någon skulle också nämna Franklin D Roosevelt. Synd att den tyske järnkanslern Otto von Bismarck dog 1898.  Annars hade han också kunnat räknas dit.

Tre eller fyra krutgubbar. Ingen utom Roosevelt hade godkänts med dagens måttstock men så har vi heller inga statschefer längre. Vi får leva med ordinära politiker, mer eller mindre manipulativa i sin lust till maktutövning.

Emmanuel Macron är mycket modern i det avseendet. Alla borde ha insett hans drag av anpasslighet till rådande stämningar i nationen när vi hörde honom i valrörelsen tala om sig själv som ”varken vänster eller höger”. Ett annat favorituttryck från hans mun var ”Å ena sidan och å andra sidan.” Det lät sympatiskt i början. Med åren avslöjas hans grundläggande politiska hållning; att balansera mellan motsatta ståndpunkter och hitta en mellanväg som kan ge honom majoritet i väljarkåren.

Det finns en rad exempel på det. Hans ekonomiska politik balanserar med sin socialliberalism mellan vänsterns ambition att försvara ett statligt organiserat välfärdssamhälle, extremhögerns misstro mot globalisering och den övriga västvärldens liberala tänkande.

Han balanserar mellan vänsterns försvar för ett etniskt diversifierat samhälle och högerns dröm om att stärka den traditionella franska identiteten. Han förefaller vara en modern politiker som befinner sig nära människorna. En av hans bästa grenar är karisman han utstrålar i de direkta mötena med folket på resor runt om i landet. Men han attraherar också alla de fransmän som önskar sig en mer kejserlig president genom att odla den klassiska ledarstilen. Han har skaffat sig mer makt än någon av de tidigare presidenterna. Han lägger sig i alla delar av det politiska fältet. Hans arbetskapacitet förefaller oändligt stor. Chirac skötte mest utrikespolitiken. Hollande delegerade till sina ministrar. Macron är som solkungen Ludvig XIV. Han bestämmer om allt. När hans tid som president är över lär inte bara han själv försvinna från makten. Det kommer också hans parti att göra. Utan Macron, inget Republiken på väg.

Macron tänker politiken under de tjugo timmar som han är vaken per dygn. Men vad uppnår han? Han är en mittpunkt i alla de politiska strider mellan starka falanger i det franska samhället. Hans valrörelse 2017 utgick från hans bakgrund i Socialistpartiet. Den större delen av dess väljarkår röstade på Macron. I slutskedet av valrörelsen framtonade en mer liberal presidentkandidat vilket ledde till att den liberala delen av Republikanerna i stor utsträckning också röstade på honom.

Macron har fortsatt att skaffa sig röster åt höger. Hans lagar om hårda tag mot islamismen har fått än fler högerväljare att ansluta sig och lär göra det än mer när vi kommer till den andra valomgången i presidentvalet. Han skaffar sig hela tiden väljarstöd både till vänster och höger. Det förefaller vara mer ett taktiskt spel än en fast position i mitten.

Vi får fortsätta att följa den sittande presidenten in i kommande valrörelse. Han förefaller i alla händelser att vara extremt skicklig i politisk strategi. Det trodde vi nog inte i allmänhet när han startade sin politiska karriär under de sista åren av Hollandes mandatperiod.

Emmanuel Macron är ingen statschef. Sådana ledare kan sannolikt inte finnas längre. Som politiker är han däremot mycket framgångsrik. Han är impopulär hos majoriteten av fransmännen men allt tyder i dag på att han kommer att vinna nästa val komfortabelt. Är inte det en lektion för oss i modern macchiavellism?  Han styr genom sina motståndare. Å ena sidan fångar han in socialistväljarnas krav på modern social politik. Å andra sidan attraherar han högerns väljare med deras krav på lag och ordning och fransk identitet. Hur går det till? Inte genom  att gå rak i stormen utan genom att kryssa sig fram mellan virvelvindarna. Politik är i hans fall inte att vilja, som Olof Palme satte som rubrik för en av sina böcker, utan att låta sig styras. En studie i politik som ett psykologiskt fenomen, värt att studera.

I dag har jag fått en dokumentation från en av den franska vänsterns tankesmedjor, Fondation Jean Jaurès. Jag kastade mig över den därför att den i ingressen lovade att ge ett tydligt svar på Éric Zemmours verklighetsbeskrivning och samhällssyn i stort. Jag blev ändå rätt besviken. Det mesta handlade om statistik.

Ett kapitel i dokumentationen handlade om något som liknade en analys av Zemmours tänkande. Han har givit upp politikens roll för att istället ägna sig åt demografi, konstaterade författarna. Det är i ock för sig sant. Han vill flytta på folk som inte passar in i den civilisation som enligt honom bör prägla landet; en judisk-kristen kultur. Islam har en annan rättsordning, sharialagarna, konstaterar han och resonerar som följer: Muslimerna ser sig som kulturimperialister som vill lägga under sig andra folk och införa sedvänjor som strider mot de kristnas traditioner. De som inte är födda i Frankrike är inte fransmän oavsett nationalitet. En tysk eller italienare behöver inte vara orolig, sannolikt inte heller asiaterna men muslimerna ligger risigt till. Zemmour som president anser sig ha rätten att skicka iväg muslimer med franskt medborgarskap till sitt hemland. Frågan är förstås vilket det är.

Nu kommer det förhoppningsvis nya dokument från Fondation Jean Jaurès som går in på Zemmours idéer och konkreta politiska förslag. Han har verkligen tänkt igenom sina ståndpunkter och kan inte avfärda som en galning med svepande och generaliserande påståenden. Det kan var och en konstatera som lyssnar på honom i alla de tv-program där han är gäst. Han har en annan vision om nationen Frankrike. För honom handlar det om etnisk tillhörighet och kulturell identitet. Var går då gränsen för det som är acceptabelt ur ett perspektiv där omsorgen om människor med olika bakgrund ändå får råda? Går det att försvara en fransk offentligt finansierad skola som lägger tyngdpunkten på fransk historia, litteratur och filosofi och som hyllar upplysningstidens idéer? Är kristendomen överordnad islam i landet? Får public service-mediernas beskrivning av världspolitiken ha en vinkel som försvarar Frankrike och Västeuropa? Är sekularismen (laïcité) en bra grund för samhällsordningen? Zemmour själv menar att dagens politiska ledning, ja hela det franska etablissemanget, befinner sig på ett gungfly eller, än värre, flörtar öppet med de ”muslimska inkräktarna”.

Svaren på de frågorna kan verka självklara men kring detta problematiserar Zemour och han får miljoner fransmän att på allvar misstro de etablerade politikerna. Och de islamistiska parallellsamhällena som blir ett allt mer problematiskt inslag i vissa invandrartäta förorter spär på misstron.

Så frågan är hur en tankesmedja som Fondation Jean Jaurès med sin socialdemokratiska profil svarar på hans kritik. Det är lätt att göra som i Sverige. Förfasa sig över ”de bruna” utan att formulera en egen idé om framtidens Sverige. Fransmännen har ju en helt annan nivå på den debatten men det är inte lätt att med en liberal eller socialdemokratisk utgångspunkt formulera svar som människor kan acceptera i ett turbulent samhällsklimat. Lättare att fördöma Zemmour i svepande ordalag och inte formulera egna svar på frågorna.

Det är känt att valdeltagandet i presidentvalen i Frankrike är betydligt högre än både val till nationalförsamlingen och till regionala och kommunala val. Det har sin viktiga förklaring i att presidenten har en så betydande makt. Kanske har det också ökat intresset för personen i politiken än mer i detta land än i andra länder med parlamentarisk demokrati och lett fram till att kandidater som Emmanuel Macron och Éric Zemmour lever gott utan partier.

Jag var inbjuden till Nordegren & Epstein i P1, Sveriges Radio, häromdagen och fick frågan om verkligen Éric Zemmour kan gå starkare ur ett val än Marine Le Pen eftersom han saknar ett parti som stöttar honom. Mitt svar var att detta faktum kan vara en fördel för Zemmour. Partier och partiapparater ses som något negativt i Frankrike. Politiker ses över axeln. Det är följaktligen en fördel att inte vara en partipolitiker av traditionellt snitt. Pengar kan en kandidat skaffa på olika sätt. Det räcker med en stab runt kandidaten för att sköta kampanjen. Han eller hon behöver förstås också ett kontaktnät för att bli trovärdig och kunna besätta viktiga poster i en kommande regering med mera Men i Frankrike sugs bina till sockerbiten. När någon kandidat ökar i popularitet lämnar många sina gamla partier och ansluter sig till nykomlingen. I valrörelsen 2017 fick Macron öppet stöd från en rad kända namn både till vänster och till höger i politiken. Jean-Yves Le Drian var till exempel försvarsminister hos Francois Hollande och blev sedan utrikesminister hos Macron.

Partierna i Frankrike lider sedan några år. En kort resumé. Socialistpartiet var ett av de två tunga partierna sedan 1970-talet. Hollandes regeringstid fick partiet att rasa ihop och noterade ett katastrofval med sin presidentkandidat  2017. I dag har partiet en god ställning på det lokala planet men saknar inflytande nationellt. Republikanerna var det andra stora partiet fram till 2017. De kommer ur RPR som i sin tur kan ledas tillbaka till den majoritet i parlamentet som styrde under General de Gaulles år som president. Nästan samma sorgliga utveckling för dem. En rad av deras ledande politiker har gått till Macron eller ställer nu upp som kandidater i nästa års presidentval utan att längre vara medlemmar i partiet. En del bedömare tror att partiet går mot sin egen undergång och upplöses helt.

Det finns fortfarande partier men flera av dem som agerar i nationalförsamlingen är inga partier i traditionell mening. Macrons trupper, Republiken på väg, är en krets av människor som stöder Macron själv, inte ett självständigt parti som på kongresser fattar beslut om politikens inriktning. Det förefaller uppenbart att den dag Macron drar sig tillbaka som ledande politiker, och det kan bli efter hans år som president, upphör Republiken på väg att existera. Det okuvade Frankrike (La France Insoumise) ser sig inte heller som ett parti utan som en rörelse.

Fransk partipolitik är alltså helt väsensskild från till exempel den svenska. Lite tillspetsat kan man säga att det inte är partierna som väljer en ledare utan en stark ledare som bygger ett parti eller en rörelse runt sig. Éric Zemmour kan alltså mycket väl bli president i Frankrike utan ett parti. Snarare kan det vara en fördel för honom att presentera sig för franska folket som dess räddare i nöd och anklaga sina konkurrenter för att vara svaga partigängare.

Det är höga odds på att få en vänsterkandidat som president i Frankrike nästa år. Det saknas inte kandidater men ingen förmår kravla sig över fem-sex- sju procent utom en, Jean-Luc Mélenchon som har ett stöd på drygt tio procent. Frågan är förstås varför, när ändå landet har en radikal tradition och det finns gott om fattigt folk och högröstade och verbalt skickliga vänsterdebattörer.

Det finns inte ett svar på frågan varför vänstern klarar sig så dåligt men ett par som kastar lite ljus över det politiska läget i Frankrike i dag. Det första svaret handlar om att människor inte kopplar välfärdssamhället till vänstern. Det andra svaret handlar om att det finns starka krafter i alla samhällsklasser som värderar nationell identitet som ett centralt ämne.

Frankrike utvecklade sin välfärdsstat efter andra världskriget och det var inte under samma motstånd från högern som i Skandinavien och i de anglosaxiska länderna. Frankrikes höger har under decennier dominerats av gaullismen som mer kunde betraktas som socialkonservativ än liberal. När de senaste presidenterna petar i några små delar av välfärdsbygget får de stark kritik men den kritiken fick också socialisten Francois Hollande ta emot när han som president 2012-17 sökte rucka på gamla regler inom arbetsrätten eller var försiktig med att skärpa skatter mot de rika.

Fransmän i allmänhet ser välfärdssamhället som en erövrad och beständig ordning och inte en politik som har stöd från vänster men attackeras från höger. Välfärd och köpkraft, frihet och jämlikhet ses som en helhet och många har fortfarande minnen av de goda åren fram till slutet av 1970-talet, år då gaullister och center-högerpolitiker dominerade med låga skatter, fri företagsamhet och generösa sociala bidrag.

Den nationella identiteten har alltmer blivit en viktig fråga för fransmännen. Arbetarklassen röstade i stor utsträckning på kommunisterna fram till mitten av 1980-talet. Därefter gick de över till Nationella fronten. Socialistpartiet däremot har varit den lägre medelklassens parti. Idag har andra partier tagit väljare från dem. Många har blivit Macronanhängare, en del gröna och ytterligare andra har gått till ultrakonservativa och högerradikala grupperingar. Framförallt har Socialistpartiet förlorat sin profil och hamnat i nästan samma krisläge som Liberalerna i Sverige. Partiets ståndpunkter retar få men lockar ännu färre.

Eric Zemmours framgångar speglar denna förflyttning av väljaropinionen från sociala klassperspektiv till uppfattningen att landet behöver en tydlig nationell identitet. Den senare riktar förstås udden särskilt mot den muslimska invandringen som oroar så många.

Vänstern har svårt att göra sig gällande i en tid när tron på de politiska partierna försvagats. Människor talar inte om nya välfärdsreformer utan klagar på fattigdom och attackerar alla etablerade partier. Och kräver stopp för invandringen och rensning av utsatta förorter från muslimer.

Jean-Luc Mélenchons parti är starkast men gör intryck av att vara för extremt. De gröna hamnar i samma läge som i Sverige. Frågan är viktig men inte tillräckligt laddad. Och övrig vänster som Socialistpartiet förefaller mest av allt profillös. Fortfarande hoppas en del att de gröna och Socialistpartiet enas om en kandidat.  Skulle så ske blir inte, enligt opinionsmätningarna, mycket vunnet. Tillsammans kan de båda partierna nå upp till tio procent och det räcker aldrig för att nå en andra valomgång. Mycket kan hända i en fransk valrörelse men oddsen för en vänsterkandidat i den andra valomgången är som sagt mycket höga.