Tomas Lindbom

Under förra presidentvalet överraskades alla av en outsider som på fem år tog sig hela vägen från okänd rådgivare i Elyséepalatset till nationens högsta ämbete; Emmanuel Macron. Även i årets valrörelse framträder en kandidat som saknar politisk erfarenhet och är partilös. Hans namn är Éric Zemmour. De flesta känner till honom. Omdömena om honom är många och i allmänhet negativa men han har goda chanser att i varje fall gå till en andra valomgång i presidentvalet. Vem är han?

Éric Zemmour har under största delen av sitt yrkesliv ägnat sig åt skriftställarskap och medverkan i olika tv- och radiosammanhang som främst politisk kommentator. Han kommer inte ur den politiska klassen i det välbärgade Paris. Han kallar sig själv berbisk jude med ursprunget i Algeriet men född i Montreuil,  en av Paris fattigare förorter och idag starkt präglad av en muslimsk befolkning. Zemmour berättar själv hur han för inte så länge sedan promenerade i sina barndomskvarter. Han kände igen husen men inte människorna och butikerna sålde i dag andra varor. En ung grabb kom fram till honom och sa, inte ovänligt: ”Du, Zemmour, du har hamnat på fel plats.”

Éric Zemmour är högerradikal och antimuslim för medelklassen och de välutbildade. Han har varit aktiv i minst tjugo år för sina olika framträdanden i tidningar, radio och tv. Han slog framför allt igenom i en känd talk show i France 2 under åren 2006-11. Han chockerade det etablerade Frankrike med sina aggressiva uttalanden om invandrare men också mot det liberala samhälle som försvarade samkönade äktenskap och olika minoritetsgruppers rättigheter.

Samtidigt som det liberala Frankrike rasade mot hans uttalanden steg hans popularitet. Han skrev böcker som såldes i mer än 500 000 exemplar. Varje gång publiken buade åt Zemmour i studion på lördagskvällarna växte stödet för honom i allt vidare kretsar runt om i landet. Zemmour hade tryckt på knappar som ledde till att Frankrike visade sig vara ett mycket mer delat land än många trott.

Den konservativa nyhetskanalen C News gav honom en ny position 2019. Han blev krönikör i ett av deras kvällsprogram fem dagar i veckan. Under de två åren han deltog i detta program väcktes sannolikt idén hos honom och hans supportrar att han skulle lämna det publicistiska och kasta sig in i politiken. Kanalen mångdubblade sin tittarandel sedan han blivit dess viktigaste kommentator av politik. Utan parti men med ett opinionsmässigt stöd i befolkningen tog han därför förra hösten det avgörande steget och deklarerade sin ambition att bli Frankrikes nästa president.

Éric Zemmours program kan sammanfattas i två ord: Rädda Frankrike! Hans grundanalys är att nationen genom den muslimska invandringen och den vänsterliberala politiken som förts i decennier drivit landet bort från sina traditionella värden förankrade i sin historia och kultur. Zemmour är en radikal motståndare till all form av multikulturalism som i Frankrike brukar kallas för kommunitarism, motsatsen till universalism som står för en enhetlig nationell kultur. Zemmour menar att Frankrike är ett land byggt på en judisk-kristen värdegrund men också med en historia som bygger på upplysningstiden och den filosofi och historia som lett fram till dagens syn på republiken och republikens värderingar.

Zemmour drar långtgående konsekvenser av sina tankar. Även Macron värnar den franska kulturen men han tror ändå på en form av långsam organisk utveckling där muslimerna på sikt blir en del av ett gemensamt Frankrike. Zemmour talar om den stora sammanbrottet för nationen när muslimerna tagit över. Muslimer är kulturimperalister och de kommer att steg för steg erövra Frankrike och göra det muslimskt. Därför måste de tvingas återvända till sina så kallade hemländer.

Många fransmän tycker som Zemmour. Det finns en i dagarna gjord undersökning som visar att halva befolkningen är oroad över ett möjligt muslimskt övertagande av nationens lagar, samhällsinstitutioner och kultur. Zemmour har i dag cirka 15 procents stöd i befolkningen. Många fler delar  hans syn på muslimernas hot mot den franska civilisationen. Marine Le Pens väljare gör det och en hel del av dem som som säger sig stödja Republikanernas kandidat, Valérie Pécresse.

Éric Zemmour är en skicklig polemiker, en orädd debattör och påläst. Han skulle rent retoriskt kunna utmana Macron i en slutdebatt mellan första och andra valomgången. Däremot verkar inte stödet vara tillräckligt stort för att ge honom segern. Både Valérie Pécresse och Marine Le Pen har högre siffror gentemot Emmanuel Macron i en tänkt andra valomgång i presidentvalet. Le Pen och Pécresse skulle få mellan 40 och 45 procent mot Macron. Zemmour får enligt mätningar i dag bara kring 35 procent.

Några tusen sympatisörer var samlade i en sal i Paris för att lyssna till Republikanernas presidentkandidat Valérie Pécresse när hon i dag definitivt lanserade sin valkampanj. Hon talade i cirka 90 minuter – franska politiker talar länge – och presenterade sig själv och sitt program inför valet. Ett tal som i långa stycken var segt men hon skärpte sig mot slutet där hon både blev personlig och visionär. Hon lovade ett lyft för Frankrike som nation. Alla hörde hennes starka betoning av den nationella identiteten och kritiken av en i hennes ögon alltför slapp politik mot den illegala invandringen. Alla noterade hennes engagemang för att ge människor förutsättningar för att skapa en bättre framtid med en fortsatt social politik men också stimulansåtgärder för att näringslivet ska blomstra. En framgångsrik politik för perioden efter covid, lovade hon och sa sig representera den sanna gaullismen. Det var ett tal helt i linje med hur franska högerpolitiker i dag tänker och formulerar sig.

Valérie Pécresse har nu ambitionen att i ett parti som i så hög grad domineras av män bli Frankrikes första kvinnliga president. På första raden i dag satt alla de tunga namnen i partiet, nästan uteslutande män. Den största av dem alla, tidigare presidenten Nicolas Sarkozy, var dock inte närvarande. Han har sagt om Pécresse att hon är tråkig och han har inte heller öppet givit henne sitt stöd. En del misstänker att han hoppas mer på återval av Macron än att hans egen partivän blir president i april.

Valérie Pécresse har inte desto mindre varit en mycket lojal minister i hans regering 2007-12. Hon var både minister för högre utbildning och budgetminister. Hon är i dag ordförande i Parisregionen, en av nationens högsta politiska ämbeten. Hon är en erkänt duglig politiker med lång erfarenhet.

Något får mig att tänka tillbaka på Socialistpartiets sätt att behandla sin presidentkandidat Ségolène Royal 2007. Då satt också en rad tunga manliga elefanter på första raden när hon höll något stort tal men distansen till henne var tydlig. En form av iskyla som hon naturligtvis kände av. Hon blev inte heller vald till president. Hon var absolut en svagare politiker än Sarkozy men de andra socialistledarna gjorde inte hennes kampanj lättare att genomföra.

Valérie Pécresse har en stark personlighet men även hon kan få svårt att bli fullt ut erkänd inom sin egen krets av ledande politiker. Det finns liksom inom Socialistpartiet 2007 en rad män med mycket starka maktambitioner. Visst säger de sig vilja se Pécresse som president men de vill säkert i minst lika hög grad att deras egna positioner i makthierarkin stärks och det inom en inte alltför avlägsen framtid.

Efter talet i dag smyger det sig in en känsla av att hon inte heller lyckades entusiasmera väljarna som kunde följa talet på tv. Hennes utstrålning förefaller begränsad. Det krävs något nästan omänskligt av en presidentkandidat i Frankrike att nå toppen i form av karisma och frågan är om hon har det lilla extra som krävs i det avseendet.

Dessutom är Pécresse politiskt klämd mellan ytterhögerns Éric Zemmour och Emmanuel Macron. I dagens tal i Paris försökte hon flörta med mer högerradikala krafter. Samtidigt kan hon inte gå för långt till höger utan att  därmed förlora väljare i mitten till Macron. Hennes manöverutrymme är begränsat.

Frankrike skulle sannolikt få en kompetent president i Valérie Pécresse. Hon är fostrad i en högborgerlig och välutbildad familj i västra Paris – ett av Frankrikes mest burgna kvarter. Hon har utbildat sig vid elitskolorna. Hon lyckas säkert undvika att trampa snett och smutsa ner sina välputsade skor när hon gör besök hos fiskarna i den mondäna badorten La Baule vid Atlantkusten  – där hon årligen firar sommarsemester – för att efterhöra deras ekonomiska situation. Nej, hon har koll på det allt.

Det är bara något som skaver i denna sko. Hon känns om möjligt ännu mer distanserad från vanligt folk än till och med President Macron. Fransmännen är inte ovana vid politiker som befinner sig i en annan sfär än de själva. När det gäller Republikanernas presidentkandidat i år känns avståndet mellan eliten och folket om möjligt ännu längre.

En ny proteströrelse ser ljuset i Frankrike, le convoi de la liberté (frihetens konvoj). Drygt tre tusen fordon, enligt polisen, närmar sig nu Paris. Bilarna, minibussarna, campingfordonen har kommit från hela Frankrike. Fler och fler har anslutit sig på de nationella vägarna genom landet. Tåget av fordon har därför vuxit i omfattning och samordnats. I morgon är det lördag, veckodagen för de gula västarnas demonstration på Champs Elysées för två-tre år sedan, och polisen i huvudstaden har redan byggt barrikader där. Deras krav handlar om att regeringen ska ta bort vaccinpassen men det finns också ett växande missnöje hos demonstranterna med den svaga köpkraften och de höga energikostnaderna.

Många har säkert väntat på en ny protestvåg sedan pandemin börjat minska i omfattning. I dag meddelade till exempel regeringens talesperson Gabriel Attal att munskydd inomhus inte längre är ett krav från och med den 28 februari. Många tror också att vaccinpassen snart kommer att försvinna men än ett tag lär de finnas kvar.

Deltagarna i Frihetens konvoj opponerar sig mot dagens restriktioner. Många av dem är sannolikt ovaccinerade. Det finns en koppling mellan antivaxxare och den folkliga rörelse som har starka likheter med de gula västarna. Det är en grupp i samhället som lever strax ovanför fattigdomsstrecket och oroas över att snart hamna i ren prekaritet. Det handlar om låg medelklass och arbetarklass i små städer och på landsbygd. Människor som enligt opinionsforskaren Jérôme Fourquet bygger sin politiska opposition och vrede mot makten kring frågan om konsumtion och elitens ställning i nationen. De konstaterar att deras pengar inte räcker till och de ser också, särskilt på tv, hur en del av befolkningen får en allt högre levnadsstandard. Ett hat riktas mot President Macron och hans vision om Frankrike som en start-up-nation.

Frihetens konvoj oroar nu Macron och hans regering och parti. Rörelsen har inte stöd från en majoritet av medborgarna så länge dess medlemmar i första hand vänder sig mot covidvaccineringen. Skulle rörelsen däremot rikta vreden mer mot den svaga köpkraften kommer stödet säkert att växa. Det kan då bli bekymmersamt för Macron i valrörelsens slutskede. Han manade i dag i en tidning om lugn i landet. Han leder för närvarande klart i alla opinionsmätningar och en social proteströrelse är det sista han önskar sig.

Flera av de andra presidentkandidaterna har med förtjusning anslutit sig till rörelsens krav. Det gäller främst Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon.  De hoppas dra fördelar av en ökad social oro i landet.

Det är intressant att notera att Marine Le Pen redan före helgens händelser stärkt sin ställning i opinionen och ligger nu klart på andra plats efter Macron medan Valérie Pécresse tappat någon procent och nu ligger jämsides med Éric Zemmour. Det är fortfarande inga stora avstånd mellan dessa tre kandidater i kampen om den andra platsen i presidentvalets slutomgång men sannolikt gynnas inte Pécresse av Frihetens konvoj. Hennes stora möjlighet är mötet hon håller klockan 14 på söndag. Det är tillfället för henne att lyfta sin kampanj och öka stödet i opinionen. Hur hanterar hon att som republikansk presidentkandidat tala till sin väljarkår om konflikten mellan folket och eliten – iscensatt av Frihetens konvoj –  aktualiseras igen?

Kärnkraften aktualiseras inte bara i Sverige utan också i Frankrike. Emmanuel Macron visade sig mycket restriktiv till restaurering av gamla kärnkraftverk och tveksam till nya när han tillträdde som president 2017 och valde då den gamle miljöaktivisten Nicolas Hulot till energiminister. Inför presidentvalet 2022 hörs helt andra tongångar. Nu satsar presidenten på ett långsiktigt program med stora satsningar på detta energislag.

I dag deklarerade presidenten att han har för avsikt att bygga sex nya kärnkraftverk och planera för ytterligare åtta i framtiden. Eftersom det tar tid att bygga nya verk måste de gamla restaureras, förklarade han vidare. Hårdsatsning på kärnkraft i ett land som redan har en stor del av sin energiproduktion säkrat med det energislaget. Samtidigt vill han också utveckla vindkraften både till havs och på marken.

Macron har nu lanserat ett gigantiskt energiprogram för lång tid framåt. Han går alltså till val som en president som vill försäkra franska folket om att han tar energibehoven på allvar under en vinter då energipriserna rasat i höjden och oron är stor för att landet inte ska klara sin elförsörjning framöver. Presidenten vill framstå som en verklig statsman. Hans plan för energiförsörjningen sträcker sig decennier framåt i tiden.

Politiskt-strategiskt är han helt inriktad på att vinna väljare från Republikanerna som också är positivt inställda till kärnkraft. På söndag kommer Valérie Pécresse att hålla sitt stora tal som innebär startpunkten för den intensiva delen av hennes valrörelse. Frågan är om Macron slagit undan fötterna på henne med detta utspel tre dagar tidigare. Hon led också ett annat nederlag häromdagen när en av hennes partis tyngsta företrädare, Éric Woerth, meddelade att han lämnade Republikanerna för Macron. Woerth är för närvarande ordförande i nationalförsamlingens finansutskott och tidigare minister för bland annat budget och arbetsmarknad under Nicolas Sarkozys presidentperiod. Hans roll i det republikanska partiet har varit betydande under lång tid. Det ska sägas att han även har varit ledare för partiet under flera år , så kallad generalsekreterare.

Det finns en kärnkraftskritisk opinion inom politiken och den märks framförallt till vänster. Macron bedömer dock att han har mer att vinna genom att lägga förslag i valrörelsen som lockar väljare till höger och oron för bristande elförsörjning i landet överväger sannolikt i dag oron för kärnkraftens risker hos en majoritet av befolkningen. Kärnkraftens stora försvarare är främst de äldre och de äldre röstar i högre grad i val jämfört med de yngre väljarna.

Macron har ännu inte deklarerat att han ställer upp i presidentvalet. Bedömare anser dock att den dagen inte är långt borta när han definitivt säger sig kandidera och då ger sig in i valrörelsen. Dagens utspel om energin gjorde han hellre som president än som presidentkandidat. Det väger tyngre i opinionen när han talar som nationens högste ledare. Ju längre han kan inta den positionen desto bättre för honom.

För tredje gången i rad ställer Jean-Luc Mélenchon upp i det franska presidentvalet. En man som varit aktiv i fransk politik sedan över fyrtio år. Han har tillhört fyra olika partier men har alltid tillhört de mer radikala inom den politiska vänstern. En stark personlighet som provocerat och utmanat makten men även tillhört makten. Han hade en ministerpost i Lionel Jospins socialistregering under ett par år i början av seklet.

Jean-Luc Mélenchon började som trotskist, blev medlem i det stora Socialistpartiet på 1980-talet där han tillhörde vänsterflygeln, bröt sig loss och bildade Vänsterpartiet 2008 och Det okuvade Frankrike 2016, två partier med liknande politik men olika organisatoriska profil. Det okuvade Frankrike är mer av en rörelse än ett regelrätt parti.

Mélenchon kan betraktas som en revolutionär som ändå aldrig lämnat ramarna för en liberal demokrati. Hans personlighet och hans uttalanden genom åren ger honom en profil av att vara starkt kontroversiell och utmanande mot samhällets etablissemang. Han har samlat den del av franska väljarkåren som slår underifrån. Han har blivit en röst för många av dem som känner utanförskap och representerar folkligheten. Han samlar en del av invandrarna, inte minst från länderna söder om Medelhavet, varifrån han själv kommer med sin uppväxt i Marocko men med katolsk och fransk bakgrund. Han står nära de radikala fackliga organisationerna. Han är uttalat antikapitalistisk, misstror EU:s liberala program och blir i någon mening nationellt orienterad men utan ytterhögerns fientliga hållning till migranterna i landet.

Det är svårt att riktigt få ett grepp om Mélenchons program. Han är mer en aktör som är starkt värderingsstyrd men ofta oförutsägbar i sina åsikter i olika sakfrågor. Han väcker känslor och är också känslostyrd i hög utsträckning. Han hyllar sydamerikanska ledare som Hugo Chavez och Fidel Castro. Han har uttalat sig i positiva ordalag om Maximilien de Robespierre, en av de ledande statsmännen under den del av franska revolutionen som kom att kallas för skräckväldet. Samtidigt försvarar han starkt den moderna franska republiken med sin hyllning av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap och dess försvar för  sekularismen (laïcité) där stat och religion ska leva åtskilda.

I två presidentval har Mélenchon kommit på fjärde plats. Senast, 2017, var han mindre än två procent bakom tvåan i valet, Marine Le Pen och därmed nära att kvalificera sig till slutomgången mot den ledande kandidaten Emmanuel Macron. Han kunde i det valet samla hela den folkliga vänster som blivit besvikna på François Hollands presidentskap och önskade se en radikal vänsterkandidat som nästa president.

I årets presidentval tycks Mélenchon åter bli den starkaste vänsterkandidaten. Han ligger strax under 10 procent i opinionsmätningarna. Men avståndet den här gången till nummer två och även tre och fyra bland kandidaterna är för stort. Det är svårt att tänka sig att någon kan gå till den andra och avgörande valomgången utan att nå upp till 20 procent av rösterna. Och dit är det långt för honom.

Jean-Luc Mélenchon representerar den vänster som alltid funnits i Frankrike, sedan revolutionens dagar i slutet av 1700-talet. Han är bildad, filosofilärare från början, verbal, med karaktärsdrag som kan kallas populistiska, provokativa, rabulistiska. Han är också åskådningsmässigt väl genomtänkt. Han är rolig att lyssna till. Han definierar problem i samhället, analyserar dem med skärpa och kommer med rader av konkreta förslag. I dag söker han i en kulturradikal kontext förena en form av socialism med starka ekologiska drag. Han är så i hög grad en man av Medelhavets kultur. En Mélenchon norr om floden Rhen vore en total flopp i politiken.