Tomas Lindbom

Marine Le Pen gör sin tredje valrörelse som presidentkandidat. De flesta bedömare tror att det blir hennes sista och att hon sannolikt går till den andra avgörande valomgången men förlorar mot den trolige vinnaren Emmanuel Macron.

Marine Le Pen har varit partiledare för Nationell Samling, tidigare Nationella Fronten i tio år. Det är lång tid i fransk politik. Hennes pappa höll ut i närmare fyrtio år men det var verkligen unikt och ett bevis på att detta parti som han skapade också var och delvis är ett familjeföretag. Det måste sägas att det gått bra för hans dotter Marine. Hon har stadigt ökat röstandelen för henne och hennes parti. I 2012 års presidentval kom hon på tredjeplats med 18 procent i första valomgången men tio procent bakom tvåan, Nicolas Sarkozy. Fem år senare gick hon vidare till den avgörande valomgången med 21 procent i den första. I mätningarna för tillfället ligger hon på en klar andraplats med cirka 18 procent och minst fem procent före flera jagande kandidater; Valérie Pécresse, Éric Zemmour och Jean-Luc Mélenchon.

Marine Le Pen har varit med i förändringen av det politiska landskapet i Frankrike. Under fyra decennier har de avgörande slagen stått mellan en representant för den republikanska högern och en för Socialistpartiet. Så skedde alltså så sent som 2012 när François Hollande besegrade Nicolas Sarkozy. Marine Le Pen har ändrat på detta och hon blev alltså en av slutkandidaterna mot en annan uppstickare 2017, nämligen Emmanuel Macron som kom från ingenstans och bildade ett parti, Republiken på väg, under själva valrörelsen.

Marine Le Pen har vunnit framgång genom att ligga rätt i tiden i fråga om migration. Hon har också under sitt ledarskap anpassat sitt parti från en omöjlig extremistposition till att bli mer rumsren i människors ögon. Det är framförallt hennes tonläge som blivit mildare. Hon har också självfallet dragit fördel av att opinionen anpassat sig till uppfattningar om invandring och kriminalitet som alltmer liknat hennes.

I årets valrörelse har hon fått sällskap av Éric Zemmour som intagit ytterkantspositionen till höger. Hon kan kosta på sig att anklaga honom för extrema åsikter. Hon har förlorat väljare till honom men behållit sin folkliga profil. Nationell samling bygger i hög utsträckning på stödet från arbetarklassen och den fattiga medelklassen och dessa väljare har hon kunnat behålla.

Väljarna får allt lättare att se skillnaderna mellan den ytterhöger som representeras av Éric Zemmour och varianten Nationell Samling. Zemmour söker samla medelklasshögern, delar av den väljarkår som röstat på Republikanerna och den del av Nationell Samling som kommer från södra Frankrike, ofta med rötterna i Nordafrika under kolonialtiden.

Marine Le Pen har tonat ner sin EU-kritiska hållning. Hon säger inte längre att hon vill ta Frankrike ur EU utan konstaterar att EU ska vara en samling av suveräna nationer. Hennes ekonomiska program är mer vänsterorienterat och skiljer sig från Zemmours liberala program. Hon har bekymmer, precis som Zemmour och även vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, med kriget i Ukraina. Hon har i alla år flörtat öppet med Putin och fått stöd av honom. Läget är förstås annorlunda nu och olyckligtvis för dessa kandidater så infaller kriget med tiden för valrörelsens slutskede.

Det kan fortfarande hända mycket i kampen mellan kandidaterna om den andra platsen bakom Macron och därmed en plats i den andra valomgången. Marine Le Pen ligger ändå bra till. Hon vet samtidigt att inget enda opinionsinstitut ger henne den minsta chans att besegra den sittande presidenten. Alla minns hennes misslyckande i slutdebatten med Macron 2017. Hon kommer inte göra samma släta figur om hon ställs mot honom också i år. Men hon är dömd på förhand. I en tid när världen befinner sig i ett allvarligt läge är inte Marine Le Pen den person som en majoritet fransmän vill se som sin president. Efter ett tredje förlustval kommer hon också sannolikt att lämna partiledarskapet. Hon kommer då att få mer tid till katter och sin trädgård som Éric Zemmour så elakt sagt om hennes största intressen i livet.

Det har ryktats om det under en längre tid. Igår blev det officiellt. Éric Zemmour höll ett stort valtal i den sydfranska staden Toulon. De franska fanorna vajade runt om i salen. Alla som samlades väntade bara på ögonblicket när Marion Maréchal skulle äntra scenen som sista talare innan presidentkandidaten själv tog till orda. Marion Maréchal, dotterdotter till Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen och systerdotter till Marine, gör ett brott med sin släkts politiska historia och blir en central aktör i den förre journalisten och publicisten Éric Zemmours kampanj. Där stod hon nu i vita kläder och stora leende. Presenterad på scenen som ”blond och vacker”. För henne var det sannerligen ett viktigt steg i hennes politiska karriär. Möjligen innebar det också början på en ny berättelse om högern i Frankrike.

Marion Maréchal har aldrig dolt att hennes politiska övertygelse till vissa delar skiljer sig från hennes mosters. Hon har representerat familjens parti i alla år, varit ledamot i nationalförsamlingen för detta parti och utåt uppträtt lojalt. Hennes åskådning har varit mer liberal i ekonomiska frågor och mer konservativ än högerradikal rent allmänt. Hon har också på ett helt annat sätt än partiledaren formulerat en sammanhängande politisk filosofi. Hon visade tidigt att hon var och är en intellektuellt skarp politiker.

Éric Zemmour gav henne möjligheten att träda in i ett politiskt sammanhang där hon rimligen känner sig hemma. Nationalismen får en stark prägel av identitetstänkande. Nu kan hon tala fritt om det Frankrike som hon bekänner sig till; det katolska med starka drag av fransk humanistisk och filosofisk tradition. Hon har inte samma känsla som mostern för den folkliga delen av Nationell samling. Hon står långt ifrån de fattiga arbetarna i norra Frankrike. Hon är en del av den reaktionära och starkt konservativa franska nationalismen i den södra delen av landet.

Éric Zemmour och Marine Le Pen företräder den yttersta högern på två skilda sätt. Länge kunde Marine Le Pen balansera skickligt för att behålla båda riktningarna inom partiet. Hennes höga röstandel i flera val var en följd av denna politiska fingerfärdighet. Nu går det inte längre. Nu växer klyftan mellan falangerna och den klyftan kommer sannolikt att bestå.

Politiska bedömare tror att detta är Marine Le Pens tredje och sista presidentvalrörelse. Frågan är hur detta parti ska kunna överleva utan henne och med en framgångsrik rörelse under Zemmours ledning. I varje fall lär inte Nationell Samling få samma höga opinionssiffror som tidigare.

Det mest intressanta är hur högern formas efter valet i april. Mycket tyder på att Republikanernas kandidat Valérie Pécresse kommer att göra ett dåligt val. Det får sannolikt till följd att ett redan sargat parti ytterligare försvagas och tappar sin ställning som det mest respekterade oppositionspartiet till Macrons Republiken på väg. En följd av Republikanernas fortsatta kräftgång kan bli att dess vänsterflygel sugs upp av Macron och att högerflygeln gör gemensam sak med Zemmour. Det är den visionen som bär Marion Maréchal i hennes val att nu ansluta sig till honom och hans nya rörelse. Den har fått namnet Reconquête som kan översättas med Återerövring, det vill säga återtagandet av det som dess företrädare skulle benämna med orden  ”Frankrike åt fransmännen och för den franska identiteten”.

Éric Zemmour vill samla den konservativa delen av Republikanerna till en rörelse som hyllar General de Gaulle och en svunnen tid och därmed göra deras resa högerut mot den gamla extremhögern mindre obehaglig. Marion Maréchal är en central person i samma uppdrag. Hon är sprungen ur extremhögern men i en tid av allmän högervridning och med en sansad, välartikulerad och intellektuell framtoning känns hon också mindre obehaglig än gångna tiders högerradikala.

Vi bör verkligen följa vad som händer efter valet 2022. Det är under de närmaste åren som den politiska kartan till höger kommer att ritas om.

På torsdagskvällen gav Emmanuel Macron det viktiga beskedet att han kandiderar till en ny mandatperiod som president i Frankrike. Beskedet var inte alls någon överraskning. Tvärtom. Han har också som läget ser ut i dag, i Frankrike och i Europa, mycket goda förutsättningar för att bli omvald. Ja, det är svårt att se att han inte skulle bli det.

En sittande president är sällan älskad, i bästa fall respekterad. Och när det gäller de föregående tre presidenterna Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande har omdömena varit starkt kritiska från i stort sett hela befolkningen. Chirac under sin andra ämbetsperiod. Sarkozy och Hollande lyckades inte bli omvalda. Macron har haft det i stort sett lika svårt under sin mandatperiod men covidkrisen och ryssarnas invasion i Ukraina har hjälpt honom.

Franska presidenter får sällan göra det som de föresatt sig. Det beror i allmänhet på att omvälvande händelser stör planeringen. De program som presenteras i valrörelsen kullkastas. Inte sällan sker folkliga uppror av olika slag som kan få i stort sett hela befolkningen att vända sig mot sin president. Macron har fått uppleva det framförallt i samband med de gula västarnas uppror. En del av folket visar sitt missnöje, inte sällan med inslag av våld, och andra grupper, som kan ha en helt annan grund för sitt motstånd, passar på att attackera presidenten när han ändå är försvagad.

Det är yttre hot som kan rädda en president om han hanterar det på ett skickligt sätt. Hollandes relativt skickliga sätt att hantera terrorkrisen hjälpte ändå inte därför att den folkliga kritiken av hans ekonomiska politik var så djup. För Macron har läget varit delvis ett annat. Covidkrisen och Rysslands invasion i Ukraina har inträffat i ett så sent skede under mandatperioden att befolkningen nu framförallt ser mer behovet av en beprövad ledare för republiken. Macrons opinionssiffror går följdriktigt upp och han har i dag ett stöd på 27-28 procent.

Macron har som så många presidenter före honom inte kunnat genomföra alla de reformer han utlovat. Pensionsreformen har fått vänta. De ekonomiska reformerna har inte kunnat genomföras i den utsträckning som han hoppats på och som skulle ha, enligt honom själv, lett till bättre levnadsvillkor för stora grupper av lägre medelklass i landet. Genom covidkrisen har till och med antalet med definitionen fattiga (lägre månadsinkomst än 1 000 euro) ökat från 9 till 12 miljoner. Hans löfte om revolution av det franska samhället med bättre skolresultat, en mer fungerande vård och ökad köpkraft har inte visat särskilt stora resultat. För merparten av befolkningen är han fortfarande de rikas president. Det finns inga tecken på att befolkningen enats mellan olika samhällsgrupper och mellan invandrade fransmän och dem som bott i landet sedan länge. Spänningarna och konflikterna består.

Nu väntar sannolikt fem år till med samma president. Ingen vet hur de åren kommer att gestalta sig. Hur länge kommer Europa att präglas av kriget? Och vilken roll kommer EU att spela? Det är uppenbart att Macron med sina ambitioner att vara Europas inofficiella ledare kan åstadkomma insatser inom EU och dess förhållande till USA och Ryssland som får betydelse för framtiden. Det franska folket är inte oberört av att ha ledare som gör landet större i världen. Macron kommer ändå att tvingas stå till svars för alla de brister som föreligger i det sociala och ekonomiska livet i landet. Och han måste klara konflikterna runt migration och den franska identiteten. Nu har Frankrike två presidentkandidater med profilerade högerradikala program. Macron vinner sannolikt valet men opinionen som nu bär fram Le Pen och Zemmour till sannolikt goda valresultat kommer inte att försvinna.

Emmanuel Macron har hittills visat prov på statsmannaskap under de två stora kriserna. Han lyckades också avvärja de gula västarnas uppror även om det skedde med stöd av det elaka viruset. Han är otvivelaktigt den enda av presidentkandidaterna i 2022 års val som har den ledarkapacitet som krävs i dagens kritiska läge. Han har visat det under sina första fem år som president. Nu kommer det franska folket, trots starka invändningar mot hans politik och även mot hans person, att ge honom förnyat förtroende den 24 april.

EU står enat i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Stödet kommer från Natoländerna liksom de alliansfria som Sverige kallar sig. Det handlar om fördömandena i ord och om bistånd som även innefattar vapenexport. Däremot vill inget land ge sig in i kriget  med egna trupper.

Länderna har ändå  i viss mån olika förhållningssätt. Grannarna till Ukraina visar mer påtagligt prov på en generös inställning till att ta emot flyktingar. Frankrike vill gärna ta på sig rollen av medlare på samma gång som landet fördömer den ryska invasionen.

Det går att spåra en fransk tradition tillbaka i historien där dels banden till Ryssland aldrig riktigt brutits. Medan Sverige sett det stora landet i öster som hotet mot den nationella säkerheten har Frankrike ingått allianser med ryssarna i de senaste krigen. Frankrike har också värnat Europa och på sätt och vis ändå räknat Ryssland dit. En del av detta land ligger ju också i Europa. Däremot har fransmännen hållit viss distans till USA.

Frankrike under President Macron är angelägen om att ge EU ett större utrymme geopolitiskt. När små länder i Europa tyr sig till USA och Nato håller fransmännen en viss distans. Och Macron förhandlar alltså med Putin samtidigt som han helt ställer upp i fördömandena av Rysslands invasion. Han vill fortsätta att spela en roll i stormakternas kamp och försöka hitta ett eget spår i lösningen av konflikten. Hela denna konflikt får inte bli en envig mellan USA och Ryssland. Också Europa med främst EU ska också vara en aktiv aktör.

Naivt, säger många om Macrons upprepade samtal med Putin. Det går ju inte att övertyga Putin om att göra eftergifter. Den pågående dialogen är ändå ett försök att hindra en eskalering av kriget. Macron är inte ensam om sin uppfattning. Häromdagen träffade han två tidigare presidenter, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Sarkozy kom ut efter sitt möte med den nuvarande presidenten och förmedlade sin tolkning av krisen till de församlade journalisterna på gården till Elyséepalatset: ”Det finns bara två alternativ: Förhandlingar med Putin eller ett stundande totalkrig. Jag råder presidenten att fortsätta förhandla.”

Det finns skilda meningar i Frankrike i valet av strategi mot Putin. Men en klok tidigare statschef, förre utrikesministern och premiärministern under Jacques Chiracs presidentperiod Dominique de Villepin, har också förespråkat förhandlingslinjen. Den innebär, menar de Villepin, vissa eftergifter till ryssarna men framförallt ett försvar för nuvarande säkerhetsordning och en självfallet fast europeisk linje mot den stora grannen i öster. Det tycks som om Frankrike på samma gång söker en lösning som försvarar varje nations rätt till självbestämmande med en form av geopolitiskt tänkande där det finns en viss förståelse också för ryssarnas oro för att ha Natotrupper alldeles vid sina gränser. Det är en balansgång som Frankrike ägnar sig åt och den franska inrikespolitiska debatten är mer pluralistisk till sitt innehåll än Sveriges. Frankrike visar att Europa är enat men att det finns nyansskillnader i synsätt och i strategier. Bara nyansskillnader men de finns.

De senaste fem dagarna har jag haft besök av ett 8-årigt barnbarn från Frankrike. Under tiden har kriget på vår kontinent startat. Nu är den europeiska livssituationen förändrad och det gäller i hög grad Frankrike som är ordförandeland i EU och har ett presidentval om mindre än två månader. Valrörelsen kommer inte att vara sig lik och läget i Europa skapar rimligen en rad problem för de tre ytterkandidaterna Éric Zemmour, Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon.

Ofta påpekas det i politiska analyser något år eller halvår före ett presidentval att det är omöjligt att förutse slutresultatet genom tidiga opinionsmätningar. Något som inte gick att förutse eller som ingen ville förutse inträffar och plötsligt ritas spelplanen om. För fem år sedan avslöjades republikanen Francois Fillon, favorit i valet, med att ha använt skattemedel för att betala fru och barn för fiktiva jobb. Det ledde till att  Emmanuel Macron istället valdes till president. Den här gången kom ett krig emellan och det kan förändra de inbördes förhållandena mellan flera kandidater.

Synen på Ryssland skiljer sig påtagligt mellan kandidaterna – även synen på Vladimir Putin. Vänsterkandidaten Mélenchon läser konflikten i östra Europa som en maktkamp mellan Ryssland med legitima krav på buffertstater mot västalliansen och ett aggressivt Nato. Éric Zemmour och Marine Le Pen är båda välvilligt inställda till Putin som person. De attraheras helt klart av auktoritära ledare som dessutom talar ett nationalistiskt språk. Ingen av dem är heller proamerikansk. Tvärtom. De vill skydda Frankrike mot omvärlden, både handelspolitiskt och kulturellt. Det märkliga är att Putin som ju är betydligt mer aggressiv mot omvärlden uppfattas som en bättre bundsförvant än till exempel Joe Biden.

Nu säger sig alla tre ytterkandidaterna vara motståndare till den ryska invasionen. Däremot vidhåller Mélenchon sin analys av Natohotet mot Ryssland och Zemmour gör uttalanden som visar att han inte på ett självklart sätt byter sida i förhållandet till Ryssland.

Ingen av de tre kandidaterna har ännu uppnått femhundra signaturer från politiska företrädare på lokal, regional och nationell nivå, ett krav för att kunna ställa upp i presidentvalet. Tiden är knapp. Det återstår bara en vecka för att kunna skaffa de återstående signaturerna. Har kriget kommit att komplicera situationen ytterligare för de tre? Det är helt klart att de måste få stöd av folkvalda som är beredda att signera för dem utan att politiskt stödja dem, I demokratins namn har en del varit beredda att göra det. Kvarstår den viljan när Europa befinner sig i krig och Mélenchon, Le Pen och Zemmour tycks sväva på målet i sin inställning till västs största fiende i dag?

Det är lika intressant att se hur folkopinionen kommer att påverkas av kriget. Det finns ännu inga mätningar som påbörjades efter Rysslands angrepp på Ukraina häromdagen. Ännu är både Le Pen och Zemmour starkare i opinionen än Valérie Pécresse. En möjlig utveckling kan vara att hon tar röster från kandidaterna på den yttersta högerkanten. Inget är förstås säkert. Hur ser de fransknationella väljarna på Putin och på kriget? Och får Mélenchon även i detta laddade läge i Europa stöd för sin linje om Rysslands behov av buffertstater för att mota EU och Nato från sitt närområde.

De närmaste dagarna och veckorna kommer sannolikt att ge svar. Debatten kommer att handla om kriget förstås men förmodligen inte bara det. Många av kandidaterna vill inte längre tala om Putin medan andra tar varje chans att göra det. Det kanske blir så att de nationella högerpartierna kommer att pekas ut som landsförrädare medan en förespråkare av det internationella samarbetet som Macron kommer att framställas som en god patriot.