Tomas Lindbom

Den 1 januari tar Frankrike över som ordförandeland inom EU. Denna period, sex månader, är intressant för Frankrikes del eftersom den sträcker sig över såväl presidentvalet i landet som valet till nationalförsamlingen. President Emmanuel Macron är den av presidentkandidaterna som är mest profilerad som förespråkare för ett starkt EU. Väljarna kommer säkert att beakta hans agerande inom den europeiska unionen under valrörelsens gång och granska honom hårt. Stödet för EU har minskat i Frankrike under de senare åren.

President Macron höll en presskonferens i början av månaden för att utveckla sitt program för ordförandeskapet i EU. Det framgår med all tydlighet att Macron vill stärka EU:s ställning. Här är några av punkterna:

• Han vill öka EU:s engagemang och investeringsvilja på Balkan
• Han kommer också att verka för en reform av Schengenavtalet för att Europa bättre ska kunna försvara sina yttre gränser mot invandring
• En mer utvecklad EU-budget är ett annat av Macrons förslag som funnits med under hela hans tid som Frankrikes president men som nu aktualiseras på nytt. Hur det ska konkretiseras återstår att se men han vill bland annat att EU ska styra upp inflationen och ländernas budgetunderskott
• För Frankrike är relationen till den afrikanska unionen viktig och det kommer att genomföras ett möte i Bryssel mellan de två unionerna i februari
• Macron har också digitaliseringen som en viktig punkt sitt reformprogram. Så har det varit i Frankrike men nu vill han utvidga det arbetet till hela EU.

Frankrike tillhör som bekant ett av de mest drivande länderna inom EU när det gäller att fördjupa samarbetet länderna emellan. För Macron handlar det inte bara om att EU ska finnas för att varje land ska stärkas. EU i sig ska stärkas. Europa är en viktig spelare geopolitiskt, tänker han. Där nationalisterna i hans land drömmer om en fransk stormakt som förr i tiden vill han alltså ha ett starkt Europa som motkraft till främst Kina, Ryssland och USA. Storbritannien hade en helt annan vision och hade i hög grad Sveriges stöd. Det är ändå inte säkert att Macron lyckas med sitt europeiska reformprogram trots att engelsmännen lämnat unionen. EU lider av många svagheter och är splittrat i ett antal frågor. Macron är känd för sin förmåga att med charm, list och kraft nå en del av sina mål. Kanske har han ändå valt en förhållandevis försiktig anfallsplan för sina sex månader som ordförande i EU. Kanske kan han med hedern i behåll uppnå en del praktiska resultat och på hemmaplan i valrörelsen uppfattas som relativt framgångsrik i sin Europapolitik. Säkert kommer han att stöta på mycket motstånd, hos Eric Zemmour och Marine Le Pen men också hos vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. De väntar otåligt på politiska misstag från Macrons sida i Bryssel.

I förra veckan lanserade  Socialistpartiets presidentkandidat Anne Hidalgo helt plötsligt en ny position i sin valkampanj: hon presenterade i kvällsnyheterna i en av de stora kanalerna (tf 1) att hon ville skapa ett primärval med alla vänsterns kandidater för att utse en gemensam kandidat mot Macron och de högerextrema. Förslaget kom oväntat och avvisades kategoriskt av de främsta motkandidaterna.

Anne Hidalgo har haft det motigt i valrörelsen. Hon har tappat stöd i opinionsmätningarna och ligger nu mellan 3 och 5 procent hos de olika instituten. Det är naturligtvis en katastrof för det parti som så sent som för fyra och ett halvt år sedan innehade presidentmakten och innehade majoriteten i nationalförsamlingen, Frankrikes direktvalda kammare. Förklaringarna till hennes usla ställning är många och en del kan som partikollegan Julien Dray sa till Le Monde häromdagen: ”Det viktigaste skälet är att vänstern saknar idéer.” Det gäller inte minst Socialistpartiet.

Det finns en rad andra skäl till att främst Socialistpartiet gjort denna kräftgång i opinionen. François Hollande bidrog till att förvärra konflikten mellan vänster och höger inom sitt parti under sin presidentperiod och dessutom tappade han allt förtroende hos väljarkåren i stort. Så låga opinionssiffror som han fick de sista åren har ingen president visat upp. Partiet har inte klarat att skydda sina väljare och även förtroendevalda åren efter Hollandes debacle. Först förlorade partiet den socialdemokratiska falangen i sitt parti till Emmanuel Macron i valet 2017. Partiet kunde inte heller ta vara på sina ministrar som var dugliga och kunnat bidra till en nystart. Flera av dem gick direkt till Macron, andra lämnade politiken. Anne Hidalgo visar sig inte heller kunna entusiasmera vänsterväljarna i denna valrörelse. Hittills är bäst att säga men det mesta tyder på att hon inte klarar sitt uppdrag. För socialistväljare utanför huvudstaden är hon inte trovärdig. Hon är förknippad med Paris och Paris är själva sinnebilden för elitens förtryck av vanligt folk ute i landet.

Hidalgo var på väg till ett valmöte i sydvästra Frankrike men hoppade av tåget halvvägs, i Poitiers och tog första bästa tåg tillbaka till Paris. På morgonen hade hon intervjuats i den franska statstelevisionen och inte sagt ett ord om primärval. På tåget tillbaka från Poitiers bad hon om programtid i kvällens nyhetssändning i tf 1 för att lansera sin nyhet, idén på ett primärval inom vänstern.

Varför denna avbrutna resa där hon också ställde in ett planerat partimöte? Alla tror inte att Hidalgo i tågkupén fick denna idé om primärval och därför ville återvända till Paris. En förklaring sägs vara att förre justitieministern Christiane Taubira signalerat ett intresse att utmana Hidalgo om rollen som presidentkandidat. Skulle det bli verklighet utbryter sannolikt totalt kaos inom partiet. Hidalgo behövde snabbt komma tillbaka till partihögkvarteret för att organisera en motoffensiv mot henne. Taubira är en självmedveten politiker med en starkare vänsterprofil. Hon är känd bland annat för att ha drivit igenom reformen om samkönade äktenskap 2013. Hon skulle säkert kunna plocka merparten av Hidalgos nuvarande väljarbas – som sannerligen är liten – men å andra sidan tappa en del väljare högerut, till Macron.

Övriga vänsterkandidater utom Arnaud Montebourg som själv ligger på låga siffror i opinionsmätningarna, har sagt blankt nej till Hidalgos förslag om primärval. Alla kandidater tänker på sina partier som också ska få draghjälp i presidentvalet. Skulle de gröna och vänsterpartiet Det okuvade Frankrike liksom kommunisterna dra tillbaka sina presidentkandidater får det allvarliga konsekvenser för det val till nationalförsamlingen som genomförs någon månad senare. De grönas ledare Yannick Jadot och Jean-Luc Mélenchon, som båda  i dag har nästan dubbelt så många presumtiva väljare som Hidalgo, kan knappast vara intresserade av att dra tillbaka sina kandidaturer. Förslaget verkar huvudlöst och visar att Socialistpartiets valkampanj har sladdat av vägen.

Krisen hos vänstern är uppenbar. Det gäller också innehållet i politiken. Det är inte lätt att vara vänster i Frankrike när debatten i så hög grad kretsar kring migration och rättssäkerhet, pålitliga högerämnen. Samtidigt visar vänstern upp ett självskadebeteende. Socialistpartiet saknar en samlande ledare. De gröna är delade i två läger; Jadot vann deras primärval knappt med ett ganska moderat program som knappast väcker några andar till liv. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon driver sin tredje valkampanj i rad och har inte förnyat sig. Kommunisterna är knappt att räkna med längre i fransk politik. De har bara ett pragmatiskt program för att lösa samhällsfrågorna i vissa fattiga kommuner.

Det är alltså rimligt att anta att primärvalsidén försvinner lika snabbt som den kom till och att vänstern inte får något kandidat i presidentvalets andra omgång.

Frankrike talar nu om en femte våg av coronaviruset. President Macron har vidtagit vissa åtgärder för att stoppa spridningen. Alla hoppas att vaccineringen har varit tillräcklig för att hindra en ny katastrof men ingen vet med säkerhet hur läget kommer att se ut på andra sidan nyår. Fransmännen fortsätter att använda munskydd inomhus och de som kan undviker stora arbetsplatser och tänker på att hålla distans. Frankrike har hittills inte kommit upp i ett normalläge. Situationen är bättre än för ett år sedan men många hoppas förstås på en situation som före mars 2020.

Samtidigt har de konkreta uttrycken för de sociala motsättningarna i landet lyst med sin frånvaro. Vi minns de gula västarna som dominerade nyhetssändningarna från Frankrike under stora delar av 2018 och 2019. Och dessförinnan och tidvis parallellt upplevde vi alla de fackliga protesterna som oftast riktades mot Macrons ekonomiska och arbetsrättsliga politik. Nu märks ingenting av detta. Det har förstås med pandemin att göra. Den senare hindrar effektivt demonstranterna från att agera i den omfattning som är vanlig i Frankrike.

Frånvaron av strejker och demonstrationer betyder inte att Frankrike lever ett harmoniskt liv. Laddningen finns kvar och motsättningarna kommer att bli synliga så fort coronaviruset tämjs tillräckligt mycket. I Frankrike råder starka sociala spänningar. Problematiken i de utsatta förorterna har inte förändrats. Den klassiska arbetarklassen och lägre medelklassen i småbyar och i småstäder runtom i landet har samma usla förhållanden som tidigare. Miljoner medborgare lever på nivå av fransk minimilön, det vill säga runt 1 500 euro per månad före skatt. Kvinnorna blir alltmer frustrerade över mäns övervåld. Den frågan kommer säkert att växa efter covid. Och konflikten mellan det gamla Frankrike och invandrarna driver fram den yttersta högern till allt starkare opinionssiffror. Ingen vet vilka konsekvenser den konflikten får framöver  i form av våld.

Frankrike har en större andel fattiga än till exempel Sverige. De klassmässiga spänningarna är större även om folk inte talar längre om klassbegreppet på samma sätt. Det talas mer om konflikten mellan folket och eliten. Kritiken riktas inte sällan mot de människor som lever gott i Paris och några andra storstäder och dominerar kultur- och mediavärlden och besätter nästan alla de tunga posterna i den politiska världen. Det må vara rätt tyst om de frågorna just nu. I varje fall syns de inte på gatorna. Sannolikt är det så enkelt att när coronapandemin viker ökar istället våldet igen.

I helgens primärval stod det klart att enda kvinnan vann bland de fem kandidaterna inom Republikanerna som sökte positionen som partiets presidentkandidat. Hon heter Valérie Pécresse och är en erfaren politiker, för närvarande vald ledare för hela Parisregionen, en av de tyngsta posterna inom fransk politik.

Valérie Pécresse som är 54 år har en lång och gedigen karriär bakom sig. Förutom sin nuvarande position kan hon i sin cv lyfta fram rollen som utbildningsminister i Nicolas Sarkozys regering 2007-12. Hon har länge funnits i spekulationerna av att bli partiets kommande ledare. Relativt ensam som kvinna har hon slagits med många makthungriga män om makten. Det räcker med att nämna några namn på personer som tagit till hårda metoder för att vinna interna och externa kamper. Vad sägs om Nicolas Sarkozy och Francis Fillon som till slut besegrats genom sina moraliskt och rättsligt bedrövliga ageranden i olika ekonomiska affärer. Listan på hårdföra män som överträtt lagens gräns kan göras längre. I denna strid har Pécresse framstått som mer hederlig men vi vet ännu inte vad som kan döljas i hennes bagage. Nu kommer politiska motståndare (även inom sitt eget parti) och media att gräva i hennes förflutna. Under alla omständigheter anses hon skicklig och tuff. Hon kallas ibland för järnlady och har jämförts med Margret Thatcher.

Valérie Pécresse tillhör Republikanernas mer moderata falang även om hon under de senaste åren vridits åt höger i frågor som rör lag och ordning och migration. Hon är, oavsett egen uppfattning, tvingad till denna ompositionering. Ingen republikan kan vinna ett primärval med en liberal politik i rättsfrågor.

Hon segrade i primärvalets andra omgång mot den mest högerradikala kandidaten, Eric Ciotti. De övriga tre kandidaterna, som förlorade i första valomgången, gav sitt stöd till henne. Hon fick ändå bara 61 procent av rösterna mot Eric Ciottis 39. Det finns helt klart en tendens inom Republikanernas medlemskår att rösta på en radikal högerkandidat. Nu röstade alltså bara medlemmarna, cirka 150 000, i primärvalet. Det kan finnas anledning att tro att långt fler stöder Ciottis linje eller Zemmours när alla republikanska väljare får säga sitt i själva presidentvalet. Kommer i så fall Eric Zemmour som inte är republikan utan fristående kandidat att plocka en stor andel av Republikanernas väljarröster och försvaga Pécresses ställning.

Valérie Pécresse anses stå alltför nära den sittande presidenten Emmanuel Macron. Hon gör allt för att distansera sig från honom men detta faktum att hon påminner om sin huvudmotståndare kan också ge henne vissa fördelar. De väljare som befinner sig mer i mitten kan möjligen vilja ha någon annan än den sittande presidenten. En del är kritiska mot hans fem år vid makten men önskar varken en vänsterkandidat eller någon på den extrema högerkanten.

Det lär bli en mycket hård kamp om den andra platsen i den andra valomgången av presidentvalet i vår. Kampen står mellan Pécresse, Zemmour och Le Pen. Ingen i dag vågar ha en bestämd uppfattning om vem av de tre som kommer att ställas mot Macron för ett avgörande söndagen den 24 april.

Igår, den 30 november, presenterade sig Éric Zemmour som officiell presidentkandidat inför valet i Frankrike den 10 och 24 april nästa år. Inte något oväntat besked. Han har bedrivit en form av valkampanj sedan i somras utan att ha givit det definitiva beskedet. Samtidigt har han tappat några procent i förhållande till Marine Le Pen som nu åter är opinionsmässigt den främsta utmanaren till Emmanuel Macron.

Éric Zemmour gjorde sin deklaration i ett klipp på sociala medier där han väldigt tydligt i formen knöt an till ett berömt radiotal från den 18 juni 1940. Den dagen talade General de Gaulle till den franska folket från en BBC-studio i London. I talet förklarade han sin roll som försvarare av det fria Frankrike efter det att Vichyregimen upprättats och Frankrike under Marskalk Pétains ledning gjort sig till en marionett åt naziregimen.

Radiotalet den 18 juni 1940 var en uppmaning till det franska folket och den franska militären att rädda Frankrike från den tyska överhögheten. Tonen i talet var allvarlig och sober. Zemmours tal är också i bild och han sitter i studion i svart kostym med vit skjorta och svart slips. Han läser innantill. Ja, hans mikrofon som står på bordet framför honom påminner om gamla tider. Framförallt talar han som de Gaulle om ett allvarligt hot. ”Det är i dag inte läge att reformera Frankrike. Landet måste räddas… Annars kommer våra barn och barnbarn att möta barbariet.”

Hotet är islam, anser Zemmour som pekar ut muslimer som barbarer. Dagens ledare, påstår han, tillåter denna grupp i samhället att steg för steg ta över Frankrike. De fransmän som Zemmour talar till ska känna igen sig i beskrivningen av att deras nation, som de älskat, nu är på väg att förvandlas till ett land där inkräktare med annan kultur och religion tillåts ta över.

Éric Zemmour drar sig inte för att försöka klyva landet i två delar. Han är inte bara främlingsfientlig i största allmänhet. Han är reaktionär i principiell mening. Frankrike som vi känner det före den arabiska invandringen som började på allvar i samband med avkolonialiseringen på 1960-talet ska återupprättas. Om detta inte sker förfaller nationen och, vad värre är, den ”ursprungliga” befolkningen förlorar rätten till sitt liv; sin kultur, sin religion men också sin rätt att vara sekulär enligt principerna i det franska begreppet laïcité. Zemmour menar också att kvinnors rättigheter kommer att hotas och den europeiska formen av demokrati urholkas. Allt detta blir en följd av den politik som drivits sedan ett halvt sekel tillbaka.

Laddningen kring kultur och invandring är starkare i Frankrike än i Sverige. Därför talar inte Zemmour för döva öron. Tvärtom går det att förstå att hans stöd i opinionen är så påtagligt. Inte desto mindre är hans budskap farliga i meningen att de ytterligare ökar spänningen i nästan alla befolkningsgrupper. De ledande politikerna har naturligtvis blundat för många problem. De har fattat fel beslut i en rad frågor. De har själva bidragit till ökade spänningar mellan muslimer och icke-muslimer och mellan dem själva och folkliga grupper inom befolkningen. Zemmour tror att en politik som demoniserar muslimerna, skickar ut dem från landet och påbjuder en ensidig traditionell fransk kultur skulle göra gott. Detta är, bortsett från de omänskliga reformer som en sådan vision kräver, sannolikt en väg till uppror och möjligen ett inbördeskrig. Om vi tror på Zemmours ord kommer han som president att än mer skada de redan sönderbrutna relationerna mellan olika folkgrupper i landet.

Nu är alltså Éric Zemmour kandidat till presidentvalet. Han har stöd av en stor del av landets medelklass men också arbetarklass och en del i överklassen som gillar hans vurm för fransk finkultur.  Någon kommentator kallade hans värdesystem för den litterära nationalismen. De närmaste månaderna får visa hur stark hans position är. Kommer han att hindra att Marine Le Pen förblir en farlig utmanare till Macron eller kan hans kampanj göra henne än starkare? Vi har inte svaren än. Ofta visar det sig i presidentval att väljarna till slut stödjer en mer moderat kandidat. Zemmours framgångar hittills och det starka stödet för Le Pen ger ändå en bild av ett sårigt land. Det är uppenbart att valet 2022 har stor betydelse för vilket Frankrike som medborgarna kommer att leva i de närmaste åren.