Tomas Lindbom

Det händer alltid något i slutskedet av en valrörelse. Så också denna gång när det nu återstår en vecka till valet. En affär har seglat upp. En del kallar den McKinseygate och den stör den sittande presidenten i hans valkampanj. Den rör stora pengar som president och regering lagt på amerikanska konsultfirmor för analyser i aktuella politiska frågor. En tacksam affär som i stort sett alla oppositionskandidater kastat sig över.

Det visar sig att president och regering under Macrons mandatperiod lagt ständigt mer pengar på konsultinsatser. Under senaste året framkommer det att siffran nu närmar sig 1 miljard euro. Det är naturligtvis mycket pengar och det sticker i ögonen på ett folk som inte tänker anglosaxiskt i meningen att staten och statsanställda måste använda konsulter för att lösa nya komplicerade frågor. De högavlönade och välutbildade statstjänstmännen och politikerna bör, tycker nog de flesta fransmän, klara av att lösa nationens stora frågor själva.

Fransmännen kritiserar högljutt den politiska makten och statens makt men har samtidigt respekt för den. Elitskolorna är hatade men samtidigt finns de för att människor tror på meritokratin. Ett stort land som Frankrike behöver en elit för att ha kvar sin position i världen. Men så kommer dessa amerikaner…

McKinsey och andra amerikanska konsultfirmor påstås ha skattebefrielse enligt undersökningen som ligger till grund för debatten. Det sticker också i ögonen. Nästa fråga, och den är alltid rimlig, är förstås om dessa konsulter i någon mening styr innehållet i politiken. Senast har staten lagt ut stora uppdrag på amerikanska konsultfirmor för att ta ställning  i frågor som rör vaccineringen i samband med covidepidemin.

I debatten kring McKinsey med flera och deras uppdrag ligger ytterligare en fråga: Är inte Macron med sin globalistiska hållning, sin öppenhet mot amerikanska liberala värderingar och hans tidigare verksamhet inom den internationella bankvärlden en trojansk häst i Elyséepalatset? Nu har han avslöjat sig. Han samarbetar med amerikanska finansintressen mot Frankrike. I smyg låter han konsultfirmorna styra fransk politik och med arvoden som chockerar. Har han kanske själv intressen i dessa företag?

Så låter det och det är förstås inte helt orimligt att reagera. Förmodligen spelar denna affär en liten roll i den första valomgången där Macrons egna väljare knappast upprörs. Frågan är emellertid vad som händer i en tänkt andra valomgång mellan honom och Marine Le Pen. Avståndet i dag är inte så stort. I valet 2017 fick Macron 66 procent och Le Pen 34 procent när de ställdes mot varandra. I dagens mätningar är avståndet mindre, 53 mot 47 i en mätning, 54-46 i andra. Kan väljare som i första omgången stött vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon i högre grad än 2017 välja Le Pen framför Macron i en andra valomgång med hänvisning till denna affär. Och kan också Zemmours väljare känna en större motivation att lämna soffan och ta sig till valurnan för att stödja Le Pen i en andra valomgång?

Det mesta tyder på att McKinseyaffären inte får det utrymme som gör den till en avgörande fråga i valrörelsens slutskede och att annat är viktigare för väljarna. Det mesta pekar på att köpkraften är den stora frågan. Och där är Macron starkare om än inte självklart det starkaste valet för väljarna.

Frågan är vad valrörelsen i Frankrike egentligen handlar om. Jag vill påstå att den handlar om skilda värderingar och det gäller i år i mycket högre grad än tidigare. Det finns fyra olika ideologiska synsätt som inte är möjliga att förena. Det är uppenbart att förlorarna i år kommer att bli besvikna och se sin vision om framtiden krossad.

Jämför med valet 2012. Då ställdes en socialist med socialdemokratiskt program, François Hollande, mot en socialliberal med vissa konservativa inslag, Nicolas Sarkozy. Socialister, revolutionärer, högerradikala, nationalister och reaktionärer kom aldrig i närheten av en andra och avgörande valomgång. De var dessutom inte så radikalt främmande för Hollande eller Sarkozy. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon stödde Hollande i den andra valomgången. Marine Le Pen stödde inte öppet Sarkozy men många av hennes väljare gjorde det.

I år är det annorlunda. Högern har helt andra muskler. Det går inte att lura sig. Éric Zemmour har inte bara ett radikalt annorlunda program än President Macron. Han företräder ideologiskt en annan vision. Frankrike ska återupprättas som en vit, nationalistisk nation med värderingar som kopplar tillbaka ett halvt sekel, till det samhälle som skulle kunna kallas för traditionellt. Modernismens tro på framsteget, en social demokrati och öppna gränser avvisas. Jean-Luc Mélenchon är inte en mjuk socialdemokrat. Han hämtar sin näring ur den revolutionära sydamerikanska myllan. Han försvarar den demokratiska konstitutionen men han ser ändå demokrati i första hand som folklig och social. Han talar om folkets kamp mot etablissemanget av ekonomisk överklass. Han är i total opposition mot den sittande presidenten.

Och Marine Le Pen kandiderar för tredje gången. Ännu en variant av en vision som inte tidigare haft plats i det franska tänkande som dominerat under tiden efter andra världskriget. Inte lika reaktionär som Zemmour men starkt kopplad till dikotomin folket mot eliten där Le Pen ställer sig på folkets sida och Macron ses som en huvudfiende, inte bara i migrationsfrågan.

Fyra tunga värdesystem som franska väljarna har att ta ställning till. Alla tror att Macron går till den andra valomgången men möter han där en djupt konservativ eller reaktionär motståndare (Zemmour), en socialrevolutionär kombattant (Mélenchon) eller en främlingsfientlig politiker som tar folkets parti mot eliten (Le Pen)?

François Hollandes partivän Anne Hidalgo ställer upp i detta val som Socialisternas kandidat och har i de senaste mätningarna kring 2 procent i stöd. Nicolas Sarkozys partivän Valérie Pécresse har 10 procent, i någon mätning bara 9. Hennes kurva har pekat neråt i ett par månader. Dessutom har hon ännu inte fått något som helst stöd av Sarkozy. Det viskas istället om att han kommer att rösta på Emmanuel Macron i valet.

När det återstår tio dagar till första valomgången tror vi oss veta att Macron vinner med Le Pen på en ohotad andra plats. Det innebär i så fall – långt ifrån säkert – att två av fyra visioner om framtidens Frankrike får utrymme i slutdebatten inför den andra och avgörande valomgången. Det innebär att två visioner, de reaktionära och de socialrevolutionära inte får någon plats i debatten. Det går inte att förena Zemmours vision med Le Pens och ännu mindre Mélenchons med Macrons. Vad gör det med röstviljan i andra valomgången? Vad gör det med hela idén om att som medborgare delta ända in i slutet i viljan att få sina uppfattningar uppmärksammade och tillgodosedda? Det var enklare 2012 och i valen dessförinnan. Då stod en höger mot en vänster och även de kandidater som föll bort i fösta valomgången kunde stödrösta på någon av de två som blev kvar i den andra. I år lär det bli mycket svårt.

Det är många som känner sig manade att bli den franska republikens president. I första hand handlar det om fem huvudkandidater: Emmanuel Macron, Marine Le Pen, Éric Zemmour, Valérie Pécresse och Jean-Luc Mélenchon. Dessa fem kämpar om de två platserna i den andra valomgången. Alla fem har en god möjlighet att faktiskt gå vidare. Alla har stöd av åtminstone tio procent av väljarkåren enligt opinionsinstitutens mätningar. Därefter kommer de övriga, de som i samma mätningar inte kommer i närheten av tio procent.

En av dessa kandidater som rimligtvis borde nå högre siffror är de grönas kandidat Yannick Jadot, för närvarande med ett väljarstöd på omkring 5 procent. Partiet lyckades bra i både det senaste EU-valet och valet till kommunerna. Det sitter i dag gröna borgmästare i flera av de största städerna i Frankrike. Jadot angriper presidenten för en tandlös miljöpolitik . Han kräver omskrivning i konstitutionen för att stärka kampen mot klimatförändringarna och för ett ekologiskt ansvar för naturen.

Yannick Jadot ställs som andra vänsterledare inför journalisternas frågor varför de inte förenar sig med den enda av dem som i dag når mer än tio procent av väljarstödet, nämligen Jean-Luc Mélenchon. Yannick Jadot för då bland annat fram en tydlig kritik mot Mélenchons syn på Ryssland och Putin. ”Så sent som för några veckor sedan menade Mélenchon att Putin hade fredliga avsikter” Han vill därmed ansluta sig till den position som lägger ansvaret helt och full på Ryssland i kriget mot Ukraina. Mélenchon är bland frasnmännen känd för en gammal Natokritisk hållning och det ligger honom i fatet i ett eventuellt samarbete med den reformistiska vänstern.

Anne Hidalgo är Socialistpartiets kandidat och har ett väljarstöd som pendlar mellan 1 och 3 procent, en katastrofsiffra i partiets historia. Hon är i dag borgmästare i Paris med ett program som framförallt riktade in sig på de gröna frågorna; att öppna staden Paris för mindre biltrafik och göra staden grönare. Hennes program som nationell presidentkandidat störs av att hon är parisare men också för att hon och partiet inte sedan President Hollandes misslyckande under sin mandatperiod 2012-17 lyckas presentera nya idéer som lockar väljarna.

Kommunistpartiet har en egen kandidat i detta presidentval. Han heter Fabien Roussel och har en personliga karisma som givit honom ett förvånansvärt gott stöd med tanke på partiets traditionellt sett svaga ställning i landet. Han kan i dag räkna med 4-5 procent vilket är ungefär dubbelt så starkt som Hidalgos. Han profilerar sig i sociala frågor med krav på sänkt pension till  60 år, högre minimilön och andra sociala förmåner. Han vill också avskaffa ordningen med direktval till presidentämbetet och återgå till en form av parlamentarism som fanns i Frankrike fram till 1958 när General de Gaulle skrev den nuvarande författningen.

Frågan om vänsterns kris blir tydlig när de sämst placerade kandidaterna i opinionen kommer från vänster. Mélenchon får nu allt bättre stöd, till och med  14 procent i en mätning i dag. Det är lätt att inse att många vänsterväljare skulle önska att Jadot och Hidalgo men framförallt kommunisten Roussel ansluter sig till Mélenchon och ger denne en chans att bli den andra kandidaten bredvid Macron i slutomgången. Det lär inte ske. Behovet att markera sina egna partiers revir blir viktigare än vem som går vidare till valets slutomgång. Ingen tror ändå att Macron skulle snava på målsnöret. Hans ställning  är stark idag, inte minst mot bakgrund av det ryska kriget i Ukraina. Allt fler fransmän söker sig till en känd och beprövad ledare i en tid av oro.

Marine Le Pen gör sin tredje valrörelse som presidentkandidat. De flesta bedömare tror att det blir hennes sista och att hon sannolikt går till den andra avgörande valomgången men förlorar mot den trolige vinnaren Emmanuel Macron.

Marine Le Pen har varit partiledare för Nationell Samling, tidigare Nationella Fronten i tio år. Det är lång tid i fransk politik. Hennes pappa höll ut i närmare fyrtio år men det var verkligen unikt och ett bevis på att detta parti som han skapade också var och delvis är ett familjeföretag. Det måste sägas att det gått bra för hans dotter Marine. Hon har stadigt ökat röstandelen för henne och hennes parti. I 2012 års presidentval kom hon på tredjeplats med 18 procent i första valomgången men tio procent bakom tvåan, Nicolas Sarkozy. Fem år senare gick hon vidare till den avgörande valomgången med 21 procent i den första. I mätningarna för tillfället ligger hon på en klar andraplats med cirka 18 procent och minst fem procent före flera jagande kandidater; Valérie Pécresse, Éric Zemmour och Jean-Luc Mélenchon.

Marine Le Pen har varit med i förändringen av det politiska landskapet i Frankrike. Under fyra decennier har de avgörande slagen stått mellan en representant för den republikanska högern och en för Socialistpartiet. Så skedde alltså så sent som 2012 när François Hollande besegrade Nicolas Sarkozy. Marine Le Pen har ändrat på detta och hon blev alltså en av slutkandidaterna mot en annan uppstickare 2017, nämligen Emmanuel Macron som kom från ingenstans och bildade ett parti, Republiken på väg, under själva valrörelsen.

Marine Le Pen har vunnit framgång genom att ligga rätt i tiden i fråga om migration. Hon har också under sitt ledarskap anpassat sitt parti från en omöjlig extremistposition till att bli mer rumsren i människors ögon. Det är framförallt hennes tonläge som blivit mildare. Hon har också självfallet dragit fördel av att opinionen anpassat sig till uppfattningar om invandring och kriminalitet som alltmer liknat hennes.

I årets valrörelse har hon fått sällskap av Éric Zemmour som intagit ytterkantspositionen till höger. Hon kan kosta på sig att anklaga honom för extrema åsikter. Hon har förlorat väljare till honom men behållit sin folkliga profil. Nationell samling bygger i hög utsträckning på stödet från arbetarklassen och den fattiga medelklassen och dessa väljare har hon kunnat behålla.

Väljarna får allt lättare att se skillnaderna mellan den ytterhöger som representeras av Éric Zemmour och varianten Nationell Samling. Zemmour söker samla medelklasshögern, delar av den väljarkår som röstat på Republikanerna och den del av Nationell Samling som kommer från södra Frankrike, ofta med rötterna i Nordafrika under kolonialtiden.

Marine Le Pen har tonat ner sin EU-kritiska hållning. Hon säger inte längre att hon vill ta Frankrike ur EU utan konstaterar att EU ska vara en samling av suveräna nationer. Hennes ekonomiska program är mer vänsterorienterat och skiljer sig från Zemmours liberala program. Hon har bekymmer, precis som Zemmour och även vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, med kriget i Ukraina. Hon har i alla år flörtat öppet med Putin och fått stöd av honom. Läget är förstås annorlunda nu och olyckligtvis för dessa kandidater så infaller kriget med tiden för valrörelsens slutskede.

Det kan fortfarande hända mycket i kampen mellan kandidaterna om den andra platsen bakom Macron och därmed en plats i den andra valomgången. Marine Le Pen ligger ändå bra till. Hon vet samtidigt att inget enda opinionsinstitut ger henne den minsta chans att besegra den sittande presidenten. Alla minns hennes misslyckande i slutdebatten med Macron 2017. Hon kommer inte göra samma släta figur om hon ställs mot honom också i år. Men hon är dömd på förhand. I en tid när världen befinner sig i ett allvarligt läge är inte Marine Le Pen den person som en majoritet fransmän vill se som sin president. Efter ett tredje förlustval kommer hon också sannolikt att lämna partiledarskapet. Hon kommer då att få mer tid till katter och sin trädgård som Éric Zemmour så elakt sagt om hennes största intressen i livet.