Tomas Lindbom

Paris i februari är kylslagen. Det är väl 5-6-7 grader i luften på eftermiddagen men det är kallt. Alla bär vinterkläder men somliga sitter ändå ute och äter lunch eller tar en kaffe på eftermiddagen. Bord och stolar på terrasserna tas aldrig bort. Paris lever på trottoarerna även under vintermånaderna.

Paris är inget museum även om en del påstår det. De menar att staden lämnat det bästa bakom sig. Paris var konstnärernas stad fram till andra världskriget. Mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget fanns kotterierna i Montmartre. Mellan världskrigen samlades målare, kompositörer och författare i Montparnasse. Konstnärerna finns dock alltid kvar. Sedan några decennier tillbaka bosätter de sig i kvarter utanför innerstaden. Det finns fortfarande relativt billiga lokaler för ateljéer och bostäder bland annat i Pantin eller Montreuil som ligger öster och nordöst om staden som en förlängning av det nittonde arrondissemanget. Här samsas de med fattiga invandrare, med knarkarkvartar men också med allt fler av de unga hipsters (bobos på franska) som inte har råd att bo i elfter arrondissemanget och hittar lägenheter utanför stan. Det skapas konst även i dag och parisarna är i hög grad ett skapande släkte. Industrier kan vi glömma i den franska huvudstaden. Nu söker sig folk från olika samhällsklasser till skapande yrken eller start-up-företag.

Min ena dotter och jag gick i dag på förmiddagen till det lilla muséet Maillol  på Rue de Grenelle i sjunde arrondissemanget och såg en liten utställning med tavlor av Nadia Léger, maka till Fernand Léger. Under tjugotalet var hon en del av de välkända konstnärskretsarna i Montparnasse. Det var i ock för sig ett bra tillfälle för dottern och mig att återvända i tavlor och texter till en svunnen tid. Fernand och Nadia målade tavlor och engagerade sig politiskt inom det franska kommunistpartiet. Moskva var centrum och Paris en viktig satellit i väst för marxistisk teori och medelklassens drömmar om ett paradis för arbetarklassen.

Det hänger på en av muséets väggar ett stort fotografi av plenisalen under den första franska kommunistkongressen efter andra världskriget, i juni-juli 1945. Paret Léger var inte ensamma om att bejaka detta parti och dess idéer. I dag tycks det märkligt med tanke på att Sovjetunionen styrdes av Josef Stalin som hade blod på sina händer. Men andra världskriget innebar kampen mot nazismen och Stalin och hans trupper bidrog till att Hitler besegrades. Och den kommunistiska frälsningsläran var förstås inte mer obegriplig för den tidens skapande fransmän än maoismen under 1960- och 1970-talen med Ordförande Maos kulturrevolution. Eller dagens drömmar om en multikulturell västvärld med så kallad normkritisk kultursyn och drömmar om en total nivellering av samhället och en befrielse av alla hinder för hur en människa ska kunna definiera sig.

Historia och nutid möts i de retrospektiva utställningarna. Musée Maillol ger en god möjlighet till reflektion över vår tid och vilken väg den tar. Konstnärerna på Fernand och Nadia Légers tid stred mot totalitarismen i Berlin med idéer från Moskva. Idag strider deras efterföljare mot andra krafter som hotar deras frihet. En frihetslängtan som har sitt berättigande men sannolikt hämtar näring från samma galna inspiratörer som kommunismens företrädare för ett sekel sedan.

Det blir några februariveckor i Frankrike. Mesta tiden befinner jag mig i Paris, denna världsmetropol som en del kallar för ett historiskt museum. Mer intressant för sina historiska monument än för det som händer i dag. Som många vet är staden indelad i tjugo arrondissemang, från 1 till 20. Staden har en övergripande karaktär men innehåller också städer i staden och det går att väl urskilja ett arrondissemang från ett annat.

Sedan några år tillbaka bor jag i femtonde arrondissemanget under mina vistelser i staden. ”En tråkig del av Paris”, säger många även bland dem som bor där. Jag träffade ett par i fyrtioårsåldern som passar väl in på beteckningen bobo, parisarnas namn på hipster. De bad nästan om ursäkt över att bo i femtonde. Detta arrondissemang fylls av människor som tillhör medelklassen. Många av dem har bra jobb inom tjänste- och kunskapssektorn.  Det vimlar av barnfamiljer. Det saknas berömda shoppinggator. Glöm femtonde om du vill handla en exklusiv väska eller dyra smycken. Däremot vimlar det av matmarknader och småaffärer. Du hittar inte heller de spännande restaurangerna men däremot en hel del bra ställen som serverar koreanskt eller sushi i en lokal som rymmer åtta bord.

Yngre människor söker sig gärna till östra Paris som tidigare var arbetarkvarter. Hetast för just gruppen bobo är elfte arrondissemanget. Där vimlar det av restauranger som alla vill besöka och helst ha som stamlokus. De yngre som inte är hipster men välartade och välbeställda skaffar hellre lägenhet i västra delen av stan, runt Eiffeltornet, i närheten av Place de la Concorde eller i stadsdelen Saint-Germain-des-Prés.

Hela Paris har i stort sett gentrifierats. I norra Paris finns det fortfarande kvarter med fattiga människor. Många är invandrare och många saknar jobb eller lever i en svart eller grå ekonomi. Det är mest utmärkande för artonde, nittonde och tjugonde arrondissemangen. Här finns också kvarter med välbeställt folk som hittar läckra lägenheter med utsikt över stan. Det råder en höjdskillnad mellan till exempel området på Montmartrekullen och stadsdelarna ner mot Seinefloden.

Modeväskorna och smyckena och den klassiska dyra shoppingen finns i kvarteren runt presidentpalatset och Operan. Få lägenheter och höga lägenhetspriser. Förvånande är annars att det inte är så chockerande dyrt att köpa bostad i Paris. Allt beror på läget och visst är det oerhört kostsamt att skaffa sig en lägenhet i de riktigt dyra kvarteren i sjätte, sjunde och åttonde arrondissemangen men i andra delar av innerstan är priserna inte mycket högre än i Stockholm.

Parisarna röstar inte längre höger. Det är ett fenomen som återkommer i många storstäder. Välbeställt folk inom statsförvaltning, media och universiteten dominerar stadsbilden och de har i dag i hög grad en progressiv samhällsuppfattning. Kommunisterna  har därför en svag ställning men det har också Nationell Samling som främst stöds av mindre bemedlade familjer. Det okuvade Frankrike får däremot en hel del röster av den radikala medelklassopinionen i östra Paris och av invandrare i stadens norra delar. Socialisterna får också en del röster. Annars  röstar parisarna i hög grad på mittenpartier som Macrons parti. Denna väljarkår är tvärtemot nidbilden knappast högerlutande. Hans väljare önskar sig viss privatisering av den offentliga sektorn, lite lägre skatter men också en politik för HBTQI och för att aborträtten skrivs in i grundlagen. Hjärtat till vänster och plånboken till höger. Sedan ett antal år är Paris´politiska landskap så utformat att väljarna väster om Marais  och Hôtel des Invalides röstar mer höger och väljarna på den östra sidan mer vänster. Paris´borgmästare representerar sedan millennieskiftet Socialistpartiet.

Jag såg nyligen en video om de tjugo arrondissemangen på youtube skapad av en yngre parisiska. Hon var en typisk representant för det unga, hippa Paris. För henne var det enkelt att lyfta fram bästa och sämsta kvarter i stan. Det elfte arrondissemanget med alla häftiga barer, klubbar och restauranger var tveklöst hennes främsta val. Om det sextonde arrondissemanget i närheten av Bois de Boulogne och Eiffeltornet gav hon tummen ner. Hon visade bilder av äldre män och kvinnor som släpade sig fram på trottoaren men i minkpäls för damerna och Burberryrock och mockaskor för herrarna. Och käpp för alla. De såg inte roliga ut. Vem vill söka lägenhet i det tidigare så fashionabla sextonde efter att ha sett den videon?

Häromdagen lyssnade jag på ledaren för det politiska partiet på yttersta högerkanten, Reconquête. Ledaren heter Éric Zemmour och är sannolikt bekant för en del av mina bloggläsare. Han intervjuades i en av många sajter som kan betecknas som tillhörig alternativmedia. Zemmour vet att han i sådana sammanhang får tala till punkt vilket är intressant. Som tittare slipper man programledares försök att korrigera honom och visa en annan bild av verkligheten. Det stör möjligheten att ta del av hans resonemang som alltid är intellektuellt skarpa. Han skruvar dessvärre på sanningen en hel del i sin faktaredovisning men jag ägnar mig åt att kolla siffrorna sedan jag lyssnat färdigt. Det behövs verkligen. Ibland dubblar han siffran för antal invandrare under ett år eller inom hur många år som muslimerna kommer att dominera i Frankrike.

Ingenting som sägs av skärpta tänkare är ointressant. Det finns inget farligare än att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om personer som Éric Zemmour inte bör få tillträde till debatten. Han må tumma på sanningen men han ställer centrala frågor om vår västerländska civilisation. Dessa frågor måste analyseras och besvaras. Det som sker i Frankrike och annorstädes är ju att stora delar av den opinionsbildande eliten väljer att blunda och tala om annat samtidigt som kulturkriget tilltar i omfattning och bara leder till att mer extrema uppfattningar vinner ökad framgång.

En stor majoritet av det franska folket ser migrationsfrågan som en av de viktigaste tillsammans med den ekonomiska politiken i bred mening. Båda dessa ämnen har också en tendens att bli aspekter på andra politikområden som utrikes- eller utbildningspolitik.

Zemmour säger sig värna om den judisk-kristna civilisationen i samverkan med upplysningstidens mer frihetliga idéer. Det är inte alldeles lätt att förstå hur dessa traditioner helt ska kunna samverka i dag. Det har ju framförallt i historien sedan 1700-talet rått en konflikt mellan kyrkan och den framväxande demokratiska staten. Zemmour är varken liberal eller socialist och kan knappast känna att han är en del av upplysningstidens tradition. Ändå känner han en omsorg om att värna den kulturtradition som är västerländsk och framförallt fransk. I ett land som Frankrike finns också kulturtraditionen i människors medvetande. Trots att materialismen dominerar även detta samhälle månar staten och många inom civilsamhället om fransk historia och kultur. Det gäller inte minst i omsorgen om barn, i och utanför skolan.

Min bedömning är att den västerländska civilisatoriska frågan är så mycket viktigare i Frankrike än till exempel i Sverige. Därför blir Zemmour viktigare i sitt land. En motsvarande person i Sverige skulle bara uppfattas som xenofob. Det finns en konservativ opinion i Frankrike som är mer intresserad av att vårda kulturen än att bekämpa invandrare. Zemmour ser återvandring som enda sättet att rädda den franska kulturen eftersom han tror att islam har andra och mer offensiva ambitioner i Europa än att låta sig assimileras i en allmänt välvillig, liberal och demokratisk identitet. Han är radikalare än en fransk konservativ som uttrycker sig i vissa tidningar och tv-stationer och som återfinns i partiet Republikanerna.

Det är uppenbart att de allra flesta fransmän inte vill rösta på hans parti men oerhört många fler gillar hans positiva syn på en klassisk fransk civilisation. Kritiken av honom i Frankrike riktas mot hans program om återvandring av muslimer. Den liknar vad Trump gör i USA. I de opinionsbildande kretsarna i mitten vacklar många och anpassar sig steg för steg till de invandringskritiska. Inom vänstern blir försvaret för ökad invandring ett sätt att  försvara traditionellt humanistiska upplysningsvärden och markera en egen profil.

Sannolikt kommer Frankrike att uppleva en allt starkare motsättning mellan olika grupper kring migrationsfrågan. Det är inte alls säkert att Marine Le Pen vinner nästa presidentval men även med en ny president med samma värderingar som Macron kommer samhället att slitas av svåra konflikter. Det finns ingen ömsesidig respekt mellan dem som ser invandringen som ett hot mot civilisationen och dem som uppfattar invandringsmotståndare som antirepublikaner. Det är svårt att tro att Frankrike kommer till ro under de kommande åren oavsett vem som styr landet.

Det är inte opportunt i dag att önska sig mer av lyssnande och dialog men jag tror faktiskt att det skulle förbättra läget. Ingen vinner på ett fullskaligt kulturkrig.

Det är ett tecken i tiden att regeringar i ett antal demokratier får svårare att skapa fungerande majoriteter för sin politik i parlamenten. Frankrike har levt under januari månad utan budget. Nu tycks det ändå som om premiärminister François Bayrou lyckas pressa igenom en sådan även om det skett efter mycket möda.

Det står nu klart att Bayrou tvingas använda sig av den kända paragrafen 49:3 i konstitutionen för att få igenom budgeten för detta år. Det innebär att beslutet tas i regeringskonseljen och inte genom omröstning i parlamentet. Dock har budgetförslaget beretts i båda kamrarna och i en särskild kommitté bestående av ledamöter från både senaten och nationalförsamlingen. Bayrou vet ändå  att han inte får en majoritet i nationalförsamlingen för detta budgetförslag och därför väljer att använda sig av 49:3.

Förslaget har föregåtts av långa och svåra förhandlingar, särskilt med Socialistpartiet som nu valt att visserligen ställa sig avvisande till budgeten men inte rösta för misstroendevotum mot regeringen. Allt handlar om det senare. Bayrou har anpassat sitt förslag så att det ska kunna vara lite mindre provokativt för socialisterna eller, rättare sagt, inte ska provocera dem att ansluta sig till de andra tre vänsterpartierna om misstroendeförklaring.

Socialisternas val att inte rösta ner regeringen är ändå ett viktigt och, på sikt, antagligen ett avgörande beslut. Jean-Luc Mélenchon, ledaren för vänsterpartiet Det okuvade Frankrike,  konstaterade kallt att Folkfronten numera bara består av tre partier, det vill säga hans eget parti, De Gröna och Kommunistpartiet. Det innebär också att socialisterna i nästa val till nationalförsamlingen inte kommer att gynnas som förra gången av att Det okuvade Frankrike drar sig tillbaka i vissa valkretsar för att ge plats åt en socialistisk kandidat. Det blir alltså spännande att se hur socialisterna agerar framöver. Vilken väg tar partiet? Kommer det att kopplas ihop med delar av mitten? Förre premiärministern och tidigare lojale macronisten Gabriel Attal har på senare tid sänt vissa signaler i en riktning vänsterut som skulle kunna leda till ett bredare reformistiskt vänsterparti. Partier bildas och upplöses med en väldig hastighet i Frankrike och inget är omöjligt. Macrons makt är bruten och hans parti utan honom saknar profil och styrka. Det är alltså helt rimligt att tänka sig att vi redan till nästa val till nationalförsamlingen, sannolikt i början av hösten har nya block. En decimerad folkfront, ett mittenvänsterparti där också förre socialistpresidenten François Hollande vill spela en roll, ett mittenhögerparti och Nationell Samling. Inget är skrivet i sten.De närmaste månaderna kommer att ge en del svar på dessa frågor.

Nationell Samling har inte bestämt sig om partiet kommer att rikta misstroende mot regeringen. Det avgörs vid ett internt möte på onsdag. Sannolikt kommer partiet inte att söka fälla regeringen, särskilt som det ändå inte kommer att lyckas. Utan Socialistpartiets röster går det inte att uppnå majoritet.

François Bayrou måste anses ha klarat sig bra i sin ambition att sitta kvar med sina ministrar ett tag till. Hur länge är skrivet i stjärnorna. Han har ingen majoritet i parlamentet och det är bara genom ett skickligt politiskt spel med långtgående förhandlingar som han kan hålla sig kvar vid makten. Snart kommer pensionsfrågan att aktualiseras på nytt och då kommer han att behöva all sin förmåga att spela de politiska korten väl. Risken för nya misstroendevota hänger hela tiden över honom och hans regering.

Jag fascineras alltid av hur stillsamt och tillitsfullt som svenska medborgare förhåller sig till alla de brister och misstag som uppenbaras i medierna kring våra folkvalda, statliga myndigheter och kommunal bolag. I decennier har svenskar förlitat sig på den offentliga makten. Det brukar talas om en tillit som varit oerhört utvecklad men också märklig, särskilt med tanke på alla problem som under de senaste åren visat sig i den svenska offentligheten.

Jag har följt några av de nyhetsinslag som förekommit i svensk tv efter den senaste tidens sprängningar. Reportrar frågar människor hur det känns att väckas mitt i natten av en sprängning och sträcker fram sina mikrofoner. Svaren pendlar mellan uttryck som ”det känns lite obehagligt” eller ”man börjar undra om det går att bo kvar här i området… fast det sprängs ju överallt.” Allt sagt med en stillsam röst och utan drag av ilska eller rädsla. Hur är det möjligt? Har tv-kanalerna med flit valt människor som är lugna och försiktiga eller är vi som befolkning så auktoritetsinriktad gentemot överheten att ingen tar bladet från munnen och anklagar olika offentliga institutioner för svek. Jag har ännu inte hört någon kräva regeringens eller ens polischefens avgång.

Det är lätt för mig att dra parallellen till Frankrike. Motsvarande intervjuer med brottsoffer innehåller verbalt kryddade svar där medborgarna verkligen har styrkan att säga ifrån på skarpen och ställa krav på överheten. Varje gång som president Macron närmar sig en grupp människor på ett torg någonstans i landet blir han ifrågasatt. Det läggs inga fingrar emellan och då vet ändå personerna som angriper honom att de har en av landets mest skickliga retoriker framför sig. En man med makt och som utnyttjar den och all sin intellektuella skärpa för att tvinga opponenten i underläge. Människor säger ändå vad de vill. Människor i Frankrike vet att inget kommer att hända om de inte ställer hårda krav på politikerna. De säger sin mening i tv-reportagen. De demonstrerar och strejkar. Många, inte alla, fransmän gör allt de kan för att förbättra läget för dem som medborgare och tvinga politikerna på reträtt.

Visst störs också jag ibland av folkliga reaktioner som inte är förankrade i tillräcklig faktakunskap och uttrycks på ett överdrivet sätt. Men jag blir verkligen bekymrad när jag hör och ser de tama reaktionerna hos vanliga svenskar. Jag förstår att människor i Sverige är oroliga och att det talas vänner emellan och i familjerna om brister i vårt samhälle, inte minst när det gäller säkerhet och trygghet i våra boendemiljöer, på gator och torg och i skolorna. Det räcker ändå inte. Tron på överheten har haft sin tid. Tilliten till att politiker och myndigheter alltid har det bästa för ögonen kan inte längre upprätthållas när kriminella gäng också tagit sig in i offentliga institutioner.

Det franska samhället är också i kris. Ingen tillväxt, stora spänningar mellan befolkningsgrupper och allt högre brottslighet präglas också detta land. Åtminstone reagerar människor. Det kommer också att ge resultat redan i dag och främst på några års sikt. Det är en tidsfråga innan en gammal generation tvingas avgå och lämna för en ny som kommer att vilja förändra institutioner och lagar. Vi kan bli oroliga över att uppror startas och att förändringar sker, Ibland är det dock uppenbart att de gamla strukturerna inte förmått reformera landet i tid. Då kommer också de grundläggande reformerna, de radikala revolterna och nya typer av ledare.

I Sverige tycks det vara en bit kvar till den dag när medborgare slår näven i bordet och utkräver ansvar för en lång tid av misskötsel på en rad samhällsområden. En dag kanske en boende i ett bostadsområde som utsatts för våld och skjutningar kräver förändring och menar det. Det ska bli intressant att se hur det tas emot av vårt lands ansvariga politiker och tjänstemän.