Tomas Lindbom

Frankrike är omtalat för en vital kultur- och samhällsdebatt. Det är landet som påstås ha frambringat filosofer och författare av alla slag, förr och nu. Det är sant i hög grad. Ett högt antal av självmedvetna intellektuella leder trots allt till en bättre debatt. Samtidigt är dagens samhällsklimat ungefär lika likriktat i form av skilda kulturperspektiv som i andra västeuropeiska länder.

Under efterkrigstiden nådde Frankrike en höjdpunkt både i form av antalet berömda filosofer och författare och i intensiteten i debatten. Tv:n, det nya etermediet, bidrog till att också sprida debatten till fler människor och sannolikt stimulera dem till djupare resonemang kring samhällsfrågor i stort. Det kändes som om demokratin i meningen fri och öppen debatt nådde sin kulmen på 1980-talet. Jag minns många av dessa debatter som föreföll fria från inskränkningar. Här möttes vänstern och högern, kommunister och konservativa och alla däremellan. Olika former av kultur tilläts ta plats, den klassiska såväl som den moderna.

Detta pågick, om än med mindre intensitet, fram till ett antal år efter millennieskiftet. I dag saknas inte åsikter men däremot människor som möts för att pröva sina ställningstaganden mot varandra. Istället för debattprogram fylls nu både public service och privata tv-bolag av intervjuer och paneldiskussioner med experter som i grunden är överens. Det hettar sällan till därför att formaten har skapats för att undvika hettan och lidelsen. Det är som om arrangörerna av debatterna är rädda för att åsiktsskillnaderna i dag blivit för stora. Det är som om dessa producenter av media ser en överhängande risk för att polemiken i en studio leder till farliga konsekvenser. Antingen ökar risken för att människor som en konsekvens av dessa tv-debatter går ut  på gator och torg och slåss eller för att det demokratiska samhället med en grundläggande  värdegemenskap hotas.

Frédéric Taddeï är en programledare med många års erfarenhet inom public service-tv. Han öppnade för programserien Ce soir ou jamais som tidvis gick på bra kvällstid under flera kvällar i veckan under åren 2006-16.

Taddeï och hans redaktion hade förstås sett att den franska kultur- och samhällsdebatten under dessa år börjat innehålla röster som tidigare ansetts så extrema och marginella att de inte borde tillåtas utrymme i en mer officiell mediekanal som public service. När personer med bland annat högerextrema åsikter tilläts delta på lika villkor i programmet reagerade en stor del av den traditionella medieeliten med bestörtning och fördömanden. Som någon sa: ”Objektivitet är inte att ge en jude 5 minuters taletid och Hitler lika mycket.”

I dag finns ett antal fria nyhetskanaler med olika samhällsperspektiv parallellt med public service och rader av alternativa mediekanaler har uppstått. Däremot har public service dragit sig tillbaka från rollen att öppna för en helt fri debatt. Public service blir därför, i ett försvar för den traditionella modernismens värdegrund, en aktör på en fri marknad där andra, ofta skickliga och uppmärksammade kanaler bidrar med andra perspektiv.

Den fria debatten i form av meningsutbyten mellan begåvade och retoriskt skickliga politiker och intellektuella har avstannat. Fransmännen får inte tillgång till djupgående debatter kring de stora värdefrågorna. De kan däremot lyssna till rader av spännande resonemang som förs i alla de olika kanalerna men utan särskilt mycket av gränsöverskridande slag. Istället lockas den som själv står långt till vänster att välja de  kanaler som bäst överensstämmer med hans eller hennes värderingar. Likadant för den med konservativa eller högernationella åsikter som söker sig till nyhetskanalen CNews eller andra sociala plattformar med liknande värdegrund. Public service fångar i dag in människor som tilltalas av moderat vänster, center och moderat höger. Public service blir i hög grad ett mediehus för dem som försvarar det etablerade Frankrike och inte ett forum för alla medborgare. Public service har sannolikt inte ändra uppfattning om vad som passar i statliga kanaler men variationen av åsikter har gått utanför det som tidigare ansågs respektabelt.

Kanske en läsare av denna blogg utbrister: ”Det är ju som i Sverige”. Mitt svar blir jakande. Den franska debatten är visserligen mycket mer spänstig och problematiserande än i den svenska motsvarigheten. I grunden är det ändå samma utveckling vi ser. Frankrike delas alltmer upp i skilda befolkningsgrupper med starkt differentierade åsikter och med olika medieval. Med den utvecklingen kommer polariseringen som en självklar följd. Och splittringen av nationen med dess förödande risker.

Jérôme Fourquet är ett känt namn i Frankrike för sina analyser i böcker och i tv kring den sociologiska och politiska utvecklingen i landet. Han har sin förankring i analysföretaget Ifop men som flera andra politiska sociologer lever han ett eget liv i medierna med ständigt nya resonemang kring den franska nutiden. Senaste boken Métamorphoses françaises är den senaste i raden av  böcker från hans penna.

Fourquet beskriver ett samhälle i snabb förvandling. Han iakttar fyra viktiga förändringar som i varje fall kan beskrivas som radikala i ett perspektiv av ett halvt sekel. En avkristning som nu kan kallas definitiv. En försvagning av Frankrike som industriland för att istället bli ett land för konsumenter. Den egna befolkningen såväl som turisterna som blivit en avgörande intäktskälla för landet. En amerikanisering av livsstilen och immigrationen.

Avkristningen och den muslimska invandringen utgör inga kommunicerande kärl men under en period som sträcker sig över de senaste decennierna går det att utläsa ett och annat bara genom att studera förnamnen på nyfödda fransmän. Drygt vart femte får i dag ett muslimskt förnamn medan Marie trängts tillbaka till den grad att knappt några barn längre döps till det namn som varit så centralt i den latinska katolska världen att även män burit det som andranamn . Dopfrekvensen minskar snabbt, från 82 procent år 1961 till 27 procent 2018.

Fransmännen har varit stolta över sina industrier men kan i dag notera hur dessa företag stängts och hur istället turistorienterade företag växer. Ett exempel är förstås Eurodisney som blivit en magnet för utländska – och franska – turister men som också visar på amerikaniseringen av landet.

Två av tre fransmän menar i dag, enligt en opinionsundersökning, att Frankrike går åt fel håll och att landet bör återvända till en svunnen tid. Den siffran har ökat. Fransmännen är i högre grad än de flesta länder kritiska till globaliseringen som ses som en orsak till den utveckling som uppfattas som betänklig av så många. Fransmännen må vara moderna i många avseenden och har sannerligen spelat en stor roll i utvecklingen av det moderna Europa. Uppenbarligen vill nu många trycka på bromspedalen och återvända till en identitet som värnar klassiska franska värden och producerar fransktillverkade varor.

Jérôme Fourquet beskriver tillståndet i landet och attityderna hos fransmännen. För den modernt sinnade delen av befolkningen är de siffror han presenterar i sin senaste bok, liksom i de föregående, en störning i berättelsen om att Frankrike är på rätt väg. Emmanuel Macron har storstädernas medelklass på sin sida när han och många av de ledande politikerna och höga funktionärer inom statsförvaltningen driver på utvecklingen i mer liberal riktning. Däremot visar det sig att folket i allmänhet har andra perspektiv.

Frankrike har förlorat mycket av sin vitala samhällsdebatt och när de förekommer är den ofta grovt polariserande. Samtidigt finns det alltid intellektuella som vill problematisera utvecklingen. De vill inte minst lyfta fram Jérôme Fourquet som år efter år i siffror beskriver hur vanliga fransmän tänker. Det är siffror som naturligtvis kan negligeras eller tolkas om men som ändå förblir en nagel i ögat på de makthavare som inte vill lyssna på en bred folkopinion. Däremot lär inte Fourquet ändra på de stora dragen i utvecklingen. Landet lär fortsätta sin väg mot ett utpräglat konsumtionssamhälle, en amerikanisering av livsstilen och en ökad splittring av landet i olika öar av skilda befolkningsgrupper. Det gamla Frankrike som var eller påstod sig vara mer enhetligt till sin karaktär blir alltmer uppdelat i mindre kommuniteter med de konsekvenser som det kan medföra.

Nu har Frankrike en regering men nu väntar fransmännen på hur länge den sitter kvar och framförallt om president, regering och parlament lyckas driva igenom politiska frågor som ligger på bordet för avgörande. Om budgeten i första hand. Marine Le Pen sitter samtidigt i rätten för att förklara eventuella  ekonomiska oegentligheter kring sitt parti.

På denna blogg brukar jag ofta skriva att fransk politik är spännande och oförutsägbar. Det gäller även denna höst. Orsaken ligger ofta i det faktum att politikerna är en samling individualister. Många följer partilinjerna, de flesta gör det, men tillräckligt många har personliga bevekelsegrunder för att gå emot sin partilinje och ställa till oreda och göra politiska vägval mer oförklarliga och svåra att tolka eller förutse.

Michel Barniers regering består i huvudsak av ledamöter ur Ensemble pour la République, det vill säga president Emmanuel Macrons parti. Det innebär inte att det partiet i nationalförsamlingen ställer upp för regeringen. Partiets ledare, förre premiärministern Gabriel Attal, vill till exempel inte att de skattehöjningar som regeringen anser nödvändiga ska genomföras. Samma gäller för förre inrikesministern Gérald Darmanin, en av tungviktarna i Ensemble. Båda vill däremot ställa upp som presidentkandidater i nästa valkampanj. Ingen vet när det kommer att ske. Sannolikt 2027 när Macrons mandatperiod går ut men det kan ske tidigare. Bästa alltså för dessa herrar, och de är fler, att förbereda sig genom att ha ett valprogram som faller väljarna i smaken.

Regeringen måste också ta hänsyn till Nationell Samling som håller Barnier och hans ministrar på sträckbänken. Marine Le Pens röster mot budgeten och i andra kommande heta frågor har betydelse. Nu är Le Pen i ock för sig i ett prekärt läge för tillfället. Hon har denna vecka varit inkallad till domstolsförhör i frågan om eventulla ekonomiska brott som gäller några av hennes medarbetare när hon var EU-parlamentariker i Bryssel. Hon fick ersättning för att anställa dessa personer att utföra uppdrag inom EU-sfären men lät dem i huvudsak – enligt anklagelserna – arbeta med partiets inrikespolitiska frågor. Denna affär, en av så många i fransk politik, besvärar förstås henne och försvagar partiets profil. Nu har Marine Le Pen i så många år verkat för att göra partiet rumsrent och regeringsfähigt. Denna affär stör bilden.

Nationell Samling kan ändå genom sin numerär i nationalförsamlingen påverka regeringens politik. Läget såg annorlunda ut under sommaren när Den nya Folkfronten med sina fyra partiet presenterade en premiärministerkandidat och nog på allvar trodde att de skulle kunna bilda regering. Nu är det svansen till höger som styr istället.

Michel Barnier har alltså motståndare till vänster, i mitten och till höger. Alla väntar bara på ett läge när det är gynnsamt att sätta huggtänderna i premiärministern och med gemensamma krafter fälla honom och hans regering. Det är mer en fråga om när det sker än om det sker. Allt handlar om strategi. En budget lär det bli men hur den ser ut är en öppen fråga. Barnier vill ha en stram budget som i möjlig mån hindrar en skenande utveckling av statsskulden. Oppositionen lär framförallt vilja locka väljarna med mer upplåning för att kunna ge dem vad de önskar; bibehållen skattenivå och bibehållna sociala förmåner.

Michel Barnier, Frankrikes nya premiärminister är en äldre verserad herre. Ändå landar hans budskap illa bland politiker och även hos allmänheten. Enkelt uttryckt gör han fel om man lyssnar till dem. Han föreslår cirka 20 miljarder i skattehöjningar och 40 miljarder i neddragningar i budgeten. Det går aldrig hem i det franska samhället, vem du än frågar.

Frankrikes budgetunderskott skenar. Om inget görs passeras snart 6 procent och det finns risk för ett underskott på 7 procent inom en inte alltför avlägsen framtid. Franska presidenter, premiärministrar och finansministrar har under ett halvt sekel ignorerat det faktum att staten levt över sina tillgångar. EU:s ledning i Bryssel har ständigt påmint om att gränsen för ett acceptabelt underskott ligger på 3 procent men den nivån har Frankrike för länge sedan passerat.

Nu försöker Barnier och hans nya regering att hindra att underskottet ökar ännu mer. Problemen är två. Först och främst har regeringen ingen majoritet i nationalförsamlingen. För det andra finns ingen förståelse i folkopinionen för drastiska besparingar. Enkelt uttryckt vill alla grupper att någon annan tar obehaget att strama åt.

Skattehöjningarna kommer att drabba de rika, säger Michel Barnier, men det är i realiteten inte möjligt att bara de med höga inkomster ska kunna bära skattepålagorna. De rika i landet är redan högt beskattade. Företagen kan beskattas mer men risken är stor att det hämmar investeringstakten. Barnier och hans finans- och budgetministrar måste också ta ut höjda punktskatter som höjda avgifter för elektriciteten. Ingen blir alltså nöjd. Låginkomsttagarna kommer också att känna av skattehöjningarna.

Över Barniers regering hänger ett Damoklessvärd. När som helst kan ett parti eller ett block i nationalförsamlingen begära en misstroendeomröstning. Den nya Folkfronten är ständigt beredd men har inte tillräckligt med mandat för att nå majoritet. Folkfronten behöver rösterna från Marine Le Pens Nationell Samling vilket inte är orimligt att tänka sig. Ändå börjar bedömare att ana att oppositionen möjligen tvekar över att kasta landet in i en ny regeringskris. Sannolikt kommer president Macron inte heller vid en andra regeringsbildning att utse en person som representerar hela Folkfronten eller Nationell Samling. Macrons strategiska mål är istället att knäcka enheten mellan Folkfrontens fyra partier; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet. För varje regeringsombildning ökar risken för Det okuvade Frankrike att förlora sin nuvarande kontroll över denna folkfront. Det är särskilt de ledamöter i Socialistpartiets parlamentsgrupp som står samlade runt François Hollande och andra socialdemokrater som kan lockas att bryta sig loss och inta en mer försonlig hållning till en mittenregering. Det vore förstås en katastrof för de mer uttalat vänsterradikala i Folkfronten som då förlorar mycket av sitt nuvarande inflytande.

I nationalförsamlingen är tonläget som alltid högt. Det okuvade Frankrikes gruppledare Mathilde Panot är ständigt upprörd. Hon använder alla adjektiv hon kan hitta för att fördöma Michel Barnier. Men han är som sagt en verserad äldre herre. Hans svar på en av hennes långa och salvesfulla angrepp har redan blivit omtalat: ”Varför är ni så arg, Madame Panot? Men jag lovar er att ju aggressivare ni blir mot mig desto artigare blir jag mot er.”

I Frankrike är konflikterna i Mellanöstern alltid laddade. Den judiska delen av befolkningen är större än i något annat Västeuropeiskt land, cirka 500 000 enligt beräkningar. Samtidigt är muslimerna, och många av de sprungna ur områden i norra Afrika. flera miljoner. Det gör kriser och krig i Mellanöstern till inrikespolitiska angelägenheter på en betydligt högre nivå än i till exempel Sverige.

Igår, den 7 oktober, var dagen för att minnas Hamas terrorattack på Israel. Det skedde också genom att tv-stationer ägnade en stor del av dagen åt detta smärtsamma minne. Konflikten i Mellanöstern har ändå så många dimensioner att det inte går att hålla dagen ren för att sörja en sådan händelse. Dagen präglades också av att många franska medborgare, inte minst judar, upprördes över att president Macron uttalat att han ville dra in Frankrikes militära stöd till Israel i dess krig i Gaza. Detta uttalande har applåderats av vänsterpartiet Det okuvade Frankrike men bemötts kritiskt av övriga partier.

Jean-Luc Mélenchon, ledaren för Det okuvade Frankrike, har föreslagit att palestinska och libanesiska flaggor från och med den 8 oktober hissas överallt där det är möjligt, bland annat på universitet. Detta har också bemötts kritiskt, bland annat av förre socialistpresidenten François Hollande som menade att bara den franska flaggan ska hissas på offentliga platser.

Mélenchons politiska linje är att skapa en form av social revolution i landet; driva människor mot uppror på gator och torg för att sätta tryck på den politiska ledning som Mélenchon vill ha bort från makten. Han verkar ständigt för att gatans opposition och hans partis och Den nya Folkfrontens utspel och politiska förslag i nationalförsamlingen ska samspela för en radikal politisk förändring i landet. Mellanöstern är i dag ett ämne som på ett lägligt sätt konfronterar muslimska invandrare med rötter i Nordafrika mot den så kallat vita, dominerande makten i Paris statliga organ, ytterst i presidentpalatset.

Kriget i Mellanöstern får uppenbara konsekvenser för inrikespolitiken i Frankrike. Den lägger ännu en dimension till andra plågsamma konflikter som frågan om muslimernas rätt att leva i Frankrike och frustrationen kring islamism liksom inför den växande graden av brottslighet, i hög grad utförd av invandrargäng. Dessa frågor som handlar om etniska konflikter kan på ett djupare sätt vidga klyftan mellan olika befolkningsgrupper i landet.

Motsättningarna inom Frankrike i Mellanösternfrågan är oroande. Den 7 oktober fick ändå i huvudsak ägnas åt att sörja det som skedde i Israel för ett år sedan. Trots allt begärde Mélenchon att de palestinska flaggorna bör hissas på offentliga institutioner först dagen därefter. Det som väntar är ändå nya uppslitande debatter över allt i det franska samhället, inte minst innanför högskolornas väggar och i gatudemonstrationer  som lätt kan urarta i kravaller. Mellanöstern är definitivt en het konfliktfråga i Frankrike.