Close
Enter your
text here
Posts By :

Tomas Lindbom

Jämför svensk och fransk politik
 Jämför svensk och fransk politik 150 150 Tomas Lindbom
By:

Det finns stora likheter mellan fransk och svensk politik. Ett påstående som nog får en och annan att lyfta på ögonbrynen. Det kan vara närmast stötande att uttrycka sig så. Frankrike är ett land med stora populistpartier, sämre ordning på ekonomin, mer främlingsfientlighet och dessutom ett styrelseskick som ger presidenten stor – alltför stor – makt.

Eller? Nu har sannolikt den svenska självbilden krackelerat en aning sedan förra valet. Få länder har haft en så stökig parlamentarisk situation som Sverige. Dessutom har vi nu börjat uppfatta att vår välfärd inte till alla delar är perfekt. En och annan börjar också undra över hur vår kultur utvecklas, hur skolan fungerar eller hur rättsväsendet hanterar en ökad brottslighet.

Nåja, det var inte riktigt det jag tänkte på när jag jämförde Sverige och Frankrike. Landet mitt i Europa klarar sig på flera sätt bättre än Sverige i dessa avseenden. Jag tänkte på de politiska partiernas positionering och hur det blir möjligt att skapa ett fungerande regeringsunderlag.

Emmanuel Macron står inför en svår uppgift under sin andra mandatperiod. Var ska han söka stöd för att få igenom sina lagförslag i parlamentet? Var befinner han sig egentligen på den politiska skalan? Är han höger eller vänster? Min uppfattning är att han befinner sig där alltfler politiker men också väljare i dag hittar sin stödjepunkt; en alltigenom liberal position. Och han söker stöd i en alltmer växande medelklass. Liberal i allt som den västeuropeiska medelklassen önskar sig; marknadsekonomi, fri rörlighet och individuella rättigheter som ger alla särintressen inom kultur och samlevnad så stort spelrum som möjligt. Men också en viss form av statlig styrning för att rädda en gemensam välfärd och en hotande klimatkris. Fienden är populismen, särskilt till höger, inom och utom landet.

Macron har fiender i form av Nationell Samling och Det okuvade Frankrike. Det är partier som trots framgångar i väljarkåren ändå inte når majoritet. Nationell Samling bygger på ett folkligt missnöje som är brett men inte tillräckligt omfattande för att kunna vinna ett val – för närvarande i alla fall. Det okuvade Frankrike med Jean-Luc Mélenchon i spetsen tar sitt stöd bland de utsatta grupperna med en vänsterretorik som lockar många, inte minst invandrare, men det räcker inte heller för att kasta den sittande presidenten ur sadeln.

Medelklassen tar hem spelet även om det i Frankrike verkligen är en strid på kniven mot andra intressegrupperingar och sociala klasser. I Sverige förefaller situationen vara rätt lik den franska men med vissa skillnader. Den stora likheten är att medelklassen och medelklassens värderingar är ännu starkare i Sverige än i Frankrike. Fattigdomen är inte lika påträngande. Arbetarklassen har inte kvar mycket av sin klassmässiga stolthet. Det finns inte heller samma konservativa elit som intellektuellt kan utmana den liberala medelklassen. Men i stora drag påminner länderna om varandra när det gäller uppdelningen i en folklig frustrerande arbetarklass och lägre medelklass å ena sidan och den något mer välbeställda medelklassen å den andra.

Det finns skillnader. Vänstern verkar ha tappat arbetarklassen i Sverige. Vänsterpartiet försöker nu erövra röster från de manliga industriarbetarna men det verkar gå trögt. Mélenchon får ett helt annat gehör för sin mycket aggressiva retorik. Hatet mot etablissemanget når helt andra nivåer i Frankrike.

I Sverige har vi fortfarande en uppfattning om att huvudstriden står mellan vänster och höger med Moderaterna som dominerande parti på högerkanten. Den bilden sprack i Frankrike 2017 när Macron tog makten. Hans uttryck ”varken vänster eller höger” uttryckte inget annat än att han ville erövra den moderna medelklassen som försvarar marknadsekonomi och individuella fri- och rättigheter, det vill säga de rättigheter som fungerar i ett samhälle styrt av en modern och alltmer urban medelklass. Han har lyckats till stor del med sin ansats.

Den svenska debatten har legat ett halvt decennium efter den franska. Nu anar vi vad som komma skall. Det blir inget högerblock i regeringsställning oavsett vilket block som vinner på söndag. Förr eller senare – det blir säkert jobbiga förhandlingar och kanske nyval dessförinnan – kommer en stor del av borgerligheten att ge upp den beteckningen och kalla sig liberal eller mitten. Magdalena Andersson blir Sveriges Macron och regerar med Centerpartiet och andra delar av den gamla alliansen. Sverigedemokraterna ställs utanför som ett icke-liberalt parti liksom Vänsterpartiet. De får ingen makt men kan istället hoppas på att som oppositionspartier växa i folkopinionen och på sikt skaffa sig inflytande.

Macron har redan gjort detta. Han tycks visserligen skakad i dag av valresultatet. Men den politiska mitten med stöd av en stark liberal medelklass släpper inte taget. Det blir fortsatt spänning mellan fattigt folk och de välutbildade i städerna också framöver. Mélenchon och Le Pen kan fortsätta att tala om folket och eliten. Inte utan bärande argument.

Jag sticker alltså ut hakan och antar att svensk politik efter valet 2022 går i fransk riktning. Vi får fortsätta med Magdalena Andersson, oavsett vem av blocken som vinner. Någon Macron är hon inte men hon är tillräckligt stark för att styra en svensk mittenregering på socialliberal grund. Tråkigt för Annie Lööf att hennes parti är så litet att det bara kan bli ett stödparti till Socialdemokraterna. Och ännu mer synd om Moderaterna som får återgå till en mer marginell position i svensk politik. Förslagsvis får de göra ett studiebesök hos Republikanerna i deras högkvarter i Paris. Där får de veta allt om ett parti som på tio år gått från att leda landet genom Nicolas Sarkozy till 5 procent i senaste presidentvalet. Ett parti som är mindre än Nationell Samling och som tappar politiker och medlemmar i lika delar till en populistisk och ultrakonservativ höger och till en mittenkonstellation som styr landet.

Macron och hans missnöjda folk
 Macron och hans missnöjda folk 150 150 Tomas Lindbom
By:

En sommar har passerat. Nu ser vi framemot en politiskt intensiv höst och vinter efter presidentval och val till nationalförsamlingen. Politiken styrs av verkligheten och den lär bli laddad under de kommande månaderna. Pandemin har knappast försvunnit. Rysslands anfallskrig mot Ukraina pågår. Lågkonjunkturen har inträtt och förstärkts av energikrisen, i hög grad påverkad av sannolikt inställda gasleveranser från Ryssland. Fransmännen har precis hämtat sig efter en rad svårartade värmeböljor i sommar och dessa har skapat såväl svåra skogsbränder som mänskligt lidande, inte minst för äldre personer som haft svårt att uthärda de höga lufttemperaturerna.

Det är uppenbart att Frankrike kommer att präglas av kriserna och att politiken laddas av dem. President Macron hade verkligen önskat sig ett bättre valresultat, särskilt i valet till ny nationalförsamling. Som jag konstaterade i de sista blogginläggen före sommaruppehållet har den nyvalda nationalförsamlingen en helt annan politisk sammansättning jämfört med den föregående. Macrons parti med stödpartier har inte uppnått majoritetsställning. Oppositionen har dessutom en helt annan karaktär. Näst störst i församlingen är Marine Le Pens Nationell Samling med 89 av kammarens 577 ledamöter. Den vänsterradikala rörelsen Det okuvade Frankrike har flerdubblat sin andel ledamöter och än så länge upprätthålls alliansen Nupes där också Kommunistpartiet, EELV (de gröna) och Socialistpartiet ingår. Oppositionen är radikaliserad, både till vänster och till höger. Särskilt Det okuvade Frankrike har en provokativ stil och samspelar mellan gatans demonstrationer och arbetet i parlamentet. Frågan är hur mycket av det arbete som ska göras i utskott och i plenardebatter kommer att präglas av aktioner för att stimulera till folkligt uppror och hur mycket som blir vardagligt och målmedvetet lagstiftande arbete.

Frankrike har alltså en svagare exekutiv ledning i en tid som kommer att ställa än högre krav på ledarskap än tidigare. Det finns anledning till oro. Många menar att Macron aldrig lyckades genomföra sin revolution som han lovat väljarna inför valet 2017. Så mycket annat kom i vägen. Hur ska han då kunna utveckla landet under de kommande fem åren? Sannolikt lär han vara fullt upptagen med att i både bokstavlig och bildlig mening släcka bränder.

Macron och hans missnöjda folk är titeln på min nya bok som släpps i samband med bokmässan i Göteborg fredagen den 23 september. Längst ner på denna sida finns information om boken och en möjlighet att också förbeställa den redan nu. Jag har i boken gjort en analys av olika spänningar som finns i det franska samhället, följt den politiska debatten fram till och med valet till nationalförsamlingen i juni och funderat i slutkapitlet om vart landet är på väg med sin splittrade partistruktur, fördjupade motsättningar mellan flera idéströmningar och missnöjet som snarare ökat än minskat hos stora delar av befolkningen.

Jag säger som jag brukar i början på hösten: Välkomna till en ny säsong av politiska och kulturella slag mellan engagerade fransmän i de politiska församlingarna och i media men som alltid också i samband med strejker och demonstrationer och vid kaféernas bardiskar runt om i landet. Debattens vågor kommer att gå höga också under säsongen 2022-23. Det kan jag lova!

Frankrike inför semestern
 Frankrike inför semestern 150 150 Tomas Lindbom
By:

Nationaldagen den 14 juli bildar i allmänhet en slutpunkt för arbetsåret i Frankrike. Därefter går de flesta på semester. Även det politiska livet stannar av och återupptas i regel först i mitten eller slutet av augusti. Det är en välbehövlig tid av relativt lugn. Alltför säker på att den blir lugn kan man förstås inte vara. Pandemin har redan tagit fart igen. Klimatkrisen visar sig genom upprepade värmeböljor. Framförallt lever landet i ett internationellt sammanhang och kan inte vila från alla krig och konflikter som inte tar sommarsemester. Vad händer under de närmaste månaderna när det gäller Rysslands invasionskrig i Ukraina och dess konsekvenser för Västeuropa?

I år har det varit val i Frankrike. President Macron har valts om. Nationalförsamlingen har förnyats. Frankrikes politiska landskap har skiftat färger och konfliktytorna ser annorlunda ut jämfört med de föregående fem åren. Oppositionen har gått stärkt ur valen. Vänstern har bildat en union, Nupes, som har cirka 150 ledamöter i nationalförsamlingen. Nationell Samling har aldrig varit så väl representerad i samma församling, 89 ledamöter mot 8 under förra mandatperioden. Om samtliga oppositionspartier går samman mot regeringen får de majoritet och kan stoppa förslag men också väcka misstroende mot regeringen.

Igår väcktes ett sådant misstroende mot Elisabeth Bornes regering. Det väcktes av Nupes, framdrivet av La France Insoumise (Det okuvade Frankrike), det parti som leds av Jean-Luc Mélenchon och som är den tunga gruppen av fyra inom Nupes. Deras strategi är konfrontation. Republikanerna och Nationell Samling föredrog att formulera sin strategi, konstruktiv opposition, och la ner sina röster.

Misstroendevoteringen gav inget positivt resultat för Nupes denna gång. Vi har ändå fått en försmak av hur nationalförsamlingen kommer att fungera under kommande år. Det är inget nytt i fransk politik att den lagstiftande församlingen blir ett forum för stark konfrontation, särskilt verbalt sett. Det applåderas under tal men framförallt buas det och det hånskrattas åt talare. Inte sällan demonstrerar en missnöjd partigrupp med att lämna salen. Det finns många andra sätt också att visa upp ett motstånd som mer uttrycks formmässigt än innehållsmässigt. Ju fler partirepresentanter för ytterlighetspartier i församlingen, desto mer oväsen.

Frankrike står nu inför en tung vecka av extrem hetta. Temperaturen redan i dag går upp mot 40 grader. Det kommer att bli värre i vissa delar av landet under en relativt lång period, sannolikt minst en vecka. Det är den andra värmeböljan på en månad. Pandemin ökar i snabb takt. Den här veckan beräknas över 200 000 personer per dag bli smittade i covid. Det är under en period när människor ändå möts utomhus.

De politiska frågorna handlar nu om hur pandemin ska bemötas genom nya restriktioner kring covidpass och munskydd. Miljö- och klimatfrågorna får förnyad aktualitet och kommer att skapa konflikter politiskt. Inflationen stiger liksom energipriserna. Folks köpkraft verkar snarare minska. Det är också ett politiskt ämne som måste behandlas skyndsamt av den omvalde presidenten och den nya regeringen Borne.

Jag tänker ändå som många fransmän ta semester och inte skriva på bloggen under en dryg månads tid. När jag återupptar bloggandet igen under senare delen av augusti har säkert ändå en hel del hänt politiskt. Det blir garanterat lika spännande att följa den franska politiken och samhällsdebatten också under nästa arbetsår.

Macron gör regeringsombildning
 Macron gör regeringsombildning 150 150 Tomas Lindbom
By:

Nu på måndagsmorgonen står det klart i mediernas rapportering vilka som blir de viktigaste ministrarna i regeringsombildningen som följer på valet till nationalförsamlingen i juni. Damien Abad, ministern för solidaritet, står anklagad för flera fall av sexuellt ofredande och våldtäktsförsök och tvingas lämna sin post. De tunga ministrarna stannar kvar liksom premiärminister Elisabeth Borne. En regering av föga karismatiska ministrar men dugliga och i linje med Macrons önskan. Stjärnan som ska lysa är han, ingen annan.

En politisk kommentator påpekade nu på morgonen att dagens uppsättning av ministrar saknar den lyskraft som motsvarigheterna för tio-femton år sedan. Det är möjligt och det speglar i så fall hur politiken blivit allt mer teknisk och kräver ministrar som till sin karaktär snarare påminner om välutbildade tjänstemän i staten. Det är också en del av problemet. Fransmännen vill ha ministrar som minskar det mentala glappet till dem själva men samtidigt kräver de insatser och kompetens för att lösa en rad svåra frågor kring till exempel välfärdsfrågorna och det öppnar för teknokraterna.

Macron är förstås medveten om balansen mellan att ha politiska och teknokratiska ministrar, mellan att ha en vision om framtiden och förmågan att lösa svåra politiskt-tekniska problem. Framförallt vill han lysa själv. Det kunde ju verka mindre viktigt för honom att slippa starka personligheter i regeringen när han inte behöver tänka på omval 2027. Sannolikt verkar han också för kommande historieböcker. Han ska i efterhand beskrivas som presidenten som dominerade fransk politik under tio år och gjorde väsentliga insatser för landet.

Damien Abad var högeroppositionen Republikanernas ledare i nationalförsamlingen fram till utnämningen som minister efter presidentvalet. Ett häpnadsväckande snabbt byte av politisk hemhörighet. Inte orimligt i ett land där folk är mer trogna mot sina idéer – och karriärer – än mot sina partier. Dock var Abads snabba partibyte ändå förvånande. Redan vid tillträdet som minister fanns rykten om sexuella trakasserier. Macron har hela tiden hävdat att alla ska betraktas som oskyldiga tills en domstol sagt motsatsen och gav honom därför en ministerpost. En tung republikan i sin regering var dessutom en skalp! Men ryktena har varit för starka och ännu en utsatt kvinna har trätt fram med ytterligare en historia sedan Abad blev minister. Macron gjorde säkert en politisk bedömning när Abad avskedades. Det må så vara, lär han ha tänkt, att Abad inte är dömd men han blir mer av en belastning än av en styrka för regeringskollektivet. Det är också viktigt att veta att premiärminister Borne länge velat göra sig av med ministern i fråga. Som president bestämmer Macron ytterst över valen av ministrar men han lyssnar också på sin premiärminister.

Den ombildade regeringen har inte plockat över några uppseendeväckande namn från de oppositionspartier som sitter i den nya nationalförsamlingen. Det går därför inte att läsa ut ur ministerlistan hur Macron vill agera i parlamentet för att få nödvändig majoritet för sina lagförslag. Det troliga är fortfarande att han genom sin premiärminister kommer att söka stöd hos olika grupper beroende på politisk fråga. Nu ska närmast en hälsoreform och frågan om köpkraften tas upp för behandling. För tillfället säger sig alla partigrupper utom hans egna vara i opposition. Men kan Damien Abad byta parti på ett par veckor så finns säkert möjligheten för Elisabeth Borne att förhandla fram samarbetsavtal i vissa frågor med vissa ledamöter. Närmast gäller för henne att försöka bryta sönder vänsterunionen Nupes. Där finns gröna och socialister som borde kunna ”svika” sin union. I andra frågor kan Republikanerna komma till undsättning. De har trots allt redan under förra mandatperioden röstat välvilligt gentemot regeringen i en hel del frågor.

Oklart läge för Macron
 Oklart läge för Macron 150 150 Tomas Lindbom
By:

En ny våg av Covid rullar fram. Det börjar nu talas om nya restriktioner. Snart kommer antagligen munskydden tillbaka i kollektivtrafiken. Covidpassen förväntas också vara tillbaka kring 1 augusti. Ändå har fokus mest legat på Macron och hans regeringsunderlag. Det ser besvärligt ut på flera områden.

Emmanuel Macron måste göra en regeringsombildning i nästa vecka. Tre av ministrarna lyckades inte bli valda i nationalförsamlingsvalet. Macron hade före valet deklarerat att alla som ville stanna som ministrar måste vinna i sina respektive valkretsar. Regeringsombildningen blir också ett tillfälle för honom att göra nödvändiga justeringar för att anpassa sig till det nya läget i parlamentet. Dessutom behöver han utöka antalet ministrar i regeringen.

Macron har ett annat dilemma. Hans stödpartier har inte majoritet i nationalförsamlingen. För att få majoritet för sina lagförslag måste  han genom sin regering samarbeta med flera partier i nationalförsamlingen. Det blir svårt och han och hans regering har det särskilt besvärligt eftersom de två partier som gått framåt i valet är de som han inte vill samarbeta med; Jean-Luc Mélenchons Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell Samling. Macron försöker att härska genom att söndra till vänster. Han vill till varje pris provocera de fyra partierna inom vänsterunionen Nupes att bryta upp från sitt nyligen inledda samarbete. Han lockar de gröna (EELV) och Socialistpartiet att samarbeta och hoppas att de ska ingå avtal med hans stödpartier och därmed bryta alliansen med Mélenchon. Men lyckas det? Knappast troligt så här kort efter Nupes grundande.

Det verkar lättare att fortsatt peka ut Nationell Samling som ett extremistparti och vägra allt samarbete med dess ledamöter. Dock kan även det innebära svårigheter. Republikanerna är svagare än Nationell Samling och kan lockas att samspela med Le Pens parti för att få något eget inflytande, bland annat i utskotten som nu ska besättas med ledamöter. Den gamla republikanska pakten, det vill säga principen att utestänga Nationell Samling från allt inflytande, blir allt svårare att upprätthålla. Macron vill dessutom utestänga både ett parti till vänster, Det okuvade Frankrike, och ett till höger som båda gick fram starkt i valet och tillsammans har stöd av halva väljarkåren. Macron kan inte påstå att han upprätthåller en klassisk republikansk pakt. Han ägnar sig snarare åt taktiskt, politiskt spel.

Macron och hans premiärminister Elisabeth Borne har förlorat stort i den senaste opinionsmätningen som presenterades i dag. Det är inga katastrofsiffror men Borne har trots allt förlorat 10 procent i stöd sedan hon tillträdde för några veckor sedan. Macron själv har också förlorat ett antal procent på kort tid.

I dag utsågs ny talman och den posten gick väntat till en ledamot från Macrons parti. Vi får snart veta hur fördelningen av andra poster ser ut i de interna valen i nationalförsamlingen. Sedan börjar arbetet på allvar. Första stora projektet lär handla om lösningar på köpkraften, en het fråga.