Tomas Lindbom

Sobriété. Det betyder ungefär måttlighet eller nykterhet om det handlar om alkoholbruk. Nu används ordet om bruket av energi i den franska statens tal till medborgarna. De ska uppträda måttligt, sobert. Inga excesser om president Macron och hans regering får bestämma.

Frankrike är sig inte likt sedan ett decennium tillbaka. Ett folk av individualister med högst självständiga åsikter. Ett folk som beskrevs som näst intill oregerbart. ”Hur är det möjligt att regera ett folk som har lika många åsikter i en fråga som det finns ostsorter i landet?” frågade sig General de Gaulle på sin tid. Nog har svensken fortfarande bilden av fransmännen som stökiga, motvilliga, oppositionella. Och en stat som visserligen alltid försökt betvinga medborgarna olika lagar och bestämmelser men som vetat att det varit svårt – ibland omöjligt – att genomföra dem i praktiken.

Sedan några år tillbaka handlar debatterna  mer och mer om moraliska frågor och det förefaller som om staten börjar få framgång i sin politiska gärning på det området. Det började med pandemin. I Sverige talades det om medborgarnas eget ansvar och förmåga att göra det rätta för att hålla viruset på avstånd. Det gick väl sådär men tanken var inte att regeringen skulle detaljstyra folket. I Frankrike rådde motsatt läge. Regeringen införde rader av precisa begränsningar av folks rörelsefrihet och till allas förvåning, även fransmännens, lydde de. Det gick till och med att ana en viss förtjusning hos många att kröka rygg och göra det som myndigheterna åla dem att göra, det vill säga inskränka sin egen frihet.

Feminismen i sin mest moraliserande form tycks också ha stärkt sin position på ett överraskande sätt. I det land där mäns förförelse av kvinnor nästintill var inskriven i grundlagen jagas nu offentliga personer som begått sexuella övergrepp. Efter valen i maj och juni har en minister tvingats avgå och två ledare för politiska grupper i nationalförsamlingen lämnat sina uppdrag. Orsaken är anklagelser om sexuella övergrepp i varierad utsträckning men ingen av de tre har dömts i någon domstol.

Nu kommer en liknande våg av regler inom energiområdet. Det gäller nu för medborgarna och företagen att underordna sig olika bestämmelser som regeringen utfärdar för att minska energiåtgången med 5-10 procent. Premiärminister Elisabeth Borne ger tydliga besked. Temperaturen i bostäderna får inte överstiga 19 grader. På hotellrummen är gränsen 17 grader. Lampor ska släckas. Det ska synas på företagen att det är mörkt i rum där ingen befinner sig.

För att ytterligare skärpa tonen arrangerade regeringen igår ett möte för 400 personer i en mässlokal i södra Paris för att i detalj redogöra för sina krav på företag och privatpersoner. Elisabeth Borne har där förklarat att de regleringar inom energins område inte heller är tillfälliga. Hon talar om ett perspektiv som sträcker sig fram till 2040.

Det förefaller som om även de detaljerade reglerna kring energianvändningen kommer att följas av majoriteten fransmän. Är det så att detta folk på tio år förvandlats från bråkiga individualister till att fogligt följa statens påbud? Nja, riktigt  så lär det inte bli men alldeles uppenbart har späkningen kommit att prägla människornas liv i högre grad. Rädslan för virus och för krig kan ha bidragit. Och möjligen har också förmågan att granska politiken utifrån ideologiska och filosofiska utgångspunkter minskat. Energikrisen beror förstås inte bara på yttre omständigheter, det vill säga Putins krig. Just nu saknas de intellektuella som kan granska makten med skarpare blick. Annars lurar faran att Frankrike förfaller till ett land av oreflekterad detaljstyrning.

Vi minns franska manliga politiker från förr. Det räcker med att gå tio år tillbaka i tiden. Dominique Strauss-Kahn, fransk politiker och chef för Internationella valutafonden, ertappades av polis i New York efter sexuellt utnyttjande av en städerska på ett hotell. Det sas då att detta är den extrema yttringen av franska mäktiga män patriarkala beteende. Opinionen reagerade till slut och det blev inledningen till en snabb förändring av synen på mäns och kvinnors förhållande inom politiken. Sedan dess är regeringarna jämställda. Lika många kvinnor som män innehar ministerposter. Det offentliga samtalet kring politik i medierna har också förändrats. Kvinnorna är fortfarande i klar minoritet men har en betydligt mer framskjuten ställning än för tio år sedan. Däremot är kvinnorna fler bland politiska journalister och det märks på frågeställningarna kring jämställdhet och sexuellt utnyttjande av kvinnor. Det finns också en växande feministisk rörelse i landet. Den hörs alltmer och den är pockande och krävande och använder de metoder som finns tillgängliga för att attackera män som på något sätt förtrycker eller förnedrar kvinnor. Å andra sidan saknas inte heller andra aspekter på jämställdhetsfrågorna och en rad principer i ämnet prövas från olika moraliska och juridiska utgångspunkter.

I höst har frågan om mäns våld mot kvinnor aktualiserats genom två affärer. Båda rör politiker på vänsterkanten. Adrien Quantennens tillhör det vänsterradikala Det okuvade Frankrike vars ledare är Jean-Luc Mélenchon. Det okuvade Frankrike är det största och dominerande partiet i koalitionen Nupes som också innefattar Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet. Quantennens roll i nationalförsamlingen har varit att samordna styrkorna i de fyra partierna i Nupes. Det framkom för några veckor sedan att han i samband med skilsmässan från sin sambo givit henne en örfil. Han har erkänt detta och självmant lämnat sin post som samordnare mellan partierna.

Den andra affären rör Julien Bayou som efter valet till nationalförsamlingen i juni utsågs till ledare för det gröna partiet. Han har också helt nyligen gått igenom en skilsmässa från sin sambo som nu anklagar honom för moraliskt förtryck. Detta har blivit föremål för en intern granskningsgrupp inom partiet. Det framgår inte vad dessa anklagelser handlar om men partiets starka kvinna, Sandrine Rousseau, har konstaterat att det finns anledning att ta ex-sambons anklagelser på allvar och att det är viktigt för henne men också principiellt ur feministisk synvinkel. Kvinnan ska, enligt Sandrine Rousseau, några veckor efter uppbrottet ha genomfört ett självmordsförsök. Bayou anser sig inte veta vilka anklagelser som riktats mot honom men valde att avgå på grund av de rykten som florerade och som störde hans arbete som ledare för partiet.

Båda dessa affärer har inte lett till någon rättslig prövning. Debatten i Frankrike rör i hög grad just detta. Ska kvinnors anklagelser mot mäns våld eller verbala överträdelser anses rättfärdiga att dessa män tvingas avgå? Eller finns det skäl att vara orolig för att detta skapar rättsosäkerhet.

Nu har Frankrike på tio år gått från att tillåta män att obekymrat förföra kvinnor som ofta kan befinna sig i en underordnad situation till att uppleva hur flera män tvingas bort från ledande politiska positioner utan någon form av juridisk process. För Sandrine Rousseau och andra feminister med hennes agenda är detta sannolikt en övergångsfas. Om några år har männen lärt sig och den jämställda harmonin inställer sig. Frågan är hur många affärer fransmännen klarar med så okontrollerade spelregler innan en våldsam motreaktion inställer sig?

Emmanuel Macron är i det nya politiska läget i nationalförsamlingen tvungen att söka samarbetspartner utanför sin egen partigrupp för att få igenom sin politik. Pensionsreformen är ett exempel på hur svårt det nu blir för honom att få igenom en reform som han lovat i flera år.

Macron ägnade delar av sin första mandatperiod åt att snickra ihop en pensionsreform som skulle minska det offentligas kostnader och ge någon form av rättvisa åt de äldre medborgarna. Det nuvarande systemet är som ett lapptäcke där vissa grupper, särskilt inom den offentliga sektorn, är gynnade. Macron har skruvat och ändrat på sin egen reform och inget har hänt. Inte heller efter presidentval och val till nationalförsamlingen i våras har han kunnat presentera ett färdigt förslag genom sin premiärminister Elisabeth Borne och hennes regering.

Svårigheterna att få igenom en pensionsreform är uppenbara. Hans eget parti och två samarbetspartier har inte längre majoritet i nationalförsamlingen. Dessutom har denna församling numera två starka och polariserande partier i Det okuvade Frankrike med sin vänsterkoalition Nupes och Nationell Samling, Marine Le Pens parti, med en historiskt stark grupp. Både vänstern och ytterhögern vänder sig starkt emot Macrons försök att höja pensionsåldern. Tidigare föreslog han 65 år. Nu ligger förslaget på 64. Det verkar inte så skräckinjagande för en svensk men både vänstern och Nationell Samling sätter klackarna i backen och tänker inte medverka till en höjd pensionsålder över huvud taget. Det innebär att de håller fast vid 60 år.

Föga förvånande får dessa båda partier stöd av en majoritet av befolkningen. Högerväljarna är lite mer böjliga, särskilt de som röstar med det traditionella högerpartiet Republikanerna. Men det folkliga Frankrike säger i princip nej.

Fransmännen vägrar att anpassa sig till de reformförsök som regeringar och presidenter i Paris söker genomdriva och som har till syfte att spara pengar eller privatisera. Istället vill fortfarande en majoritet fransmän slå vakt kring sitt offentligt finansierade välfärdssamhälle. Och förklaringen är att så många faktiskt lever med ytterst små marginaler.

Motståndet mot Macrons pensionsreform hänger ihop med motstånd mot en rad andra mer liberala reformer. Nu är Macron pressad ekonomiskt, särskilt i en tid när det behövs statligt stöd i tider av galopperande elpriser. Och samtidigt vet han att folk i allmänhet är oroade över sin framtid och känner än mindre lust att acceptera försämringar på ett så viktigt område som pensionerna. Macron menar förstås att folk inte kommer att få det sämre men det är inga löften som människor litar på. En höjd pensionsålder från 60 till 64 år verkar tala sitt tydliga språk

Lagom till bokmässan i Göteborg i veckan lanseras min senaste bok om fransk politik och samhällsliv, Macron och hans missnöjda folk. Den ges ut på Santérus förlag och kommer att finnas i den fysiska bokhandeln men förstås också i nätbokhandeln som Bokus och Adlibris. Boken har som tema de sociala, politiska och kulturella spänningar som råder i Frankrike men vill också ge en bild av det franska politiska livet för närvarande med en beskrivning av de viktigaste kandidaterna i det presidentvalet vi upplevt under våren. Jag försöker mig också på vågspelet att skissa lite lätt på hur framtiden möjligen kan te sig.

Vi vet att Frankrike ständigt präglas av konflikter. Hur många gånger har jag inte på denna blogg återvänt till det temat. Frågan är om inte spänningen i någon mening är än starkare och att motsättningarna förändras under dessa år som vi nu upplever. Den gamla, seglivade höger-vänster-konflikten kring arbete och kapital viker undan även i Frankrike. Kulturkonflikten mellan en liberal sida och en konservativ ökar i betydelse. Men konflikten mellan dessa krafter är inte heller den enda. Arbetarklassen och den lägre medelklassen är i hög grad präglad av vrede mot centralmakten oavsett om denna samhällsgrupp (eller samhällsgrupper) röstar högernationellt eller stöder en profilerad vänster. Mitt i detta står Emmanuel Macron och hans parti som numera kallas Renaissance. Jag utmanar läsaren i boken med att påstå att Macron är mer vänster än höger och det gäller just i kulturkonflikten mellan liberalt och konservativt. Men han är förstås traditionella högerliberal i vissa avseenden, i ekonomiska frågor men delvis också i synen på att bekämpa islamismen. Frågan är bara var hans övertygelse slutar och hans strategiska utgångspunkter tar över hans politiska positioner.

I min blogg fortsätter jag att följa fransk politik under Macrons andra mandatperiod och med extra fokus på de frågor jag ställt i slutet av min bok. Vilka allianser skapas under perioden 2022-2027 och kring vilka grundläggande politiskt-filosofiska – och sakpolitiska – ställningstaganden. Jag kommer att följa det som händer också socialt. Nya strejker och upplopp som vi kan förvänta oss under närmaste åren, till följd av den ekonomiska utsatthet som många fransmän tyngs under.

Nu på fredag den 23 september kl 15 intervjuas jag på bokmässan i Göteborg om min bok och säljer den vid monter B05:70. Om någon av mina läsare av denna blogg råkar befinna sig på där vid den tiden vore det verkligen roligt att träffas.

Pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har sannolikt haft en lugnande effekt på den polariserande tendens som funnits i Frankrike under senare år. Det har påtagligt visat sig att människor från olika samhällsklasser och med olika värderingar kunnat förenas hyggligt i en kristid. Motståndet mot vaccination mot covid- 19 har varit ganska stort och visst finns det en kritik mot Nato och ett försvar av Ryssland som skapat nya motsättningar också sedan februari månad i år men i stort sett har de riktigt såriga konflikterna minskat under en period.

President Macron är inte den enande mittenpolitiker som han gärna skulle vilja vara. Han representerar den framåtsträvande medelklassen som tror på framsteget och dragit fördelar av det alltmer liberala samhället.. Han försöker och lyckas ibland förena mer extrema ståndpunkter som att till exempel inta en ”lagom” hård hållning i brottsbekämpningen. Hans politiska ställningstaganden är emellertid bara en av flera positioner på en politisk karta som inte enbart är linjär, från höger till vänster. Viktiga populistiska partier som Det okuvade Frankrike till vänster och Nationell Samling till höger är båda nationella, Nationell Samling i betydligt högre grad dock, och båda är mer orienterade mot en stark stat. Det så kallade kulturkriget delar däremot landet i en höger-vänster-skala. Konservativa i samhällsdebatten och Marine Le Pen med hennes parti använder mycket tid till att kritisera wokekulturen. Den nye utbildningsministern Pap Ndiaye har utsatts för extremt mycket kritik för att vilja skada den franska filosofiska grundbulten om ett universellt samhälle som avvisar minoriteters särintressen. Vänstern och Macron intar här en mer progressiv hållning och har lättare att förenas.

Det är ett faktum att även Frankrike i sin polarisering alltmer hamnar i kulturkonflikter och mindre i ekonomiska klasskonflikter. Länge var vänstern socialistisk och högern försvarare av hävdvunna privilegier, om än dolda i en demokratisk struktur. Det ser inte ut så längre, inte lika påtagligt. Det går att vara höger och välbeställd och rösta på Macron och bejaka moderniteten till fullo med både marknadsekonomi och försvar för fri abort och homosexuellas rättigheter. Det går att vara vänster och lägga all kraft på kulturkriget men inte bekymra sig påfallande mycket över alla de väljare som lever under fattigdomsstrecket. Marine Le Pen har lyckats bli taleskvinna för stora delar av de fransmän som inte får pengarna att räcka hela månaden medan Macron aldrig når dem utan istället den mer välbeställda medelklassen i städerna.

Frankrike skiljer sig alltså mindre i dag från de anglosaxiska länderna och Sverige. Frågan blir hur polariseringen kommer att uttryckas i de kommande öppna konflikterna i det franska samhället. Vad händer i de utsatta förorterna? Hur reagerar den opinion som formade de gula västarna?  Kommer dessa grupper att ånyo starta demonstrationer och uppror? Och hur kommer en vänsteropinion inom medelklassen och i städerna att reagera? Får vi öppna revolter även där men frågan är  i deras fall på vilka partier och politiska ledare de senare kommer att lägga sitt stöd i kommande demokratiska val?