Tomas Lindbom

President Macron hoppades på en revolution när han tillträdde för fem och ett halvt år sedan. En revolution som han själv skulle organisera och som bland annat skulle leda till ökat välstånd hos medborgarna. De gula västarna blev ett begrepp 2017-18 och de tyckte inte alls att den ekonomiska politiken gick åt rätt håll. Så kom pandemin och därefter den ryska invasionen i Ukraina. Den andra mandatperioden skulle bli en nystart för presidenten men det verkar inte bli så den här gången heller. Det stora bekymret är den tilltagande fattigdomen och den påverkas nu starkt av inflationen.

Det går att konstatera att den snabba prisökningen på vissa varor, särskilt inom livsmedelssektorn men också bland produkter som är kopplade till livsmedelsproduktionen, har redan passerat tio procent och vissa oroas över att den stiger nästa år till det dubbla. Problemet är att stora grupper i samhället redan lever på fattigdomsgränsen eller under den (knappt 10 miljoner). Alltför många fransmäns ekonomi knäcks av höstens prishöjningar.

Fransmännen värnar god mat med bra råvaror. De förväntar sig att ha råd med grönsaker och kött eller fisk. Svångremmen dras åt hos alltfler när vissa grönsaker ökar med 20-30 procent. Folk handlar ägg istället för några skivor skinka, djupfryst istället för färsk mat. Nedgången för ekologiskt odlad mat är påtaglig. Forskare som mäter köpmönstren har redan konstaterat att människor handlar mindre mat och avstår från allt som sätter lite guldkant på vardagen.

Drivmedel är en annan känslig fråga för det franska folket. I många glesbygdskommuner men också i andra områden utanför storstäderna är bilen ett nödvändigt transportmedel. Bensinpriset stiger och fransmännens förmåga att röra sig minskar. Väldigt många fransmän kan inte ta sig till sina arbeten utan bil.

Nu kommer vintern. Fler blir fattiga och alla drar ner på värmen i sina hem. När människor ser hur privatekonomin visar röda siffror och de dessutom huttrar i sina hem kommer den politiska vreden. Det vet alla presidenter och andra politiska ledare. Borgmästarna i kommunerna uppvaktar Macron med krav på ekonomiskt stöd. Alla med förtroendeuppdrag i ansvarig ställning oroar sig för den närmaste framtiden.

Oppositionen däremot har glada dagar. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell samling kan ösa på. Deras chans att stärka sina positioner i väljarnas ögon har inte på länge varit så stor. Vintern kommer att bjuda på ökad fattigdom  hos många människor och ett hett politiskt klimat.

De franska medierna stimulerar och provocerar alltid. Ibland blir dock meningsutbytena så hårda och oförsonliga att det inte kan tolereras.

Häromveckan förekom en utskällning som gjordes av en programledare i en tv-kanal, C 8. Den var så våldsam att den skapade en debatt i debatten. Frågan ställdes om det är rimligt att i nio minuter skälla ut en tidigare medarbetare och numera parlamentsledamot för dennes kritik av tv-kanalens ägare.

Tonläget har alltid varit högt i fransk debatt och inte minst i medierna. Den som följde tv på 1980-talet minns stora gräl i de politiska men också litterära programmen. Eftersom media domineras av intellektuella från medelklassen handlar konflikterna sällan om klassfrågor utan mer om diskriminering. Och så är det också för det mesta också i dag. ”Folkets röst” ges utrymme i valrörelsernas program. Medelklassens politiska och kulturella frågor dominerar mellan valen i de olika samhällsprogrammen som förekommer ständigt.

Frankrike har ju, tack och lov, en rätt öppen debatt och politik i alla former ges stort utrymme i medierna. Det är sällan som det höga tonläget ifrågasätts och det får nog ändå anses vara ett hälsotecken. President Emmanuel Macron attackeras med frenesi från olika håll. Kritiken är ibland vulgär men ofta också principiellt viktig. Han kritiseras av olika debattörer i olika tv- och radiokanaler för sina sakpolitiska ställningstaganden och för sitt sätt att styra landet men också för sina idéer. Vissa granskar hans så kallade teknokratiska sätt att tänka och leda landet. Andra anser att han som person inte har förmågan att förstå människors behov. Kritik riktas mot hans alltför marknadsliberala hållning eller hans vänstervridning när det gäller synen på utbildning och fransk kultur och identitet.

Frankrike har i dag en rik flora av tv- och radiokanaler. Trots tidningsdöden som också drabbat detta land är det inte svårt att hitta press med skiftande profil. Dagstidningen Libération står långt till vänster och Le Figaro har en tydlig konservativ profil. En veckotidning som Valeurs actuelles står nära den reaktionära politikern Éric Zemmour. När det gäller rörlig bild har de sociala medierna inte bara producerat skrikiga program utan i hög grad öppnat för olika seriösa röster i debatten. Gå in på youtube och där finns en stor variation av kvalificerade program om politik och kultur.

Ur ett svenskt perspektiv är det närmast obegripligt hur det kan vara positivt med sådan mångfald i debatten. Upprördheten över en avvikande åsikt är säkert lika stor i Frankrike som i Sverige men skillnaden är att skammen att vara oliktänkande inte är lika påtaglig. Debattörer av olika kulörer och sorter fortsätter att hävda sina åsikter trots stark kritik.

Ibland blir det för hetsigt och en metadebatt om gränserna för det moraliskt tillåtna meningsutbytet uppstår. Programledarens utskällning av en parlamentsledamot ansågs ha gått över gränsen. I allmänhet får grälen pågå fritt. Det är bra och det stärker demokratin.

Ocean-Viking kom över Medelhavet med asylsökande migranter från olika länder. Enligt ordningen som gäller för asylmottagande ska Italien ta emot dessa 234 migranter men vägrade göra det. Den nya premiärministern Giorgia Meloni som tillhör det starkt högerorienterade partiet Italiens bröder vägrar. Hon hänvisar till att landet tagit uppemot hundratusen migranter under det senaste året medan hon samtidigt anklagar Frankrike för att knappt  ha tagit emot några alls. Frankrike å sin sida menar att Italiens beslut att inte ta emot fartyget i någon av sina hamnar är upprörande. I torsdags tillät den franska regeringen ändå båten att lägga till i Toulons hamn.

Denna händelse har skapat en konflikt mellan de två länderna och inte minst en inrikespolitisk debatt i Frankrike. Det råder i dag en hård linje i migrationsfrågan i alla länder inom EU. Vissa länder som Grekland och Italien men även Frankrike har gränser mot Afrika och Mellanöstern. De utsätts för ett konstant tryck dels från fartyg som kommer med migranter över Medelhavet och dels från människorättsorganisationer som fördömer regeringar som vägrar ta emot dem. Opinionen i dessa länder är huvudsakligen negativ till mer invandring och de högerextrema partierna men också många andra partier motsätter sig kraftigt varje liberaliserande steg i denna fråga.

I Frankrike har Marine Le Pen omedelbart angripit den franska regeringen för beslutet att ta emot fartyget i Toulons hamn. Det handlar, enligt samma regering, för ett exceptionellt beslut och tanken är att större delen av gruppen migranter ska slussas vidare till andra länder. Det räcker inte som förklaring för Marine Le Pen som utnyttjar händelsen för att spä på sina väljares upprördhet i frågan.

Éric Zemmour tog sig till Toulon och framförde sina åsikter på plats i hamnen. Med honom följde bland andra Marion Maréchal som tillhör ledningen i hans parti. Zemmour konstaterade att regeringens beslut att ta emot fartyget nu öppnar vägen för en okontrollerbar invasion av flyktingar. Zemmour är en stark anhängare av att skicka tillbaka alla som befinner sig i Frankrike men saknar franskt medborgarskap. För honom innebär varje ny invandrare ett ytterligare hot mot nationens civilisation.

Macrons linje är som oftast moderat eller, som andra säger, otydlig. Han vill begränsa invandringen till det minimala men inser att det finns lägen där humanitära aspekter måste få råda. Ombord på fartyget Ocean-Viking fanns några som behövde läkarvård.

Italiens nya högerregering tvingar Frankrike till nya ställningstaganden och sannolikt uppstår djupare konflikter mellan länderna i migrationsfrågan. Om Italien inte längre tillåter migranter att gå iland i det landet för att sedan skickas vidare till andra EU-länder kommer Frankrike att tvingas ta ställning för eller emot ökad asylinvandring. Kommer Frankrike att säga nej på samma sätt som Italien blir landet anklagat för en högerextrem hållning. Anpassar de sig mot en mer öppen hållning i frågan får Éric Zemmour och Marine Le Pen mer luft under vingarna och kan dra fördel av det i opinionen.

Det senaste brottsfallet som väcker rasistiska känslor i Frankrike rör en tolvårig flicka som blivit torterad och dödad på ett bestialiskt sätt. Flickan är ljus i hyn, blond och kommer uppenbarligen från en medelklassmiljö. Förövaren är invandrare och brottet har skett i norra Paris.

Det råder naturligtvis ingen tvekan om att brottet är vidrigt och bör fördömas å det kraftigaste. Samtidigt blir anklagelserna mot förövarna så starkt präglade av invandrarhat att många sansade bedömare vill koncentrera sig på annat än själva brottet. Följden blir en konflikt som delar befolkningen och höjer spänningsnivån i samhället.

Rasismen sätter sin prägel på synen på brottsbekämpning. Den kryper in i och präglar analysen av hur Frankrike ska komma tillrätta med en rad problem. Det går inte att tala om problem med migrationen på ett sansat och sakligt sätt. Vänstern söker minimera de problem med invandringen som finns och med de förorter som är som stängda ghetton för andra än de boende i dessa områden. Högern, särskilt den extrema högern, ser inget annat än hudfärg och kultur i de problem som är kopplade till de segrerade områden och frågan om invandring/återvändande.

Eric Zemmour har ropat på dödsstraff för kvinnan som dödat den tolvåriga flickan. Han kan alltså göra en civilisationsanalys som går att respektera men väver in hat och människoförakt som gör honom omöjlig som en seriös politiker och en seriös samhällsdebattör. Marine Le Pen gör inga anspråk på djupsinniga analyser men har stor politisk makt och använder den för att öka klyftorna i samhället. Och vänstern driver en del av en vilsen befolkning att bli alltmer xenofobisk. Det talas om polarisering och det är så. Klyftan mellan olika samhällsgrupper och olika åsiktsgrupper växer.

Politiken i Frankrike ändrar snabbt karaktär. I presidentvalrörelsens början, månaderna före Putins invasion i Ukraina, var vänstern i det närmaste uträknad som politisk kraft i landet. Marine Le Pen blev visserligen motkandidat till Emmanuel Macron i den andra valomgången men inför valet till nationalförsamlingen under försommaren bildades en ny kraft, Nupes. Denna konstellation förenade Det okuvade Frankrike (den vänsterradikala rörelsen under Jean-Luc Mélenchons ledning), EELV (de gröna), Socialistpartiet och Kommunistpartiet. En oväntad och, som det hittills verkat, lyckad konstellation som är nationalförsamlingens största oppositionsgrupp och tveklöst den mest högljudda.

Vänstern har genom Nupes tagit åtskilliga steg åt vänster. Konstellationen drivs framåt av Det okuvade Frankrike som kan beskrivas som en blandning av antikapitalister, radikala gröna och anhängare av radikal feminism och antirasism. Det är en grupp som också måste beskrivas som populistisk och arbetar parallellt med militanta aktioner och parlamentariskt arbete.

Det som hänt är att också huvuddelen av de gröna och socialisterna anpassat sig till Det okuvade Frankrikes agenda och, i hög grad, tonläge. Nu går Socialistledaren Olivier Faure i demonstrationståg bakom paroller som hade varit otänkbara för förre presidenten François Hollande och huvuddelen av hans ministrar i socialistregeringarna 2012-17. De gröna har i Sandrine Rousseau fått en stridbar ledare som fångat in den radikala ungdomens vokabulär och bejakat dess paroller. När hennes partivän och presidentvalskandidat i våras, Yannick Jadot, fick sin bil förstörd i samband med att han deltog i en miljödemonstration ansåg hon att han måste lära sig att bejaka olydnad om den inte var våldsam. Och hon menade uppenbarligen att attacken mot bilen inte var våldsam. Jadot blev ju inte skadad.

Det är alltså uppenbart att de gröna. EELV, nu lutar sig alltmer mot en radikal hållning i de nya vänsterfrågorna om klimat, jämställdhet och antirasism. De enda som i viss mån avviker från denna linje är kommunistledaren Fabien Roussel. Han har till och med förklarat att han tycker om att äta en köttbit till middag. Det stämmer inte överens med Sandrine Rousseau som förklarat att män inte bör grilla kött på tomten. Det är en form av förlegad virilitet, har hon sagt.

En del bedömare tror att Sandrine Rousseau kan bli hela Nupes kandidat i nästa presidentval. Jean-Luc Mélenchon börjar bli gammal och sitter inte längre i nationalförsamlingen. Rousseau tycks med sin aggressiva stil förgöra sina manliga motståndare och gör succé i media. Det är förstås frågan om det räcker. Fransk vänster består inte bara av ett antal ledande partiföreträdare i parlament och i tv-soffor. Det krävs också väljare. Många av dem har lämnat vänstern för Macrons parti. De som tror på Rousseau menar däremot att Macron inte har någon kronprins som kan ta över ledningen av hans parti, Renässans. Och det finns inget parti mellan Nupes fyra formationer och Renässans. Hollande och hans socialdemokratiska falang verkar helt död. För tillfället är bäst att tillägga. Det kan alltså hända att vi nu går mot en envig i nästa presidentval mellan en radikaliserad vänster, en mittenkandidat utan Macron som ledare och en nationalistisk högern, där sannolikt Marine Le Pen ställer upp i ännu en kampanj för att bli president.