Tomas Lindbom

En olycka kommer som bekant inte ensam. Det kan president Emmmanuel Macron konstatera när han nu måste ställa in det planerade statsbesöket av Storbritanniens kung Charles III. Orsaken är förstås det oerhört spända läget i Frankrike.

Kung Charles skulle ha anlänt på söndag med tåg till Gare du Nord i Paris. Statsbesöket var planerat till tre dagar, i Paris och Versailles men också i Bordeaux i sydvästra delen av landet. Igår kväll satte demonstranter porten till borgmästarens kansli i det franska vinets huvudstad i brand. Under samma kväll upplevde huvudstaden ett par hundra bränder och närmare två hundra poliser skadades i sammandrabbningar med våldsbenägna och delvis kriminella aktivister på gatorna.

Det säger sig självt att den franska polisen nu inte skulle kunna garantera kungens säkerhet. De bilder på ett sargat land som redan spridits ut över världen genom tidningar och tv skulle få påspädning. Hur skulle det ha sett ut om kungen i det läget åkt i kortege från järnvägsstationen i norra Paris till Elyséepalatset vid Seinefloden omgärdad av sopberg och sannolikt aktiva demonstranter i raseri mot den franska presidenten men också mot samhällsordningen och möjligen också mot en monark?

Det inställda statsbesöket har verkligen skapat diskussioner i dag i de franska medierna. Det verkar som om journalister och politiska kommentatorer på allvar tagit in vilket negativt avtryck som läget i Frankrike gör i omvärlden. Den introverta franska uppfattningen har ju varit att konflikten varit en intern angelägenhet. Debatterna, strejkerna och demonstrationerna har genomförts utan en större tanke på hur världen utanför reagerade. De flesta fransmän har rasat mot presidenten och sett det som helt legitimt att inte bara i ett parlament säga nej till pensionsförslaget utan att, som facklige ledaren Philippe Martinez sagt, tvinga ner Frankrike på knä. Nu börjar en viss eftertankens kranka blekhet visa sig. Oron för en okontrollerad revolt har ökat liksom ekonomiska problem i landet som till exempel minskad utlandsturism i vår och i sommar.

Det är för tidigt att spekulera om hur denna konflikt slutar men möjligen kan det inställda statsbesöket vara början på en återgång till ordning i Frankrike. Det brukar vara så att den mer moderata medelklassen vänder sig från kaos till ordning igen när den politiska och sociala revolten tar sig okontrollerade uttryck. Då kan regeringen med tunga batonger – som metafor men också i form av polisiär repression – driva tillbaka de upproriska till ordningen. Då minskar omfattningen av demonstranter. Då återgår de strejkande till sina arbeten. Och de demokratiska institutionerna återtar sin dominerande roll på bekostnad av gatans uppror. Lugnet får råda igen – en tid innan nästa revolt växer fram.

President Macron lät sig i dag onsdag vid lunchtid intervjuas av två politiska journalister. Programmet gick ut i de två stora tv-kanalerna. Tanken var att presidenten skulle försöka lugna en befolkning vars stora majoritet för tillfället vänder sig starkt emot pensionsreformen. Det var förstås en närmast omöjlig uppgift och de första reaktionerna visar också att han inte lyckades. Ändå var det nödvändigt att han – och inte bara premiärminister Elisabeth Borne – uttalade sig i den fråga som nu står högst på dagordningen i den franska politiska debatten.

Macron förklarade att han drivit igenom reformen, också med stöd av paragraf 49:3 i konstitutionen, för att den är nödvändig för landet. Som han sa; det hade varit enklare att slippa göra det. För honom står det klart att Frankrike inte kan låta kostnaderna för pensionerna öka som de skulle göra utan reformen. Han hade kunnat låta de yrkesmässigt aktiva betala högre avgifter men det hade sänkt människors köpkraft och hindrat en önskad ekonomisk tillväxt. Han valde att istället höja pensionsåldern och därmed närma sig de flesta länder i Europa.

Det finns en rad invändningar mot hans reform. Den kommer efter besvärliga år med covid och mitt i en period av lågkonjunktur med hög inflation och ett krig i Europa. Samtidigt präglas en hel del av kritiken av populism. Det är enkelt för en oppositionspolitiker att ta stöd av en befolknings majoritet som inte uppskattar att få neddragningar i pensionerna. Det är också närmast chockerande att se de grova utspel som särskilt representanter för Det okuvade Frankrike gör. Det buas och väsnas under premiärministerns tal. De folkvalda borde hålla en viss nivå i sitt beteende i den folkvald församlingen men nu har gränsen till vulgärt uppträdande för länge sedan överskridits. Frankrike bär med sig denna tradition. Hur många gånger sedan franka revolutionen 1789 har det inte förekommit bråk i den folkvalda församlingen.  Ändå är det ingen ursäkt för de överträdelser som skett de senaste veckorna.

Ny stor strejkdag med stora demonstrationer genomförs i morgon. Varje kväll förekommer också bråk på vissa platser, i Paris men också i andra städer. Jag hade själv tur i måndags när jag i sista stund valde att äta middag nära Odeon istället för som planerat på en restaurang vid Operan. Det räddade mig från att hamna mitt i centrum för ett upplopp mellan polis och demonstranter.

President Macron har valt att till varje pris driva igenom reformen. Det var möjligen tveksamt att han satte hårt mot hårt genom att använda nödparagrafen och driva igenom beslutet utan votering i nationalförsamlingen. Antingen lugnar nu allt ner sig vad gäller strejker och demonstrationen. Det är troligt på kort sikt. Däremot vet vi inte om den nuvarande konflikten leder till en fördjupad politisk och social kris i landet. Det är i så fall inte bara den politiska ledningens fel men ansvaret kommer ändå i hög grad att läggas där. Och kommer i så fall Macron att kunna fortsätta som en respekterad statschef? Om detta vet vi mer om en eller ett par månader.

Jag kryssar mellan trottoarerna i Paris. Ibland måste jag gå ut i gatan. Sopbergen växer och blockerar alltmer av promenadvägarna. Det luktar inte heller gott. Jag har i alla fall inte sett några råttor än men det beror nog på att jag låter bli att titta.

Livet i Paris dessa dagar kretsar rent konkret om sopor, demonstrationer och ett och annat bråk mellan poliser och demonstranter. Tårgasen sprids in i leden av upprörda människor som på Place de la Concorde på kvällen och natten efter det att premiärminister Elisabeth Borne på torsdagseftermiddagen meddelat att regeringen använder sig av paragrafen 49:3 för att utan votering driva igenom lagförslaget om pensionerna.

Nu står Frankrike inför en fördjupad politisk kris. Det blir alltmer uppenbart att regeringen med sina stödpartier och en del av det republikanska partiet (den moderata högern) vill försvara den nuvarande konstitutionen med rätten att använda sig av 49:3. De står också bakom en politik med vilken de nu vill höja pensionsåldern för att förhoppningsvis kunna minska underskottet i budgeten och rent allmänt öka möjligheter för medborgarna att ta mer privata initiativ. Helt enkelt stöder de en mer liberal politik.

En majoritet av fransmännen sätter nu ner foten i pensionsfrågan men allt fler ställer sig också frågan om den femte republikens konstitution i dag svarar mot medborgarnas rättigheter. Den tillkom 1958 när Frankrike haft en konstitution med parlamentarism och svaga regeringar som byttes ut var sjätte månad. En president med stark makt blev lösningen då. General de Gaulle utnyttjade sin makt till att bland annat driva igenom befrielsen av Algeriet. Nu befinner vi oss under året 2023 och en stor del av vänstern kräver en återgång till starkare makt för parlamentet och de mest radikala talar om att den politiska, parlamentariska demokratin måste samverka med en folkets demokrati som den uttrycks i gatans opinion.

Den sociala krisen växer. Motståndet mot den politiska makten som den manifesteras av president Macron är påtagligt närvarande. Macron har inte heller gjort det lättare för sig i sin relation till majoriteten fransmän när han valde att använda 49:3. Det var visserligen hundrade gången under femte republikens sextiofemåriga historia men den här gången har den väckt så mycket mer ilska. Den kom i ett läge när regeringen var i underläge inte bara i själva parlamentet utan i hela samhället. Då har Macrons beslut setts än mer som ett hån mot folkviljan.

Det sägs av journalister med insyn i spelet bakom kulisserna att premiärminister Elisabeth Borne  velat undvika att utnyttja nödparagrafen. Hon ville gå till omröstning i förhoppning om att få en majoritet för förslaget. Men Macron bestämmer och han bestämde att 49:3 skulle användas. Under buanden höll hon sitt tal i nationalförsamlingen. Först avbröts sessionen några minuter men när Borne började tala igen sjöng vänstern marseljäsen och det var enligt journalister på plats på åhörarläktaren helt omöjligt att höra vad hon sa. Hennes tal gick däremot fram i tv genom mikrofonerna. Närvarande journalister berättade också om den hatiska stämning som rådde i plenisalen under eftermiddagen. ”Vi har aldrig sett något liknande”, sa två journalister i ett tv-program.

I eftermiddags skulle nationalförsamlingen rösta om den omtalade pensionspropositionen. Senaten hade godkänt den på förmiddagen med klar majoritet. Nationalförsamlingen har en annan sammansättning och allt var osäkert in i det sista. Någon timme före omröstningen beslöt sig president Macron för att driva igenom förslaget med hjälp av den (ö)kända paragrafen 49:3 i konstitutionen. Ingen votering alltså men däremot möjlighet för ledamöterna i kammaren att väcka misstroende. Så har också skett. Om några dagar ska nationalförsamlingen ta ställning till en misstroendeomröstning och om regeringen klarar den sker ett beslut om reformen endast vid ett regeringssammanträde. Förlorar regeringen misstroendeomröstningen måste den avgå.

Frankrike befinner sig nu i en öppen kris. Det råder ingen tvekan om att Macron och hans regering befinner sig i ett utsatt läge. Valet att undvika omröstning och välja nödparagrafen 49:3 visar på stora problem. Regeringen har inte majoritet i nationalförsamlingen och förslaget till pensionsreform är högst impopulär hos befolkningen. Cirka sju av tio motsätter sig förslaget.

Utanför nationalförsamlingens byggnad vid Concordeplatsen i Paris stod de fackliga ledarna och gjorde hätska uttalanden mot förslaget och lovade fortsatt strejker och demonstrationer om Macron använde sig av 49:3. Premiärminister Elisabeth Borne hade det föga angenäma uppdraget att presentera Macrons beslut i kammaren. Hon överöstes först av buanden och därefter sjöng oppositionen marseljäsen medan hon talade. Det var ännu ett exempel på den starka konflikt som råder mellan den vänsterfolkliga rörelsen och Macrons folk.

Nu kommer strejker och demonstrationer att fortsätta och kanske öka i styrka. Vreden har inte minskat efter dagens möte i nationalförsamlingen. Sopbergen växer i Paris och kommer säkert att byggas i en rad andra städer. Fransmännen kan förvänta sig nya strejker inom transportväsendet. Tåg och pendeltåg, flyg och tunnelbana. Det sägs att lärare går i strejk igen.

Nu ikväll fylls Place de la Concorde av demonstranter som är arga men samtidigt verkar ha väldigt roligt. Det sjunger och dansar. Det är en blandning av raseri och uppsluppen glädje. Det finns en folklig tradition i Frankrike som har en alldeles egen karaktär.

Många kommentatorer konstaterar att det råder en politisk kris i Frankrike. Strejkledarna talar nu öppet om att den parlamentariska demokratin måste dela makten med en social, folklig demokrati. Det är väl inte helt klart vad det innebär men Frankrike har en bit till suverän parlamentarism. Den femte konstitutionen är absolut toppstyrd från statschefen/presidenten men den får mothugg från stora delar av folket. Macron och regeringen fick respit genom att använda 49:3 i dag men det var nog en pyrrhusseger. Snart kan regeringen falla och Macrons gloria har sannerligen hamnat på sned genom sättet han drivit pensionsfrågan.

Den franska skoldebatten är levande. Konflikterna är skarpa på flera sätt. Det offentliga skolsystemet är föremål för fackliga strider. Innehållet i läroplanerna är alltid föremål för debatt på tidningarnas kultursidor.

Frankrike genomlever för närvarande en intensiv politisk kamp om pensionerna. Strejkerna påverkar i hög grad vardagen för fransmännen. Särskilt transporterna påverkas. Som alltid driver de offentliganställda den fackliga kampen. Vi känner igen grupperna som strejkar: tåg- och flygpersonal, sjukhusanställda och –  lärare. I denna strejkvåg har också gymnasieelever bidragit till att höja temperaturen. Varför strejkar lärare och inte fabriksarbetare? Svaret är enkelt. Inom den offentliga sektorn finns fler aktivister. Däremot har de inte det sämst i samhället. Snarare tvärtom. De har genom sina fackliga företrädare förhandlat fram goda villkor, inte minst när det gäller pensionen. Det finns grupper som går vid 55 års ålder i dag. Lärarna anser sig säkert ha låga löner men är samtidigt skyddade av livslånga avtal. En offentliganställd avskedas inte alls lika enkelt – i princip aldrig – som privatanställda. En offentliganställd har möjligen lite lägre lön men en rad andra förmåner och större trygghet. De offentliganställda åtnjuter en tillvaro som stämmer väl med många fransmäns syn på ett gott arbetsliv. In på en arbetsplats i unga år och garanterad livslång anställning och en tidig pension. En värld som ser helt annorlunda ut mot den amerikanska arbetsmarknaden.

Skolan är också i andra avseenden stabil eller orörlig för den som är kritisk. Jag följer nu mina barnbarn som går igenom den franska skolan och jämför med 1970-talet. Det har förstås hänt en del men påfallande lite. Barnen delas fortfarande in i ett första block (le primaire) från 6-11 års ålder. Därefter kommer le collège med ämneslärare från 11 till 15 år och till slut le lycée upp till 18 års ålder och le baccalauréat (studentexamen). Undervisningsformerna har inte heller ändrats. Kunskapsbegreppet som en objektiv massa kvarstår. Det märks inte minst i ämnen som litteratur och historia. Det anses viktigt att barnen läser och analyserar de stora författarna i den franska litteraturhistorien. Mitt äldsta barnbarn som är 11 år har nyligen arbetat med en längre textanalys av Ovidius Metamorfoserna. Han skrev visserligen på latin men franskan härstammar därifrån och då krävs att barnen också har en god kännedom om de främsta romerska författarna. Nästa år, vid 12 års ålder börjar möjligheten att läsa latin.

Historieämnet är också viktigt. Jag har nu studerat 11-åringens studiebok i ämnet. Hon har gått igenom det som kallas förhistorien och är nu igång med studier av Egyptens klassiska period. Frågan ställs inte om Egyptens historia är betydelsefull för en uppväxande generation under det tjugoförsta seklet. Inte heller frågar det franska skolverket vad eleverna själva tycker om att läsa om mumifierade människor från förr.

Denna traditionella skolform tar samtidigt upp frågor som rör relationen mellan män och kvinnor. Genusfrågan smyger sig in i läroplanen. De klassiska ämnena historia, litteratur och filosofi dominerar fortfarande men ändå rycker nu gymnasister ut i demonstrationståg för att stoppa Macrons pensionsförslag. Det sker trots att ämnet samhällskunskap spelar en rätt blygsam roll i undervisningen. Det är intressant att se att en skola med denna klassiska inriktning och hårda examineringar av eleverna i varje klass ända från småbarnsåldern inte förtrycker de unga till förkvävande lydnad under de vuxnas styre. Snarare verkar det snarare vara tvärtom. Vänsterpolitiker som Det okuvade Frankrikes ledare Jean Luc Mélenchon kryddar alltid sina tal med citat från klassiska romanförfattare från 1800-talet, särskilt Victor Hugo.

Det finns oro också i Frankrike när det gäller skolans utveckling. Ändå finns stoltheten kvar över att landet har en utbildning som odlar en klassisk kultur. Skolan är en av den franska republikens grundpelare. Lärarna är respekterade därför att de för republikens värderingar vidare till nya generationer. Läroplanerna blir inte heller föremål för ett förhandlande mellan lärare, elever och föräldrar. Betygen sätts av lärarna, fortfarande utan alltför mycket av yttre påverkan av föräldrar och elever. Om den franska skolan skulle bli en marknadsplats eller dess verksamhet bli förhandlingsbar mellan staten, lärarna och kunderna i form av elever och föräldrar vore landet i gungning. När annat gungar så finns skolan kvar. Och alla sjunger marseljäsen…