Tomas Lindbom

I dag klockan 18 kom beslutet från det franska författningsrådet att utifrån juridiska utgångspunkter godkänna det pensionsförslag som president Macron och hans regering drivit igenom i parlamentet. Författningsrådet underkände dessutom, också utifrån ett juridiskt perspektiv, en begäran från delar av nationalförsamlingens ledamöter om att parlamentet skulle få genomföra en form av folkomröstning för att på den vägen försöka stoppa pensionsförslaget.

Utvecklingen i Frankrike handlar fortfarande om pensionsreformen men den blir alltmer ett medel i den politiska och fackliga oppositionens kamp mot president Macron. Det är sant att denna opposition också innefattar Marine Le Pens Nationell samling med dess väljarkår men det är vänstern och i hög grad den radikala vänstern som leder kampen. De mest aktiva, fackliga och politiska ledare från vänster, har ett omfattande stöd från befolkningen. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg begränsas försvaret för Macron och hans pensionsreform till den andel som har röstat på honom i första valomgången i presidentvalen 2017 och 2022. Det innebär att mindre än en tredjedel av väljarkåren stödjer honom och hans politik.

Dramaturgin är fascinerande att skåda. Det handlar visst om verkliga politiska och sociala konflikter. En stor del av det franska folket känner sig övergivet efter att under lång tid ha upplevt försvagningar i den egna köpkraften. Det känner vidare ett utanförskap gentemot den värld av välbeställda, liberala och globalt orienterade människor som omger  Macron i Paris och stöder den politik han driver. Majoriteten delar inte Macrons syn på behovet av en finansiell förstärkning av pensionskassorna.

Det handlar ändå i hög grad om en dramaturgi som dag för dag, vecka för vecka ökar spänningen. Främst genom tv-bilder får franska folket presenterat för sig en berättelse som handlar om en ensam man innesluten i presidentpalatset som står emot folkets stora majoritet. Denna vrede underblåses på ett teatralt lysande sätt av den radikala fackliga och politiska vänsterns ledare. ”Macron är ensam”, sa först bara några av vänsterns ledare. Nu säger allt fler detta. Kommentatorer på tv och även en del förtroendevalda inom politikens mittfåra har börjat göra det. I dagarna har fyra av ledamöterna i nationalförsamlingen som tillhört Macrons parti Renaissance valt att lämna detsamma och uppträder nu som politiska vildar. Det är en signal om att även hans eget stöd i parlamentet försvagas. Var han inte redan tidigare ensam och instängd i sitt förgyllda palats så har han blivit det när denna för honom diaboliska berättelse fortsätter att berättas.

Nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna som rullar timme ut och timme in förstärker bilden av en ensam man mot ett rasande folk som ständigt ger sin bild av situationen i landet genom de mediala kanalerna. Det är betydligt färre ministrar eller förtroendevalda från Macrons parti som får eller vill ge sin syn på situationen.

Bakom den radikala vänsterns offensiva kritik mot Macron finns en rad krav som går längre och rör grunderna för den franska konstitutionen. Den radikala vänstern anser att folket på gatan är en lika viktig del av den beslutande demokratin som parlamentet. De demokratiska institutionerna respekteras men ifrågasätts i så hög grad att risken finns för en rent revolutionär situation om tonläget höjs ytterligare några nivåer. Frågan måste ställas om de politiska och fackliga ledarna i ett sådant läge kan hantera den folkliga frustrationen. Författningsrådets juridiska beslut om pensionsreformen ikväll kan bli en test på disciplinen i demonstrationerna under de kommande dagarna.

Nu väntar några veckor av nya demonstrationer och strejker före den utlovade stora manifestationen den 1 maj. President Macron å sin sida backar inte heller. Han fullföljer sitt pensionsprojekt genom att före helgens slut definitivt klubba pensionsförslaget som nu godkänts av författningsrådet. Han har i eftermiddag i dag  bjudit in de fackliga ledarna till samtal i nästa vecka men de har avböjt. Det är särskilt de revolutionära facken CGT och FO som har allt att vinna på att fortsätta kampen. Sannolikt tror de att Macron till slut måste backa från sitt pensionsförslag. Sannolikt tror de också att hans ställning som republikens president kommer att bli så försvagad att han inte förmår driva sin egen politik under de fyra år som återstår av mandatperioden. Alldeles fel bedömningar gör de nog inte.

Till följd av Emmanuel Macrons bakslag i sättet att hantera sitt förslag till pensionsreform kommer nu analyserna av hans politiska rörelse, den så kallade macronismen, och kritiken är påfallande stark. Flera politologer och politiska journalister menar att den har sett sina bästa dagar och enligt vissa redan är död.

Emmanuel Macrons politiska projekt fick 2016 namnet La République en marche. En Marche hade samma initialer som i hans namn. Det noterades förstås tidigt i analyserna av hans program som lanserades i boken Révolution. Det stod från början klart att det inte rörde sig om ett nytt parti utan en kampanj som bars av honom själv. Han gjorde den femte republikens ursprungliga idé till sin egen; en stark ledare kring vilken människor samlas. Med sin starka utstrålning, oerhörda arbetskapacitet och förmåga att samla människor omkring sig kunde han på kort tid samla tillräckligt med kvalificerade medarbetare och intresserade kandidater till politiska församlingar runt sin person.

Kring vilka idéer samlades dessa människor och vad attraherade så många väljare? Sannolikt tycktes han infria förhoppningar om en ny politisk ledning i landet. Han var inte vänster eller höger, sa han. Han ställde sig i någon mening över de partistrider som många fransmän vid den tiden upplevde som tröttsamma och ineffektiva i meningen att förändra landet till det bättre. När Macron började driva sin valrörelse i slutet av 2016 var missnöjet stort med de båda stora partierna sedan decennier, Socialistpartiet och Republikanerna. En majoritet ville inte heller släppa fram Marine Le Pen till presidentmakten. Emmanuel Macron verkade vara en ny, fräsch och samtidigt tillräckligt ansvarsfull kandidat för presidentrollen.

Sex år senare framträder en annan bild hos flertalet väljare och analytiker av fransk politik. I dag är även delar av Macrons väljargrupp, den urbana och relativt välmående medelklassen, skeptisk. De och andra delar av befolkningen har numera fått bilden av en ledare som inte håller en fast kurs i politiken. De ser honom som en alltför utpräglad taktiker som försöker vända kappan efter vinden. Vänstern brukar säga att Macron numera bara söker lösningar till höger men Marine Le Pen lyfter fram att han är antifolklig och en vänsterpolitiker. Det är snarare ett taktiskt drag från oppositionens sida att uttrycka sig så. Faktum är att han är svår att avläsa. Det finns alltför många exempel på hur han svängt närmast 180 grader i olika frågor. Miljöfrågan är ett exempel. Han har ändrat sig kraftigt i pensionsförslaget från 2019 till idag.

Väljarna menar i allt högre grad att han står långt från deras värld. Han förstår inte hur fransmän lever och hur deras villkor i vardagen ser ut. Den okunskapen delar han delvis med många andra ledande politiker men de flesta presidenter har ändå haft roller som borgmästare eller ledamöter av parlamentet innan de tillträdde rollen som statschefer. Macron blev president enbart med erfarenheter från höga tjänster i statsförvaltningen och sina år som bankdirektör.

Helt klart har det sagts mycket orättvist om honom. En del väljare har föredragit att kritisera hans bakgrund för att slippa insikten om att en del reformer trots allt är och har varit nödvändiga. Oppositionens närmast halsstarriga försvar för pensioner vid 60 års ålder kan knappast ses som rimligt. Å andra sidan har Macron inte förmått att tala med sina medborgare om de nödvändiga åtstramningarna. Han har provocerat mer än nödvändigt i sina försök att modernisera landet.

Det växer fram en bild av macronismen som en ensam ledares högst personliga projekt för att skaffa makt och behålla den. Möjligen ligger motståndet mot Macron på ett psykologiskt plan. Det finns personer som beskriver hur han bakom sin obestridliga förmåga att charma sin omgivning visar prov på manipulativa drag och en kall egensinnighet som går längre än hos andra ledare. Han besitter en stor intelligens, är uppenbarligen exekutiv men har han tillräckligt med emotionell intelligens för att lyckas samla människorna kring sig? Det var ju som medborgarnas samlande gestalt som han lät sig väljas 2017. I dag återstår bara spillror av den bilden av honom.

Igår var det så dags för den elfte strejk- och demonstrationsdagen i Frankrike. Officiellt handlar det om att de fackliga organisationer som organiserar dessa upprorsdagar vill att President Macron och regeringen ska dra tillbaka förslaget om en pensionsreform. Ju mer konflikten drar ut på tiden desto mer uppenbart blir det att det mesta egentligen handlar om motståndet mot landets president.

Vid flera tillfällen, senast i radions Studio Ett igår kväll, har jag i media försökt visa att Frankrike befinner sig i en allmän social och politisk kris och att ansvaret för detta riktas i stor utsträckning mot Macron. Självfallet är ansvaret delat men låt oss denna gång rikta sökarljuset mot några punkter där det går att identifiera Macrons problem.

Macron som politiker och person visar sig alltmer som ett problem. Efter den första valsegern 2017 lovade han att minska ”de extrema partiernas” inflytande i landet. Han talade om en même temps (på samma gång) och  ville övertyga alla om att med hans presidentskap skulle det skapas harmoni och balans i befolkningen. Han skulle bli en samlande president och de högröstade populisterna till vänster och höger skulle förlora i styrka. Sex år senare visar det sig att det blivit tvärtom. I en nyligen genomförd opinionsundersökning har för första gången Marine Le Pen majoritetens förtroende. Hela 55 procent skulle rösta på henne i en andra valomgång i ett presidentval mot 45 procent för Emmanuel Macron. Den senare har visserligen inte konstitutionell rätt att ställa upp i ett tredje val men opinionsundersökningen visar ändå på hennes ökade popularitet och motsvarande nedgång för Macron. Dessutom har Det okuvade Frankrike (LFI) på den vänstra ytterkanten erövrat rollen som vänsterns starkaste parti. Socialistpartiet som innehade makten i Frankrike fram till 2017 har i dag en undanskymd ställning inom den nationella politiken.

Emmanuel Macron har inte övertygat befolkningen som ledare. Kritiken mot honom har växt, särskilt efter omvalet för ett år sedan. I dag stöds han av en minoritet, två eller högst tre av tio fransmän. Det är inte längre enbart den radikala vänstern som hörs på gator och torg och fått sina talespersoner i nationalförsamlingen genom LFI. Nu är Macron ifrågasatt också av många av sina egna väljare. Det verkar som hans beslut att använda paragrafen 49:3 för att genomdriva pensionsreformen utan votering i nationalförsamlingen fått befolkningen att vända honom ryggen. Det verkar allt mer uppenbart att han inte har den känslighet för människors vardagssituation som många trott och hoppats på. En person sa till mig: ”Förstår han inte att vi fransmän gått igenom plågsamma år med pandemin, upplever ett krig i Europa, känner av lågkonjunkturen som sveper över landet och nu ska vi acceptera att köras över i pensionsfrågan?” Det är sannolikt så att många förstår att landet inte kan leva över sina tillgångar och att pensionsåldern måste höjas men presidentens  sätt att göra det på har väckt vrede.

En president låter sin regering och premiärminister att driva nya reformer genom parlamentet. Det är alltså inget konstigt i att premiärminister Elisabeth Borne varit mer framträdande under de senaste månaderna i pensionsfrågan. Samtidigt har presidenten ansvaret att inför hela folket föra ett rimligt samtal, bland annat genom tal i tv från Elyséepalatset men också genom resor i landet och personliga kontakter med medborgarna. På denna punkt har Macron lyckats mindre bra. Han har givit intryck av att leva instängd i sitt palats bland sina medarbetare. Har han på djupet förstått den växande vreden hos människor?

Nu är presidenten i Kina. Han har gjort en rad resor utrikes under den mest kritiska perioden i hanteringen av pensionsfrågan. Det är inte heller orimligt att han som president ägnar mycket tid åt internationella kontakter men möjligen har han snarare en tendens nu att fly från problemen.

Emmanuel Macron är delvis ansvarig för den sociala och politiska kris som Frankrike dragits in i under 2023. Det talas i dag om nödvändigheten av justeringar i konstitutionen. Folk frågar sig när – och inte om – nationalförsamlingen måste upplösas för nyval. Det är också helt klart att osäkerheten kring olika partiers framtid ställs på sin spets. Vilken roll får Marine Le Pen? Och kommer vänstern att kunna skapa ett regeringsdugligt alternativ när den yttersta vänstern dominerar inom det blocket? Folk frågar sig förstås om det går att samla den socialliberala mitten kring någon ledare som kan vinna nästa presidentval 2027. Inte minst frågar sig politiska iakttagare hur den uppjagade sociala konflikten ska lösas. Strejkerna och demonstrationerna om pensionerna lär upphöra snart men om branden släcks så pyr det ändå under någon buske. Snart flammar det upp igen kring en annan social fråga. Kommer då den nuvarande presidenten att ha tillräcklig auktoritet att hantera den?

I morgon på skärtorsdagen genomförs nya strejker och demonstrationer mot den pensionsreform som nu de flesta tror kommer att genomföras enligt president Macron och regeringens planer. Det mesta pekar på att den elfte dagen av organiserat motstånd mot reformen inte blir lika stor som många av de tidigare. Det sägs att bara ett av fyra snabbtåg ställs in och att det mesta av övrig tågtrafik och flygtrafik kommer att gå som vanligt. Sannolikt kommer också demonstrationsleden i städerna att bli glesare än tidigare. Det verkar som om upproret mot reformen långsamt ebbar ut.

Striderna mellan makten och stora delar av det franska folket kommer ändå att lämna starka spår framöver. President Macrons auktoritet är tilltygad. Han kommer att få svårt att hävda sig inrikespolitiskt och måste sannolikt på sikt upplösa nationalförsamlingen eller byta ut delar av regeringen. Det talas om ny premiärminister men också en bredare bas för regeringen.

Möjligen kan Macron hjälpas av att vänsterkoalitionen Nupes (Det okuvade Frankrike, EELV de gröna, Socialistpartiet och Kommunistpartiet) knakar i fogarna. I ett fyllnadsval till nationalförsamlingen i söndags segrade en kandidat för den gren av Socialistpartiet som är kritisk mot Nupes. Motkandidaten och förloraren  representerade Det okuvade Frankrike. Ett litet bakslag kan tyckas men det finns trots allt starka krafter inom den mer socialdemokratiska grenen av Socialistpartiet som lurar i vassen. Förre presidenten François Hollande, hans tredje och siste premiärminister under sin mandatperiod, Bernard Cazeneuve, samt Paris nuvarande borgmästare Anne Hidalgo är starka företrädare för det som skulle kunna kallas för en mer konstruktiv och regeringsfähig politisk hållning. De är både kritiska till Macron men ger samtidigt väljarna en känsla av att företräda en mer verklighetsnära politik.

Kampen mot pensionsreformen har på ett sätt givit Nupes största parti, Det okuvade Frankrike, retoriskt och mediemässigt stora framgångar. Å andra sidan har detta parti visat upp grovt populistiska drag. Deras beteenden i nationalförsamlingen under debatterna kring pensionsfrågan har verkligen lämnat mycket övrigt att önska. Ledamöter ur denna partigrupp har överöst bland andra premiärministern under ett av hennes tal med burop, visslingar och sång. Den som hoppas att ledamotskap i ett parlament innebär respekt för yttrandefrihet och en viss god ordning har fått många exempel på motsatsen från dessa ledamöter. En stor andel fransmän ser strejker och demonstrationer som en del av demokratin men vill knappast att gatans slagord stör behandlingen av lagförslag inne i parlamentet.

Nupes bildades genom initiativ från främst Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon mellan presidentvalet och valet till nationalförsamlingen i våras. Det gav honom och hans parti ett osedvanligt stort inflytande över fransk politik och tryckte framförallt tillbaka Socialistpartiet till en mycket underordnad roll inom vänstern. De flesta ställde redan i våras frågan hur länge detta Nupes under Mélenchons ledning skulle kunna bestå. Det visade sig starkare än väntat men frågan är ändå om inte sprickorna i vänstern nu börjar synas igen. Sannolikt kommer inte de franska väljarna att vilja se Det okuvade Frankrike med sin anarkiserande populism som det största och mest inflytelserika alternativet till Macron.

Jag får frågan av svenskar hur det är möjligt att pensioner vid 64 års ålder kan orsaka så mycket bråk i Frankrike. Bakom frågan, anar jag, ligger en utgångspunkt i det svenska samhället. I så fall borde inte fransmännen reagera så våldsamt men uppenbarligen gör de det. Kan det vara så, undrar säkert många svenskar men också säkert iakttagare i en rad andra nordeuropeiska länder, att det rör sig om mentala skillnader. Fransmän är mer hetlevrade, bråkar mer och har en historia av revolutioner.

Det ligger en del i dessa antaganden. Ändå tror jag att det är andra faktorer som spelar större roll. En stor andel fransmän lever i fattigdom. Det brukar talas om att cirka 10 miljoner har inkomster en bit under minimilönen, snarare under än över 1 000 euro per månad. Det ekonomiska läget har vidare försämrats för många fransmän under de senaste decennierna. För det andra är yrkeslivet inte på samma sätt en del av en människas tillvaro i sin helhet som möjligen i andra europeiska länder. De välutbildade och högavlönade ser nog sina arbeten som personlighetsutvecklande och värderar dem som betydelsefulla i deras liv. För många, kanske flertalet, är verkligen jobbet ett sätt att tjäna pengar för att kunna leva. De drömmer om semestern och pensionen när de slipper meningslösa jobb och chefer som de ogillar. Staten och arbetsgivaren är en motpart, ibland en motståndare. De ska få en så liten del av individens engagemang som möjligt. Livet handlar för många fransmän snarare om allt som pågår från arbetsdagens slut fram till början av nästa.

Det är kanske inte så fel tänkt. Den puritanska livsstilen har aldrig riktigt fått fäste i den franska befolkningen. Fransmännen vårdar den personliga sfären och värderar familjen, vännerna och fritiden på ett självklart sätt. De bekymrar sig mindre om att ta ansvar för tillväxtsamhällenas krav och bli en del av ett team på jobbet som tillsammans med chefen verkar för utveckling och allt högre vinster för sina företag.

Den nuvarande krisen handlar om pensionerna men också om vanliga människors egenvärde och självständighet i förhållande till makten. Det är en fråga om folket mot eliten. Så ser många fransmän på saken. Det är samtidigt svårt att hålla isär alla spretande aktioner som pågår i dessa dagar. Nu blandar sig radikala ungdomar in i pensionstågen. Nu tar också kriminella grupper över en del av de uppror som sker på gatorna i franska städer. Det blir allt svårare att skilja krav på pensioner vid 60 år mot våldsamma kravaller med poliser där våldet i sig blir ett mål.

Dagens strejk- och demonstrationsdag pågår när jag skriver dessa rader. Ingen vet hur den här dagen slutar men många fruktar det värsta. Det är också svårt att bedöma hur regeringen och presidenten kan lösa de spänningar som nu föreligger. Det kan gå illa men oroligheterna kan också ebba ut. Det går att ana en viss trötthet hos delar av franska folket när vi nu räknar till den tionde stora strejkdagen.