Tomas Lindbom

Den kommande veckan blockeras Frankrike av nya strejker i akt och mening att försöka stoppa regeringens pensionsreform. Vi vet att tisdagen den 7 februari kommer särskilt transporterna att beröras. Flertalet tåg ställs in och bara ett fåtal tunnelbanelinjer kommer att vara i funktion förutom de linjer som numera är automatiserade och därför körs utan förare. Nästa strejkdag infaller på lördag den 11 februari.

Läget är problematiskt för regeringen. Än så länge har inga genombrott gjorts i försöken att nå en form av uppgörelse. Oppositionen befinner sig fortfarande i ett överläge. En majoritet av franska folket är emot pensionsförslaget och än så länge är den trenden negativ för regeringen. Missnöjet ökar alltså. Fransmännen som berörs av strejkerna, främst  skolorna och inom de kollektiva transporterna,  verkar ta störningarna med ro.

Det börjar också diskuteras i media vilka som blir de rent politiska konsekvenserna av en utdragen konflikt. Premiärminister Elisabeth Borne betraktas som en renodlad teknokrat som först i valet till nationalförsamlingen i somras ställde upp i ett politiskt val. Hon har suttit i regeringen under hela Macrons första mandatperiod men hon har hela tiden haft en profil av att vara mer av en expert än av en politiker. Hon är mycket påläst och välformulerad men hon uppfattas som kylig. Kritiker menar att hon inte förmår visa verklig eller spelad medkänsla när reformer försämrar villkoren för människor. Hon har säkert helt rätt när hon säger att pensionsåldern måste höjas för att inte yngre personer i framtiden ska tvingas bära en större ekonomisk börda inom systemet. Den typen av resonemang uppfattas i alla fall av de flesta fransmän som okänsligt och omänskligt.

Vissa bedömare menar att Macron måste göra sig av med Elisabeth Borne som premiärminister efter det att pensionsfrågan lagts till handlingarna. Hon har redan förlorat stort i popularitet. Endast 30 procent har i dag förtroende för henne. Det kan med andra ord bli svårt för Macron att driva igenom nya reformer med henne vid rodret. Kanske gjorde han en felbedömning när han valde en utpräglad teknokrat. Det faktum att hon hämtades från hans vänsterfalang (hon var tidigare rådgivare till den socialistiska presidenten François Hollande) har inte hjälpt på något sätt i förhandlingarna med vänsteroppositionen.

Det gnisslar också en del i relationen med de två små samarbetspartierna i mitten och det finns också oro för att Republikanerna (högerpartiet) inte kommer att stödja regeringen i en eventuell votering om pensionsförslaget. Mycket pekar i dag på att Macron använder sig av paragrafen 49:3 för att på det sättet driva igenom förslaget i parlamentet utan votering.

I dag genomfördes den andra dagen av strejker och demonstrationer kring frågan om ett nytt pensionssystem i Frankrike. Antalet strejkande förefaller ha sjunkit något i antal sedan den första dagen, den 19 januari. Däremot har fler demonstrerat på gatorna. Över en miljon enligt polisen i hela landet och 87 000 i Paris. Nästa tisdag blir det strejk- och demonstrationsdag på nytt och därefter är också lördagen den 11 februari inbokad.

Nu utvecklas konflikten. Det handlar inte längre om parlamentet kommer att godkänna regeringens proposition. Det är i ock för sig inte säkert att propositionen går igenom i en omröstning men regeringen kan alltid använda sig av paragrafen 49:3 som innebär att förslaget ändå godkänns. Nu har istället konflikten vidgats till att omfatta den mellan franska folket och regeringen. En majoritet av fransmännen avvisar förslaget enligt samstämmiga väljarundersökningar. Hur ska en regering som inte har egen majoritet i nationalförsamlingen rent opinionsmässigt klara av att driva igenom en reform som har så dåligt stöd i befolkningen och med ett missnöje som är så tydligt uttryckt på gatan?

Det som händer nu är ett bra exempel på gatans makt i fransk politik. För en svensk är detta förmodligen rätt obegripligt. Den parlamentariska demokratin fungerar så att väljarna utser ombud som i en riksdag ska stifta lagar. Denna riksdag får inte hotas i sin maktutövning av utomparlamentariska krafter. Men det är inte ett resonemang som håller i ett franskt sammanhang. Regeringen är en part och folket en annan. I normalfallen accepterar fransmännen att den lagstiftande församlingen gör sitt demokratiska arbete som ett representativt organ. Men i de fall när folket anser sig missgynnat, utnyttjat av den exekutiva makten måste denna direktdemokratiska folkvilja få genomslag. Så kan det mycket väl bli denna gång och det är inte första gången det händer sedan konstitutionen skrevs 1958.

Både vänsterns Nupes och Nationell Samling har lagt förslag om en folkomröstning i pensionsfrågan. Sannolikt kommer inte det kravet att få majoritet i nationalförsamlingen. Det är förmodligen mer sannolikt att regeringen till slut drar tillbaka propositionen.

Nu är inte läget sådant att det är aktuellt. Ännu ska man kanske tillägga. De närmaste veckorna får utvisa hur det går. Nu väntar närmast utskottsbehandling. Regeringen har redan anpassat sitt förslag för att främst få högerpartiet Republikanerna med sig i en slutvotering. Bland annat har förslaget om pensionsåldern sänkts från 65 till 64 år. Hur långt kan regeringen nu gå i ytterligare steg mot andra partier innan förslaget blir så urvattnat att det är meningslöst att driva frågan vidare? För Macron är det viktigt att det nya pensionssystemet anpassas till den ekonomiska verkligheten. Han kan inte med hedern i behåll gå oppositionen till mötes hur långt som helst.

EU-länderna är inte samstämmiga i sitt förhållningssätt till hur det krigsdrabbade landet Ukraina ska stöttas. Det är inte heller så konstigt. Varje land har sin historia visavi Ryssland men det finns också rent ideologiska, geopolitiska och strategiska perspektiv som skiljer sig åt mellan länderna inom den europeiska unionen.

Emmanuel Macron har aldrig tvekat om att ge sitt stöd till Ukraina och även skickat vapen. Ändå är inte Frankrike bland de länder som står i första linjen i sitt rent materiella stöd. Storbritannien, som visserligen inte längre är EU-medlem men en del av Västeuropa, ser det som självklart att bidra med tunga stridsvagnar. Polen och flera andra berörda länder i närområdet  vill kunna skicka stridsvagnar av den typ, Leopard, som är licenstillverkat i Tyskland. Tyskland har nu sagt ja till att bidra, direkt och indirekt, till att ge den ukrainska militären bistånd med dessa kraftfulla stridsvagnar.

Frankrike håller sig mer i bakgrunden. Det finns flera skäl till det. Deras egna tunga vagnar, av märket Leclerc, kommer sannolikt inte att skickas till Ukraina även om samtal enligt uppgifter förekomma mellan statsledningarna för de bägge länderna (artikel i tidningen Le Monde). Frankrike har tillgång till 226 av dessa tunga fordon men den franska militärledningen vill ogärna släppa ifrån sig några av dessa. Det finns istället lättare stridsvagnar som de kan avstå ifrån.

Frankrike har en rad andra betänkligheter som gör att landet har en mer återhållsam attityd än till exempel Storbritannien med sin traditionella koppling till USA. Det märks inte minst i alla de politiska diskussionsfora som finns inom tv-mediet. Programmen handlar ofta om den nuvarande upptrappningen i form av vapen och stridsvagnar från NATO-länder till Ukraina driver  Europa från ett begränsat krig i ett land till ett världskrig. Var går den gräns när ingen återvändo finns?

General de Gaulle talade alltid om Europa från Atlanten till Ural. Ryssland måste införlivas i den europeiska gemenskapen även om landet ofta har obehagliga regimer och uppträder på ett aggressivt sätt med ambitionen att expandera territoriellt. Det finns en sådan underliggande tanke även i denna konflikt.Jag hör ofta på dessa långa och analyserande tv-samtal men aldrig någon som försvarar Rysslands krig i Ukraina. Däremot formulerar en del experter i paneldiskussionerna uppfattningen att väst måste hitta vägen till någon form av framtida samförstånd med jätten i öster. Detta samförstånd, menar en del, kan inte nödvändigtvis och endast uppnås genom att väst satsar på att vinna en militär seger genom att driva ut ryssarna ur Ukraina.

Det finns också en opinion som inte hörs så tydligt i media men som ändå finns företrädd bland människor på yttersta höger- och vänsterflanken i politiken. Den opinionen förblir USA-kritisk, motståndare till NATO och i vissa fall vänligt stämd till Ryssland. Återigen går det att söka förklaringarna i historiska rötter. Sovjetunionen var visserligen en svuren fiende till Frankrike under andra världskriget men det gällde inte Tsarryssland under första världskriget so då var allierad i kriget mot Tyskland. Det har alltid funnits starka band mellan rysk kultur och fransk medan den anglosaxiska kulturen är mer främmande för särskilt äldre fransmän. Frankrike är inte heller geografiskt sett lika hotat som till exempel Polen och de baltiska länderna och även Sverige förstås.

Den franska offentliga diskussionen kring krigets eskalering är ändå viktig och borde få ta mer plats i den svenska mediala debatten. Även många franska opinionsbildare anser att det bara finns en väg att gå; med militärmakt tvinga Ryssland på reträtt men även de är öppna med riskerna. I dag sker ändå lidandet på tillräckligt stort avstånd från det egna landet men i något skede måste alla fransmän som svenskar vara medvetna om att ett krig, om det utvidgas, också kommer att drabba oss alla på ett grymt sätt.

Temperaturen i luften har sjunkit i Frankrike. Även i de sydliga delarna av landet kryper termometern med möda några grader över nollstrecket. Kylan har väl aldrig påverkat så mycket som i vinter. Det betyder ökade uppvärmningskostnader för hushåll som mer än någonsin vänder på slantarna för att få ihop ekonomin. De är många. Nu menar ekonomer att mer än tio miljoner fransmän lever under fattigdomsstrecket.

Nyhetskanalerna i fransk tv strösslar varje dag med rapporter om problemen i landet. I morse kom uppgifter om att bensinpriset vid mackarna passerat över två euro. Energifrågan är alltså högt på dagordningen och missnöjet med regeringen och presidenten styrs som alltid av hur fransmännen uppfattar läget bland vardagsfrågor som är kopplade till ekonomin.

Den stora frågan är förstås pensionsreformen som häromdagen landade som proposition på regeringens bord vid veckans konselj med president Macron och hans ministrar. Det innebär att parlamentet i dagarna får den i sin hand och därmed ska börja sin behandling, först i utskotten och sedan i plenum. Alla vet att läget är kritiskt för regeringen. Risken för den är stor att propositionen avvisas trots att regeringen sannolikt kommer att justera vissa delar i förslaget. De flesta partier i oppositionen är inte intresserade av en kompromiss. Spänningarna mellan vänster och höger är för stora. Lockelsen är för stor att möjligen kunna knäcka den sittande regeringen och få den på fall.

Några oppositionspartier har nu föreslagit att pensionsfrågan ska underställas en folkomröstning. Den är ett instrument som vid flera tillfällen har använts under de drygt 60 år som den nuvarande konstitutionen funnits. Problemet med folkomröstningar är att det ofta finns mer än två förslag att ta ställning till. Och hur ska i så fall ett resultat av omröstningen tolkas. Det är presidenten som initierar en folkomröstning och han har sannolikt inte det minsta intresse av att göra det.

Nya strejkdagar med omfattande demonstrationer väntar också. Nästa kända dag för att visa upp ett folkligt missnöje med pensionsförslaget är den 31 januari. Då får fransmännen räkna med att bland annat hitta alternativa sätt att ta sig till jobben och förmodligen kommer många skolor att vara stängda.

Alla har emotsett dagens strejker och demonstrationer mot regeringens pensionsreform med spänning. För första gången på många år var alla viktiga fackliga organisationer, både de revolutionära och de reformistiska, överens om att agera samfällt, i strejker och på gatan. Över en miljon demonstrerade och stora delar av samhället lamslogs av strejker.

Det franska politiska livet lever sedan sekler tillbaka på det som kan betraktas som folkligt sociala uppror. De provoceras oftast fram av regeringsförslag som på något sätt inskränker rättigheter i sociala och ekonomiska frågor. Målet är alltid att tvinga regeringen att dra tillbaka sina förslag. Det skedde 1995 när den så kallade Juppéplanen las på nationalförsamlingens bord men där särskilt det revolutionära facket CGT genom uthållighet fick presidenten Jacques Chirac att tvinga sin premiärminister Alain Juppé att backa.

Nu ställs frågan om Emmanuel Macron och hans regering kommer att dra tillbaka sin proposition i samma fråga med förslaget att höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Första dagens sociala manifestation gav de fackliga segern genom stora demonstrationståg i en rad städer, även mellanstora och mindre, runt om i landet. I Paris deltog 80 000 i marschen från Place de la République till Place de la Nation, en känd demonstrationsväg i fransk historia. Som väntat strejkade stora delar av personalen inom transportsektorn liksom bland elbolag och i skolor. Strejkerna och demonstrationerna genomfördes i god ordning. Polisen tvingades endast till ett fåtal ingripanden.

Varför är strejkerna och demonstrationerna så omfattande och varför stöds dem av cirka två tredjedelar av befolkningen enligt undersökningar? Fransmännen känner sig pressade efter åren av covid, ekonomiska problem, senast med hög inflation, och på grund av kriget i Ukraina. Många menar att regeringen borde varit mer lyhört till människors situation. Det finns en stark känsla av att ledningen i Paris inte lyssnar, inte förstår vanligt folk och att pensionsreformen är orättvis. Den drabbar de fattigaste, enligt många kritiker.

Macron och regeringen menar att reformen måste genomföras nu eftersom bördan för de kommande generationerna växer för varje år. Allt färre i aktiv ålder, i dag cirka 1,5 person, tvingas betala kostnaderna för en pensionär. För varje år ökar obalansen mellan yrkesaktiva och pensionärer. Regeringen vill höja pensionsåldern för att inte bördan för de yrkesaktiva på sikt ska bli orimligt hög. Regeringen anser sig samtidigt ge garantier för att ingen pensionär ska drabbas orimligt hårt. Minimipensionen höjs till 1 200 euro per månad för att ta ett exempel.

Pensioner liksom olika socialförsäkringar är snåriga i Frankrike och har alltid varit. Det är snarare en underdrift att kalla dem för lapptäcken. Det finns alltså hur många invändningar som helst att göra mot motpartens argument. I grunden blir det en intressekonflikt. Regeringens vilja att minska underskott och allmänt sett resonera rationellt möter medborgarnas upplevelse av att de pressas orimligt hårt ekonomiskt av den politiska ledningen i landet.

Nästa strejkdag blir den 31 januari, i samband med att propositionen läggs på nationalförsamlingens bord. Enligt bedömare kommer parlamentet, senaten ska också behandla frågan, att behöva februari och sannolikt mars för att slutföra arbetet. Det är högst osäkert om regeringen får en majoritet med sig i nationalförsamlingen. Den hoppas på stöd från högerpartiet Republikanerna men en del av dess ledamöter har hotat med att rösta med oppositionen. Om regeringen gör eftergifter mot facken kommer den garanterat att förlora stödet från hela det republikanska partiet utan att för den skull vinna en enda röst från vänstern och Nationell Samling. Frankrike står nu inför en period av osäkerhet i parlamentet, på gatan och i form av strejker i olika viktiga sektorer i samhället.