Tomas Lindbom

I dag är det årsdagen av ett ryskt anfallskrig mot Ukraina som en enad västvärld tar starkt avstånd ifrån. Ändå är det inte ett Europa som talar med en helt samstämmig röst. Det är begripligt att länder som gränsar till Ryssland skiljer sig från länder som ligger längre västerut och som traditionellt kan ha andra perspektiv.

Sverige lever med en historia där Ryssland upplevts som ett större eller mindre militärt hot och vi krigade mot detta land så sent som under 1700-talet. Frankrike har en annan historia i förhållande till samma land. Frankrike är också starkt präglat av sin självbild av att vara en stormakt, bland annat ständig medlem i FN:s säkerhetsråd. Den franska diplomatin agerar med mer än ett perspektiv. Frankrike utgår också från ett geopolitiskt synsätt där alla stormakter är viktiga aktörer.

President Emmanuel Macron talade senast i München och det stod helt klart att han och den franska hållningen är benhårt fördömande mot det ryska anfallskriget. Macron vill också ha till stånd en gemensam europeisk hållning. Europa är för honom centralt, inte enbart som en underordna kontinent till USA.

Macron är i linje med fransk traditionell utrikespolitik inställd på att också lyssna till, agera och påverka icke-europeiska länders statschefer. De baltiska länderna liksom Polen, Finland och även Sverige ser ett direkt hot från Ryssland och har som ett självklart mål att de ryska styrkorna drivs bort från hela Ukraina för att freden ska kunna säkras.  Fred uppnås genom en total ukrainsk seger. Macron formulerar sig lite försiktigare. Sannolikt blickar han mot en framtid när Kina, Ryssland, USA och Europa ska kunna leva i fred. Sannolikt tror han inte heller att fredsförhandlingar kan inledas för närvarande med ryska trupper i Ukraina, särskilt som detta är orimligt för det ukrainska folket.  Han tycks ändå öppen för att på sikt hitta en form av lösning på konflikten där också Ryssland medverkar.

Jag har också tidigare i denna blogg påpekat att synen i Frankrike i förhållande till NATO och Ryssland skiljer sig från andra västeuropeiska länder. Frankrike var kritiskt till atlantpakten under flera decennier efter bildandet 1949. Särskilt General de Gaulle var reserverad till USA:s starka ställning inom atlantpakten. I dag är Frankrike en lojal medlem i NATO. Däremot finns en kritik mot denna militära organisation inom stora delar av den franska vänstern. Den franska yttersta högern har också en kritisk hållning. Marine Le Pen uppehöll fram till kriget i Ukraina en vänligt sinnad relation till Putin.  Även inom delar av den så kallade republikanska högern har många politiker länge odlat proryska kontakter.

Frankrike under Emmanuel Macron tvekar inte i stödet till Ukraina och i viljan att bidra till att landet vinner kriget mot Ryssland. Men av skäl som jag försökt beskriva i detta inlägg finns ett resonemang om framtida förhandlingar med Ryssland som ett bakgrundsresonemang. Den franska ledningens geopolitiska tänkande leder i en något annorlunda riktning jämfört med hur en finsk eller svensk statsminister resonerar.

Efter två veckor av debatt om pensionerna i nationalförsamlingen måste frågan ställas om nationen nu lever i en konstitutionell och demokratisk kris. En del tyder på det.

En journalist som följt debatten från pressläktaren berättade häromdagen att sorlet och skränet inne i sessionssalen var högt, störande högt. Hon blev bekymrad över denna brist på stil och respekt för etablerade arbetsformer. Jag anade att hon till och med var oroad över demokratins framtid.

Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike hade lagt så många ändringsförslag att regeringspropositionen aldrig kunde behandlas i sin helhet. Ändringsförslagen hade tillkommit som en ren provokation för att hindra en möjlig genomlysning av förslaget.

Nationalförsamlingen förvandlades från en seriöst arbetande församling till en arena för röstfiske. En tribun som vore den placerad på ett torg någonstans i Paris, varför inte Place de la Bastille.

De fackliga ledarna har kritiserat beteendet hos Det okuvade Frankrikes ledamöter. Det framstår som anmärkningsvärt när facken som demonstrerar på gatorna och organiserar strejker bekymrar sig över bristande seriositet inne i ett parlament. Fack och demonstranter har uppträtt med större värdighet än parlamentarikerna.

President Macrons läge är nu bekymmersamt. Hans ministrar som haft som uppgift att försvara pensionsförslaget i nationalförsamlingen har misslyckats. En teknokratisk ton och uppenbar oförmåga att förklara pensionsförslagets innehåll och mål. Presidenten själv har undvikit att delta i debatten för att inte smutsas ner av kritiken. Hans popularitet fortsätter att minska. Bortsett från stödet bland välbeställda och välutbildade delar av medelklassen i de större städerna har han i stort sett förlorat sin auktoritet. Det öppnar dörren för populismen och den har sannerligen firat triumfer under de senaste två veckorna.

En president och en regering måste kunna ta ansvar för landet och ibland genomföra nödvändiga men smärtsamma reformer. Denna president har redan backat från sitt ursprungliga förslag och lär backa än mer tills förslaget blir helt urvattnat eller dras tillbaka. Två av tre väljare, fackliga företrädare och mediernas kommentatorer kommer att jubla när de ser hur Macron går förlorande ur denna strid. Premiärminister Elisabeth Borne kan sannolikt snart packa sin väska och lämna sitt kontor i Hôtel Matignon. Frågan är vad  som händer därefter.

Jag har suttit och följt delar av den tio dagar långa debatten i nationalförsamlingen om regeringens pensionsproposition. Jag har gått från övertygelsen att regeringen till slut driver igenom reformen till att jag blivit totalt förvirrad både kring reformens innehåll och trovärdighet och dess möjlighet att bli en lag. Vad ska en utomstående tro eller tycka. Har skickliga politiska manipulatörer förvirrat hjärnorna på oss alla eller är det verkligen sant att regeringen inte har presenterat ett sammanhållet och genomtänkt reformförslag.

I natt avbröts debatten kl 24. President Macron hade beslutat om det. Två veckor var den tid som anslagits åt nationalförsamlingen att debattera pensionsfrågan. Talmannen verkställde detta beslut trots Nupes (vänsteralliansens) krav på förlängd debattid med några dagar. Nupes och i synnerhet Det okuvade Frankrike som dominerar vänsteralliansen hade – det ska särskilt framhållas – lagt cirka 15 000 ändringsförslag, helt uppenbart för att omöjliggöra en rimlig granskning av reformförslaget.

Under de två veckornas debatt framkom ändå oklarheter kring regeringsförslaget. Hur många skulle omfattas av minimipension på 1 200 euro mer månad? Hur många år måste de medborgare som börjat arbeta redan i tonåren betala in pensionsavgifter för att uppnå full pension, 43 eller 44 år? Regeringen gav inga tydliga svar på dessa frågor vilket också upprörde högerpartiet Republikanerna.

Berörda ministrar gjorde inte heller något vidare gott intryck när de satt i sina regeringsbänkar under debatterna. Den ansvarige arbetsmarknadsministern Olivier Dussopt hade uppenbarligen besvär med en svår förkylning. Ofta satt han med en lång, tjock yllehalsduk virad runt halsen. Rösten skar sig. Hade han drabbats av bronkit? Kanske påverkade hälsotillståndet hans svaga argumentation. Framförallt såg han ointresserad ut. De fransmän som till äventyrs följde debatten under längre tid borde ha blivit missnöjda med hans synligt bristande engagemang i frågan.

Det blev svårare och svårare att känna sympati för regeringen trots att Nupes och särskilt Det okuvade Frankrikes ledamöter betedde sig som fullödiga populister. Många av dem höll anföranden som knappast hade att göra med granskningen av reformens olika paragrafer. Vi fick veta mycket annat: Hur mycket pengar överklassen inom regeringsmajoriteten tjänar, att de inte vill förlänga debatten för att de planerat skidsemester och så vidare. Okvädingsord som mördare till ministrarna förekom också. Det okuvade Frankrikes ledamöter missade inte ett enda tillfälle att banka in motsättningen mellan folket och eliten och därmed ytterligare bidra till polariseringen av Frankrike. Naturligtvis i sina ord övertygade om att det alltid är Macron och hans majoritet som polariserar landet.

Det börjar bli allt svårare att sia om utgången av parlamentsbehandlingen kring pensionsfrågan. Nu flyttas arbetet över till senaten utan att nationalförsamlingen röstat om mer än delar av förslaget. Därefter sker en sammanvägning av förslaget i en grupp av ledamöter från båda kamrarna. Under mellantiden sker strejker och demonstrationer, framför allt den 7 mars som blir den folkliga revoltens stora dag.

Det blir allt svårare att bedöma utgången av denna stora strid om pensionerna. Regeringen har konstitutionella möjligheter att driva igenom förslaget men kan den göra det? Blir priset i så fall för högt i opinionen? Det verkar allt svårare för regeringen att få med sig Republikanerna. Om det partiet tar sin hand ifrån förslaget måste nog regeringen skjuta upp beslutet under en tid. Vem vet? Fransk politik är oförutsägbar.

Denna vecka sker en intensiv debatt i nationalförsamlingen om regeringens pensionsförslag. En vecka med mycket stök och bråk. En ledamot har redan i dag efter majoritetsbeslut i kammaren tvingats lämna densamma på grund av att ha skickat ett tweet med aggressiv ton.

Nationalförsamlingen har nu bara tiden fram till fredag för att diskutera pensionsreformen. Oppositionen har sammanlagt presenterat 16 000 (!) ändringsförslag. Vänstergrupperingen Nupes som består av Det okuvade Frankrike (vänstersocialister), kommunisterna, de gröna och socialisterna har bidragit med 13 000 av dessa. På lördag ska propositionen med ändringsbeslut i nationalförsamlingen föras över till senaten för vidare behandling. Därefter kommer propositionen tillbaka till nationalförsamlingen. Sannolikt kommer särskilda utskott med representanter för både senaten och nationalförsamlingen att försöka enas om en gemensam skrivning som slutligen leder fram till votering i nationalförsamlingen. Om regeringen och ytterst president Macron bedömer att det inte är möjligt att få igenom huvuddelarna av propositionen genom omröstning kan presidenten använda sig av paragrafen 49:3. Det innebär att propositionen antas utan omröstning. Enligt planerna ska beslut fattas före mars månads utgång.

Det är självklart att det tar tid att gå igenom 16 000 ändringsförslag. De flesta har förstås lagts för att försinka debatten. Det är svårt att se att oppositionen har ett genomtänkt förslag. Nupes vill i första hand störa möjligheterna för regeringen att under ordnade former driva igenom sin proposition.

Parallellt med behandlingen i parlamentets båda kamrar sker strejker och demonstrationer, hittills under tre dagar. De gångna tre dagarna har varit lugna och värdiga. Frågan är hur fortsättningen blir. Det talas om en stor manifestation den 7 mars men även dessförinnan kommer strejker och demonstrationer att genomföras.

Debatten i nationalförsamlingen var dramatisk idag. En av ledamöterna i Det okuvade Frankrike anklagade arbetsmarknadsministern Olivier Dussopt för att vara mördare. Sessionen avbröts och när den upptogs senare på eftermiddagen bad ledamoten om ursäkt.

En annan ledamot av Det okuvade Frankrike, Thomas Portes hade för några dagar sedan distribuerat en tweet där han själv på bild har satt foten på en fotboll med ansiktet av arbetsmarknadsministern. För detta fick han straffet att lämna sessionssalen för ett antal dagar. Tweeten ansågs uppmana till våld.

Macrons parti i nationalförsamlingen använder sig förstås också av vänsterns grova retorik för att vinna poäng hos allmänheten som följer debatten via medierna. Gatans bildspråk och verbala attacker synliggörs av de mer sansade och väldisciplinerade partierna inne i parlamentssalen och blir till utmärkta argument för att visa att vänsterns opposition har lämnat all sans och måtta och egentligen saknar ett hållbart alternativ i sakfrågan.

Fransk politisk debatt kan vara högröstad och vulgär. Den franska allmänheten upprörs inte på samma sätt av den här typen av invektiv som nu vänsteroppositionen använder sig av. Många rycker på axlarna medan vänsterns egna anhängare i väljarkåren stimuleras i hög grad av att temperaturen i debatten höjs. Politik handlar om idéer men minst lika mycket om känslor.

Dramat kring pensionsfrågan fortsätter i Frankrike. Det går att kalla det för ett drama. Igår kunde fransmännen iaktta två parallella skeenden. Den tredje strejk- och demonstrationsdagen genomfördes med 757 000 demonstranter på gatorna i hela Frankrike, enligt polisens uppgifter. Samtidigt påbörjades debatten kring reformen i nationalförsamlingen. Stämningen var minst sagt upphettad.

Gatans parlament har hittills uppträtt med värdighet. Människor demonstrerar men utan några uppenbara inslag av bråk och skadegörelse. Strejkerna genomförs också i ordning. De fackliga organisationerna verkar ha läget under kontroll. I nationalförsamlingen är stämningen en helt annan men där möts också regering och opposition. Den senare anar också möjligheten att kunna förkasta hela regeringsförslaget.

Den från i våras nyvalda nationalförsamlingen har fått en stark oppositionskraft i Nupes, en koalition av det vänsterradikala Det okuvade Frankrike (LFI), Kommunistpartiet, de gröna (EELV) och Socialistpartiet. LFI är det dominerande partiet i gruppen. Hela dess väsen är konflikt med det etablerade borgerliga samhället och med den så kallade macronismen. LFI gränsar hela tiden mellan respekt för de parlamentariska reglerna och viljan att tänja gränserna för att genom störande inslag hota de demokratiska spelreglerna. När den ansvarige ministern från regeringen stod i talarstolen blev talmannen tvungen att avbryta plenarmötet för att lugna ner de ledamöter som skrek och störde hans tal. Oväsen i nationalförsamlingen under debatter är inget ovanligt men detta anses av en del bedömare ha varit frapperande högt och emotionellt laddat.

LFI är det parti inom Nupes som starkast använder kraften i att samspela mellan gatan och parlamentet. Det blir i praktiken en form av revolutionär verksamhet. Partiet har lagt fram flera tusen ändringsförslag till regeringspropositionen för att störa det arbete i utskotten som nu ska påbörjas och normalt pågå i ett par veckor. Den stora segern för Nupes vore att hela propositionen dras tillbaka. Det handlar då om mer än att stoppa ett förslag som ogillas. Allt utvecklas till en stor maktstrid där Macron och hans partis ledamöter och hela den samhällssyn som de representerar tvingas backa inför folkets vilja.

Nupes har 131 ledamöter i en nationalförsamling med totalt 577 platser. Det ska jämföras med 245 ledamöter från Renaissance som är benämningen på Macrons parti. Nupes har emellertid stöd av de fackliga organisationerna som helhjärtat arbetar för att stoppa regeringens reformförslag. Marine Le Pens parti Nationell samling är också motståndare till förslaget men har valt en modestare framtoning i nationalförsamlingen och saknar inflytande inom den fackliga sfären. Också en majoritet av fransmännen stöder motståndet mot reformen.

Sammantaget är detta ytterligare ett exempel på den sociala konflikt som ständigt pågår i Frankrike. Det handlar bland annat om tolkningen av ordet rättvisa. Väldigt många fransmän lever med detta begrepp i sitt inre. Perspektivet kommer underifrån. Frankrikes historia spelas upp gång på gång. Det är som om oförätterna under l´ancien régime blir aktuella på nytt och på nytt. Tiden före franska revolutionen 1789 är ett spöke som ständigt återkommer och provocerar människorna. Det finns ingen rättvisa i alla de förslag som en regering försöker lägga med avsikt att ta ifrån vanliga människor fördelar som de uppnått tidigare och påstå att den gör det för att sanera statsfinanserna. I sådana sammanhang saknar majoriteten fransmän förtroende för regeringen. Konflikten mellan eliten och folket brusar upp och förlamar alla lösningar på en social fråga som i detta fall pensionerna.

Fransmännen har underkastat sig regeringens påbud om inskränkningar i den personliga friheten under pandemin. De kan verkligen ta sitt ansvar i många samhällsfrågor och verka för det allmännas bästa. Men de sociala och ekonomiska frågorna väcker en indignation om förslagen hotar erövrade rättigheter. Folk skulle säga att när makten hotar rättvisan måste vi reagera och gå ut i strid. Det går i det läget  inte ens att tänka tanken att denna reform är nödvändig av statsfinansiella skäl. Nej, det handlar om maktens övergrepp mot folket.

På lördag är det ny demonstrationsdag. Sannolikt blir den hetare än de tidigare. Många fruktar vad som kommer att hända då. När kommer de våldsamma elementen att blanda sig i demonstrationstågen, undrar vissa iakttagare. För närvarande för regeringen en ojämn kamp mot opinionen. Motståndarna till förslaget känner segervittring. Vad kommer de att göra rent konkret för att uppnå sina mål? Det är frågan. Och när kommer den välbeställda medelklass som idag stöder oppositionen vid tv-apparaterna i sina salonger istället börja uttrycka oro över strejkar, demonstrationer och upplopp? Kommer regeringen att kunna genomdriva sin proposition i skydd av en konflikttrött medelklass? Eller sker det som skedde 1995 när högerregeringen under president Jacques Chiracs ledning tvingades dra tillbaka det årets förslag till pensionsreform?