Tomas Lindbom

Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner har inte bestämt sig för vilken lista han röstar i Europavalet. Valet borde vara självklart då han tog ställning för Nicolas Sarkozy och dennes politik i ock med inträdet i regeringen 2007. Bernard Kouchner säger nu till Le Nouvel Observateur att han stöder regeringens politik men att han inte bestämt sig än för vilken lista han ska rösta i juni.

Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det speglar samtidigt karaktären i det franska politiska livet. Partistrukturen är inte lika fast och beständig som i de germanska länderna. Både till höger och vänster läggs partier ner och återuppstår i delvis nya organisatoriska skepnader och med nya partinamn. Kommunisterna består men det partiet är å andra sidan bara en spillra i dag av vad som fanns så sent som på 70- och 80-talen. 

Bernard Kouchner har alltid räknat sig som vänster och satt i Lionel Jospins socialistregering i början av 2000-talet. Han gjorde en saklig bedömning 2007 att han kunde bidra positivt med sin utrikespolitiska doktrin även i en högerregering styrd av Sarkozy. Många tror ju också att hans val styrdes av makthunger. Men Kouchner är ingen pålitlig anhängare till regeringspartiet UMP och säkert inte heller medlem. Så nu kan denne libero i politiken tänka sig att rösta mot sina egna kamrater i regeringen vid kommande europaval. 

Det franska partilivet är inte förankrat i kollektiv utan formas av starka ledare med starka program, ofta retoriskt färgade av filosofiska proklamationer. Kouchner känner sig därför fri att offentligt berätta att han kan tänka sig att inte rösta på UMP. Han får kritik förstås internt för detta men frågan blir inte så het i den franska debatten som den blivit i den svenska. Tänk om Carl Bildt förklarade att han inte visste hur han skulle rösta i kommande val…

I Sverige blev dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy berömd eller snarare ökänd för sina uttalanden i samband med upploppen i Parisförorterna i november 2005 när han kallade de ungdomar som tänt eld på bilar för slödder. Det chockerade lika mycket människor i Frankrike som i övriga Europa men det var 2005. I dag är jag inte säker på att reaktionen blivit lika stark. Sarkozys seger i valet 2007 var till inte ringa del en seger för hårdare tag och han vann ju också extremhögerns röster genom att närmast utradera Front National i det val till nationalförsamlingen som genomfördes en månad efter presidentvalet.

Sarkozy skapade ett särskilt departement för sin gamle trotjänare Brice Hortefeux, nämligen ministeriet för immigration, integration, nationell identitet och solidarisk utveckling. Smaka på det namnet. Hortefeux har också varit flitig som ett bi och helt i sin herres smak. En viktig insats har varit att inte bara skärpa jakten på de s k papperslösa utan även låta polisen störa dem som skyddar de papperslösa och i möjligaste mån utnyttja lagen för att bestraffa dem. Det finns en lag i Frankrike – som tilkom för ett år sedan –  som förbjuder medborgare att skydda papperslösa. Straffet är böter eller fängelse.

I januari i år genomförde presidenten en mindre regeringsombildning och den nye ministern för dessa frågor heter Eric Besson. Hans historia är i sig uppseendeväckande. Han var en av Ségolène Royals närmaste rådgivare i valrörelsen 2007 men övergick månaden före valet till hennes huvudmotståndare och fick som belöning omedelbart en ministerpost, dock av lägre dignitet. Som nybliven integrationsminister ska han nu förverkliga en av högerns valfrågor; få ordning och reda på invandringen genom att öka trycket mot de illegala invandrarna och lagen mot skydd av papperslösa verkar nu börja användas mer konkret. Enligt Kyrkans Tidning som rapporterat från Frankrike i sitt nummer 19/2009 har uppemot ett hundratal personer, bland dem präster, suttit i häkte ett dygn eller längre för förhör. Om inte annat är lagen avpassad för att kunna skrämma människor, också inom kyrkan, som vågar trotsa den.

Eric Besson menar i ock för sig att lagen används för att jaga människosmugglare men det är ett påstående som inte tycks stämma enligt vad katolska aktivister fått erfara, också enligt Kyrkans Tidnings källor som menar att Besson som gammal socialist har mer att bevisa för att bli accepterad i sin nya politiska familj.

Det finns förstås i Frankrike som i andra länder ett tryck på invandrare i tider av ekonomisk kris och ökad arbetslöshet. Sarkozy och hans parti UMP kunde ju konstatera vid valet 2007 att det gick att plocka åt sig värdefulla röster från extremhögern och det vore märkligt om inte den erfarenheten påverkar regeringens politik i invandrarfrågan under de närmast kommande krisåren. Det sorgliga med fransk invandrarpolitik är ju också att landet med sin koloniala historia borde känna ett särskilt ansvar för alla dem som kommit från de forna kolonierna i Afrika. Man kan fråga sig hur den franska regeringen tänker kring den nationella identiteten när den avvisar människor som kommer från länder, så helt präglade av ett par hundra års kulturell dominans från just Frankrike. Borde inte dessa människor redan vid ankomsten till landet vara självklart integrerade i det franska samhället?

Den franska samhällsdebatten sysslar med medborgarskapstanken – en absurd tankeverksamhet i Sverige. Orsaken är , tror jag, den starka bindning till en nationell identitet som finns i Frankrike. Deras land har i flera århundraden burit  på en gemensam idé om en sammanhållen samhällsordning som är filosofisk, juridisk, moralisk, politisk och social. Den  innefattar också ekonomin ungefär som en marxist tänker sig produktionsförhållandena som grunden för en samhällsordning. Denna identitet måste vårdas och föras vidare till nya generationer. Därför blir politiker och intellektuella centralfigurer i samhället. Därför blir staten central och de statliga institutionerna, särskilt skolan. Staten får en roll som skiljer sig från stater i de anglosaxiska länderna. Staten bär den nationella identiteten och uttrycker medborgarnas gemensamma vilja. 

Jag påstår inte att detta gäller på ett absolut sätt därför att den postmoderna tiden gör sitt intåg även i Frankrike. Jag påstår att detta intellektuella och politiska engagemang bland stora delar av befolkningen och som är större än i t ex de anglosaxiska länderna  beror på att samhället ytterst inte består av individer som ska samsas på en gemensam areal utan består av en gemenskap. Hur ska moralen i denna nationella gemenskap utformas och föras vidare till nästa generation? Hur ska rättskänslan vårdas? Hur ska upplysningsfilosfin föras vidare till nästa generation och hållas ren från religiös fundamentalism och främmande kulturer som solkar dess värdegrund?

Skolan blir i Frankrike den statliga institution som traditionalisterna vill mobilisera. Observera att ett förslag att kommunalisera skolan vore omöjligt redan på tankestadiet. Nu diskuteras om skolan ska undervisa i moralfrågor redan i de första klasserna. Motivet är att medborgarskapstankens innehåll försvagats, att många unga inte till fullo förstår dess grundvärden och att detta skulle hota samhällsordningen – inte polisiärt i första hand utan filosofiskt och moraliskt, möjligen också juridiskt.

Problemet för den franska överhet som vårdat de traditionella värdena kring rätt och moral och en försiktig reformering av samhällsordningen är att Frankrike dels blivit ett mångkulturellt land, att globaliseringen steg för steg urholkar den franska identiteten och att auktoritetsbegreppet blivit ifrågasatt alltmer, inte minst barn gentemot föräldrar och lärare. Skolan kan därför inte fylla den roll som de hoppas på. Förslag om att införa moralundervisning i småklasserna kommer inte att lyckas. Medborgarskapstanken lever ännu kvar i högtidstalen och omsätts fortfarande i vissa nya lagar och reglementen men den är förstås död i verkligheten. Även i Frankrike mals ju idén om en gemensam nationell kultur ner när stora delar av befolkningen inte kan identifiera sig med Voltaire och Balzac. Som inte förstår att det är ett uttryck för demokrati att i lag förbjuda slöjor i skolor och i andra offentliga institutioner. Som inte förstår att den kulturella och territoriella gränsen är densamma.

Det finns mycket gott att säga om den franska omsorgen om rättskänsla och moral och att människor ska engagera sig i ett samhälle inte bara som konsumenter utan framförallt som sociala varelser i samspel med andra. Men den franska ivern att göra dessa frågor nationella och vidmakthålla den nationella säridentiteten som en kulturell egen identitet känns alltför förlegat.