Close
Enter your
text here
Posts By :

Tomas Lindbom

Provokativ film med dotter Gainsbourg
 Provokativ film med dotter Gainsbourg 150 150 Tomas Lindbom
By:

Charlotte Gainsbourg fick priset för den bästa kvinnliga rolltolkningen vid senaste Cannesfestivalen. Hon spelar en av  huvudrollerna i Lars von Triers film Antichrist. En utmärkelse som ger anledning för Fréderic Taddei att i sitt kvällsprogram Ce soir ou jamais i France 3 måndagen den 25 maj  intervjua skådespelaren, en intervju som verkligen kryper in under hennes skinn.

Den välkända skådespelaren, dotter till Serge Gainsbourg och Jane Birkin, är en laddad personlighet uttryckt i ett sparsmakat tal och kroppsspråk. Hon som gjorde sin filmdebut vid 13 års ålder i Paroles et musique av Elie Chouraqui där hon bl a spelade i starkt erotiska scener med sin far i filmen, och som nu är med i utmanande sexuella scener i den senaste omtalade filmen konstaterar i intervjun: ”Jag har inte ägnat mitt liv åt att provocera”. Men filmen har redan klippts av censuren och kan förbjudas i vissa länder, bl a i USA. 

Charlotte Gainsbourg förstår upprördheten samtidigt som hon inte vill tala om ett budskap. Hon har heller inte fått veta av regissören hur han tänker kring de religiösa utspelen, som den mening han lägger i hennes mun i filmen: ”Naturen är Satans kyrka. Vinden är hans andetag.” Hon respekterar von Triers vägran att förklara. Hennes stora konstnärsskap är att uttrycka något utan att riktigt förstå.

Däremot hoppas hon ha kunnat provocera likgiltigheten genom sin medverkan i filmen. I sitt tal som hon höll i Cannes sedan hon fått utmärkelsen tackar hon både sina barn och sin pappa. Till sin pappa säger hon: ”Hoppas du är både stolt och chockad.” Dessa ord, menar hon i intervjun, är en hyllning till Serge Gainsbourgs förmåga att provocera. Så innerst inne verkar hon också vara en rebell – fast med små gester och skickligt framlockat av intervjuaren Taddei.

USA-Frankrike (2)
 USA-Frankrike (2) 150 150 Tomas Lindbom
By:

Igår deltog jag som stolt pappa vid  min dotters s k graduation vid San Fransisco State University. Alla studenter som under året tagit examen vid universitet – och de var över 2 000 – samlades på ett fotbollsstadiums matta med föräldrar och vänner på läktarna runtom och fick motta diplom. Vi alla lyssnade också bl a till tal från skolans rektor, en berömd före detta baseballstjärna och en framgångsrik advokat som enligt presentationen aldrig förlorat ett mål i rätten.

Det franska och amerikanska universitetssystemet skiljer sig ju åt på flera punkter och enligt alla mätningar till de amerikanska universitetens fördel. Studieresultaten är i varje bättre om man jämför de bästa amerikanska och de bästa franska universiteten. Förklaringarna kan vara många men ett nyckelord är, tror jag, flexibilitet. Den postmoderna världen belönar förändring och det franska samhället, inklusive utbildningsvärlden, belönar mer tradition. Den amerikanska flexibiliteten handlar också om anpassning till en etnisk mångfald som märks när man ser ut över dessa två tusen studenter på stadion. Minst hundra kineser eller sydostasiater  tog igår sin universitetsexamen vid San Fransisco State University. Och det fanns studenter från alla världens kontinenter.

Mest fascinerande är universitetets förhållande till samhället. Rektorn talade hela tiden om de etiska och politiska värderingarna som universitetet stod för. Han framhävde starkt frågan om social rättvisa och kampen för ökade mänskliga rättigheter. Den högre utbildningen har uppenbarligen i detta land syftet att påverka samhället. Det handlar inte bara om att stödja de vetenskapliga framstegen i rationell mening. Diplomerade från San Fransisco State University har också ett uppdrag att gå ut i världen och göra den bättre.

Europa och USA verkar skilja sig åt på denna punkt. God bless America säger den amerikanska presidenten. Vive la république, säger den franska. Och den franska republiken skulle aldrig tillåta en präst att tala på en examensdag i ett franskt statligt universitet men det skedde här i San Fransisco.

USA-Frankrike
 USA-Frankrike 150 150 Tomas Lindbom
By:

Naer den daavarande utrikesministern Dominique de Villepin kritiserade USA:s invasion i Irak utloestes latenta antifranska kaenslor bland maanga amerikaneer. French fries doeptes om till freedom fries och fransmaen i USA fick huka foer attackerna mot deras land och kultur.

Det finns en gammal animositet mellan laenderna. En amerikan jag moette redan paa planet hit till San Fransisco uttryckte sin uppfattning om laeget i Frankrike just nu: ”Den daer Sarkozy har det inte laett med att aendra paa fransmaennen. Han vill ju faa dem att boerja arbeta”. Bilden av Sarkozy aer ganska positiv eftersom han foerefaller mer oeeppen foer den amerikanska livsstilen aen de tidigare presidenterna som uppfattas som uppstyltade, stela och artistokratiska. 

Naer jag promenerar paa gatorna i San Fransisco och faar leenden fraan maenniskor jag aldrig moett och ser hur klassloest ett moete mellan tvaa personer kan kaennas haer taenker jag paa den formella stilen i Paris. Det blir i naagra oegonblicksbilder en foerklaring av skillnaderna mellan den gamla och den nya vaerlden. Historia, tradition, vaerdighet, komplexitet mot oeppenhet, jaemlikhet, prestigeloeshet och foerenkling. 

Jag vet att detta inte aer helt sant. Allt har en baksida, ocksaa den amerikanska folkligheten och det raka moetet mellan maenniskor.  Den franska slutenheten doeljer  passionen som alltid ocksaa aer naervarande, Men jag foerstaar att de baada folken kan ha svaarigheter att naa varandra och att de kaenner misstro maanga gaanger mot varandra. 

En svensk som jag, dessutom ohjaelpligt foeraelskad i den franska kulturen, kaenner mig kluven. Svaart att vaelja mellan Bonjour Monsieur och Hi Tom! Men de fransmaen som foeraktar den amerikanska kulturen har jag ingen foerstaaelse foer.

Patricia Kaas startar före Malena
 Patricia Kaas startar före Malena 150 150 Tomas Lindbom
By:

Använd inte minuterna före Malena Ernmans framträdande i kvällens Eurovision Song Contest till att rusa runt i badrummet och kissa överallt av nationalistisk yra och nervositet utan samla dig och lyssna på låt nr 3, ”Et s´il fallait le faire” med Patricia Kaas. Det är alltså Frankrikes bidrag och låten är bra. Så oerhört franskt, en blandning av visa och pop. Är man beroende av fransk chanson så är man och då får låtarna gärna påminna om varandra – för visst känner man igen tonen i denna tävlingsmelodi från så många andra franska låtar i mjukpopgenren. 

Patricia Kaas har hunnit bli 43 år och är en av Frankrikes mest populära sångerskor, i en tradition där också Celine Dion ingår. Hon har varit flitig genom åren och har sålt över 16 miljoner skivor. En erfaren och duktig sångerska som är en lågoddsare ikväll. Så se upp! Kanske topplaceringen blir en kamp mellan Sverige och Frankrike.

Sarkozy och den femte republiken
 Sarkozy och den femte republiken 150 150 Tomas Lindbom
By:

Frankrike lever under den femte republiken med rötterna från 1958. Konstitutionen skapades av och för General de Gaulle och var en reaktion mot 40- och 50-talens många regeringskriser. Nu skulle republiken få en ordning med en stark president och ett svagare parlament, med en stark ledare och svagare partier; allt för att trygga en långsiktig maktutövning och ordning i landet.

Så var det tänkt och så var det också under de Gaulles elva år vid makten. Men partiväsendet knäcks inte så lätt och med några svagare presidenter urholkades den exekutiva makten vid Elyséepalatset. En komplikation som de Gaulle i sin upphöjdhet över partierna inte tänkt på var att det politiska läget skulle kunna utvecklas så att presidenten representerade en politisk riktning medan parlamentet, nationalförsamlingen och senaten, hade en annan majoritet. Det läget uppstod så småningom.  Francois Mitterand tvingades under sin andra mandatperiod ta in Jacques Chirac som premiärminister för en ren högerregering. Chirac fick smaka samma beska medicin när han utlyste nyval till nationalförsamlingen 1997 och förlorade. Då bildade Lionel Jospin en socialistregering men alltså fortfarande med Chirac som president. Detta fenomen kallas cohabitation, samregerande, och har blivit en faktor att räkna med, i varje fall så länge som presidenten satt på sjuåriga mandat och parlamentet på femåriga. Numera väljs även presidenten på fem år, en eftergift för ett mer parlamentariskt synsätt. Valen till president och nationalförsamling genomförs numera med bara en månads mellanrum.

Nicolas Sarkozy har alltså endast fem år på sig att bevisa att han bör omväljas och han har i höst suttit halva tiden. Våren 2012 är det dags för en ny presidentvalskampanj. Sarkozys ledarstil är närmast manisk. Allt ska gå fort och sedan fortare och så ännu fortare. Reformer ska snabbt manglas igenom i nationalförsamlingen. Regeringen spelar en mer undanskymd roll än någonsin därför att presidenten också lägger sig i vardagsfrågorna. Det gjorde aldrig de Gaulle, Pompidou eller Valery Giscard d´Estaing. Mitterand spelade golf två förmiddagar i veckan och hade olika älskarinnor och kan ju då knappast ha haft koll på allt och under Chiracs senaste mandatperiod förföll hela presidentämbetet. Han ägnade visst engagemang åt utrikespolitiken men var i övrigt svag och tillbakadragen och överlät de flesta sakfrågorna åt sin premiärminister de Villepin.

I dag styrs Frankrike först och främst från Elyséepalatset, dvs presidentens officiella residens medan Matignon, sätet för premiärministern, har förlorat det mesta av sin makt. Tidningarna beskriver hur Sarkozy byggt upp ett kabinett runt sig själv som är starkare än regeringen. Sarkozy bryr sig i tidens anda också mycket om kommunikationsfrågor och kontakten med media och arbetar mer medvetet än någon tidigare president på att vässa sin egen profil. Som en Napoleon talar han direkt med folket och söker  genom väldiga armar omsluta delar av vänstern så att oppositionen långsamt förlorar sitt syre och kvävs.

Den femte republikens konstitution ger presidenten stora maktbefogenheter. Sarkozy utnyttjar denna möjlighet och dominerar fullständigt det politiska livet. Hans lynnighet leder till att ministrar sätts i frysskåp eller flyttas runt på ganska lösa grunder. Naturligtvis har presidenten enligt konstitutionen rätten att tillsätta och avsätta alla ministrar. Sarkozy har lämnat över ordförandeskapet i sitt parti, UMF, men styr och ställer där ändå och håller samtidigt räfst och rättarting med parlamentsledamöter som röstar fel i olika frågor, senast kring lagen om förbud för fildelning. Presidenten finns överallt och härjar. 

Det går ändå dåligt för Nicolas Sarkozy i opinionsmätningarna. I juli 2007, två månader efter valet, låg hans popularitet på rekordhöga 65 %. Därefter har den dalat och ligger i dag på 32 %. Egentligen är det en katastrof. Fransmännen var först missnöjda med hans ledarstil som uppfattades som ovärdig en fransk president. Hans kärleksaffär med Carla Bruni störde många konservativa fransmän. Redan före den internationella finanskrisen var hans siffror låga. Många uppfattade redan på våren och sommaren förra året att Sarkozy inte kunde uppfylla de löften han ställt ut före valet om ökad köpkraft för fransmännen. Tvärtom upplevde alltfler att privatekonomin blivit sämre.

Sarkozy har en enda ledarstil och det är att agera intensivt, hyperaktivt och göra allting själv. Så har han agerat också i försöken att lindra finanskrisens verkningar. Men i ett land som redan har hög arbetslöshet, en statlig budget som bärs fram till största delen på lånade pengar, med en svag köpkraft hos stora befolkningsgrupper och starka sociala spänningar blir det svårt för vilken president som helst att klara uppgiften och dessutom höja sin popularitet. Majoriteten av fransmännen tror alltså inte på Sarkozys förmåga att lösa landets problem och den har heller inte särskilt mycket tålamod. Vid två tillfällen i vinter lyckades de stora fackliga organisationerna trumma ihop två till tre miljoner missnöjda löntagare och arbetslösa som demonstrerade på gatorna i alla de stora städerna.

Det ska samtidigt sägas att Sarkozy klarat vintern utan totalt sammanbrott i landet. Det råder starkt missnöje men ändå inte revoltstämning. Oppositionen till vänster kan inte leverera något lockande alternativ och landet saknar lyckligtvis populistiska ledare som skulle kunna piska upp konfrontativa och våldsamma stämningar. Det är ju ett gammalt känt faktum att det politiska läget i Frankrike ofta känns som kritiskt. Verbalt befinner sig olika grupper i krig med varandra och med makten och de politiska analytikerna ser krisbränder ta fart överallt i samhället. På något märkligt sätt lugnar sedan allt ner sig när semestrarna närmar sig och regeringarna och presidenterna kan andas ut. Frampå höstkanten börjar så den politiska temperaturen stiga igen med nya strejker och oroligheter. Det politiska livet verkar gå i jämna årscykler.

Nicolas Sarkozy sitter kvar till 2012. Han kommer att använda presidentens alla befogenheter konstitutionellt och all sin manipulativa förmåga mot sin politiska omgivning och mot media för att få sin vilja igenom och visa handlingskraft inför sitt folk. Men han behöver komma igenom finanskrisen och ge de breda grupperna i samhället ökad köpkraft  för att vinna nästa val. Trots en svag opposition kan han inte bli omvald – och det tror alla han vill –  om inte det ekonomiska läget förbättras och framtidstron återvänder i landet.