Tomas Lindbom

Det franska socialistpartiet har gått i väggen. Söndagens Europaval ledde till en brakförlust. Knappt 17% av de drygt 40% som gick till valurnorna stödde det parti som tills nu ändå räknats som det stora oppositionspartiet i Frankrike.

Jag kan tänka mig tre orsaker till att PS krisar. Det finns inom partiet historiska förklaringar, både personkonflikter och en påfallande oförmåga att förnya sig.  Krisen i partiet kan vidare förklaras med högerns och Sarkozys taktiska framgångar och förmåga att locka över gamla socialister till sin regering. Krisen handlar sist men inte minst om socialdemokratins eller den demokratiska socialismens problem att fungera som ett lockande alternativ i en globaliserad och samtidigt individualiserad värld.

Francois Mitterand lägger en skugga över PS. Han vann den inre bataljen mot Michel Rocard och en mer dynamisk socialdemokrati redan på 80-talet. Lionel Jospin kom att efterträda Mitterand och bromsade. För honom var socialdemokratin en otänkbar väg att gå och istället försvarade han stelbent statligt ägande och gick i många stycken armkrok med den protektionistiskt sinnade högern i Frankrike.

När fortfarande socialdemokratin var ett alternativ i Europa vägrade PS att slå in på den vägen. När nu socialdemokratin krisar i de flesta länder börjar dess idéer att tas mer på allvar inom PS. Det sker  genom förnyare som Dominique Strauss-Kahn, Pierre Moscovici och delvis också Ségolène Royal men fortfarande i stark konflikt med statskramare  inom partiet som Laurent Fabius, Martine Aubrys högra hand Benoît Hamon och i viss mån Aubry själv. 

Partiets historia blir som i Sverige en bromskloss. Partiet binds däremot mindre av sina medlemmar – som aldrig haft något inflytande – utan mer av den gamla ledningens och skuggan Mitterands påverkan på utvecklingen. När det svenska socialdemokratiska partiet talar om sina kärnväljare och stoppar mycket av nytänkandet  av rädsla för deras eventuella invändningar så hänvisar PS till en ideologisk hållning som formades under de goda socialistiska åren på 70- och 80-talen.

Det är ju uppenbart att den gamla vänstern inte förmår forma en rättvisepolitik utan att hålla fast vid nationalstatens gamla strukturer med staten som en ordnande princip. När nya generationer formar nya överordnade principer för sina liv som miljön eller förändrar innebörden i begreppen frihet och demokrati står socialismen kvar och vill toppstyra och mäta i kvantitativa termer. 

PS har varit ett parti med en bred väljarbas rent sociologiskt. Under senare år har medelklassen och storstadsborna börjat lämna partiet och denna flykt har nu accelererat i Europavalet, menar Christophe Barbier på  L´Express.Han pekar på hur de gröna tagit över den radikala och numerärt starka medelklassvänstern i Paris. I detta val har nu de gröna gått om PS i Paris och leder med cirka fem procent. Det är en  revolution i valsammanhang men förutsägbarför den uppmärksamme iakttagaren med tanke på hur den radikala opinionen alltmer kommit att präglas av miljötänkande, ökad öppenhet för andra kulturer som den anglosaxiska och en alltmer individuell livsstil. Parisaren tänker fortfarande till vänster men har fått allt svårare att hålla fast vid socialistpartiets mer ålderdomliga stil.

Kvar i partiet blir i allt större utsträckning de som skyr förändring och som känner sig hotade av utvecklingens gång. Inget fel i att värna dessa väljargrupper men ett parti kan inte bara stödjas av väljare som vill vrida klockan tillbaka. Kanske inte helt olikt situationen i Sverige…

Det blåser högervindar i hela Europa och det är förstås också en förklaring till valkatastrofen. Sarkozy och hans UMP är en ovanligt svår motståndare. Sarkozy är medialt skicklig, spelar på invandrarfientligheten utan att utmana den moderata borgerligheten och han agerar smart i det politiska spelet. Han söker ständigt kontakt med duktiga vänsterpolitiker som är beredda att sälja sig till honom för en ministerpost eller annat uppdrag. Nicolas Sarkozy är knappast omtyckt av väljarna i Frankrike men han är så mycket skickligare taktiskt sett än ledarna för ett PS i moralisk upplösning och utan självförtroende. Trots låga popularitetssiffror bidrar han ändå till en jordskredsseger för sina kandidater till Europavalet. Socialisternas ledare i dag, Martine Aubry, har ingen chans mot Sarkozy.

PS är alltså i brygga. Framtiden ser hotfull ut. Partiet kommer inte att kunna enas och ännu mindre förnya sig. Det måste lita på yttre faktorer för att i första hand undgå katastrofala resultat vid de regionala val som står på tur nästa år. Partiet är inte längre det främsta oppositionspartiet. De grönas ledare Daniel Cohn-Bendit talade redan i morse till socialistpartiet utifrån en överordnad position och inbjöd dem till samverkan – ett helt otänkbart tal så sent som i lördags.

PS tappar snabbare än de svenska socialdemokraterna och har inte alls samma organisation att luta sig emot. Oförmågan att förnya sig delar de dock och den oförmågan bottnar kanske främst i partiernas bindning till sin historia. Frågan är om inte just den historiska bindningen är det största hindret för både PS och den svenska socialdemokratin när det gäller att på nytt bli en aktiv politisk kraft – nu i en  helt ny tidsepok.

President Sarkozys högerparti, UMP, segrar i europavalet och får 30 av de 72 mandaten som tilldelas Frankrike i europaparlamentet. Det ska jämföras med PS och de gröna som får 14 mandat var. MoDem, ett centerparti i opposition mot Sarkozy gick starkt tillbaka och får enligt preliminära siffror 6 mandat. Övriga 8 mandat tillfallet partier på yttersta höger- och vänsterkanten.

Socialistpartiet har råkat ut för ett svidande nederlag som inte främst kan förklaras av den högervind som blåser genom Europa. PS lever med en djup förtroendekris som partiet självt bär ansvaret för. Martine Aubry ansåg att 20% var ett minimum i valet. Nu blev det knappat 17%. Enligt tidningsrapporter på söndagskvällen rådde rena begravningsstämningen i högkvartetet på Rue Solferino. 

Valet visar att ett missnöjt franskt folk inte riktar sin vrede mot UMP utan mer mot den gamla oppositionen. De gröna får istället ökat stöd och är starkare än PS i Parisområdet. Det är mycket som inte stämmer med bilden i det svenska valet men de grönas frammarsch på socialistpartiets bekostnad i huvudstaden Paris stämmer med läget i Stockholm.

Det är ju löjeväckande när tidningar skriver efter en Agendadebatt mellan Reinfeldt och Sahlin att ”det hettade till ordentligt”. Varför inte säga som det är: Svenska politiker är livrädda att tappa ansiktet och blir därför så tråkiga att få ens kommer ihåg att debatten  ägt rum när den bryts för nästa program. I Frankrike är det annorlunda. Jag såg debatten igår kväll i franska statliga TV:ns motsvarighet till Agenda, A vous de juger. Den pågick i nästan tre timmar och den var galen.

Studion var uppbyggd med två bord. Vid det ena satt de grönas toppkandidat, den gamle 68-revolutionären Daniel Cohn-Bendit som alla borgerliga på den tiden trodde var köpt av Moskva men som var en gudabenådad bråkstake och folklig ledare. Bredvid honom satt Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och den nya ledaren för Nationella fronten. Hon är lika farlig som sin pappa och nästan lika oförskämd men också precis lika charmig när det passar. Vid samma bord satt också högerextremisten Philippe  de Villiers, en adelsman på drift ut i öknen till höger. Han representerade Libertas men lät precis som vanligt. Skrek mest när han talade och då såg han verkligen otäck ut. Vi detta bord satt också den vänlige Francois Bayrou som representerar MoDem, ett centerparti som vill alla väl men just därför aldrig får något inflytande. När han talade tog UMP:s generalsekreterare, som satt vid andra bordet, fram en broschyr och läste för sig själv ur den.

Vid andra bordet satt då UMP:s, dvs Sarkozys partis ledare, Xavier Bertrand. Han är en kort och massiv sluggertyp utan besvärande finesser eller intellektuella karaktärsegenskaper. Bredvid honom satt Jean-Luc Melanchon, en vänstersocialist med mer teoretisk framtoning men utan större möjligheter till framgång i valen. Där satt också den nya kelgrisen hos det  franska folket, trotskisten Olivier Besancenot och så socialistpartiets nya generalsekreterare Martine Aubry. Ja, hon lämnade debatten tjugo minuter före slutet utan förklaring. När slutrundan skulle genomföras hade socialistpartiet alltså ingen representant kvar i debatten.

Detta startfält borgade för en rolig debatt och så blev det förstås. Den var dessutom helt kaotisk. Alla franska TV-debatter är mer eller mindre kaotiska men denna var även i fransk bemärkelse något utöver det vanliga. Cohn-Bendit blev mot slutet så trött på sina bordskamrater Le Pen och de Villiers att han helt sonika bytte bord och satte sig bredvid Besancenot. Det var ju en stol ledig eftersom Martine Aubry hade lämnat studion. Flera av debattdeltagarna, särskilt kamraterna på yttersta högerkanten avbröt konstant alla talare och programledaren vädjade oavbrutet om tystnad så att det gick att höra den som hade ordet. 

Slutet var som ett crescendo. Programproducenten hade bestämt att en representant för undersökningsföretaget TNS Sofres skulle få presentera en dagsfärsk mätning av väljarsympatierna inför söndagens val. Det visade sig att de gröna under sista veckan ökat några procent och gått om mittenpartiet MoDem. Detta gjorde MoDems ledare, den prydlige Francois Bayrou, helt rasande mot TV-ledningen som släppt fram siffrorna och Marine Le Pen insinuerade att det var President Sarkozy som låg bakom undersökningen. Den visade nämligen också dåliga siffror för Nationella Fronten. Den stackars statistikern såg olycklig ut, stammade fram några data utan att någon kunde höra ett ord. Fascisterna gormade, Bayrou fäktade med armarna medan Besancenot och Cohn-Bendit förde ett privat samtal vid sitt bord. Det jag hörde var programledaren Arlette Chabots upprepande invektiv mot debattdeltagarna:”Detta är oförskämt vad ni säger. Detta är oerhört. Tittarna hör ingenting. Låt en person tala åt gången”

I denna kakafoni avslutades debatten och Arlette Chabot hoppades att den varit klargörande. Jag hörde knappt någonting men underhållande var det och budskap överförs ju främst genom kroppsspråk och känslor och mindre genom ord. Så varför inte, kanske är de franska valdebatterna mer upplysande än de svenska.

Det pågår förstås en EU-valkampanj också i Frankrike och en utomstående vore böjd att tro att den är mer vital och intensiv än i Sverige. Nej, även i Frankrike är den sval och ofokuserad. 

Senaste väljarmätningen, presenterad i Le Mondes söndagsnummer, pekar på ett valdeltagande som möjligen kan krypa lite över 40%. Väljarna är splittrade och det beror dels på avsaknaden av tydliga valfrågor och dels på den traditionella splittringen i alla val. Frankrike har normalt majoritetsval med två valomgångar, där den andra valomgången genomförs  mellan de två starkaste kandidaterna om ingen kandidat, president eller ledamot i nationalförsamlingen eller borgmästarkandidat, har fått mer än 50% av rösterna i den första. I alla de valen brukar splittringen visa sig i att många väljare stöder kandidater på ytterkanterna. Så är det också nu i Europavalet med skillnaden att det inte blir någon andra valomgång. Enligt TNS Sofres undersökning stöder ungefär 60% någon av partierna inom det s k demokratiska fältet, dvs socialisterna (20%), MoDem (13%) som är ett centerparti lett av Francois Bayrou och UMP (26%), Nicolas Sarkozys parti. Drygt en av tio väljer ett grönt alternativ och resten, knappt tre av tio, stöder ytterlighetspartier till vänster (16% av väljarna) och till höger (10%). 

UMP är starkare än socialisterna som lär få svårt att nå mycket högre än 20%. Det kommer ytterligare att försvaga en redan skör ställning för Martine Aubry i ett sargat socialistparti. Hon lyckades i förra veckan skapa (tillfällig?) försoning med Ségolène Royal som efter den knappa förlusten i striden om posten som partiets generalsekreterare i höstas legat i ständig fejd med sin gamla partikamrat och ministerkollega i Jospins regering från 1997 till 2002. Ett dåligt resultat i Europavalet kommer att öka spänningen och förmodligen leda till att Aubry ifrågasätts som presidentkandidat 2012.

Trotskisten Olivier Besancenot är populär bland fransmännen i dag men hans Nouveau Parti Anticapitaliste är bara ett av  flera partier på vänsterkanten som samlar röster. Hans framgång kan komma i presidentvalet. Inför valet 2007 gav en fransk journalist ut en satirroman som före valet beskrev en valrörelse där Besancenot slutade som president. Alla tyckte boken var dråplig och elak mot de etablerade politikerna men ingen tyckte självfallet att bokens slutkapitel med trotskisten i Elyséepalatset hade någon trovärdighet. Men, men… i dag ligger Besancenot bara 8% efter Sarkozy i popularitetsmätningarna. Fransmän älskar att ta ut svängarna i sina politiska val. Varför inte en trotskist i vår?

De franska väljarna har lika svårt som de svenska att hitta fram till de frågor som berör kring Europavalet. Särskilt ointresserade är de väljare som röstade nej till konstitutionsförslaget för några år sedan. Men flera av de ledande politikerna pekar på ett tydligare sätt än de svenska på Europas roll i världen och behovet av en europeisk samling, inte minst i dessa kristider. Och så gäller alltid frågan om höger eller vänster i Europa. Fransmän tänker bipolärt i politiken i större utsträckning än svenskar. Det är därför som MoDem har så svårt att göra sig gällande när det blir skarpt läge i valen. Och många tvekar inte att rösta på mer utrerade kandidater. Som sagt, Olivier Besancenot tränar för presidentvalet 2012 och några trotskister kan han säkert få väljarna att rösta in i parlamentet i Strasbourg och Bryssel.