Tomas Lindbom

Optimismen slar emot mig nar jag nu atervant till Frankrike och Paris. Krisen ar ett minne blott redan i slutet av detta ar spar analytiker som citeras gladjefullt av dagstidningarna. Haromdagen sag jag en debatt i TV med temat ”Darfor klarar Frankrike krisen battre an andra lander”.

Frankrike har till skillnad fran andra vasteuropeiska lander varit mer uttalat protektionistiska och staten har spelat en aktivare roll i naringspolitiken. Kraven pa Nicolas Sarkozy och hans regering att ingripa under den senaste krisen har ocksa varit storre. Franska bilar ska tillverkas i Frankrike. Varken fack eller regering tror pa det sjalvklara i att en nedlagd industri ersatts av en annan. Frankrike litar inte pa att fristallda lontagare  inom fordonsindustrin snabbt far nya arbeten inom en ny teknologisk bransch under snabb uppsegling. Det ar konservativt och verkar stelbent men det finns motiv ocksa for en sadan hallning.

Nu appladerar i alla fall fransmannen sig sjalva nar de tycker sig se att deras land kommer snabbare ur krisen an mer kapitalistiskt orienterade stater som Storbritannien och USA. Det skamtas om att alla ar socialister i sin politik men ingen rostar pa det socialistiska partiet. Sarkozy har absolut inte blivit socialist. Han kan daremot luta sig mot en gaullistisk tradition dar staten har ett ansvar for medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella liv som inte har mycket med klassisk liberalism att gora. Darfor ar den franska hogern mer nationalistisk an den engelska eller skandinaviska. Den tenderar darmed ocksa att vara mer nationalistisk i kulturell mening vilket leder till hardare assimilering och utstotning mot invandrare. Den franska hogern slar mer vakt om landets kulturella tradition och de sociala strukturerna och klasserna tenderar att bevaras som forut. Politiken maste spela storre roll i Sverige, utropar vanstern. I Frankrike ar politiken lika viktig for hogern som for vanstern fast mal och innehall skiljer sig.

Senaste fackliga demonstrationen blev en besvikelse for arrangorerna. Orsaken ar som vanligt att sommaren och semestern narmar sig och da har franska lontagare som fortfarande har arbete annat att tanka pa. Orsaken ar nog ocksa att en viss optimism redan borjar anas hos manniskor. Den franska modellen – det talas om den – kan visa sig framgangsrik och kan radda landet ur den kollaps som vissa trodde fanns runt hornet for bara nagra manader sedan.

Den franska staten fortsatter sitt sekulara korstag mot islam. Nu har 65 parlamentsledamoter vackt fragan om att i lag forbjuda kvinnor att bara burqa pa allman plats. ”Det ar kvinnofornedrande”, sager de och far stod av ministern for forortsfragor, Fadela Amara.

Denna installning finns bade i partier till hoger och vanster men det galler ocksa dem som ar kritiska. ”Det ar ingen bra vag att forbjuda”, sager andra parlamentsledamoter.

Muslimska kvinnor som bar burqa menar att de gor det av egen vilja. ”Fransman forstar inte att de sjalva ocksa ar offer for en kultur i sa fall” konstaterar en kvinna. ”Har kvinnorna sjalva valt att bara jeans? Vem styr det valet”, undrar hon.

Jag har bloggat tidigare om det men det tål att upprepas; ledarskapet är avgörande för politisk framgång i Frankrike. Sverige är inte längre ett kollektivismens förlovade land men sakfrågorna har en benägenhet att styra i större utsträckning än i Frankrike. Annars skulle ju aldrig alliansen med sömnpillret Reinfeldtha vunnit valet 2006.  Maxtaxa på dagis, snus och nu senast integrationsfrågan på nätet. Ja, vi minns frågor som spelat stor roll i olika val. I Frankrike handlar det om ledaren och hans eller hennes vision; att vara karismatisk, kunna peka ut färdriktningen och ha trovärdigheten att kunna göra livet bättre för fransmännen.

Socialisterna har ingen Nicolas Sarkozy. Det blåser inga högervindar i landet och Sarkozy är starkt ifrågasatt. Men han talar direkt till folket, kan ena högern och visar starkt att han har en politisk vilja. Socialistpartiets ledning möttes häromdagen för en eftervalsdiskussion men mötet gav inga svar på de avgörande frågorna kring den interna krisen i partiet. PS har ingen kompass framme och ingen färdväg utstakad. Partiet har ingen ledare som kan avgöra frågorna och eller har karisman att locka människor att följa med. Katastrofen är nära och nu talar till och med vissa av ledarna om risken att partiet upplöses om det blir omval av Sarkozy vid nästa presidentval 2012. 

Samtidigt kan allt vända om en ny PS-ledare stiger upp som en fågel Fenix och talar människornas språk som det måste talas i början av det tjugoförsta seklet. Detta har hänt förr. En ny Léon Blum eller en ny Francois Mitterand. Men – som Pierre Moscovici sa helt halsbrytande i en intervju häromdagen – det handlar nu inte längre om månader utan om veckor om inte partiet ska gå mot sin undergång.