Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy kommer till Stockholm redan första veckan av det svenska ordförandehalvåret i EU. Landar en dag senare än planerat. Det påstås i franska tidningar att den franske presidenten markerar ett missnöje med Sveriges utrikesministers ivriga engagemang för ett turkiskt medlemskap.

Två högerpolitiker i Europa möts alltså men de är knappast lika. Jag undrar hur lätt de har att finna varandra. Kanske tänker Sarkozy som journalisten i Le Monde beskriver den svenska statsministern:

– Reinfeldt är en svensk som svenskarna älskar: måttfull, allvarlig, arbetsam, enkel, lugn, lyssnande, lite tråkig, utan särsilda excentriska eller karismatiska drag. Alltså, ”Som vi är”, säger medborgarna impregnerade av det försynta draget präglat av protestantismen.

Reinfeldt från Täby och Sarkozy från Neuilly. Det finns likheter. Båda kommunerna ligger strax utanför huvudstaden. De är lika stora, cirka 60 000 invåndare och har en massiv högermajoritet. Dessa kommuner har spelat en viktig roll för båda ledarna. Ingen av dem är född där och ingen var från början självklar i de inre kretsarna, allra minst Sarkozy som med invandrarstämpel och sämre ekonomiska förutsättningar än sina kamrater fick slå ur underläge. Båda representerar en ny typ av högerpolitiker i Europa; mindre aristokratiska, mindre bildade och mer medelklass.

Dock överväger olikheterna. Neuilly var under många år plattformen för den franske blivande presidenten. Han var borgmästare 1983-2002. Vid 28 års ålder svek han sin mentor Charles Pasqua och tog resolut makten i rådhuset eller slottet som ´ la mairie`kallas i Neuilly. Han byggde verkligen sin maktställning med hjälp av flera viktiga personer i Neuilly och som de flesta framstående rikspolitiker i Frankrike behöll han länge sin post som borgmästare.

Neuilly är nästan sammanbunden med Paris 16:e arrondissemang, den del av Paris som anses mest högborgerlig. Det finns de som menar att framförallt 7:e arrondissemanget är mer aristokratiskt och därför står högre på den sociala rangskalan. Ändock, Neuilly är en kommun för de riktigt rika och inflytelserika. Värderingarna är konservativa med pikanta inslag av libertariansk snobbism som tar sig uttryck i en uppenbar dubbelmoral. Mycket händer bakom de tunga draperierna i Neuillys praktvåningar som den lokala kyrkans patrar inte helst vill kännas vid.

I Neuilly är man överklass och identifierar sig med sin egen familj men också med nationen och dess ärorika historia. I Täby inbillar jag mig att man ser sig som medelklass men med ambitionen att bli rikare och friare från staten och all överhet. Trots att Täby är en kommun med osedvanligt många enfamiljshus har den ändå en prägel av folkhem. Den saknar ju helt Djursholms överklassprägel. Den är egentligen mer en utlöpare av den arbetsamma medelklassen som skyr både överhet och socialism på samma gång.

Kommunstyrelsen och fullmäktige i Täby beslöt häromåret att sälja ut Tibble gymnasium till rektorn och en lärare på skolan. Detta tror jag är otänkbart för människorna i Neuilly. De förstår nog inte riktigt varför det ska vara bra. ”Vi har ju redan makten och våra positioner och vi har folk som gör det arbete vi själva inte vill utföra.”

Nicolas Sarkozy från Neuilly behöver inspiration från den svenska modellen för att skynda på ett nödvändigt förändringsarbete i Frankrike. Det vet han är nödvändigt och därför är Sverige liksom hela norra Europa intressant för honom. Fredrik Reinfeldt behöver stöd från Frankrike för att nå framgång under sitt halvår som EU-ordförandeland. Egentligen skulle Sverige också som nation behöva inspiration från Frankrike för att lära sig formulera principer för sitt samhälleliga utvecklingsarbete; att förena intellektuell skärpa med det praktiska och pragmatiska handlag som vi så väl besitter.

Gardagens vandring i landskapet Vercors var kravande. Nu sitter jag nasta morgon och samlar mig infor dagens fysiska strapatser pa ett nytt café i Villard de Lans.

Bakom mig hor jag en kvinna saga Albanel. Aven i semestertider pa denna lilla plats i sydostra Frankrike surras det om regeringsombildningen som blev offentlig i tisdags. Christine Albanel, kulturministern som inte lyckades fa igenom datalagen som skulle forbjuda fildelning, har inte langre presidentens fortroende. Nu ser vi henne pa TV-bilderna med sin evigt sorgsna blick – nu annu dystrare – sta bakom sin eftertradare Frédéric Mitterand som i sin fullfjadrade skadespelarformaga sjalvsakert lagger ut texten om kulturens framtid infor nyfikna journalister.

Frédéric Mitterand ar scoopet i regeringsombildningen. Bara det faktum att han ar brorson till den socialistiska presidenten François Mitterand kittlar. Han har varit en offentlig person i manga ar som forfattare och filmare. En standig och uppskattad gast i olika TV-program; alltid slagfardig och spirituell. Ocksa engagerad inom politiken. Genom sitt slaktskap med François Mitterand ansags han lange sta till vanster. De intellektuella i Frankrike har ju i manga decennier i allmanhet statt till vanster. Men aven det haller pa att andras. Mitterand forklarade redan 1995 att han stodde Chirac och inte Jospin infor presidentvalet.Sarkozy behovde en karismatisk kulturminister efter det att franska folket sett sig matt pa Christine Albanels sorgsna ogon Valet foll pa Frédéric Mitterand. Det pastas att Carla Bruni har spelat en viktig roll for utnamningen. Hon ar god van till Mitterand och de har ocksa en gemensam koppling till Italien Bruni sjalv ar italienska pa sin fars sida.

Alla franska presidenter drommer om en stark kulturminister. President de Gaulle hade forfattaaren André Malraux. François Mitterand lyftes fram i stor utstrackning genom sin kulturminister Jack Lang som skapade kulturinstitutioner och evenemang som 200-arsjubiléet av franska revolutionen 1789; dar presidenten kunde spegla sig i all sin majestatiska glans. Kulturen lyfter nationens och nationens overhuvud. Kulturen bidrar till att .bygga nationens identitet.

Regeringsombildningen ar den forsta stora sedan presidentvalet 2007. Den nya regeringen innehaller inga ytterligare oppningar till vanster. Tvartom kanns det som om den nya regeringens sammansattning oppnar for ett utrymme for vanstern. De tidigare vansterpolitikerna, Bernard Kouchner och Eric Besson, ar nu fangar i Sarkozys slott. Kouchner maste nu driva realpolitik som utrikesminister och Besson har nu uppdraget att sanda hem sa manga papperslosa som mojligt till sina ursprungslander.