Close
Enter your
text here
Posts By :

Tomas Lindbom

Kvinnorna på retur
 Kvinnorna på retur 150 150 Tomas Lindbom
By:

Det finns anledning att titta på könsfördelningen i den franska regeringen efter ombildningen för en månad sedan. Kvinnornas ställning i den mest jämställda regeringen i fransk historia har försvagats kraftigt och Sarkozy visar ännu tydligare att han regerar Frankrike med sina kompisar. Det gäller inte minst i Elyséepalatset, hans egen presidentadministration som väger så tungt att det talas öppet om den officiella regeringen som en skuggregering.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: Den första regeringen Fillon, skapad efter valet våren 2007 bestod av femton ledamöter, varav sju kvinnor. Dagens regering har arton ledamöter, varav fyra kvinnor. Det är talande siffror i sig men tittar man närmare på placeringarna inom regeringen framstår snedvridningen i ännu större dager. Michèle Alliot-Marie har flyttats från inrikesdepartementet med polisfrågorna till justitie där hon ersätter en annan kvinna, Rachida Dati, som fått sparken. Inrikesdepartementet är Sarkozys eget gamla skötebarn och det tilldelas nu hans äldsta trotjänare Brice Hortefeux. Christian Estrosi har med sina industrifrågor upphöjts från statssekreterare till minister för att slippa vara underställd ekonomiministern Christine Lagarde. Estrosi kan inte vara underställd en kvinna. Det skulle vara förnedrande för denne machoman, menar tidningen Le Nouvel Observateur. Både Lagarde och särskilt den kvinnliga högskoleministern Valerie Pecresse är illa omtyckta av Sarkozy och hänger båda rätt löst.

Nicolas Sarkozy har förändrat andemeningen i den femte republikens konstitution genom att stärka presidentmakten på regeringens och parlamentets bekostnad. Därför spelar det större roll hur sammansättningen ser ut i teamet i Elyséepalatset. I denna krets finns det i praktiken bara män av dem som spelar en viktigare roll. Nya kommittér tillsätts också ständigt av presidenten för att lösa olika politiska problem. Han är förtjust varje gång han kan övertyga en politiker med vänsteretikett att ta på sig ett uppdrag. Senast fångade han in förre socialistiske premiärministern Michel Rocard. Öppning mot vänster men inga kvinnor.

Jo, konstaterar de politiska bedömarna i Paris, en (1)  kvinna är viktig, inte minst i utnämningspolitiken. Hans egen fru Carla Bruni-Sarkozy. Bilden framtonar av en president som alltmer leder landet med sitt eget grabbgäng men går hem till hustrun och får lite goda råd på kvällen. Inte så förvånande men den jämställda image han skaffade sig direkt efter valet bleknar nu och ersätts av en alltmer machoaktig framtoning och en alltmer självsvåldig ledarstil. More to come!

Politiskt gräl trots sommarvärme
 Politiskt gräl trots sommarvärme 150 150 Tomas Lindbom
By:

Efter nationaldagen den 14 juli brukar det politiska livet i Frankrike ta en välbehövlig vila. President Nicolas Sarkozy ägnar sig åt sin favoritsport i juli, följa cykeltävlingarna i  Tour de France och njuta lite ledighet. Och socialisternas ledargarnityr brukar också dra sig tillbaka till badstränder och andra semesterförlustelser. I år bryts trenden för de senare. Socialistpartiet kan inte sluta bråka inbördes. Ett sorgligt spektakel som fortsätter inför öppen ridå men möjligen kan få positiva konsekvenser i framtiden.

Martine Aubry har varit partiets generalsekreterare sedan kongressen i Reims i november förra året. Hennes ledartid har inte varit framgångsrik. Den största smällen kom i europavalet där partiet fick en väljarandel under 20% och sämre än de gröna i Parisområdet. Hennes försök att skapa arbetsro internt har helt misslyckats och hennes inviter gentemot andra vänsterpartier för en bredare allians har mötts med allt från misstro till Daniel Cohn Bendits ilska och kommentaren att socialisterna får försöka klara sig själva nu när de ställt till det för sig.

Det mest uppseendeväckande utspelet från Aubrys sida kom häromveckan när hon i ett öppet brev till en av ledarna i partiet, Manuel Valls, anklagade honom för att vara för kritisk mot partiet och ge honom två valmöjligheter; bli mer lojal eller gå ur partiet. Hennes utspel har knappast applåderats och nu står den ene efter den andre bland de andra ledarna i partiet och kritiserar henne öppet för olämpligt uppträdande mot Valls och dåligt ledarskap i allmänhet.

Två kandidater, Manuel Valls och Pierre Moscovici, har redan anmält intresse för att blir partiets presidentkandidat 2012 mot Sarkozy. Minst ett halvdussin ytterligare personer bidar sin tid. Där finns Ségolène Royal, nuvarande chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, det unga lejonet Arnaud Montebourg, den gamla elefanten och tidigare premiärministern Laurent Fabius för att nämna några. Det finns ingen som helst vilja i partiet att sätta partiet främst och sig själv i andra hand.

Det finns något bra i all detta. Med all sannolikhet kommer nya konstellationer att växa fram inom den franska vänstern och detta kommer att modernisera den. Inget socialistparti i västeuropa förefaller så stelt och gammalmodigt. Alltför många av ledarna är fortfarande statskramare och förmår inte forma en politik för en ny generation med idéer som ger hopp om framtiden. Kritiken mot Sarkozy är många gånger insiktsfull men dessa socialistledare formar inget alternativ. Öppningen i europavalet där ställningen för de gröna idéerna stärktes kan vara en väg mot en modernare vänster. Några inom Parti Socialiste vill också införa primärval efter amerikansk modell och det kommer att öppna för nya kandidater och andra krav på partiet. Då skulle de gamla elefanterna som Fabius och Aubry få svårt att klamra sig kvar.

Den franska vänstern behöver skakas om. Inte följa den upptrampade stigen från Mitterand och Jospin och inte heller orientera sig efter Sarkozys alla utspel. Den måste skapa en egen ny plattform och göra det med stöd av människorna som vill rösta vänster, inte bara med stöd av partieliten. Det är en svår omställningsprocess men jag tror den är nödvändig. Inte så lite påminner den om vad som sker eller borde ske i Sverige.

Den franska nationaldagen
 Den franska nationaldagen 150 150 Tomas Lindbom
By:

Den 14 juli firar fransmännen sin nationaldag. Det är bekant också bland människor i andra delar av världen. Många känner också till den franska nationalsången marseljäsen. Vad säger det oss? Jo, att Frankrike är duktiga på att sprida sin historia och kultur utomlands, att landet är mån om sin egen historia och att landet också värnar sitt nationella identitet.

Den franska nationaldagen hämtar sin historiska förankring i stormningen av bastiljen i östra Paris, ett gammalt slitet fängelse för högst ordinära tjuvar och banditer, den 14 juli 1789. Denna stormning innebar starten på den stora franska revolutionen som började som ett demokratiskt uppror mot envåldshärskaren Ludvig XVI med gemålen Marie-Antoinette i Versailles men som utvecklades till en blodig vänsterdiktatur under Danton och Robespierres ledning och avrättningarna av kungafamiljen och en lång rad adelsmän. Denna franska revolution är som ett smörgåsbord i uppror och därför har den också inspirerat de flesta i det moderna Frankrikes politiska liv och i det moderna försvaret av republiken. Det moderna franska klassamhället är paradoxalt nog samtidigt förvaltare av ett revolutionärt arv och det vårdas i hög grad också av vår tids republikanska höger i Frankrike, gaullisterna med dess nuvarande ledare Nicolas Sarkozy.

Den franska nationaldagen firas med militärparad på Champs Elysées och presidenten i fokus men också traditionellt med  folkliga nöjen med musik och dans på gatorna i Paris och runtom i landet. Nationaldagen vårdas för att stärka den politiska makten och även för att uttrycka folkets glädje över sin nation och sitt revolutionära arv. Frankrike är ett motsägelsefullt land där nationalismen kan vara både höger och vänster och där i varje fall ingen störs av att den franska flaggan hissas överallt. Ingen tolkar det som ett tecken på fascism och främlingsfientlighet.

Jag har ju på denna blogg vid flera tillfällen uttryckt mig kritiskt mot ett drag av trångsynthet i den franska nationalismen. Jag står fast vid det och jag tänker närmast på en tendens till krav på assimilering snarare än integrering av invandrare men det finns också en positiv sida. Denna positiva sida innebär att firandet av republiken Frankrike omfattar alla och att landets ledning och landets folk kan förenas kring en hyllning av en samhällelig helhet och gemensamma värden kring rättvisebegrepp som jämlikhet och broderskap å ena sidan men också å andra sidan kring en pluralism och tankens frihet för alla samhällsgrupper. I de bästa ögonblicken är Frankrike  ett fritt land med fria tankar och ett myller av människor som hävdar sin egenart.

Ska det vara slips i år?
 Ska det vara slips i år? 150 150 Tomas Lindbom
By:

”Hur klär sig franska politiker?” frågar en god vän till mig medan jag äter för många av hennes svärfars underbara saffransbullar vid köksbordet. ”Mmmm,,” mumlar jag mellan tuggorna. ”Det ska jag blogga om. Ett utmärkt ämne i juli”.

När jag var ung och gift i Paris kom min hustru och jag en kväll att sitta på parkett på Opera Garnier, det klassiska huset vid Place de l ´Opera och det enda innan Operan vid Bastiljplatsen hunnit byggas. Min svåger hade ordnat biljetter och även plats på en mondän restaurang i närheten dit i stort sett bara kända personer gick och där det alltid var fullbokat om någon okänd person steg in från gatan och frågade om bord.

Min svåger var mycket mondän. Med honom skred vi fram och tillbaka  i Operahusets vackra salar under pausen mellan akterna och jag noterade hur han mycket diskret nickade åt en stilig man i smoking som också skred fram, fast utan sällskap. När vi senare på kvällen satt oss tillrätta i den mondäna restaurangen och börjat studera menyerna fick jag se samme man glida in, nu i sällskap, men också i en helt annan klädsel. Nu var det dyra märkesjeans och en exklusiv skjorta, rejält uppknäppt i halsen. ”Han är President Valéry Giscard d´Estaings stabschef”, teaterviskade min svåger till oss.

Denna kväll förstod jag den medvetenhet med vilken människor i högre ställning och i det offentliga livet väljer kläder efter situation. Och att mondän restaurang inte behöver betyda uppklädd utan nerklädd istället. Nerklädd med raffinemang, naturligvis.

Frankrike lever upp till sitt rykte som modeland. Politiker är i allmänhet välklädda och snobbismen tillåts längre vänsterut än i Sverige. Om den kände socialistpolitikern Pierre Moscovici skrevs det i en tidning att han promenerar mellan sin hem i Quartier Latin, nationalförsamlingen och modehuset Arny`s i stadsdelen Saint-Germain-des-Près. Jag har stått utanför Arny`s en gång och studerat skyltfönstret med prislappar som får en svensk att skaka till; ett par strumpor kostar från 500 kr, en skjorta kring 8 000 och en kostym runt 30-40 000 kronor. Jag vågade inte ens gå in men hann uppfatta kristallkronorna som blänkte i taket.

Det är kostym som gäller i politiken för männen med undantag för de gröna och dess ledare Daniel Cohn-Bendit som kan kosta på sig att uppträda i kavaj och udda byxor eller till och med i tröja. Däremot lever slipsen ett farligt liv. I TV-debatterna har på senare år alltfler börjat uppträda slipslöst.

De kvinnliga politikerna är lika välklädda. Det skrevs ju mycket om förra justitieministern Rachida Dati som lär ha haft ett oerhört högt klädkonto. Hennes besök i modehusen på Rue Faubourg Saint-Honoré var många och förmodligen fler än hennes kontakter med landets höga jurister med vilka hon stod i ett kyligt förhållande.

Män och kvinnor som arbetar i namnkunniga företag och myndigheter i Paris kan inte heller gå klädda hur som helst. Fredagar har blivit en ”leisure day” även här men som kvinna kan du inte springa ut på lunchen i ett par galna solglasögon även om du bär dräkt. Risken är att du möter din chef på trottoaren och att han eller hon fäller en vass replik. Stil, stil, stil! Det är viktigt i Paris.

Klä dig alltså efter situation och det gäller att känna till koderna. Precis som i Stockholm gäller jeans på de intima fredags- och lördagsmiddagarna i hemmen eller på restaurangerna men värsta blåsan och mörka kostymen om det är gala. Och identifiera dig gärna med ett modemärke. Filosofen Bernard-Henri Lévi är mer känd i Paris  för sin mondänitet än för sina åsikter och hans välskurna vita skjortor som han alltid bär uppknäppta ner mot bröstvårtorna kommer från ett av de kända modehusen på Avenue Montaigne. En spännande åsikt och framförallt en läcker skjorta – med det kan man komma långt.

Kulturhuset i Paris är hotat
 Kulturhuset i Paris är hotat 150 150 Tomas Lindbom
By:

Nu börjar kultur-Sverige på allvar att börja morra och ta politisk ställning mot ett förslag från UD på att lägga ner Svenska kulturinstitutet i Maraiskvarteren i Paris. Det är bra att författare, konstnärer och diplomater använder sin styrka som opinionsbildare för att söka stoppa en okänslighet och klåfingrighet hos tjänstemän i ock runt Rosenbad eller vid Gustaf Adolfs torg.

I dag skriver förre franske ambassadören Patrick Imhaus på DN:s kultursida och konstaterar att inspirationen för många svenskälskande fransmän i Paris domnar bort om inte kulturinstitutet finns kvar som en förmedlare av svensk kultur i Paris. Författaren Lars Gustafsson bloggar klokt i samma ämne på larsgustafssonblog. bloggspot.com

Jag har haft kulturhuset som inspirationskälla i mer än trettio år. Som ung student på 70-talet var jag utställningsvakt när jag bodde i Paris under några år. Jag har varit stipendiat och bott och arbetat i ett av de gästrum som ställs till stipendiaternas förfogande i huset. Jag har varit på otaliga utställningar, ordnat seminarium i konferenslokalen, druckit otaliga koppar kaffe i kaféet och framförallt sett  med egna ögon hur Sverige genom sitt kulturhus visar upp en positiv Sverigebild för alla de parisare som passerar porten till Centre Culturel Suedois på Rue Payenne mitt i Marais, Paris kanske viktigaste kulturkvarter. Här förekommer föreläsningar, svenskutbildning och mycket annat.

CCS får inte läggas ner. Jag minns människor i generationen före mig som ibland talade om kulturskymning. Jag trodde aldrig jag skulle ta det ordet i min mun men nu gör jag det. Staten har en skyldighet att ta ansvar för ett lands kulturutveckling och ett ansvar att delta i byggandet av en god bild av sitt land. Kulturinstitutet gör det och mycket mer och det sker dessutom i en byggnad som staten köpte en gång av en finansminister, Gunnar Sträng. Han såg värdet av ett svenskt kulturhus i Paris. Nog måste han också ha gjort en ekonomisk kalkyl på köpet och konstaterat att det var värt pengarna. Åren har visat att han hade rätt och inget motbevisar det i dag heller.