Tomas Lindbom

Nu närmar sig semestrarna. I Frankrike innebär det att det politiska engagemanget falnar. Lågan är svag, lite fladdrande under semestermånaderna. Vi kan vara rätt säkra på att inga revolutioner genomförs i juli och augusti. Lika säkra kan vi vara på att konflikterna väcks till liv igen en bit in på hösten och pågår intensivt också under kommande vinter.

Frågan är vad som driver de sociala konflikterna i Frankrike. De är starkt kollektiva till sin karaktär. Upproren kräver möten och en broderlig och systerlig sammanhållning mellan många människor i samma situation. Det gäller i hög grad i detta land. Trots att även fransmännen utvecklas mot ett mer individualistiskt beteende finns den kollektiva vreden kvar. Tillräckligt många upplever att de lever i en socialt och ekonomiskt utsatt situation och de känner igen sig och behöver agera tillsammans med lika berörda kamrater. Människor som är fattiga möter andra fattiga på arbetsplatser, på kaféer, på idrottsplatser, på stora torget i den egna byn eller den lilla staden. En del, men få till andelen, möts i det fackliga.

Det franska prekariatet har en fiende som alltid har ett ansikte. Presidenten representerar makten och det upplevda förtrycket. Det går att måla plakat med hans ansikte och bespotta det. Det går att göra kampen väldigt tydlig. Det är svårt att bekämpa ”marknaden” eller ”strukturer” hur gärna vissa vänsterteoretiker än vill tala om dessa begrepp. Tack och lov för den franska arbetarklassen: Det finns fortfarande en person att hata. Nuvarande presidenten Emmanuel Macron har dessutom en personlighet som retar upp folket mer än de flesta. Han inkarnerar en form av överhet som förefaller många fransmän sällsynt föraktfull mot dem som inte läst filosofi och kan föra sig i de vackra salongerna.

Frankrike är verkligen ett märkligt land som kan hålla de traditionella sociala konflikterna vid liv. Miljoner av revoltörer lockas inte att köpa delar i aktiefonder. Många av dem struntar fullständigt i att bli lika den urbana medelklassen. De har ofta inte råd att köpa kläder och inreda hemmen efter den klass som annars dominerar i Västeuropa men de verkar samtidigt stolta över att behålla sin identitet som arbetare. Ja, de struntar till och med i att gå en studiekurs i modern marknadsekonomi!

Franska sociala uppror följer årstidernas gång. Sommaren är sval, vintern het och så kan det blåsa upp till storm även under höst och vår. Presidenten, han som bespottas på bild på demonstrationsplakaten, vet också hur det fungerar med årstidernas växlingar. President Macron föreslog kring påsktid en tre månaders period av lugn och reflektion för att ta fram nya och bättre villkor för befolkningen i spåren av vinterns uppror mot pensionsförslaget. Då var han slug, Macron. De tre månaderna av önskat lugn från hans sida räcker fram till nationaldagen den 14 juli. Därefter går de flesta fransmän på semester. Inget kommer att hända före 15 september. Fem månader är en lång tid i fransk politik. En regering hinner förhandla med arbetsmarknadens parter, förbereda lagförslag och ta ett allmänt omtag inför nästa säsong.

Det förefaller som om Macron kan reda ut stormen även denna gång. Hans opinionssiffror lär fortsatt vara låga men han kan ju ändå inte bli omvald. Vem vet. Efter ytterligare fyra år av ständiga attacker mot hans person och politik kommer han, när en ny president – sannolikt lika hatad – valts in blir han tillräckligt respekterad och hyllad för att få godkänt i historieböckerna. Förresten, historieböckerna skrivs alltid av dem som lever i det urbana och välbeställda Paris. Han borde kunna förvänta sig en ljusnande framtid – efter 2027.

Politiskt hot och våld har diskuterats intensivt under de senaste dagarna. Ett syskonbarn till presidentens hustru, Brigitte Macron, har attackerats och skadats i närheten av den chokladaffär som familjen Trogneux äger mitt i staden Amiens. Emmanuel Macron växte upp där. Hans blivande hustru verkade som lärare i den skola där Emmanuel var elev innan de, som ett par, flyttade tillsammans till Paris. Attacken mot syskonbarnet skedde samtidigt som en av landets borgmästare, i en annan del av landet, lämnade sitt ämbete och offentligt redogjorde för de hot som riktats mot honom i egenskap av förtroendevald politiker.

Råheten i det franska politiska livet har tilltagit under senare år. Det visar sig på många sätt. Ett tydligt exempel har varit de stora upploppen, kopplade till stora politiska frågor på nationell nivå. De gula västarnas revolt som från början riktades mot höjda bensinskatter ledde till svåra upplopp i en rad franska städer och under lång tid. Senast ledde också demonstrationerna mot pensionsreformen till liknande våldsutbrott. Det som märks mindre är de närmast vardagliga angreppen på folkvalda på lokal, regional och nationell nivå.

Sedan förra kommunalvalet 2020 har över tusen borgmästare, cirka 3,5 procent av samtliga i landet, valt att lämna sina uppdrag på grund av hot, trakasserier och rent våld. Det är en skrämmande siffra som på sikt kan hota den form av demokrati som i Frankrike innebär att en direktvald borgmästare representerar en by eller stad. Frågan är rimlig att ställa: Hur intresserade är medborgare att åta sig ett svårt politiskt uppdrag om risken för hot och våld är så stor?

Igår träffade den avgående borgmästaren, Yannick Morez i Saint-Brevin-les-Pins landets premiärminister för ett två timmar långt samtal. Regeringen oroas förstås rent allmänt över vad som händer men det som oroade regeringen mest var hur Yannick Morez på ett övertygande sätt beskrivit det dåliga stöd han fått av prefekten, statens högsta företrädare i borgmästarens del av Frankrike. Hoten mot Yannick Morez har pågått under en längre tid och han har uppenbarligen inte fått något stöd från prefekten i ett för honom mycket utsatt läge. De hotfulla angreppen på framförallt borgmästare i olika städer blir därför nu en viktig fråga om hur staten skyddar och stöder borgmästarna.

Våldsbrottet mot Jean-Baptiste Trogneux, ägaren av chokladaffären, utfördes av tre unga män, alla med kriminellt förflutet. De tre är nu fängslade och väntar på rättegång. I tv-intervjuer med invånare i staden Amiens framgick att många känner oro över att handla i butiken och att gå runt i stan med en påse med varunamnet synligt. Risken finns, menade de utfrågade Amiensborna, att vissa ungdomar går till fysiskt angrepp om de ser var personen handlat sina varor.

Detta våldsdåd mot ägaren till chokladaffären Trogneux ger också en bild av den uppskruvade stämning som råder i landet. Det förefaller ovedersägligt att attacken skedde därför att Trogneux har en koppling genom Brigitte Macron till maken, presidenten. Han är hatad men hatet har naturligtvis skruvats upp genom månader av hätska angrepp från den politiska oppositionen och alla invektiv som riktats mot honom i samband med de upprepade strejkerna och demonstrationerna. Ingen ska ifrågasätta det självklara i att opponera mot en statschef, en regering och dess politik. Problemet blir att aggressionsnivån har legat så högt under det senaste året. Det påverkar vissa människors reaktionsmönster. Våldet mot ägaren till chokladaffären och mot mer än tusen borgmästare under tre års tid måste tolkas i hög grad som resultatet av den starkt höjda politiska temperaturen i landet.

Igår fastställde en högre rättsinstans domen för mutbrott mot Nicolas Sarkozy. Han kommer att överklaga ännu en instans men domen i hovrätten ligger på flera års fängelse. Folks misstro mot höga politiker har också sin grund i brottsligt beteende från deras sida, även om Sarkozy själv förklarar att han är helt oskyldig till alla anklagelser. Mot president Macron riktas inga misstankar om brott. Det är hans person och hans politik som retat upp en stor del av befolkningen. Av skäl som kan vara svåra att analysera är raseriet och hoten mot politiker nu större än på många år.

Häromdagen talade Emmanuel Macron om miljö- och klimatfrågor och undslapp sig en fras om att det nu är dags för en paus i Europa för nya regler runt klimatkrisen. Orden blev till ett piskrapp gentemot den gröna vänstern. Reaktionerna var starka. De grönas presidentkandidat 2022, Yannick Jadot, som också sitter i EU-parlamentet menade att Macron vägrar att seriöst bekämpa det hot mot mänskligheten som klimatkrisen utgör.

Emmanuel Macron är känd för sitt uttryck en même temps, på samma gång. Han balanserar på en knivsegg i många frågor men särskilt mycket mellan perspektiven att utveckla landets industrier å ena sidan  och rädda miljön å den andra. Det finns inom den gröna rörelsen uppfattningen att bara en viss minskning av produktiviteten och tillväxten kan rädda planeten. Macron och hans rörelse lutar snarare mot uppfattningen att det går att skapa en ny våg av industriföretag (Frankrike har förlorat många sådana under de senaste decennierna) genom en grön industripolitik.

Det är uppenbart att en stor del av den franska befolkningen inte vill ha en miljö- och klimatpolitik som urholkar den moderna välfärden och begränsar den materiella njutningen. Bilen är inte bara ett fortskaffningsmedel för att kunna ta sig till jobben. Den ger också en frihetskänsla, ökar möjligheterna att ha ett omväxlande fritidsliv och kunna resa på semester. Och en politik som lägger tyngdpunkten på restriktioner inom klimatpolitiken kan tyckas hindra nyföretagande inom industrin vilket uppfattas som en förutsättning för ökad tillväxt och materiellt framsteg.

Macron ställs som alla ansvariga politiker inför en rad intressekonflikter. Det går att sätta upp miljömål men svårare att välja rätt i konkreta konfliktsituationer. En konflikt har nu flammat upp om ett motorvägsbygge som utgår från Toulouse i sydvästra Frankrike. Motorvägsbygget i sig är negativt ur miljösynpunkt men innebär en fördel för industrialiseringen inom området. Macron försöker att titta bort när miljöorganisationer demonstrerar mot bygget medan näringslivet kräver att det fullföljs.

Det lär dröja innan en majoritet av franska folket röstar fram en president som utmanar välfärdens och tillväxten för att rädda miljön. Än så länge tänker tillräckligt många att det inte råder någon motsättning mellan dessa båda begrepp. Visserligen torrläggs sjöar och vattendrag. Visserligen lider jordbruket över uteblivna skördar på grund av torka. Visserligen brinner det i skogarna och människor står snart inför det faktum att vattnet i hushållen inte räcker  till. Det är inte tillräckligt allvarligt än. Politikerna måste tänka på att bli omvalda och då fungerar uttalade miljömål i teorin men inte lika ofta i praktiken.

Emmanuel Macron har inte det ekologiska tänkandet i sin dna, sa en journalist i fransk tv häromdagen. Han vet också att en stor del av det franska folket – liksom alla andra folk – inte heller har det i sin dna. Ännu.

Det är lätt att få den uppfattningen att pensionsstriden har gynnat vänstern opinionsmässigt. Till synes stark har den funnits som en hård och vältalig opponent till regeringens förslag och lyft den sociala frågan till att omfatta en rad områden. Samtidigt har den med stöd av en enad facklig front funnits på gatorna och varit den stora agitatorn mot Emmanuel Macron, Frankrike illa omtyckta president. Och ändå vinner Marine Le Pen.

Vänstern radikaliserades starkt i ock med valet till nationalförsamlingen i juni förra året. Det okuvade Frankrike blev större än de andra vänsterpartierna. Socialistpartiet insåg att bara en underordnad koalition med Jean-Luc Mélenchons gäng skulle ge dem någon form av inflytande i det nya parlamentet. EELV, det gröna partiet, kidnappades efter samma val i somras av dess vänsterflygel och har ungefär samma tonläge som Det okuvade Frankrikes. Med denna vänster har oppositionen varit i konkret mening högljudd. Ledamöterna buade ut premiärministern under flera av hennes tal. De blockerade debatten om pensionerna genom att lägga in tusentals ändringsförslag. Sedan januari har den starka radikala vänstern haft ett stort inflytande på den politiska debatten.

Marine Le Pen och hennes ledamöter har uppträtt prydligt, smugit med sina åsikter och framställt sig som ett regeringsdugligt parti. Regeringen vägrar att erkänna Nationell Samling som ett så kallat republikanskt parti,  det vill säga ett parti som tillhör de respektabla i det demokratiska partiväsendet men det blir allt  svårare att inta den positionen.

Mätningar visar att det franska folkets majoritet i alla fall har en annan uppfattning. I flera mätningar på senaste tiden har Marine Le Pen högre siffror än Emmanuel Macron om det vore presidentval i dag och Macron tilläts ställa upp för en tredje mandatperiod – en rätt han alltså inte har enligt konstitutionen.

Samtidigt är den republikanska högern splittrad med en högerflygel som står ganska nära Nationell Samling i många frågor. Och i de frågor där de skiljer sig åt kan Nationell Samling sägas vara vänster. Marine Le Pen har använt tolv år sedan hon valdes till partiordförande 2011 för att avdiabolisera partiet genom en radikal retorik i sociala och ekonomiska frågor.. Nu kan hon sägas ha kommit rätt nära sitt mål.

Det är periodvis svårt för etablissemangspartier som Macrons gruppering Renaissance att opinionsmässigt besegra ett populistiskt parti som Nationell Samling. Det har varit svårt nu i minst tjugo år. När fransmän klagar på att Macron är arrogant och struntar i vanligt folks behov öppnar det för Marine Le Pen, mer än för den radikala vänstern. Den senare verkar inte kunna leva utan den aggressiva retoriken. Den har i sin tradition sedan franska revolutionen 1789 en demokratisyn som förenar revolution med försvaret av etablerade institutioner. Den har en klassanalys som inte kan bjuda in stora medelklassgrupper i sitt politiska underlag. När Nationell Samling som sprungit ur en fascistoid tradition kan anamma konservativa tankar om ett organiskt samhälle där alla sägs få plats kan den radikala vänstern aldrig nå andra grupper än de som ser sig som underordnade och där hatet mot överheten är en viktig drivkraft.

Socialistpartiet och de gröna har sedan ett år tillbaka valt att koppla ihop sig med den revolutionära vänstern och gjort  sig oförmögna att nå makten. Det franska folket må till stor del tjusas av revolutionära paroller och stödja strejker men bara till en viss grad. Frankrike är som andra västeuropeiska länder i dag en förhållandevis liberal nation. Medelklassen är bara delvis välbärgad men drömmen om att göra karriär, uppnå höga materiella mål är lika påtaglig som i Tyskland eller Sverige. Den yttersta vänstern kan samla en tredjedel av befolkningen men inte fler. När det kommer till ett presidentval kan inte tillräckligt många fransmän uppbåda det raseri mot de välbärgade som krävs för att Jean-Luc Mélenchon eller någon annan i hans sfär ska kunna uppnå en valseger.

Kommer då Marine Le Pen att vinna presidentvalet 2027? Jag tror inte det trots att hennes chanser är större än yttervänsterns. Kanske hittar centern och den moderata högern en gemensam kandidat som kan slå ut henne. Det talas om Édouard Philippe. Det kan bli någon annan. Tveksamheterna kring Marine Le Pen är sannolikt fortfarande stora hos ett flertal av de franska väljarna. Fast hon stärker sin ställning år från år och Frankrike är ett sårigt land med stor frustration hos väldigt många medborgare.

Uppenbarligen minskar pensionsreformens betydelse i den konflikt som råder i det franska samhället mellan den nationella politiska ledningen och en stor del av befolkningen. Det betyder inte att spänningen i samhället har minskat. Den politiska vänstern, dominerad av vänstersocialisterna, håller fortfarande en i huvudsak gemensam linje. Nu har också de fackliga organisationerna lyckats stå enade längre än väntat. Och president Macron kan inte räkna med stöd från några partier eller grupper utanför sin egen politiska gruppering. Striderna som eskalerade igår på 1 maj blir alltmer våldsamma.

Den kände kriminologen Alain Bauer, som jag tidigare citerat i denna blogg, konstaterade senast i morse i en av nyhetskanalerna att våldet mellan ordningsmakten och de mest extrema demonstranter har utvecklats i alltmer skrämmande riktning. Han pekade på att de direkt våldsbejakande grupperna nu söker upp poliser men också brandsoldater, vårdpersonal och civila för att skada och i yttersta fall döda individer. Det är ett nytt tillstånd av mer utstuderat våld, enligt Alain Bauer.

Gula västarnas revolt 2018 och 2019 radikaliserades och fick allt större inslag av våld ju längre den pågick. Samma fenomen visar sig nu. Allt fler konstaterar att våld lönar sig. Den franska polisen är inte att leka med och den finns i en omfattning resursmässigt som vi i Sverige inte kan jämföra oss med. Trots det, en del skulle säga på grund av det, ökar de extrema revoltörerna sitt inflytande. Igår på 1 maj sägs 2 500 demonstranter ha tillhört black bloc och i staden Nantes cirka 800. Deras inflytande är betydande därför att de med sina attacker mot polisen, mot affärs- och banklokaler, offentliga institutioner men också mot civila sätter tonen för upproret. Delar av gula västarna drogs själva med av våldsvågen 2019 och samma fenomen kan man nu se i den pågående revolten.

De fackliga håller dock en fredlig linje i sitt officiella agerande. De åtta organisationerna delas i reformister och revolutionära men har än så länge visat upp en enad front. Nu driver de krav som inte bara rör pensionerna utan en rad andra sociala frågor. Det reformistiska CFDT vill gå till förhandlingsbordet med regeringen medan de revolutionära som CGT och FO verkar fortsatt negativa till det.

Det är länge sedan vänstern varit så enad fackligt och politisk som nu och haft en så pass rebellisk framtoning. Samtidigt finns det inneboende motsättningar som kan komma i öppen dager vilken vecka som helst. Radikaliseringen av vänstern kan också leda till motkrafter hos befolkningen. Medelklassen kommer sannolikt snart att tröttna på de ständiga våldsamma upploppen i snart sagt alla franska städer.

Nationell Samling har en alltför social politisk inriktning för att motarbeta vänstern i de här frågorna trots att de är kritiska till de regelbundna demonstrationsdagarna och det våld som följer i dess spår. Nationell Samling och dess ledare Marine Le Pen väntar i stället ut vänstern, hoppas att den ska förgöra sig själv när enskilda individer sannolikt kommer att få sätta livet till i samband med kommande demonstrationer. Alla opinionsundersökningar visar att Marine Le Pen hittills varit vinnaren bland de politiska ledarna. Jean Luc Mélenchon trufferar numera sitt språk med sådana uttalanden att många börjar undra om han inte rent av hoppas på en direkt revolutionär stämning i landet. I varje fall vill han knäcka den nuvarande femte republiken. Och Emmanuel Macrons popularitet är fortsatt låg.

Frankrike leker i både bokstavlig och överförd mening med elden. Regeringens försök att skapa hundra dagar av lugn fram till sommaren verkar inte ha nått någon som helst framgång än så länge. För närvarande är läget svårläst. Konfrontationen mellan vänstern, ytterhögern, de fackliga å ena sidan och Macron å den andra består. Våldet ökar. Det mest kan hända. När det är som mest kritiskt i Frankrike brukar lugnet inställa sig. Förhoppningsvis blir det så. Landets republikanska institutioner med dess välutbildade och starka kader av politiker och ämbetsmän brukar leda landet in i lugnare och stabilare fåror igen.

Ibland blir det inte så. I sådana lägen behövs mycket mer kaos och våld innan landet återfinner sin balans. Det kan faktiskt ske denna gång och det vore inte bra.