Tomas Lindbom

Det är ju intressant att följa kommentarerna kring den största ekonomiska krisen sedan 1929. Först panik i finanskretsar men snart övergick det i känslan att det inte berör dem. Nu blåser de flesta bedömare inom banker och storföretag faran över och med en glad börsuppgång under 2009 kan vi konstatera att allt nu återgår till det normala. Det normala betyder ökat välstånd för de rika, större arbetslöshet, en svår omställning för många människor inom industrin och en fortsatt ökad klyfta mellan de välbeställda och de underprivilegierade.

Västvärlden är sig så lik i dag. Det som tänks och sägs i Frankrike känner vi igen från den svenska debatten. Möjligen är den franska debatten lite råare och rakare, lite mer skeptisk mot den hyperkapitalism som råder i världen. Jag läser i Le Nouvel Observateur hur landets mest kända nationalekonom, Daniel Cohen konstaterar att globaliseringen bär skulden för krisen. Däremot hävdar han att krisen kunnat avhjälpas så snabbt tack vare staternas kloka politik, så olik den som fördes efter börskraschen i New York 1929. Statsmakten, inte minst i USA, har räddat bankerna. De flesta staterna har genomfört en mer expansiv ekonomisk politik och inte som den tyske kanslern Brüning som i början av 30-talet höll fast vid en balanserad budget trots krisen och den skyhöga arbetslösheten. För det tredje, menar Cohen, att länderna i väst i stort sett undvikit att falla i protektionismens fälla.

Samtidigt visar det sig att näringslivet och dess skolor inte drar några nya slutsatser alls av krisen. Florence Noiville som är journalist på dagstidningen Le Monde har skrivit en bok om den franska motsvarigheten till Handelshögskolan med den avslöjande titeln ”J´ai fait HEC et je m´en excuse” (ung: Jag har gjort HEC och jag ber om ursäkt för det) Hon konstaterar att på den främsta av alla franska ekonomskolor har inget nytt tillförts vad gäller analys och slutsater kring krisens orsaker. Inga frågor väcks, enligt författaren till boken, om elitens ansvar för krisen. Bara en känsla av oförmåga att göra något åt saken.

Det självklara, tänker jag, vore ju att fråga sig om det är något fel på en skola som format dagens företagsledare, dessa män och kvinnor som trots allt har ett oerhört ansvar för miljoners människor elände. Ingen tänker så. I HEC:s lärarrum liksom förmodligen i de flesta ekonomiska högskolor i västvärlden är systemet skyldigt men ingen funderar på att ändra på systemet. En märklig, närmast metafysisk hållning till den globala marknaden. Den bara finns där och vi får leva med dess uppgångar och fall, med de offer som den skördar med jämna mellanrum. Människan må erövra månen men har ett ekonomiskt system som ingen tror sig kunna påverka. Har nutidens furstar, finansmännen och företagsledarna, drabbats av en total intellektuell kollaps?

Det är verkligen sömnigt i Frankrike i halva juli och i augusti. Det gäller särskilt det politiska livet. De franska tidningarna och TV/radio är tomma på innehåll. Den 1 september går emellertid startskottet för ett intensivt politiskt år. Alla år är politiskt intensiva. Från och med måndag är det värt att börja följa franska media igen.

I maj 2012 blir det åter presidentval och val till nationalförsamlingen någon månad senare. Men redan i mars nästa år är det regionalval och det är viktigt, inte minst som mätare av stämningarna i landet. Ofta vinner oppositionen regionalvalen. Det franska folket älskar att sätta käppar i hjulet för den sittande regeringen. Det är mindre sannolikt denna gång eftersom Frankrike har en svagare opposition än på mycket länge. Det går nästan inte att rösta på något av vänsterpartierna och tro att de tillsammans kan forma en ny politisk maktbas i landet.

Under sommaren har Sarkozy stärkt sin ställning numerärt genom att bjuda in Philippe de Villiers och hans lilla högerparti Mouvement pour la France att bli en del av presidentens bas av högerpartier inför regionalvalen. de Villiers är stark nationalist, EU-kritisk och främlingsfientlig. Hans politiska linje är måhända något mer värdekonservativ än Front National men i övrigt går det att likställa dessa partier med varandra. Det är förvånande att Sarkozys inbjudan till samarbete med de Villiers inte har mött mer motstånd men anledningen är säkert att  samarbetet grundats under den stilla sommarledighetens tid.

Socialistpartiet har i dagarna sitt s k sommaruniversitet i La Rochelle. Deras stora fråga handlar om hur presidentkandidaten 2012 ska väljas. De flesta ledande socialister verkar nu ha bestämt sig för en form av öppna primärval av amerikansk modell. Några av de gamla elefanterna i partiet som nuvarande generalsekreteraren Martin Aubry och förre premiärministern Laurent Fabius försöker streta emot, särskilt när det gäller att låta andra vänsterpartiers väljare vara med i valproceduren men allt pekar mot en ökad öppenhet i valproceduren. De flesta av partiets ledande politiker inser att partiet behöver nytt syre, att det egna partiet dör sotdöden om inte det sker en radikal fönyelse både av organisationen och av politiken.

Le Nouvel Observateur visar i sitt senaste nummer att den kandidat som franska folket i allmänhet och vänsterväljarna i synnerhet föredrar som vänsterns kandidat 2012 är Dominique Strauss-Kahn. Han är i dag chef för Internationella valutafonden i New York och har inte visat några tecken på att vilja kandidera. Men han är den som har störst förtroende. Kanske för att han sedan flera år inte deltagit i de interna striderna om makten i PS.

Det blir en spännande höst. Sarkozy och regeringen har uppdraget att lyfta landet ur krisen, börja uppfylla de löften som ställdes ut i valrörelsen 2007 och tygla fackföreningsrörelsens ständiga attacker mot regeringens ekonomiska politik. Vänstern ska försöka samla sig till en oppositionspolitik som kan övertyga väljarna om att det finns ett alternativ till Sarkozy 2012. Regionalvalen om ett halvår kommer att ge vissa svar på frågan om det överhuvudtaget blir ett spännande presidentval nästa gång eller om oppositionen – som bl a socialisten Manuel Valls  säger – ska inrikta sig på 2017