Close
Enter your
text here
Posts By :

Tomas Lindbom

Kylan kryper på i Paris
 Kylan kryper på i Paris 150 150 Tomas Lindbom
By:

Temperaturen sjunker. Efter några varma dagar i solskenet i början av veckan kryper nu termometern ner på kvällarna mot sex eller sju grader. Folk säger att det är höst och sätter sig inomhus på lokaler och äter och dricker. Så är ju livet i Paris innerstad. Utspisningslokalerna är förlängda vardagsrum för många och dagen avslutas med ett glas vid 19-tiden och en middag som aldrig börjar före kl halv nio och pågår till midnatt, vardag som helgdag.

Igår kväll befann jag mig i närheten av Bastiljen, platsen där franska revolutionen 1789 startade med stormningen av ett fängelse för småtjuvar – en måhända märklig öppning på ett av västvärldens viktigaste ögonblick i modern tid. Öster om Bastiljen finns så mycket att upptäcka av ett Paris utan exklusiva boutiquer men med en socialt rätt blandad befolkning. Tillsammans med en god vän som lever i Paris besökte vi först Le Baron Rouge på 1, Rue Théodore Roussel, en lokal med inredning som i en vinhandel. Du står vid disken eller lutad mot en uppställd vintunna där du också kan ställa ditt glas av franskt vin. Något annat än franskt serveras förstås inte. Vid några träbord satt folk också  med ett glas och en tallrik charkuterier framför sig. Lokalen fylldes snabbt framåt halvåtta. En blandning av yngre och äldre, jobbare och medelklass. Hit går människor också för ett glas efter besöken på utomhusmarknaden intill, vid Place d´Aligre där du fortfarande bara kan köpa grönsaker kilovis. I de vanliga affärerna kan du i dag handla en tomat. Det går inte här. Och hos handlarna på Place d ´Aligre får du samtidigt räkna med att en och annan tomat dessutom är övermogen eller grön. Det hör till när priset är lågt.

Middagen åt vi också i 12:e arrondissmanget. Restaurangen är känd i östra Paris. Den heter Ebauchoir och har för övrigt en läcker hemsida, www.lebauchoir.com. En klassisk Pariskrog med tunga kötträtter och en del fisk. Efterrätterna är läckra. Precis lika goda som de ser ut på bilderna på hemsidan.

Det är ändå ekonomisk kris i Frankrike och det märks här. Trots att krogen är populär var den möjligen fylld till två tredjedelar, inte mer. En middag med tre rätter och lite vin går minst på 45-50 €. Vi fegade och åt ingen förrätt men många fransmän har svårt att tänka sig en middag med färre än tre rätter.

Vi betalar vid disken och bläddrar samtidigt i dagtidningen Libération som hänger i en trästav på väggen. Första sidan fylls av ett citat av Nicolas Sarkozy som för några dagar sedan i ett tal till franska gymnasister sa att i dagens Frankrike är det bara den egna meriten som räknas för att kunna göra karriär. Inget annat! Igår stod det klart att hans 23-årige son Jean nu fått en av Paris tyngsta politiskt-ekonomiska uppdrag, att ansvara för upphandlingen av alla byggnader och placeringen av företag i hela industrikomplexet La Défense. Det handlar om affärer i mångmiljardklassen och då talar vi om euro. Frankrike skakar av denna skandal som visar hur nepotismen verkligen gjort sitt intåg i fransk politik. Det är alltså precis tvärtom mot innebörden i presidentens tal häromdagen. Och ingen tror ett ögonblick att det är någon annan än pappa som styrt denna utnämning.

”C´est quand même incroyable,” säger restaurangägaren bakom sin disk. ”Det är väl ändå otroligt.” Berlusconi light börjar visa sitt rätta ansikte. Kylan kryper sakta på i Paris.

Montmartre under en mild höstkväll
 Montmartre under en mild höstkväll 150 150 Tomas Lindbom
By:

Jag ägnar en kväll av min aktuella parisiska vistelse till Montmartre. Jag går inte upp på kullen till Sacré Coeur och Place des Tertres, det som på svenska brukar kallas målartorget därför att platsen är fylld av amatörkonstnärer som säljer romantiska tavlor över Paris till turister. Nej, jag väljer tillsammans med min dotter att ta del av det äkta romantiska med Montmartre på de slingrande gatorna utmed sluttningen av Montmartrekullen. Ingen sitter  här längre i gathörnen och spelar accordéon – i så fall är det av rent turistkommersiella skäl. Nej, det är dagens hippa medelklass med yrken som skapats i kunskapssamhället som samlas på kaféer och restauranger. Det är ungt, chict och vitalt.

Tillsammans går vi in på ett litet kafé i hörnet av Rue Charles Naudier och Rue André del Sarte. Ett kafé för intellektuella vänsterungdomar, granne med Les halles de Saint Pierre, ett  kulturhus i miniatyr som innehåller utställningar, konstbokhandel och ett litet café. Vi tar ett glas vin men konstaterar att de intellektuella vänsterungdomarna verkar lysa med sin frånvaro just då. Den som märks mest i kaféet är en pojke på tio år som letar eluttag för att ladda sin nintendo.

Vi går tjugo meter in på Rue André del Sarte för att äta middagpå Le Cheri Bibi, en av många innerestauranger i detta medvetna Montmartre. Inredningen är enkel. Kala väggar och möblemanget är inte enhetligt. På griffeltavlan kan vi förstå att maten stämmer väl med den nya franska stilen. Enkla rätter och ganska okomplicerat men välsmakande. Vi tar båda en oxgryta som smakar gott. Denna variant av en boeuf bourgignon känns anpassad till en ny tid med smalare ideal och en ökad medvetenhet om grönsakernas ursprung och odlingsform.

Restaurangen fylls snabbt av folk och ljudnivån stiger. Bredvid oss sitter tre yngre kvinnor. De är nära väninnor, bubblar av ord och skratt medan de äter. De kan arbeta på en reklambyrå eller också med kommunikation på ett företag. Så ser det ut vid de flesta bord. Här är det som i Stockholms innekrogar. Alla utom ett fåtal är i åldern 30-40 år.

Vi tar en promenad en bit uppför trapporna och går  Rue Paul Albert till Rue Lamarck. Här är det lugnt. Turisterna håller till ovanför oss, uppe vid Sacré Coeur och Place des Tertres. På Rue Lamarck lever den nya medelklassen i sina renoverade lägenheter i de klassiska husen från förra sekelskiftet. En och annan restaurant och bar är öppen. De som inte arbetar eller tittar på TV i sina lägenheter sitter och äter, dricker och skrålar. Vi tittar in på några ställen och konstaterar att publiken verkar hämtad ur medlemsregistret för franska motsvarigheten till Publicistklubben.

”Här”,  säger min dotter plötsligt när vi står mittemot metrostationen Lamarck-Caulaincourt,  ”ligger Montmartres kanske bästa restaurang. Den drivs av en mauritzier som tillsammans med en japan har skapat stark efterfrågan på ett bord för kvällen. ”Mycket bra och nyskapande mat”, säger allaoch tidningarna ger restaurangen många getingar och stjärnor. För 50 € får man en läcker trerättersmåltid. Dyrare än på de flesta ställen i Montmartre som mest består av halvdyra och halvbra restauranger som knappast är bättre än Stockholms och Göteborgs populära krogar i mellanklass. Detta däremot lär – det högre priset till trots – vara riktigt prisvärt.

Vi skiljs åt, min dotter och jag, och jag tar metron ner till mitt hotell i Marais. Där planerar jag när jag nästa gång ska äta nyskapande mat i Paris och sover ordentligt för att nästa kväll orka med samma program, nu i trakterna kring Bastille.

Kan politiker vara privata… och hur?
 Kan politiker vara privata… och hur? 150 150 Tomas Lindbom
By:

Frédéric Mitterand är Frankrikes kulturminister sedan Nicolas Sarkozys stora regeringsombildning i somras. Han är brorsbarn till Frankrikes senaste socialistiska president, Francois Mitterand men står mer till höger och passar bra in i den borgerliga majoritetens uppsättning av ministrar. Ett problem har ändå uppstått och det har skapat het debatt. Som så många gånger förr handlar det om sex.

Fréderic Mitterand gick häromveckan ut och försvarade Roman Polansky i affären som rör anklagelser om tilltvingad sex med en ung kvinna 1977. Polansky blev gripen i Schweiz och utlämning till USA väntar där Polansky förväntas ställas inför domstol för sexbrott.

Mitterand borde inte ha uttalat sig så starkt till Polanskys fördel. Medier plockade snabbt fram hans lätt kamouflerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” som utkom 2005. I boken beskriver Mitterand hur han – eller om det är en fingerad person – köper sex av unga thailändska pojkar.

Kritiken har anförts av Nationella frontens ledare Marine Le Pen som fått stöd av en av socialistpartiets ledare, den mer vänsterorienterade Benoit Hamon. Andra, inte minst representanter för Sarkozys parti UMP, har upprörts av hur Hamon går i armkrok med yttersta högern och gör det privata till politik.

Igår kväll framträdde Fréderic Mitterand i TV-kanalen Tf 1:s stora nyhetssändning kl 20 och bedyrade sin oskuld. Efter det har nu socialistpartiets ledare, Martine Aubry lagt locket på. ”Jag blandar inte ihop politik med privata frågor,” förklarar hon i TV. Hon får stöd av hela det så kallade republikanska politiska etablissemanget, vilket innebär socialistpartiet och den demokratiska högern. Det förefaller som om media också kommer att lägga ner frågan. Det förefaller som om den inte längre är laddad.

Det är slående att det finns en skillnad i synen på politiker mellan Sverige och Frankrike. Återigen står Frankrike för en äldre syn på politik. Om man så vill handlar det om principen ”hör vad politikerna säger men bry dig inte om hur de lever”. Var intellektuell och briljant. Det räknas. Moraliska fördömanden om politikernas privatliv har lite med politik att göra. Det blir bara ett problem om politikerna ägnar sig åt korruption eller försnillar stora summor från statskassan. Då är det stöld av medborgarnas pengar och det bör fördömas. Men sexköp i Thailand eller otrohet är inte en fråga för offentligheten.

Nog så chockerande för en svensk betraktare. Det finns ju också anledning att vara skeptisk mot en så skrupelfri inställning. Nog har politikernas sätt att leva viss betydelse för trovärdigheten i deras politiska gärning. Det franska  etablissemangets reaktion på politikers sexliv speglar också en okänslighet för utnyttjandet av svaga och underordnade i samhället. Feminism är inget som direkt dominerar den politiska dagordningen.

Samtidigt håller den svenska politiska kulturen på att hamna i ett annat dike. I takt med att sakpolitiken och framförallt de principiella idédiskussionerna försvinner bort i ett töcken måste media och allmänhet engagera sig alltmer i politikernas privata liv. En tobleroneask fäller en statsministerkandidat. Obetald TV-licens fäller ett par statsråd. Det personliga och privata tenderar att dominera framför den intellektuella debatten. Den privatmoraliska indignationen tar över där den politiska reflektionen sviktar i styrka och precision.

Det lättjefulla livet är ändå bäst
 Det lättjefulla livet är ändå bäst 150 150 Tomas Lindbom
By:

Nu tänker jag återigen skriva om det franska folkets särart. Jag tycker i grunden att det är fel. Skillnader mellan människor  går inte att dra mellan folkslag, möjligen mellan vissa kulturer men likafullt och många gånger bättre efter klasser, mellan land och stad och som en följd av skilda uppväxtförhållanden beroende på psykologiska faktorer. Samtidigt är det så roligt att jämföra folk. Oja sig över att amerikanarna är ytliga, fransmännen snorkiga och svenskarna blyga och tröga. Hur är det då med inställningen till arbetet? Kan vi generalisera lite på det området också?

Jag har genom åren helt ovetenskapligt och ytligt gjort följande iakttagelser om fransmäns förhållande till arbetet: De arbetar bara om chefen tittar på men chefen arbetar mycket och är starkt präglad av sin roll att vara chef. Positionen på arbetet  och lönen är starkt knuten till utbildningsnivån. Ju bättre utbildning, desto högre status. Försök inte visa dig på styva linan och hoppas på avancemang. Var och en på sin plats – oavsett om den nu är given av  Gud eller naturen. Och sist men inte minst: Viktigaste med arbetet är den långa semestern och en pension som helst ska inträffa vid 55 års ålder.

Le Nouvel Observateur har låtit ett institut undersöka hur franska anställda i dag ser på arbetet och jämfört med tyskar och amerikaner. Varannan fransmän ser det som sitt levebröd vilket är rätt rimligt men fler fransmän än tyskar och amerikaner ser värdet i  de mänskliga relationerna på arbetet. Jämfört med tyskarna är arbetet för en normal anställd ingen fråga om social status.

Några av de klassiska bilderna av franska själar kommer fram i frågor kring inställningen till den arbetsplats där folk befinner sig. Var tredje fransman misstror sitt företag medan knappt var sjätte tysk eller amerikan har den inställningen. Ännu större är skillnaden på frågan om personerna i undersökningen är  trötta på sina arbetsplatser. Av fransmännen svarar 35 procent ´ja´medan siffran för tyskar och amerikaner är 8 procent. Följdaktligen har franska anställda mycket mindre förtroende för sina chefer. Bara hälften av fransmännen svarar ´ja´medan siffran i USA är 77 procent.

Alla människor finner områden där det känns rätt att få utlopp för behovet att konkurrera med andra. Det förefaller som om arbetslivet i Frankrike av tradition är starkt reglerat och saknar en gemensam vilja att bli bäst. Det är som det gamla klassamhället i Europa. Vissa är födda till chefer och de bestämmer men är också misstrodda. Resten arbetar för att överleva och drömmer istället om nästa semester och förstår inte ordet teamwork på jobbet. Bättre då att visa upp en misstrogen min, klaga och repetera den klassiska sucken från parisarna i ekorrhjulet: ”La vie, c´est métro, boulot, dodo” (Livet är tunnelbana, jobb och sömn)

Skulden bara ökar och ökar
 Skulden bara ökar och ökar 150 150 Tomas Lindbom
By:

Den franska regeringen har lagt en ny budget och dess underskott är nu så högt att över hälften av pengarna är lånade. Situationen kan tyckas prekär men många försvarar underskottet, inte minst som ett nästan ansvarsfullt drag av regeringen för att med statliga medel stödja ett näringsliv i kris.

Frankrike är inget liberalt land i ekonomisk mening. Staten tar ett stort ansvar både för företagens välbefinnande och för att skydda medborgarna med långtgående försäkringar i en välfärdssats anda. Näst Sverige är Frankrike det land där den offentliga sektorns del av BNP är störst i hela Europa. Skillnaden mellan dessa båda länder är att budgeten är i mycket större obalans i Frankrike. Det beror på flera saker men bland annat på att utgifterna för militären är så mycket större i ett land med stormaktsambitioner. Det beror också på att den statliga apparaten inte förmår administrera alla åtaganden inom de olika välfärdssektorerna. Det finns alltid en tendens till överutnyttjande av välfärdens innehåll och välfärden är också statens ansvar i större utsträckning än i Sverige.

Sedan flera decennier går  sjukvården, sécurité sociale, med monstruösa underskott. En detalj i sammanhanget är att alla fransmän kan försäkra sig mot alla kostnader för läkemedel. Läkare har traditionellt varit extremt frikostiga med att skriva ut läkemedel till sina patienter, säkert i gott samförstånd med läkemedelsindustrin, och i vetskap om att de flesta patienter får ut sin medicin gratis. Staten däremot drar varje år på sig orimliga kostnader.

Nicolas Sarkozy försöker komma tillrätta med underskottet i budgeten genom nedskärningar av personal inom den statliga apparaten. Minst 130 000 tjänster ska bort. Skolan förlorar personal. Posten drar ner på sin verksamhet. Nedskärningarna är trots allt föga radikala men skapar på sedvanligt vis i Frankrike en storm av protester och hindras på alla sätt. En reform av postväsendet lik den i Sverige skulle vara politiskt självmord för vilken fransk president som helst i ett land som vårdar sina småkommuner. Även i byar där det bor några hundra människor förväntar sig invånarna samma statliga och kommunala service som i de större städerna.

Den offentliga sektorn i Frankrike ökar trots underskottet och Sarkozys försök till nedskärningar. Under de senaste åren har den enligt ekonomer ökat från 54 till 56 procent av BNP. Den är lika ineffektiv som alltid. Ingenting händer alltså utom det faktum att budgetunderskottet ökar. Då säger en av ekonomerna, Elie Cohen, att det går att se underskottet som ett lån från rika fransmän till staten. Med det synsättet är det ingen kris i Frankrike. Behöver staten pengarna kan den ta tillbaka lånet. Problemet är bara att detta är politiskt omöjligt.