Tomas Lindbom

Ibland kan frånvaro sända fler budskap än närvaro i en TV-debatt. Gårdagens stora direktsändning kring invandring och den aktuella offentliga debatten om nationell identitet skulle handla om regeringens linje i frågan och hur den nuvarande ministern Eric Besson klarar sin uppgift. Två opponenter var inbjudna, Båda hade tackat ja så sent som på förmiddagen. Bara en av dem kom. Tyvärr var det inte socialisten Vincent Peillon som satt i studion för att attackera Bessons politik utan Nationella frontens Marine Le Pen.

Vi får förmodligen aldrig klart för oss de verkliga motiven och de verkliga turerna kring Peillons avhopp. Uppenbarligen hade han sagt ja på förmiddagen igår. Han kände sedan länge till programmets upplägg som alltid kretsar kring en huvudperson som intervjuas av programledaren Arlette Chabot och under senare delen av sändningen debatterar med två politiska motståndare.

Peillon menade att programmets upplägg med Le Pen som första utmanare och Peillon som den andra var ett hån mot den etablerade ordningen att det stora oppositionspartiet skulle komma först men detta upplägg var han bekant med sedan i december. Avhoppet som endast meddelades via nyhetsbyrån AFP  blev bekant för redaktionen sedan programmet redan börjat verkar minst sagt märkligt. Tanken går osökt till slutdebatten i Europavalet då en annan socialist, nämligen dess generalsekreterare Martine Aubry lämnade TV-studion cirka 30 minuter före slutet. Debattens slutrunda den gången genomfördes utan någon representant för socialisterna.

Programmet igår kväll blev en antiklimax. Arlette Chabots frågor till Besson var minst sagt mjuka och vinklade utifrån ett perspektiv av att invandrare betytt mycket för Frankrike. Se på Charles Aznvour och andra kändisar som kommer från andra länder. Enkelt för Eric Besson att hantera den typen av ”frågor”. Debatten med Le Pen blev naturligtvis också en möjlighet för Besson att visa sig tolerant och öppen mot mångfald. Han framstod alltefter som kvällen framskred som en humanist med stort hjärta för invandring och för en identitetspolitik som gynnar alla, även muslimerna.

Vincent Peillon eller någon annan socialist hade verkligen behövts. Om detta dramatiska avhopp sedan programmet börjat skulle tjäna någon nytta så var det säkert för Sarkozys parti och högern. Eric Besson fick en gratisresa denna  torsdagskväll.

I morse uppträdde högskolan Sciences Pos rektor Richard Descoings i en radiodebatt på France Inter. Frågan rörde värdet av antagningsprov till de franska högskolorna, de så kallade grandes écoles som är det statliga utbildningssystemets kronjuveler. Här utbildas blivande presidenter och ministrar liksom blivande företagsledare för de största franska företagen.

Richard Descoings har rört om i den franska utbildningsdebatten genom att öppna sin egen elitskola för ungdomar med bakgrund i utsatta förortsområden. Dessa ungdomar har antagits på ansökningshandlingar och inte på de vanliga inträdesproven, så kallade ´concours´, som övriga sökande får genomgå. I debatten i morse ifrågasatte han öppet värdet av dessa prov utan att för den skull vilja avskaffa dem.

Problemet med dessa ´concours´ är, menar Richard Descoings, att de kandidater som lyckas bli antagna till den elithögskola de sökt egentligen bara bevisar en sak; att dessa ungdomar vet hur man förbereder sig för att klara provet. Deras framgångsrika resultat i provet säger döremot väldigt lite om hur lämpliga dessa kandidater är för utbildningen och för de högkvalificerade arbeten som de ska förbereda sig för genom sina studier.

För några år sedan skapade Descoings en master of public affairs inom Sciences Po. Denna MPA är tänkt att utbilda en elit från hela världen som med sina diplom ska kunna göra karriär i hela världen  inom den privata och den offentliga sektorn och för arbeten inom NGO. Antagningarna till denna prestigefyllda mastersutbildning sker genom att en jury går igenom alla sökandes ansökningshandlingar och väljer ut de femtio bästa.

Antagningsbestämmelserna för MPA måste vara ett slag i ansiktet på den gamla och ingrodda föreställningen i Frankrike om att rättvisa bara skipas om antagningen sker genom prov. Antagligen vill Descoings visa att dessa concours inte bara säger lite om varje kandidats lämplighet att gå igenom utbildningen. Den befäster också den sociala snedrekryteringen genom att de kandidater som kommer från överklassmiljöer har lättare att klara uppgifterna i provet. Dessa prov handlar i stor utsträckning om den så kallade ´culture generale´ som omhuldas i den franska bildningstraditionen. Allmänbildning skulle vi säga i Sverige och den allmänbildningen står i linje med de bildningsideal som överklass och bourgeoisin odlat framförallt i Paris innerstad under de senaste två hundra åren. Inte konstigt att de studenter som slutligen tar plats i lärosalen i de stora elitskolorna ofta känner varandra från gymnasietiden

Ett decennium av 2000-talet är redan till ända. Kanske inte något av de bästa i Europas senare historia. 11 september, två ekonomiska kriser och en smygande och växande oro bland människor dolt i ett allt mer hämningslöst konsumerande. Ett decennium utan tro och utan hopp om politiska lösningar. Kan det vara dödsryckningarna av tron på konsumtionen som det överordnade och att vi relativt snart återtar frågorna om livets mening och kampen för värden som handlar om miljö i alla möjliga avseenden.

För tio år sedan hade Frankrike en konservativ president i Jacques Chirac och en vänsterregering ledd av Lionel Jospin. Det var två år innan Chirac omvaldes och hans huvudkandidat i den andra valomgången var Nationella frontens Jean-Marie Le Pen och inte socialisternas Jospin. Ett bevis på att Frankrike då och under resten av decenniet plågats av etniska konflikter. Denna rädsla som stora delar av den gamla befolkningen känt för invandrarna. Denna rädsla som väcktes på nytt genom bilbränderna som kulminerade i november 2005 men funnit som en oroande del i samhällsbilden under hela denna tidsperiod. Och på myntets andra sida upplevelsen av utanförskap från många av de människor som lever  i de förorter som också har ett namn, ekonomiskt prioriterade zoner. Frankrike lever med en spricka mellan olika samhällsgrupper och denna spricka gör sig påmind med jämna mellanrum utan att någon tycks kunna åtgärda orsakerna till den.

Frankrike har haft tunga politiska problem under decenniet. Underskottet i statsbudgeten oroar inte bara franska folket utan också ledarna i de andra EU-länderna. Arbetslösheten fortsätter att vara hög och det är svårt att lösa de konflikter som ständigt uppstår på arbetsmarknaden. Köpkraften har minskat under decenniet. Människor klagar på skolan, på byråkratin, ja, på det mesta.

Men så har det alltid varit i Frankrike, invänder säkert många. Och det är förstås sant. Det hör till den franska kulturen att klaga. Missnöjet är en del av livsluften liksom strejker och revolter och sådant kan ibland vara positivt. Men det finns inte minst bland unga en ökad irritation över att landet verkar så trögt när det gäller förändring i största allmänhet. Nicolas Sarkozys valseger och bakslagen för socialisterna kan i stor utsträckning förklaras med att många 2007 hoppades på förändring till det bättre. En pust av modernitetens vindar skulle blåsa in över landet. Hyperpresidenten Sarkozy skulle som en modern dynamisk ledargestalt lösa de problem som fransmännen själva i sin vardag på arbetet och i civilsamhället inte förmått lösa.

Så enkelt är det tyvärr inte att förändra ett land som till stora delar hamnat på efterkälken i sin alltför starka bindning till det förgångna och de historiska framgångarna. När omvärlden tar nya steg på ekonomins område, stannar Frankrike kvar i gammalmodiga statliga strukturer. När omvärlden prövar vingarna i en global värld med nya redskap, stannar Frankrike gärna kvar i en nostalgisk nationalism. När omvärlden river gamla hierarkier fortsätter Frankrike att delvis se ut som ett gammalt ståndssamhälle.

Fortfarande har Paris en reglering av taxinäringen som gör taxiförarna till kungar och inte kunderna. Fortfarande har staten ett tillsättnings- och lönesystem med lönegrader som Sverige hade på 70-talet. Fortfarande lever franska löntagarna med låsta och orättvisa avtal med arbetsgivarna som gör att vissa statstjänstemän blockerar all utveckling kring till exempel transportsektorn. Fortfarande sker utbildning i de franska skolorna enligt läroplaner och med en pedagogik som hindrar många ur oprivilegierade samhällsgrupper att göra en klassresa.

Frankrike är ett rikt land på många sätt och ett fascinerande land. Det kommer säkert under detta nya decennium att fortsätta att slitas mellan det traditionella och det föränderliga. Det kommer att på ett sätt som är helt främmande för Sverige fortsätta att slåss för sin särart och sina traditioner. Här finns  en vilja och en kraft som är beundransvärd. Den nya generationen kommer också att riva ner och förändra mycket av det som under de senaste decennierna hindrat en anpassning till nya ekonomiska och sociala förutsättningar i landet.

Jag tror att Frankrike snart kommer att ta igen det försprång som flera länder som Tyskland och Spanien skaffat sig och kanske på nytt dra till sig beundrande blickar från omvärlden. Det är inte så idag. Frankrike är inget land som inspirerar andra folk annat än på vissa begränsade områden. Frankrike kommer nog inte inom överskådlig tid bli älskat utomlands men däremot beundrat på nytt och kanske till och med fruktat för sina nya tekniska och kulturella nydanande framsteg.