Tomas Lindbom

Frankrike har upplevt en rad konflikter under senare år. Den senaste i raden var allvarlig och väckte stor uppmärksamhet också utanför landets gränser. Nu verkar den värsta oron ha lagt sig. Medierna vänder blickarna mot andra nyheter. Kanske kommer många av händelserna under förra veckan att försvinna när fransmännen njuter av sina semestrar. Den tunga värmen som alla väntar ska infinna sig snart kommer att göra de flesta, inklusive upprorsmakarna. dåsiga. Inga bränder av borgmästarresidens, polisstationer och bilar lär förekomma i någon större utsträckning, kan man hoppas på. Det betyder inte att den sociala och kulturella splittringen i befolkningen har ångat bort för alltid. Tvärtom.

Den senaste veckans upplopp är en ny signal om att Frankrike befinner sig i kris. Krisen har skärpts under senare år. Det räcker att påminna sig om de gula västarnas revolt 2018-19. Den avbröts av pandemin. Första halvåret i år genomlevde Frankrike en ny social konflikt när regeringen försökte lansera en pensionsreform. Och nu denna revolt i förorterna.

Frankrike har genomlidit svåra motsättningar i samhället i flera decennier. Dessa motsättningar ökar. Det räcker att jämföra årets upplopp som utgått från utsatta förorter med motsvarande revolt 2005. Årets revolt är mer inriktad på de demokratiska institutionerna som befinner sig i städernas centrala delar. Under senare år har attackerna mot de folkvalda, både verbala och fysiska, ökat. Under förra veckan skedde en attack mot en borgmästares familj i deras hem under natten.

Våldet är grövre, mer omfattande och riktas i högre grad mot människor som inte bor i de utsatta områdena. Polisen har alltid attackerats men numera förekommer alltså fysiskt våld mot folkvalda och mot så kallat vanligt folk inom medelklassen.

En del av vänstern ser uppenbarligen möjligheten att ta stöd av uppretade ungdomar för att stärka det revolutionära motståndet mot den politiska ledningen i landet. Detta är sannolikt ingen särskilt framkomlig väg för denna vänster. Upploppsmakarna har andra mål än att skapa ett folkligt uppror med politiska krav. Frågan är vad som driver dem? Frågan är också vilka som styr upploppen och hur deras målbild ser ut.

Det kan vara så att de närmaste åren avgör hur maktbalansen kommer att se ut i Frankrike för lång tid framåt. Kanske är det redan för sent för den franska staten att återta våldsmonopolet i vissa geografiska områden i landet. Kanske är det redan för sent att hindra våldets och kriminalitetens utbredning till nya områden. Kanske är den klassiska franska föreställningen om en gemensam nationell identitet omöjlig att längre upprätthålla.

Nästa fråga är förstås vilka medel som Frankrikes politiska ledning ska tillgripa för att hjälpligt hålla ihop sitt land. Den senaste veckans upplopp har visat att den politiska spänningen mellan partier har ökat sedan 2005. Premiärminister Elisabeth Borne pekade häromdagen ut vänsterpartiet La France Insoumise (LFI) som ett parti som stod utanför ”den republikanska gemenskapen”. Hon har tidigare sagt detsamma om Marine Le Pens Nationell samling. Borne må tycka så men är hon medveten om vilket stöd dessa partier har hos befolkningen? Det är mer sannolikt  än någonsin att Marine Le Pen får majoritet i presidentvalets andra valomgång 2027. Det visar i alla fall opinionsmätningar under våren. Och LFI är visserligen svagare men har blivit den dominerande kraften inom vänstern.

Det råder ingen samsyn mellan partierna i hur problemen med upploppen och med de utsatta förorterna ska lösas. Det finns ingen större grad av förtröstan hos fransmännen kring hur den nationella övergripande gemenskapen sak kunna återupprättas. Det verkar uppenbart att allt färre tror på fortsatt miljardrullning av statliga pengar för att kunna organisera förorter med bättre bostäder, skolor och sociala institutioner. Det har också gått så långt att det förefaller näst intill omöjligt att knäcka de kriminella gängen och minska deras attraktionskraft på ungdomarna i områdena. Det går fortfarande att säga att de flesta som bor i dessa områden inget hellre vill än att ha lugn och ro och kunna gå till sina arbeten på dagarna. Så är det förstås men uppenbarligen är utvecklingen på väg åt ett annat håll.

Emmanuel Macron och den franska regeringen står inför svåra avgöranden. Vilken analys gör presidenten och regeringen och vilken politik på detta område väljer dessa ledande politiker? Utmaningarna på detta området är gigantiska och den enklaste vägen är att genomföra kosmetiska förändringar för att på kort sikt ge intryck av handlingskraft. Inget talar för att de sociala spänningarna löser sig av sig själva utan det mesta pekar på att klyftorna mellan grupper i samhället ökar. Det kommer att krävas statskonst av politikerna för att handla framgångsrikt på detta område.

Den tredje natten efter en polismans dödsskjutning av en 17-årig pojke i Nanterre är den allvarligaste hittills. På flera platser i landet, inte bara i Parisregionen, har sammanstötningar skett mellan ungdomsgäng och polisen. Polisens uppgifter gör gällande att 667 personer omhändertagits, ett stort antal minderåriga som kommer att ha släppts fria till  ikväll. Cirka 250 poliser har uppgetts vara skadade. Det finns inga uppgifter om att någon person ännu avlidit som en följd av sammanstötningarna.

Ungdomsgängens angrepp på bilar, butiker och offentliga lokaler intensifierades också under den senaste natten. Den stora simhall som håller på att byggas till OS nästa år förstördes av en brand i natt. Uppgifter i media talar om kostnader kring 150 miljoner euro. Butiksfönster har krossats i olika städer. Människor har tömt mataffärer på sina varor. Attacker har skett även mitt i centrala Paris, på Rue de Rennes mellan Place de la Concorde och Chatelet. Butiker på denna välkända gata har också tömts på sina varor. Listan på förstörelseobjekt kan göras lång.

Det är uppenbart att dessa händelser är planerade. Det finns ledare som styr en verksamhet i syfte att förstöra. De är i sin tur kopplade till en kriminell värld i utsatta områden. Händelserna visar på ett total brits på ömsesidighet i relationer och identitet mellan majoritetssamhället och dessa minoriteter som lever i vissa förorter till främst de största städerna i landet.

Kommentatorer jämför med liknande händelser under  2000-talet. Nu kommer sannolikt undantagstillstånd införas som skett tidigare, bland annat vid de två terrorattentaten 2015. Nattens oroligheter visar att 40 000 poliser inte klarade av att skydda lokaler, inte ens en stor idrottsanläggning för OS nästa sommar.

Det är helt uppenbart att vänsterpartiet La France Insoumise ser upploppen som en kamp för rättvisa mot regeringar som misskött förorterna i decennier och som använder sig av en rasistisk och våldsam poliskår. Regeringen fördömer upploppen men är angelägen om att visa att domstolen snabbt utreder och meddelar dom kring polismannens dödande skott mot 17-åringen. Högern och Nationell Samling betonar främst  att republiken Frankrike måste återupprätta ordning och visa sin auktoritet och de beskriver ungdomsgängen i termer av slödder och kriminella. Skiljelinjen i opinionen går mellan La France Insoumise å ena sidan och övriga partier å den andra.

Brutaliteten i dessa upplopp är på en mycket högre nivå än andra motsvarande folkliga uppror under senare år. Denna sommar kan bli het och plåga det franska samhället genom de fysiska skador som de upproriska grupperna åsamkar institutioner, butiker och bilar. Risken är förstås överhängande att människor kommer att sätta livet till. Ett nytt dödsfall bland ungdomarna i konfrontation med polisen kan förstås leda till en form av inbördeskrig. En mer cynisk kommentator i en tv-kanal igår hoppades på vädret med rejäla skyfall under några dagar och nätter. För närvarande är det svårt att se att någonting kan stoppa fortsatta upplopp. Av flera skäl kan inte polisvåldet eskalera för att bryta ner motståndet. Och ungdomsgängen låter ingenting stoppa dem så länge de själva vill fortsätta sin kamp mot det samhälle som de uppenbarligen saknar samhörighetskänsla med. Dessa inbördesstrider denna sommar ger verkligen en otäck illustration av att det bor så många människor i detta land utan tillstymmelse till samhörighet med befolkningen i stort och med republiken och dess värderingar.

Den 27 juni dödades en 17-årig pojke, Nahil, i Nanterre utanför Paris av en polis. Pojken med några kamrater sökte fly i bil från en poliskontroll. Pojken sköts till döds. Nu pågår utredning och polismannen kommer sannolikt att ställas inför rätta. Han är redan satt i förvar. Denna händelse har lett till en våg av upplopp i olika städer i Frankrike, inte minst i förorter till Paris. En rad offentliga institutioner som polisstationer, borgmästarkontor och skolor har satts i brand eller attackerats på andra sätt. Polismän har skadats. Enligt uppgift har 150 personer anhållits för upploppen.

Det råder en stark spänning i Frankrike kring polisvåld. Poliser begår övervåld mot invandrare i de utsatta förorterna. Det är helt uppenbart och svårt att förneka. En händelse som denna väcker starka känslor och skapar upplopp och demonstrationer. I dag på eftermiddagen sker en så kallad vit demonstration i Nanterre till minne av Nahel. Hans mor är huvudperson i denna manifestation mot polisvåldet. Ett parti, vänsterpartiet La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) tar tydlig ställning mot polisvåldet och för ungdomarna i de utsatta områdena. För LFI handlar det om rättvisa. Ansvaret ligger hos regeringen och polisen. Ungdomarna reagerar mot statens förtryck och även våldsamma upplopp ursäktas.

Regeringen och polisen ger andra bilder. Det är känt att poliser dödats i konfrontation med våldsamma personer i förorterna. Polisen är ständigt utsatt och hotad på olika sätt. Det är svårt också för andra samhällsinstitutioner att fungera i särskilda områden. Brandkåren kan inte rycka ut vid bränder utan skydd av poliser för att ta ett exempel.

Frankrike är i hög grad ett polariserat land. Det är svårt att upprätthålla statens våldsmonopol i vissa kvarter i städerna. För många franska medborgare är det orimligt att göra den analys som bland annat Det okuvade Frankrike gör. För majoriteten fransmän är inte situationen så enkel att det går att peka ut en sida som ond och den andra som god. Det handlar om en stigande våldsspiral. För varje år som går blir oförsonligheten mellan befolkningsgrupper alltmer påtaglig. Ändå menar uppenbarligen de flesta att staten måste kunna garantera skydd av republikens institutioner. I  samband med de senaste upploppen har även förskolor blivit måltavlor för aggression.

Medieuppgifter säger att cirka 40 000 poliser är utkommenderade i kväll för att skydda kollektiva färdmedel och offentliga institutioner. Det är möjligt att vissa pendeltåg och bussar kommer att stå stilla i kväll och i natt. Trots 40 000 poliser på gatorna lär det inte räcka för att skydda också kollektivtrafiken i sin helhet. Det handlar inte bara om Paris. I natt förekom oroligheter i andra storstäder som Lyon och Lille. Oron är stor för att upploppen snarare kommer att öka i omfattning under kommande nätter.

President Emmanuel Macron använde för en kort tid sedan en term som nu väcker debatt i Frankrike. Han konstaterade att det förekommer tendenser till décivilisation i samhället. Med det menar han, och uttrycket har använts av filosofer och intellektuella under perioder långt tillbaka på 1900-talet, att samhället hotas av att bli mindre civiliserat, skadat av attityder och handlingar som inte kan accepteras i ett gott samhälle.

Detta kan tyckas vara ett sympatiskt sätt att värna ett lands kultur och identitet. Det förklaras också av Macrons medarbetare som hans försök att tala om en realitet, brott mot civilisationen förekommer, och inte som ett färdigt koncept. I ett värderingsmässigt polariserat land som Frankrike uppfattas detta ställningstagande av presidenten som en positionering till höger, bland konservativa. En högerextrem och främlingsfientlig intellektuell, Renaud Camus, har använt begreppet under senare årtionden. Camus har kopplats till rader av positioner som det moderna samhället med hetta tar avstånd ifrån som antisemitism och förslag om att Frankrikes befolkning måste renas från invandrare.

Frågan är förstås om det går att ha synpunkter på att ett land blir mindre civiliserat utan att kopplas till åsikter som framförts av Renaud Camus. Flera filosofer, bland dem Hannah Arendt, lyfte samma fråga när de menade att nazismens utbredning i Europa på 1930-talet ledde till att massan tog över de individuella mänskliga rättigheterna och därmed gjorde samhällena mindre civiliserade. Ett konstaterande som få personer lär kunna invända mot.

Emmanuel Macron menar, och ger exempel, på hur företrädare för staten utsätts för våld i större utsträckning. Det har inte minst på senare år talats om våldet mot polisen. I ännu högre grad ges exempel på attacker från enskilda eller våldsamma minoritetsgrupper mot folkvalda på lokal nivå eller i parlamentet i Paris.

Från delar av vänstern finns en misstro mot att lyfta fram den här typen av resonemang om décivilisation. Det underblåser högerextrema stämningar. Företrädare för högerextrema element kan använda detta begrepp till att öka hetsen mot migranter, särskilt muslimer. Det frestar delar av vänstern att tala om fysiska angrepp mot statens företrädare med små bokstäver.

Emmanuel Macron fortsätter sin politiska gärning med att göra ställningstaganden som ibland verkar vänster och ibland höger. Jag återkommer till uttrycket en même temps (på samma gång) som fästs vid honom. Alla grupper, både högern och vänstern, ska omväxlande få någon formulering av presidenten som är tilltalande. Allt fler börjar genomskåda detta taktiska grepp och misstror presidenten för att snarare vara varken eller.

Franska presidenter fascinerar därför att de har så mycket makt och befinner sig i fokus för de allra flesta fransmän. De jämförs med enväldiga kungar och kejsare i landets historia. Det är också typiskt att franska politiker ofta jämförs med olika dynastier i den monarkiska traditionen. Vem är bonapartist, orléanist och så vidare? Emmanuel Macron är mer kejserlig än flera av de presidenter som förekommit honom. Han kan däremot under den femte republikens tid utmanas av sådana dominerande gestalter som Charles de Gaulle och François Mitterrand och möjligen Valéry Giscard D´Estaing som regerade på 1970-talet, före Mitterrands era.

Två grävande journalister på tidningen Le Monde, Gérard Davet och Fabrice Lhomme, skrev en biografi om Macron något år före dennes omvalskampanj som president 2022. Jag återvänder till den nu när det är dags att summera den franska politiken inför sommarledigheten. De båda journalisterna intervjuade över hundra personer i och nära den politiska maktapparaten under Macrons första mandatperiod. Det är en intressant biografi rent metodologiskt därför att de endast redovisat källor med namn. Alla intervjuoffer har fått ge sina synpunkter rakt in i en bandspelare och de har inte, med två undantag, tillåtits kontrollera citaten inför publiceringen.

I biografin framträder bilden av en president som är multibegåvad. Han har framgångsrikt gått igenom ett par av de främsta elitskolorna i Frankrike, Sciences Po för politiska studier och ENA, den högsta administrativt inriktade högskolan. Han har försökt men inte lyckats komma in på Ecole normale supérieure, den främsta högskolan för litterära studier. Han hade gärna velat få etiketten litterär häftad vid sig. Den intellektuelle presidenten. Denna image krackelerar när läsaren av biografin tar del av dem som känner honom väl. Macron läser mycket, kan mycket, talar gärna om litteratur och citerar gärna passager i olika diktverk. Däremot finns inte djupet i hans litterära tänkande. Han poserar som en intellektuell utan att vara det i djupare mening.

Biografin ger bilden av en man som poserar en hel del. Framförallt var han en förförare av de människor han mötte på vägen mot makten. Det var betydelsefullt i hans karriär. Han är extremt charmig och den charmen har han särskilt öst över äldre personer, de som haft högre positioner än han själv och som han förfört i överförd mening. Det är inte bara hans fru som är över tjugo år äldre. Det finns exempel på rader av äldre personer i och runt makten som blivit förtjusta och bländade av honom.

Som president har hans svagheter uppenbarat sig. Han skrev bländande promemorier när han arbetade i Elyséepalatset åt François Hollande under början av dennes presidentperiod. Han hade en närmast övermänsklig förmåga att ta in, tolka och formulera tankar som skaffade honom beundrare i många olika läger. Hans charm attraherade så småningom medarbetare när det var dags att bygga rörelsen En Marche (På väg) med initialerna i hans namn, EM. Hans bok Revolution lovade mycket av förändring i landet och tjusade delar av befolkningen, tillräckligt många för att vinna presidentvalet. Bekymren började när människor tyckte sig snarare se en person vid makten som inte kunde politik, som inte visste att alltid säga det som borde sägas och som kryssade mellan olika ståndpunkter. Han blev känd för sitt uttryck ”En même temps (på samma gång). Antingen eller, både och. Charmen räckte inte för alla. Många vanliga fransmän tyckte han var mer snorkig än förtjusande. Den utstrålning som han visade i salongerna tycktes inte gå hem på samma sätt i mötet med väljarna under resorna ute i landet, på gator och torg.

Kanske är biografin av Davet och Lhomme en bra pusselbit i förståelsen av människan Emmanuel Macron. Ingen fransk president är omtyckt. Var och en har sin karaktär. Macron framstår allt mer som begåvad, en bländande teaterfigur men som inte riktigt har skaffat sig erfarenheten av att vara politiker.