Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy har ännu inte tagit semester. Istället fortsätter han med verbalt aggressiva utspel mot invandrare, senast i ett tal i Grenoble för ett par dagar sedan. Det råder ingen tvekan om att presidenten efter sitt partis förluster i de regionala valen i mars och hans nedgång i opinionssiffrorna bestämt sig för att vinna väljare med en tuffare attityd mot invandrare och kriminella och sammankopplingen mellan dessa.

Sarkozy hotar nu öppet med att staten Frankrike genom nya lagar i höst ska kunna dra tillbaka ett medborgarskap för personer som inte är födda fransmän och som begått allvarligare brott. Han vill genom nya lagar dessutom straffa föräldrar till minderåriga som begått brott och han gör i svepande ordalag klart att han kopplar i svepande ordalag vissa folkgrupper som till exempel romerna till brottsligt beteende.

Presidentens uttalanden och antydningar om lagändringar är helt i linje med förslag som framförts i många år av Nationella fronten. Marine Le Pen har nu sagt sig vara  nöjd med presidentens tal de senaste dagarna. Hennes tidigare kritik mot honom för vekhet i invandrarfrågan har nu upphört. Hon noterar  dock samtidigt att Sarkozy nu tvingas ta konsekvenserna av en situation som han inte längre behärskar, det vill säga invandrares ökade brottsbenägenhet, och därför nu ansluter sig till Nationella frontens politiska linje. Socialistpartiets ledare Martine Aubry kallar däremot Sarkozys utspel för antirepublikanska och antikonstitutionella.

Det är naturligtvis en upprörande tanke att återkalla ett medborgarskap oavsett en person begått brott eller inte. Vad säger att den personen automatiskt kan få ett medborgarskap i sitt gamla land? Och vilka länder gäller det? Kan en svensk som blivit fransk medborgare och som därefter begår ett allvarligt brott också bli av med sin franska nationalitet? Knappast!

Utspelen från President Sarkozy kommer under semestertid i Frankrike men samtidigt aviserar han lagändringar som kommer att diskuteras i höst. Det återstår att se i vilken grad han tänker fullfölja sin nya hårda linje. Han har tidigare visat prov på inkonsekvens i sin politiska hållning. Uppenbarligen tror han ändå att en högervridning av invandrings- och säkerhetsfrågorna i landet är god taktik för att stärka hans och partiet UMP:s ställning. Det är också uppenbart att främlingsfientligheten och rasismen är på frammarsch. Det sportsliga fiaskot och alla turer kring spelare och ledare under VM i fotboll kan ha givit näring åt rasism  och spätt på den tidigare rätt utbredda främlingsfientligheten hos en del fransmän.

Samma fråga i Frankrike som i Sverige. Romer och resandefolk som gärna sammanförs i en grupp utsätts för utvisningar som drabbar grupperna mer än enskilda personer som kan ha begått brott och som spär på främslingsfientligheten.

I Frankrike verkar en romsk mans mord på en polistjänsteman och oroligheter i ett romskt läger ha satt igång en regeringsaktivitet som går långt över bestraffningen av denna person. Mordet på polismannen gav Sarkozy ett nytt tillfälle till ett högröstat angrepp på ”vissa romer” och hans högra hand, inrikesministern Brice Hortefeux, uppdraget att riva ner en del tillfälliga läger bebodda av romer och utvisa dem. Regeringen kan alltid peka på att dessa skulle ha oklara papper men hela projektet med utvisningarna har klara främlingsfientliga inslag och kan också ses som en flört med befolkningsgrupper i landet som stöder Nationella Fronten eller är  allmänt rasistiska.

SOS-Racisme och socialistpartiet är några av de organisationer som upprört uttalat sig mot regeringens beslut. De menar att regeringen inte bara visar prov på främlingsfientlighet utan inte heller följer den lagstifting som ska hindra den här typen av generella utvisningar.

”Regeringens sätt att lyfta frågan är ovärdigt,” konstaterar också Pouria Amirshahi, ansvarig för frågor om mänskliga rättigheter inom franska socialistpartiet. ”De bråk och uppror som tidigare förekommit i ett läger i Loir-et-Cher skulle ha behandlats som en fråga om vandalism. Istället har Sarkozy kopplat ihop resandefolket, romer, de papperslösa och våld i en obehaglig populistisk och demagogisk röra,” säger hon.

Nicolas Sarkozy använder gärna ordet ´krig´ när han ska framstå som presidenten med hårda nypor, beredd att försvara de rättskaffens människorna mot buset. Detta krig verkar emellertid vara mer ord än handling. Tidningen Le Monde visar i en avslöjande artikel i dag hur detta krig har pågått på ett verbalt plan i åtta år, sedan Sarkozy första gången blev inrikesminister, och aldrig verkar ha avslutats och, vad värre är för honom, inte avsatt några bestående positiva resultat.

I regeringskonseljen igår förklarade presidenten krig mot narkotikahandlarna och andra småtjuvar efter de senaste upproren i förorterna, denna gång i La Villeneuve i Grenoble. Under våren har han vid flera tillfällen förklarat ett krig utan nåd mot allt möjligt. I juni månad skulle krig föras mot otryggheten. En ny åtgärd presenterades före sommaren: föräldrar till kriminella minderåriga barn ska också straffas. Tidigare under året kom förslaget att föräldrar till barn som skolkar från skolan ska fråntas bidrag. Sarkozy har förstås också förklarat krig mot skolket.

Nicolas Sarkozy är konservativ i frågor som rör uppfostran, skoldisciplin, invandring och rättssäkerhet. Han griper gärna efter lösningar som bygger på piskan och moroten. Han är impulsiv och drömmer om raka enkla åtgärder som ska ge snabba resultat. Han ser sig själv som en handlingskraftig person och har också tolkats så utifrån hans bestämda uttalanden och fasta blick in i TV-kameran när han lanserar sina reformförslag på området. Många kritiker har tvivlat på hans förmåga att kunna lösa förortsproblemen redan när han gjorde sina första utspel i samband med novemberoroligheterna 2005. Nu visar det sig att kritikerna haft rätt. Inget har egentligen hänt. Problemen kvarstår och Sarkozys upprepade löften om krig mot allt möjligt framstår som mer och mer pinsamt.

Vi får konstatera att Frankrike har ett gigantiskt problem med stora klyftor i samhället. Staten har lagt ner miljarder på att lösa problemen i förorterna. Socialisterna försökte med en mer socialt inriktad politik under sina år vid makten 1997-2002 och utan framgång. Nu har högern haft åtta år på sig med en aggressiv ton och en mer hårdför utvisningspolitik av utländska medborgare med samma dåliga resultat.

Frankrike är kontrasternas land. Politiska lösningar hittas sällan i kompromisser. Assimilering är inget modeord i fransk samhällsliv. Den traditionella arbetarklassen och den lägre medelklassen är stora befolkningsgrupper i landet och de lever under förhållandevis dåliga villkor. Det innebär att det knappast finns utrymme för en generös politik mot de mest utsatta grupperna, nämligen invandrarna i de fattigaste förorterna till de stora städerna. Det saknas folkligt stöd för avgörande politiska insatser för dem. Sarkozys verbala krig har varit verkningslös och förmodligen kontraproduktiv men hittills säkerligen den politiskt mest gångbara hållningen. Nu när inga resultat uppnås och rädslan för konflikter ökar kommer han och hans regering att få det allt svårare.

Den nuvarande politiska majoriteten med presidenten i spetsen börjar alltmer visa tecken på sönderfall. Populariteten har sedan länge varit låg men når nu bottennivåer. Regeringen är oförmögen att driva igenom verksamma reformer mot den ekonomiska krisen och ger föga uppmuntran till de väljare som hoppats på mer lag och ordning. Pierre Moscovici, en av de ledande socialisterna, skriver i dag på sin blogg att han vet från säkra källor att en upplösning av nationalförsamlingen i förtid är en fråga som ventileras i regeringen. Han tror inte att Sarkozy beslutar sig för att utlysa nyval men uppgiften är ändå avslöjande.

Nicolas Sarkozy går till semesterledighet med huvudet fullt av problem. Till hösten ska domstolen undersöka de rättsliga frågorna i den så kallade Woerthaffären och  Eric Woerth har som arbetsmarknadsminister uppdraget att baxa igenom en impopulär pensionsreform i senaten och i nationalförsamlingen. Det blir en het höst i Frankrike.

Inför sommarledigheten funderar politiska kommentatorer över hur presidenten kunnat tappa förtroendet hos det franska folket så fullständigt. Le Nouvel Observateur räknar upp sju orsaker till de historiskt låga popularitetssiffrorna.

Krisen i Europa har varit en tuff tid för alla ledare i de stora europeiska länderna. Nicolas Sarkozy har haft det särskilt problematiskt i relationen med sina medborgare och det värsta är att krisen bara delvis kan förklara att han sjunkit i popularitet från 65 procent till 26 på tre år, det vill säga från valet i maj 2007. Frågan är om inte den första kvällen – segerfesten på lyxiga Fouquet´s på Champs Elysées – var avgörande för det som kom att bli ett historiskt ras i förtroende för honom som president. Denna kväll fick TV-tittarna se hur han omgav sig med några av de rikaste och mest berömda från näringsliv och showbiz, bland andra Johnny Halliday, i en luxuös restaurangmiljö. Direkt efter festen drog han och hustrun Cecilia till en semester på en lyxyacht utanför Malta. Presidenten som lovade att bli en ledare för alla fransmän visade sig omedelbart vara en president för ett fåtal rika.

Sarkozy hade i valrörelsen talat om en ansvarsfull politik och att det skulle löna sig för alla att arbeta. De första reformerna innebar stora skattesänkningar för de riktigt rika vilket bland annat la grunden för den stora skandalen kring Lilian Bettencourt som tack vare denna skattereform kunde omedelbart inkassera en återbäring på cirka 30 miljoner euros.

Sarkozy kom snett från början och det är förstås helt och hållet hans eget fel. Han har också skapat bilden av att han och bara han kan styra landet. Till skillnad från tidigare presidenter styr han regeringen i alla frågor och har degraderat premiärministern till att i princip bara hantera relationerna till parlamentet. Ingen minister vågar heller i dag ta några egna initiativ utan att ha fått klartecken från presidenten. Det innebär att Sarkozy också blir ansvarig för alla misstag som regeringen gör. Han kan inte skjuta undan problemen och skylla dem på någon svag minister. Det är alltid han själv som ytterst bär ansvaret för varje ogenomtänkt lagförslag och det är han som format den ordningen.

Nicolas Sarkozy är trots allt bara en människa och kan inte styra ett stort land alldeles själv. Han visar dessutom brister i förmågan att göra verklighet av sina idéer och sina utspel. Inte sällan glöms förslag bort eller så byter han ståndpunkt. I början av sin mandatperiod var miljöfrågorna viktiga. I dag är de i stort sett helt förda åt sidan. Köpkraften skulle öka, lovade han, men väldigt få reformer har genomförts för att stärka den. Det går att göra en lång lista på områden där Sarkozy lovat medborgarna förändringar men väldigt lite har infriats. Hans löfte om en modernisering av Frankrike är inte infriat.

Allt fler fransmän undrar vad som ska hända under de kommande två åren fram till nästa val. Regeringen måste ombildas i höst därför att den annars riskerar att brytas ner i sina beståndsdelar av svaga eller misslynta ministrar utan någon möjlighet att tänka och handla efter eget huvud. Sarkozy måste ta itu med sin svaga ställning i väljarkåren. Han är förvånande nog rätt passiv i sina direktkontakter med befolkningen i TV – ett klassiskt medium för presidenter när stödet från folkopinionen sviktar. Han måste föra pensionsfrågan i hamn. Den ska avgöras i parlamentet i höst. Misslyckas han med det kommer frågan på allvar ställas om han överhuvudtaget kan bli återvald som president 2012.

Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy har krymt väsentligt under sina tre år vid makten. Frågan är om och hur han ska kunna vända trenden uppåt igen. Svaret är inte givet.

De sista veckorna av arbetsåret i Frankrike och i synnerhet i Paris är tunga av trötthet och rentav utmattning. I år är värmen dessutom ovanligt närvarande med temperaturer över 30 grader. Hur ska någon orka engagera sig i politiska affärer och gräva vidare även i en så pass uppseendeväckande historia som den kring Liliane Bettencourts skattefiffel och ministern Eric Woerths eventuella inblandning.

Igår lät sig President Nicolas Sarkozy intervjuas av fransk televisions politiska journalist David Pujadas om Bettencourt-Woerth-affären. Det blev rätt avslaget. Presidenten sa egentligen inget nytt utan bara det förväntade. Inga ord om regeringsombildning. Hans stöd för sin minister är orubbligt. Han släppte egentligen endast en nyhet och den var så uppenbart förväntad. Eric Woerth kommer med omedelbar verkan att fråntas sin roll som ekonomiansvarig för UMP, Sarkozys eget parti. Ett beslut som skulle ha tagits i det ögonblick Woerth blev bugetminister. Nu är han sedan ett halvår arbetsmarkandsminister och då kommer beslutet att upphäva hans dubbelroll. Tala om att vara ute för sent i det avseendet.

Det är  svårt också för oppositionen att gå vidare i sin kritik eftersom inga nya fakta kommit fram. Åklagaren har startat en förundersökning i affären och det kommer att dröja till hösten innan eventuella nya eller mer solida fakta läggs på bordet.

I morgon firar Frankrike sin nationaldag med militärparader och olika festligheter. Nationen visar upp sin enighet. Därefter brukar politiken vila i en dryg månad. Det behövs. Inget land är så överpolitiserat som Frankrike. Värmen kommer nu att lägga sig som ett töcken över människors hjärnor och det som gäller för de flesta är inte arbete och politik utan frågan om i vilket läge – i skugga eller sol – som vilstolen ska stå och hur sommardrinken ska beredas. Det verkar sunt och alldeles nödvändigt. Fransmännen är liksom de flesta av oss i Sverige rätt trötta på politik just nu.