Tomas Lindbom

Frankrike förnekar sig inte. Kontrasten mellan repressivt tänkande och revolutionär glöd uppträder ständigt på den politiska scenen och präglar människors samhällsuppfattning och människosyn i allmänhet. Nu gäller frågan om de unga, gymnasister på 15-16 år, får demonstrera mot pensionsreformen.

Det kan låta smått löjeväckande att tonåringar bryr sig om villkoren för ålderdomen. En del gör det och demonstrerar med facket och vänsterpartierna i de dagliga demonstrationer som sker på de franska städernas gator. Frågan för de vuxna är inte om de har rätt eller fel utan om de har mognaden eller rättigheten att engagera sig politiskt i den åldern eller om de är förledda av socialisterna. De senare kan ju ha intresse av att trumma fram alla krafter som finns för att skaka Sarkozy och hota genomförandet av pensionsreformen.

Den franska borgerligheten och en stor del av den gamla medelklassen har mycket konservativa reflexer. Deras syn på förändring präglas av skepsis. Normer ska överföras från vuxna till barn och inte utsättas för alltför mycket dialog och nytänkande. Utbildning ska bedrivas med samma metoder från generation till generation. Även innehållet ska vara i stort sett detsamma. Naturvetenskapen förändras men humaniora bör helst presenteras på ett klassiskt sätt. Barn ska lära sig av vuxna. Barn ska hållas tillbaka. Barn ska också agas om de inte gör som de vuxna säger.

Revolterna kommer som en reaktion på detta. Ständigt nya generationer måste slå sig fria och som en elev säger till Le Monde om gymnasisternas demonistrationer: ”När de vuxna inte lyssnar måste vi skrika”.

Den franska regeringen gör nu stor sak av att Ségolène Royal genom ett något otydligt yttrande skulle ha piskat fram de alltför unga eleverna att ge sig ut på gatorna. Det är för Jean-Francois Copé, Brice Hortefeux och de andra representanterna för majoriteten i parlamentet helt otänkbart att ungdomarna tycker något själva.

Motdemonstrationen efter studenternas majrevolt 1968 var massiv. President de Gaulle upplöste parlamentet och inhöstade också en stor seger. Ändå kom studentrevolten att förändra den franska universitetsutbildningen och med den tidens mått utveckla samhället i en liberalare riktning. Giscard d´Estaings abortreform på 70-talet hade varit otänkbar utan 1968. Vad händer nu som en följd av  Sarkozys så kallade trygghetsreformer med utvisning av romer och hårdare tag mot brottsligheten? Vad händer när många människor i Frankrike upplever sociala och ekonomiska orättvisor som den borgerliga delen av befolkningen knappt märker en susning av? Frankrike är verkligen kontrasternas men också spänningarnas land.

Valery Giscard d´Estaing var president i Frankrike 1974-81. Han blev aldrig omvald utan slogs ut av socialisten Francois Mitterand den 10 maj 1981. Förlusten blev tung för Giscard att bära och han kände sig försmådd av sitt folk. Om detta handlade ett TV-program i en av de statliga kanalerna i veckan.

Giscard som han kallades var ädlingen som moderniserade Frankrike i kölvattnet av 1968 och när inte minst de traditionella moraliska uppfattningarna höll på att raseras, dock under stort motstånd. Hans främsta insats på det området var att han fick igenom en lag om fri abort där Simone Weil som familjeminister gjorde en heroisk insats i parlamentet. En av få kvinnor i en ytterst mansdominerad värld.

Giscard var ohjälpligt aristokratisk och främmande för mycket av det som fransmän i gemen upplevde i sin vardag. Han blev känd och även häcklad för att besöka några så kallade vanliga familjer och äta middag med dem. En av kvinnorna som tog emot presidenten berättade hur han förbluffad brast ut i kommentaren: ”vad litet ni har det” när kan kom in i familjens lägenhet. Men han lät sig väl smaka av den säkert utomordentliga femrättersmiddag som hustrun lagat och på amatörfilmen ser man hur Giscard själv öppnade champagneflaskan till tårtan. Även en arbetarfamilj får lov att skaffa en flaska champagne till middagen när det kommer en president på besök.

Mutskandal och en alltmer introvert politisk hållning sänkte Giscard i valet 1981. Hans vidlyftiga kvinnoaffärer påverkade i mindre grad presidentens popularitet. Förutom de Gaulle och Pompidou har alla franska presidenter under den femte republiken varit notoriska jägare av kvinnor. Giscard jagade också vilt – en av hans passioner – men detta höll han hemligt så länge som möligt. Hans överklassbeteende och hans överklassintressen kom ändå att till slut påverka bilden av honom i negativ riktning.

Giscard var den förste presidenten med en faiblesse för USA. John F Kennedy var hans förebild. Han var också mer liberal än tidigare och även senare presidenter, en transatlantisk person med toleranta åsikter i medborgarfrågor och kring moral och mer företagarvänligt liberal i ekonomiska hänseenden.

Giscard har på senare år engagerat sig i Europaarbetet och är förstås en extremt begåvad person. Politiskt i Frankrike var han död i ock med valförlusten. Hans sista ord som avgående president i ett TV-tal till nationen var ”au revoir”. Därpå reste han sig ur en stol och gick ut ur studion med ryggen mot kameran. Ett definitivt farväl till folket.

Denna vecka fortsätter strejkerna i Frankrike mot pensionsreformen. Den behandlas nu i senaten som också måste godkänna förslaget sedan nationalförsamlingen röstat ja för ett par veckor sedan. Ingen räknar med annat än att förslaget går igenom. Nicolas Sarkozy har bra kontroll över sina representanter i majoriteten. Ett tillbakadragande av förslaget skulle också visa på politisk inkompetens. Men motståndet på gatorna växer.

Igår tisdag slogs rekordet för deltagare i demonstrationerna mot pensionsreformen. Siffrorna från polisen och de demonstrerande organisationerna skiljer sig som alltid mycket. Polisen bedömer antalet till uppemot 1.5 miljoner. Detta är en imponerande siffra om man betänker att det redan förekommit flera stora demonstrationer och att reformen redan klubbats i nationalförsamlingen. Igår var också fler unga, studenter och gymnasister, ute i demonstrationstågen.

Strejkerna var också omfattande med störningar i buss, tunnelbana och tåg. Denna gång utsträcks strejken mer än en dag vilket är ovanligt. En andra stor strejkdag är utlyst till lördag men på grund av framgången igår tänker sig nu de fackliga organisationerna försöka sig på att hålla ut hela veckan. Blir det framgångsrikt fortsätter strejkerna även nästa vecka.

Strejker i Frankrike stör men lamslår sällan samhället. Ett minimum av transportmedel är alltid i gång. Medborgarna i de större städerna får räkna med att vänta längre på perrongerna, trängas mer inne i tåg och bussar och bli försenade till sina jobb.

Pensionsreformen anses av de flesta fransmän vara orättvis eftersom de lägst utbildade nu får betala för sin pension med avgifter under fler år än tidigare medan de högutbildade som lämnar universiteten fem-tio år senare kommer lindrigare undan. Ilskan har inte minskat utan ökat. Reformen är mer hatad i dag än för ett halvår sedan. Den anitauktoritära och revolutionära glöden börjar nästan kunna liknas vid en brand.

Regeringen och Sarkozy följer förstås detta med spänning. Presidenten kallade igår kväll till sig sin utbildningsminister Luc Chatel för att få en förklaring till varför nu också studenter och gymnasister engagerat sig i motståndskampen.

De närmaste dagarna avgör om reformen kan genomföras eller om regeringen tvingas till koncessioner eller till att helt dra tillbaka reformen. Ett föga troligt scenario men i Frankrike kan allt hända.