Tomas Lindbom

Affärer kommer och går i Frankrike. De två senaste handlar dels om misstänkta mutor från Liliane Bettencourt till det franska gaullistpartiet (UMP) Den förre ministern Eric Woerth stod i blickfånget som mottagare av generösa och förbjudna  bidrag från parfymdrottningen och en av Frankrikes rikaste personer. Den andra affären är den nu aktuella Karachiaffären där återigen pengar som skulle gått som betalning från Pakistan till franska staten för försäljning av u-båtar istället gick till dåvarande premiärministern Balladurs kampanjfond för presidentvalet 1995.

Dessa affärer gör den vanlige fransmannen upprörd men inget verkar stoppa politiker från att fiffla på nytt. Korruption är en del av den franska statsapparaten och hur mycket folk än klagar på sakernas tillstånd så verkar få tro på en förändring till det bättre.

Eva Joly blir sannolikt de grönas presidentkandidat 2012. Hon var 1992-2002 undersökningsdomare i Paris och rullade upp en stor skandal, den så kallade Elfaffären som dömde politiker och affärsmän till fängelsestraff. Hennes insatser i den och andra affärer var betydelsefulla och framgångsrika och hon har i det franska folket ett sällsynt gott rykte för att vara politiker. Den norskfödda juristen har endast ägnat sig åt politik några år och kanske är det en bidragande orsak till att hon snabbt skaffat sig en så framträdande position att många tror att hon kan besegra Nicolas Sarkozy 2012.

En annan orsak till att många tror på hennes möjligheter att vinna presidentvalet är att hon faktiskt besitter en oerhörd kraft och vågar utmana samhällets högsta makthavare. En av de dömda var förre Elfchefen Loik Le Floch-Prigent.

Frankrike är ett land i identitetskris. Dess självbild rimmar på en rad områden  illa med det faktiska tillståndet i landet. Korruptionen består och måste minska om inte landet ska marginaliseras. Mutskandaler som avlöser varandra ger inget bra renommé i en västvärld där de anglosaxiska och nordeuropeiska länderna styr moralvärderingarna inom lagstiftningens och statsförvaltningens områden.

Norskfransyskan Eva Joly blir ett alltmer lockande alternativ. Hon har dessutom valt att engagera sig i det gröna parti som samlar alltfler väljare och som kan bli en starkare utmanare till regeringsmakten än de traditionella vänsterpartierna. Hon har inte heller den ballast i en rörelse som andra politiker.  Dessutom är hon – åtminstone hittills – moraliskt omutlig

Franska skandaler inom politiken handlar ofta om pengar. Staten handlar med andra länder. Stora penningtransaktioner genomförs i många led med många inblandade Politiker söker med bulvaner skaffa sig förmåner för sig själva eller för att betala kostsamma kampanjer. De räknar med att inte bli upptäckta när det är svårt att följa transaktionernas snåriga vägar. Nu seglar den så kallade Karachiaffären upp som ett hett ämne i alla media och det börjar hetta om öronen också på President Sarkozy.

Karachiaffären handlar om ett avtal mellan Frankrike och Pakistan under första hälften av 90-talet då Francois Mitterand var president och Edouard Balladur premiärminister, en borgerlig regeringschef som tillsattes efter ett parlamentsval som gick socialisterna emot. Avtalet rörde fransk försäljning till Pakistan av ubåtar.

Enligt uppgifter  i veckotidningen L´Express ska avtalet ha haft ett sidospår. Betalningen gick delvis via tvivelaktiga bulvaner och en viss summa skulle ha hamnat hos Balladur för att användas i dennes valkampanj för att bli president 1995. Vilka kände till att pengar som skulle tillfalla staten till en del finansierade premiärministerns egen politiska kampanj? Balladur är huvudmisstänkt. Enligt uppgifter var dåvarande försvarsminister Léotard också delaktig i denna affär. Sarkozy var budgetminister under Balladur och misstankar riktas nu också mot honom. Trots allt måste ju han ha varit medveten om hur penningtransaktionerna såg ut, tänker sig en del bedömare.

Alla inblandade nekar till anklagelserna. Misstankarna mot främst Balladur och Léotard är starka. Nu riktas alltmer strålkastaren också mot Frankrikes nuvarande president.

Affären kompliceras av att elva franska ingenjörer, som arbetade med leveranser av ubåtar till Pakistan enligt avtalet, dödades 2002. Det finns i dag misstankar om att det var militär eller politiker i Pakistan som dödade ingenjörerna som hämnd för att president Chirac efter sin valseger 1995 vägrade att betala ut de mutor som ingick i den totala ekonomiska  överenskommelsen mellan länderna.

Sarkozy är nu tvungen att förklara inte bara sin vetskap om att själva avtalet med Pakistan under hans tid som budgetminister var dubiös. Han måste också förklara om misstankarna om mordet på de elva franska ingenjörerna är kopplade till denna muthärva.

De svenska socialdemokraterna fortsätter att välja partiledare bakom skyddande förhängen. Det är inte väljarna som ska bestämma vem som får förtroendet utan en liten grupp av intrigerande partiaktivister. I Frankrike sker ledarvalen i öppnare former; i primärval.

Primärvalen kommer sannolikt att genomföras under perioden juni-oktober nästa år. Valet till president i Frankrike sker i maj 2012. Partiet har lagt fram en önskelista på åtgärder att genomföra vid ett maktskifte. Denna önskelista är presenterad av generalsekreteraren Martine Aubry och hennes talesperson, den vänstersinnade Benoit Hamon. Förslagen har demonstrativt avvisats av partihögern som menar att alla reformer måste kunna finansieras och att detta ska redovisas öppet. Aubry och Hamon vill sätta prislapp på reformerna först nästa år.

Detta interna gräl är bara en i raden under senare år. Partiet är inte bara delat i två delar utan i många och i linje med fransk partipolitisk tradition spelar de ledande personerna större roll än fraktioner baserade på åsiktsskillnader.

I primärvalen kommer bara socialistiska väljare att rösta. De gröna, vänstersocialdemokraterna och andra vänstergrupper har tackat nej till att ta fram en gemensam kandidat mot Nicolas Sarkozy. Dominique Strauss-Kahn och Martine Aubry är de främsta kandidaterna. Den förre samlar högern och Aubry vänstern inom partiet. Men det finns förstås utrymme för fler kandidater. I dag är det ett tiotal som visat intresse. Den enda av dem som i opinionsundersökningar verkar ha en rimlig chans mot Aubry och Strauss-Kahn är Ségolène Royal. Hennes politiska linje är högst oklar men hon attraherar många väljare som inte definierar sig som tillhöriga partiet i traditionell mening eller attraheras av Strauss-Kahns mer marknadsvänliga och amerikarorienterade hållning.

Royal förlorade presidentvalet 2007 mot Nicolas Sarkozy men det behöver inte vara en belastning. Francois Mitterand förlorade ett val mot General de Gaulle och ett mot Valéry Giscard d´Estaing innan han slutligen segrade i valet 1981.

Socialistpartiet har ännu inte kunnat utnyttja den sittande presidenten Sarkozys svaga ställning i opinionen. De interna sönderslitande striderna hindrar partiet. Nu finns det krafter som vill skynda på primärvalsprocessen för att snabbar ta fram en utmanare. Martine Aubry vill inte det och förmodligen bedömer hon att hon personligen skulle förlora internt på detta. Socialistpartiet lägger ut själva valproceduren på många människor och det är bra. Men vägen till att genomföra primärvalen kantas av oändliga interna strider som bara kan gynna den nuvarande presidenten i landet, huvudmotståndaren för alla socialister.

Frankrike har otåligt väntat på en stor regeringsombildning som skulle stärka presidenten i den långa valrörelse som nu väntar mot presidentvalet våren 2012. Det blev en oväntat tunn förnyelse men riktningen är klar: högerut.

Nicolas Sarkozy har sedan högerns förlust i de regionala valen i mars orienterat sig längre högerut, inte minst genom en öppen flört med Nationella frontens väljare under sommaren när han drev flera hundra romer ut ur landet. Regeringsombildningen bekräftar denna högervridning. Miljöminister Borloo som också är ledare för det så kallat radikala partiet, ett vänsterborgerligt parti, lämnar regeringen. De ministrar som representerade den så kallade öppenheten i regeringen 2007 har nu försvunnit. Det gäller Bernard Kouchner som varit utrikesminister och Fadela Amara som ansvarat för förortsfrågorna.

Andelen kvinnor i regeringen har minskat liksom andelen som representerar etniska minoriteter i samhället. Den nya regeringen har 19 män och 11 kvinnor och är mer traditionell i sin sociala sammansättning. Den består nästan uteslutande av ministrar som hör hemma i Sarkozys eget högerparti RPR.

Francois Fillon stannar kvar som premiärminister. Politiska bedömare har ända till de närmast föregående dagarna trott att Fillons dagar var räknade. Det har talats om starka spänningar mellan honom och presidenten. Fillon har en stark ställning i opinionen och möjligen har det till slut fällt avgörandet.

Det första intrycket av den ombildade regeringen är att den är föga innovativ, traditionell och knappast skapad för att entusiasmera väljarkåren när det närmar sig valtider. Den är däremot trygg för en president som vill försäkra sig om lojala medarbetare. De traditionella högerväljarna lär vara nöjda. Frågan är verkligen om det räcker för att vända de katastrofala opinonssiffrorna för presidenten.

I helgen förenas de två stora gröna organisationerna, Europe écologie och les Verts Det sker vid en stor konferens i Lyon och det kan komma att bli ett historiskt ögonblick också för vänstern i Frankrike.

Den gröna rörelsen har under hela sin snart trettioåriga existens levt i spänningar mellan olika personer och grupper. Rörelsen har möjligen varit överens om ordet grön men i övrigt inte särskilt mycket. Allt från konservativa naturentusiaster till radikala samhällsomstörtare. Den sammanslagning som nu görs är också en viss positionsmarkering av ett parti med tillhörighet till vänster men med en viss öppenhet mot mitten.

Dagens tre tunga personer inom rörelsen är Eva Joly, Daniel Cohn-Bendit och Cecile Duflot. Av dessa tre är Daniel Cohn-Bendit lite oväntat den som öppnar mest mot mitten i försök att fånga in missnöjda väljare på Sarkozys vänsterkant. Han har också visat sig stark i debatterna, både polemisk och intressant nytänkande. Däremot har han klart sagt ifrån att han nöjer sig med sin roll i Europaparlamentet och inte kandiderar som president.

Cecile Duflot som varit generalsekreterare för det gröna partiet (les Verts) säger i en intervju i veckan att de gröna nu satsar på att bli ledande parti inom vänstern. Hon menar att socialisterna kapslat in sig i sin egen värld, med anspråk på total hegemoni.

Eva Joly är åklagaren, med släktrötter i Norge, som allmänt tippas som det sammanslagna gröna partiets affischnamn inför presidentvalet 2012. Hon är begåvad, medial och respekterad i Frankrike även långt in i borgerliga kretsar. Hon är en person som skulle kunna bli en samlad vänsters kandidat 2012.

De gröna har som rörelse gått framåt i Frankrike de senare åren. Precis som i Sverige konstaterar främst de unga radikala i den växande medelklassen i städerna att socialisterna stagnerar i sina idéer och att de gröna kan erbjuda ett alternativ som i sin ekonomiska och sociala politik är bättre anpassad till det postmoderna tjänste- och kunskapssamhället och i sin miljöpolitik är mer trovärdig och mindre bunden till industritänkandet. Cecile Duflots dröm om att de gröna blir den borgerliga majoritetens främsta utmanare – kanske redan 2012 – är inte helt orealistisk.