Tomas Lindbom

Det har varit relativt lugnt de senaste veckorna i fransk politik. Iställer har snön fallit desto mer ymnigt och kylan har ställt till stora problem i Frankrike norr om Alperna. Rivieran klarar sig nästan alltid och temperaturen håller sig över 10 grader, ibland upp till 20 grader soliga dagar i december. Norra Frankrike plågas desto mer och i år har det varit svåra förhållanden med igensnöade vägar och översvämningar på vissa platser. TV-nyheterna toppar kväll efter kväll med skräckhistorier orsakade av kylan och nederbörden.

Paris har upplevt en december som är unik. Snön faller ibland i metropolen men den ligger sällan kvar. Förra året hände det under några dagar och i år har det nu varit snö i ett par veckor till och från. Det är mycket ovanligt.

Vi vet alla hur sårbara städer är söder om Danmark. Flygplatserna  klarar inte att göra rent landningsbanorna och Charles de Gaulle-flygplatsen har nu gått med reducerad trafik sedan vintern gjorde sitt intåg i början av december.

Frankrike är ett land som ekonomiskt jämför sig med Tyskland och USA men tvingas nu inse att deras ekonomi är så pass skral att alltför stora yttre påfrestningar kan dra in landet i liknande problem som Spanien och Portugal. Regeringen är angelägen att också fortsättningsvis skapa en pakt med Tyskland så att inte denna nordliga granne överger de svagare länderna och därmed även ytterligare hotar Frankrikes skakiga ekonomiska ställning.

I Sverige går ekonomin på räls trots att tågen lider av förseningar i vinterkylan. I Frankrike går ekonomin normalt sämre än deras tåg. Underskotten är stora och människor känner av krisen i sin vardagssituation. Det får inte snöa för mycket för då får fransmännen ännu mer problem med sin köpkraft. Det gäller att människor jobbar som vanligt för att nationen ska ha råd att bära de tio procent som går arbetslösa och alla de hemmafruar och äldre fattigpensionärer som lever på sin släkt. För att inte tala om den stora ungdomsarbetslösheten. Det finns sannerligen utmaningar för Nicolas Sarkozy och hans regering inför 2011

Nu är det ingen tvekan om att Marine Le Pen blir presidentkandidat för Front National i valet 2012. Hon går bra i mätningarna men dessutom lyckas hon vrida det politiska samtalet till sin egen hemmaplan.

I torsdags var Marine Le Pen huvudpersonen i det stora politiska kvällprogrammet A vous de juger som sänds bara en gång i månaden men tillskrivs en mycket stark genomslagskraft. Le Pen utnyttjade sina timmar på ett skickligt sätt, något mindre vulgär än sin pappa i tonläge och argumentation men oerhört klar över sin uppgift att hålla invandringen till ett minimum, skicka hem så många som möjligt av dem som redan finns i landet och öka kraven på mer poliser, mer säkerhetstänkande och klassisk fransk nationalism. Det innebär också att hon kräver att Frankrike ska lämna eurosamarbetet, en tanke som för övrigt slår rot i många kretsar i dag, inte minst bland ekonomer.

Marine Le Pen fick höga tittarsiffror, bland de högsta på länge för detta politiska program, och hennes popularitet är nu så stor att hon i en mätning ligger på tredje plats bland presidentkandidaterna, efter Dominique Strauss-Kahn och Nicolas Sarkozy men före till exempel Martine Aubry, Ségolène Royal och andra namnkunniga och mer moderata kandidater.

President Sarkozy och hans parti har länge försökt erövra Le Pens väljare med en aggressiv invandrings- eller snarare expatrieringspolitik. De har skärpt tonen när det gäller synen på kommunitarismen. Häromdagen förklarade Henri Guaino, en av presidentens närmaste män, att det handlar om att assimilera alla in i Frankrike. Det räcker inte med integration. Det krävs assimilation.

Regeringsmajoritetens alltmer nationellt orienterade linje verkar bara öka Marine Le Pens popularitet. Det regerande högerpartiet har nu erkänt att Nationella Frontens sätt att definiera säkerhetsfrågorna och synen på hur republikanska värderingar ska tolkas nu godkänns till stora delar. Le Pen som skulle marginaliseras har istället kommit in i finrummet. Skillnaden börjar mer att handla om tonen än om innehållet. Nationella fronten tar skamgrepp på invandringsfrågan medan regeringen trots allt är tvungen att balansera mot verkligheten och visa lite  respekt mot sina kristna och mer socialt orienterade väljare. Men det råder ingen tvekan om att Marine Le Pen nu har ett synnerligen gott utgångsläge för att ytterligare stärka sin ställning i opinionen.

Kan Nationella fronten bli ett regeringsparti? Knappast. Dels är valsystemet sådant att det missgynnar detta parti. Det har svårt att överhuvudtaget bli representerat i parlamentet. För det andra vill partiets ledning fortsätta som ett missnöjesparti och slippa ta ansvar. Självfallet finns alltid risken att partiet växer så mycket att det verkligen kan spela en roll i de demokratiska församlingarna och då utöva påtryckningar på andra partier.

Nationella fronten är ett folkligt högerextremt parti. Som Sverigedemokraterna hotar det att ta väljare från många sociala skikt och därmed åderlåta såväl högern som socialister och kommunister på röster. Det finns ingen anledning än att hissa den stora varningsflaggan för Nationella Fronten men tecknen i skyn är tillräckligt bekymmersamma för att inte alla demokrater ska följa utvecklingen med stor noggrannhet.

Sverige tappar i den nya PISA-rapporten som mäter kunskap hos 15-åriga skolelever  i OECD-länderna. Det går långsamt utför sedan första mätningen år 2000 oavsett regering uppenbarligen. Precis samma utvecklingen kan spåras i Frankrike. Medan Tyskland och även Italien och Portugal stärker sina positioner och Tyskland nu går om Frankrike pekar det alltså neråt för det land i Europa som starkare än andra hävdar skolans roll i samhället.

Förklaringar och ursäkter är att vänta från regeringen. Resultaten av PISA-mätningarna pekar på att klyftorna mellan de duktiga och de svaga eleverna ökar i ett land som alltid haft starka sociala och kunskapsmässiga spänningar mellan överklassen och de breda folkliga grupperna. Enligt ett utbrett synsätt i Frankrike ska klyftorna minska om alla har rätten till samma utbildning oavsett social bakgrund och ekonomiska villkor. Den offentliga skolan är hyllad. Den är kostnadsfri och läroplanerna standardiserade in i minsta detalj. Kontrollen sker av flinka skolkonsulenter som åker landet runt och granskar vad lärarna undervisar om, inte hur de undervisar eller om undervisningens innehåll når fram till eleverna och är meningsfullt i deras värld.

Denna filosofi om jämlika förutsättningar som grund för den franska skolan har nu åter fått sig en törn. Det visar sig alltså att denna skola fortsatt befäster de sociala klyftorna. Under 2000-talet har de till och med fördjupats. Barn från arbetarklass för att inte tala om barn med invandrade föräldrar får allt svårare att hävda sig och kommer på efterkälken redan innan skolan slutar och arbetslivet ska ta vid.

De franska 15-åringarna tappar generellt i konkurrensen med andra länders jämnåriga. I matematik har fallet blivit uppseendeväckande stort men ännu mer svider det nog för många vuxna att läsförståelsen också sjunker. Ett folk som kulturellt lutat sig mot Diderot och de så kallade encyklopedisterna på 1700-talet och hela upplysningstraditionen med det litterära verket i centrum ska inte behöva se hur dess 15-åringar hamnar på en mätnivå i detta ämne som  ligger under medelvärdet i alla undersökta OECD-länder.

Den franska skolan lider av en ålderdomlig katederpedagogik och en mycket  traditionell syn på kunskap. Dessutom finns det inte resurser till stödundervisning för de svaga eleverna. Den som inte klarar betygen får istället gå om klassen. Betygssystemet är däremot effektivt. Betyg från första klass och en tjugogradig betygsskala. Och proven är många och omfattande och bygger på konkurrens mellan eleverna.

Frankrike har allt det i överflöd som Sverige nu drömmer om att återinföra. Och ändå sjunker båda länderna i kunskapsmätningarna medan klyftorna mellan starka och svaga elever ökar. Den nya PISA-rapporten lär tyvärr inte  intressera Jan Björklund.

Franska socialister må tala om kollektivt tänkande men de är mer egoistiska, makthungriga och tänker mer individualistiskt än många andra politiska grupperingar i Europa. Nu spelas ett sorgligt spel upp för gallerierna inför det som skulle bli det demokratiska primärvalet nästa höst.

För några månader ingick de tre tunga aspiranterna på rollen som socialisternas presidentkandidat en pakt. Pakten gällde att inte utföra ett maktspel före primärvalen. Framförallt skulle två av de tre, Ségoléne Royal och Martine Aubry, avvakta om den tredje av dem, Dominique Strauss-Kahn valde att vilja kandidera eller inte. Strauss-Kahn är för närvarande chef för Internationella valutafonden och har valt att satsa på denna funktion tills vidare och har lovat besked först en bit in på 2011.

Inte oväntat bröt Ségolène Royal först denna pakt – som ingen någonsin  trott på. Det skedde i förra veckan. Hon hänvisade till ett samtal med Strauss-Kahn som hon skulle ha haft ett par dagar tidigare men om vars innehåll Royal inte yppade ett ord. Nu var det alltså fritt fram för henne att förklara att hon är kandidat vid primärvalen hösten 2011.

Martine Aubry går i dag, söndag, ut i en intervju i en fransk dagstidning och förklarar att hon minsann håller sig till principerna och väntar med att kandidera tills i juni 2011. ”Jag gör som partiet har beslutat. Andra personer har uppenbarligen sina skäl för att göra på ett annat sätt”, förklarar hon i intervjun.

Pakten betydde ingenting men inte heller det faktum att Aubry väntar med att svara på frågan om hon kandiderar. Alla utgår ifrån att hon kommer att göra det och nu har hon alltså indirekt deklarerat att hon kandiderar utan att bryta några pakter eller andra regler. Hon är med i spelet utan att fördömas moraliskt.

Precis som inom den svenska socialdemokratin saknar kandidaterna program. Alla vet visserligen att Martine Aubry representerar en mer traditionell socialistisk linje med ett hårdare antikapitalistiskt språk än Strauss-Kahn som definierar sig själv som socialdemokrat, en i Frankrike mer socialliberal hållning. Socialistpartiet  antog nyligen ett gemensamt program, en plattform inför valet, och sakligt sett har ingen falang inom partiet motsatt sig programmets innehåll. Högerfalangen har i ock för sig invänt att reformpaketet inte är tillräckligt tydligt finansierat men det kan knappast kallas för en ideologisk invändning. Konsekvensen av denna sakpolitiska enighet måste alltså bli att striden om positionen som presidentkandidat inför valet 2012 är helt och hållet en personfråga.

Den gamle socialistiske utbildningsministern Claude Allègre, som gärna sticker ut i media med retsamma uttalanden mot sina egna partivänner, har kallat socialistledarna för krabbor i ett nät. Alla krälar runt i maskorna och försöker positionera sig så bra som möjligt för egen del. Han säger också till tidningen Le Monde att det inte går att räkna bort Ségolène Royal. ”Hon är helt oberäknelig och har helt klart ett starkt stöd i stora grupper av medlemmar och andra aktiva inom partiet”, konstaterar han.

La femme fatale är nu på krigsstigen och manöverar sig skickligt för att nå makten. Hennes ambitioner är stora. Hon har också revansch att utkräva för det tysta men uppenbara motståndet från de andra ledande socialisterna, inklusive  sin förre man Francois Hollande, när hon utmanade Nicolas Sakrozy i valrörelsen 2007. En ödets ironi är att Hollande också visar sig intresserad av att bli kandidat till 2012. Det kan alltså bli en öppen strid mellan de gamla makarna om vem som får ställas mot den nuvarande presidenten om cirka ett och ett halvt år.

Socialistpartiet visar än en gång sig oförmöget att prioritera kampen mot högerregeringen framför den interna striden om vem som ska bli presidentkandidat. Den franska politiska logiken firar ännu ett nederlag; träder inte en dominant ledande figur  fram inför ett val så hemfaller hela partiet till interna och nedbrytande maktstrider. I Frankrike är inte socialisternas svaga ställning på 2000-talet ett resultat av vänsterns allmänna kris i Europa utan i högre grad en följd av de interna striderna.