Tomas Lindbom

Den franska debatten kring sekularism, eller laïcité som det heter på franska, har tagit fart igen inför skolstarten. Den nye utbildningsministern Gabriel Attal har förklarat att det inte längre är tillåtet för flickor att bära det heltäckande plagget abaya i skolorna.

Debatten om muslimska klädesplagg har varit en het fråga i decennier och blivit föremål för flera beslut om restriktioner. Den viktigaste skedde genom ett beslut i nationalförsamlingen 2004 när det slogs fast att alla tydliga religiösa symboler var förbjudna i skolorna. Det gällde vid tiden slöjan, kippan och korset. Tveklöst var problemet slöjan som provocerade mest. Den dolde flickorna på ett annat sätt, bland annat ansiktena, än bland judar och kristna. Det kunde bli ett problem i klasserna. Flickorna kunde helt enkelt inte identifieras bakom slöjan. Den heltäckande slöjan sågs också som ett tecken på kvinnoförtryck i delar av den muslimska världen och det måste motarbetas i en republik som stod upp för kvinnors och mäns lika rättigheter.

Dagens debatt om abaya handlar delvis om samma grundfråga men också om oron över att islamistiska krafter testar den franska republikens förmåga att hålla stånd mot extremism inom islam. Det är uppenbart att det föreligger en kulturell men också politisk maktkamp i vissa geografiska områden där radikal islamism har en stark ställning och hotar republikens ställning. Upploppen i juni månad är en signal om att myndigheter och polis inte har kontroll över hela landet. Det har visat sig att fler flickor utmanar 2004 års lag i högre grad rent procentuellt jämfört med tiden före pandemin.

När andra länder i Europa är mer pragmatiska är den franska staten mer principiell och hårdnackad i denna fråga. Islamismen ska bekämpas lagstiftningsvägen och den flicka eller den kvinnliga lärare som försöker motsätta sig lagen ska stoppas och bestraffas.

Det här är också en fråga som klyver vänstern från högern. Den hänger delvis ihop med debatten om wokeismen som är aktuell i Frankrike. För den radikala vänstern innebär förbudet mot abaya i skolorna en form av rasism. Det drabbar utsatta flickor från utsatta familjer i fattiga och invandrartäta förorter. För högern och särskilt för grupper som står Marine Le Pen och Éric Zemmour nära är det istället en fråga om att försvara den traditionella franska kulturen. En del skulle också säga att detta är en annan form av rasism, ett stöd för den vita befolkningen i landet.

Frankrike lever med denna spänning som handlar om kulturella skillnader, om rasism men också hot om att radikal islamism flyttar fram positionerna i vissa områden i landet. Och ständigt lurar faran att nya upplopp ska inledas och skärpa motsättningarna mellan olika folkgrupper.

Det låter orimligt men i en demokrati med tyngdpunkten på presidentstyre sker det. De kandidater som är sugna på att inta rollen som landets högsta politiska ledare börjar sin valrörelse tidigt. Dagen efter Emmanuel Macrons seger i maj förra året började nuvarande inrikesministern Gérald Darmanin sin kampanj. Och den bara fortsätter och intensifieras.

Vem är Gérald Darmanin? En man ur arbetarklassen från norra Frankrike och tidigt anhängare till förre presidenten Nicolas Sarkozy. Han valde däremot att senare ansluta sig till Macron och fick belöning för detta genom att först utses till budgetminister och från 2020 till inrikesminister. Tidigt rådde det ingen tvekan om att han hade siktet högt ställt; mot posten som republikens president.

Hans karriär har kantats av skandaler. Han har anklagats för flera våldtäktsbrott men har inte fällts i domstol. Han har i de fallen skyddats av president Macron. Hans okuvliga vilja att klättra på den politiska karriärstegen har skaffat honom en del kritiker. Senast ifrågasatte nuvarande finansministern, Bruno Le Maire sin kollega i regeringen för att alltför tidigt formulera politiska mål att genomföra om han blir president 2027. ”Det är för tidigt”, tyckte Bruno Le Maire och en utomstående iakttagare kan trots allt hålla med om det. Men Darmanin har redan förklarat att han är för ordning och för det sociala. Han riktar sig med lanseringen av dessa begrepp mot en folklig del av väljarkåren. Han hoppas kunna vinna en del av dem som i dag röstar på Marine Le Pen.

President Macron är inte så förtjust i Darmanins sätt att fyra år före mandatperiodens slut försvaga den sittande presidentens ställning. Vid ett sommarseminarium i helgen med ett hundratal, av Darmanin särskilt inbjudna, gäster kom premiärminister Elisabeth Borne som objuden gäst för att tydliggöra att Darmanin är en del av Macrons och hennes styre och inte kan tillåta sig vilka utspel som helst.

Karriärlystnad och fräckhet är inga dåliga egenskaper för att nå posten som republikens president. Gérald Darmanin uppfyller båda och stärker sin ställning i folkopinionen. Starka franska politiker gör inte karriär inom ett parti utan gör en egen resa och stärker sin makt genom att samla rätt människor kring sig. Darmanin har redan bytt parti, från Les Républicains till Macrons Renaissance. Nu vill han samla en bred skara av mitten och höger runt sin person. Han lär inte vara ensam om att söka presidentmakten 2027 men han har börjat sin kampanj tidigare än de andra.

Koranbränningarna i Sverige har uppmärksammats i den franska debatten. Det kommenteras snarare kritiskt än positivt. Den franska synen på sekularism (laïcité) som innebär att hädande av andra religioner ingår som en del i republikens grundvärderingar, verkar inte riktigt innesluta bränning av heliga skrifter.

Häromåret friades en person i domstol i Strasbourg sedan denne bränt Koranen i ett privat sammanhang men visat upp handlingen på internet. Det skapade en debatt i Frankrike där muslimska kretsar tog avstånd från domslutet. Däremot har jag inte hittat exempel på Koranbränningar i offentlig miljö som påminner om dem som skett bland annat framför en arabstats ambassad i Stockholm.

Franska kommentarer kring dessa Koranbränningar förefaller kritisera själva handlingen. Det är, säger till exempel journalisten Christophe Barbier, oproblematiskt att häda en religion som till exempel skedde i satirtidningen Charlie Hebdo som blev utsatt för ett terrorattentat i januari 2015. Hädelse i form av ord är en del av den yttrandefrihet och religionsfrihet som gäller i landet. Själva handlingen att bränna Koranen eller Bibeln jämför han med fascisters och nazisters bokbål under 1930-talet.

Christophe Barbier är en företrädare för den hållning som kan kallas republikansk och sekulär och lutar sig mot upplysningstidens värderingar på 1700-talet. Denna hans inställning är dominerande i Frankrike även om det i dag finns tendenser mot alternativa synsätt. Begreppet laïcité är föremål för viss omtolkning när det franska samhället alltmer bryts ner i olika kommumniteter.

I tv-programmet C´est dans l´air, där Christophe Barbier med flera uttalade sig om Koranbränningarna i Stockholm, var vinkeln tydlig. Sverigedemokraterna kallades för det högerextrema partiet och på detta parti las huvudsakligen skulden för Koranbränningen. I ett reportage presenterades Salwan Momika som medlem i Sverigedemokraterna. Underförstått gjordes en koppling mellan Koranbränningarna och Sverigedemokraterna. Det framgick inte att en stor del av den svenska opinionen trots allt menar att hans handling måste försvaras som en laglig rättighet inom ramen för svensk yttrandefrihet och att många svenska medborgare och debattörer utanför Sverigedemokraternas led försvarar den rättigheten. Eller som Ulf Kristersson menat när han gjort skillnad på rätten enligt lag att bränna en helig skrift och det lämpliga i att göra det.

Franska opinionsyttringar som i programmet C ´est dans l ´air ser antagligen mer kritiskt på Koranbränningarna än en motsvarande svensk. När många bland framträdande svenska opinionsbildare tillåter en vidare tolkning av yttrandefriheten  väljer inflytelserika franska debattörer att kritisera Koranbränningarna som en följd av en växande högerextremism i Sverige.

Fransmännen är sannolikt världens mest politiserade folk. Intresset för allt som rör makten i Paris, de politiska debatterna och enskilda sakfrågor som president, regering och opposition lägger på bordet väcker stort intresse. Dessutom finns politiken i form av demonstrationer och strejker, ibland våldsamma. Så har det varit åtminstone sedan den franska revolutionens dagar. Det var så senast i juni månad. Inget motsäger att politik blir en stor angelägenhet för de flesta fransmän också under det kommande året.

Ännu råder relativ stiltje. Augusti är av hävd fransmännens semestermånad framför juli. Presidenten har tagit några veckors semester och befunnit sig på presidenters sommarresidens i Brégançon, mellan Saint Tropez och Toulon vid Medelhavets kust. Och semester är viktigt, inte minst för vanliga yrkesarbetande fransmän. Lika envetet som de slår vakt om rätten till en god pension redan vid relativt låg ålder är semestern central. Den som kan reser bort, gärna till kuststäder. Sol och bad under minst fyra veckor ses som nödvändiga för att orka med det tempo som gäller för de flesta under årets övriga månader. De politiska debatterna är inte heller lika heta mellan släktingar och vänner när temperaturen i luften ofta stiger över 30 grader. Och vem orkar demonstrera eller har anledning att strejka när livet kretsar kring badstränder och goda måltider i hus och på restauranger.

Snart är denna sommar över. För övrigt har den inte varit en av de hetaste rent temperaturmässigt. Först under de senaste veckorna har termometern visat på så höga temperaturer att de mer luttrade franska metereologerna börjat tala om värmebölja.

President Emmanuel Macron är i färd med att samla sin regering för ett nytt arbetsår. Som sagt, allt tyder på att den politiska temperaturen stiger när luften blir svalare. Sannolikt kommer snart en ny regeringsombildning. Premiärminister Elisabeth Borne sitter löst. Den sociala krisen lär få nya uttryck i strejker och olika former av upplopp. Vänstern är splittrad. Högern är svag. Macron lär få allt svårare att med auktoritet leda sin rörelsen och landet med tanke på att han inte kan väljas om på nytt för en tredje mandatperiod. Endast Marine Le Pen kan riktigt se framtiden an med tillförsikt. I juni nästa år sker val till EU-parlamentet. Det blir en viktig händelse på vägen mot nästa presidentval och val till nationalförsamlingen som inträffar 2027.

Välkomna alla läsare av denna blogg till att följa ett nytt spännande politiskt år i Frankrike!

Om några dagar firar fransmännen åter sin nationaldag. Den fjortonde juli är ett begrepp liksom den franska nationalsången. Den samlar nationen och ger bilden av republikansk enhet och tro på de universella värdena. Fransmännen ser gärna att deras identitet har enhetliga drag som också borde kunna spridas till andra länder. Ett folk och en nation som bärs av upplysningstidens progressiva idéer och tron på att också vid vissa tillfällen ha rätten att göra revolution. Det gällde 1789 när det kungliga enväldet  och l´ancien régime vältes över ända under parollerna frihet, jämlikhet och broderskap. Och denna stora revolution följdes av flera mindre. Vänsterpartiets, La France Insoumise, ledare Jean-Luc Mélenchon är revolutionär och republikan i modern tappning.

Frankrike lever i spänningen mellan en vänster och en höger som kan vara väldigt aggressiv. I dag har den också folkligt stöd. Nationell Samling under Marine Le Pen kan mycket väl bli Frankrikes nästa president och Éric Zemmour med sin rörelse har också visst stöd, om än i mer borgerliga kretsar. Den radikala eller konservativa högern kallas för extremhögern. Den bekämpas starkt av de progressiva. Extremhögern är motsatsen till de värden som varit grunden för det moderna, republikanska Frankrike. I praktiken är inte motsättningarna alltid så kristallklara men motsättningen är klar. När vänstern och den framstegsvänliga centern talar om Marine Le Pen påminner de om att hon inte är republikan. Hennes parti Nationell Samling är inte barn av upplysningstiden och försvarar inte revolutionerna som vänstern gör. Hon och hennes parti hotar i princip den franska identiteten, skapad på 1700-talet.

Nu har ett politiskt år gått till ända i ock med nationaldagsfirandet den 14 juli. Detta år har de progressiva splittrats mellan en traditionellt mer realistisk och sansad del, för närvarande Macron och hans rörelse, och La France Insoumise. Premiärminister Elisabeth Borne utdelade i förra veckan samma bannbulla mot La France Insoumise som hon brukar leverera mot extremhögern. Det råder alltså en splittring inom den traditionellt republikanska delen av det politiska landskapet. La France Insoumise har gått över gränsen från anständig debatt till vulgär propaganda och en långt driven populism.

Frankrike befinner sig i ett stadium av svårartad splittring. Den visar sig bland vanliga medborgare där sprickorna mellan olika grupper är stora. Den visar sig också i konflikten på en hög politisk nivå mellan vänstern och en mer moderat mitten. Vart är detta land på väg? För bara någon vecka sedan var vi vittnen till hur hundratals borgmästares residens runt om i Frankrike brändes liksom skolor och polisstationer; institutioner som är direkt kopplade till republiken. Offentliga organ! Och La France Insoumise tog inte tydligt avstånd från detta långtgående förstörelsearbete som ungdomar från vissa utsatta förorter genomförde.

Nu tar fransmännen semester och det är säkert både bra för deras hälsa och bra för landet i stort. Förhoppningsvis kommer hösten att innehålla bra analyser och förslag om hur landet ska kunna stärka sin sammanhållning mellan olika befolkningsgrupper. Det blir svårt, mycket svårt men det är ett nödvändigt arbete att göra.

Själv brukar jag alltid göra ett avbrott i mitt bloggande under en dryg månads tid. Jag behöver det också. Den som vill kan återvända till denna plats för nyheter och analyser av franskt samhällsliv mot slutet av augusti.

Trevlig sommar!