Tomas Lindbom

Ett drygt år före nästa presidentval ökar spänningen inrikespolitiskt i Frankrike. Nu stärker Nationella fronten sin ställning och vi har plötsligt tre kraftcentra i politiken.

Häromdagen noterades nya siffror för Nationella Fronten och de siffrorna gläder dess nya ledare, Marine Le Pen. Hon gjorde ett starkt intryck när hon gick segrande ur striden om ledarposten efter Jean-Marie Le Pen. Nu har hon också skaffat sig bättre siffror i opinionen. Hon ligger så bra till att hon mycket väl kan göra om den bravad som hennes pappa gjorde 2002; bli en av två slutkandidater i den andra valomgången till president. Presidentvalet 2012 kan alltså bli en rysare. En svag vänster kan hamna på tredje plats och därmed inte få chansen i en andra valomgång. Eller så går det så illa för sittande presidenten att han slås ut av en kandidat till höger om honom själv. Det senare verkar otroligt men Le Pens framgångsvåg kan fortsätta ytterligare och hon kan nagga honom i högerkanten med ännu mer röstkap.

Marine Le Pen blir alltmer rumsren i den franska väljaropinionens ögon. Hon driver inte bara invandringsfrågan. Hon driver också en hård protektionistisk kampanj; mot EMU och mot finansöverklassen. Hon har lagt till en populistisk social dimension till sitt och FN:s erbjudande till väljarna. Hon flörtar alltså öppet med den vita franska arbetarklassen som känner av krisen och som gärna hittar fler syndabockar än invandrarna. Direktörerna i finansbolagen är en passande måltavla för Marine Le Pen och hon får brett folkligt stöd för sina attacker.

Socialisterna för en mer balanserad politik i ekonomiska frågor. Deras kritik av Sarkozy och av avarterna i kapitalismen dämpas av kraven på regeringsfähighet. De är dessutom djupt oense inom partiet och med övriga vänsterpartier som kommer att kandidera i nästa års president- och parlamentsval. Socialistpartiet väntar fortfarande på ett besked från Dominique Strauss-Kahn. Han kommer troligen att ställa upp i vänsterns primärval i höst men har ännu inte givit något officiellt besked. Hans politiska linje ligger rätt nära delar av regeringsmajoritetens vilket gör att många är osäkra på hur stark vänstern totalt sett kan bli i kraftmätningen under presidentvalet.

Sarkozy och hans högerkoalition lider av svaga opinionssiffror. Presidenten rycker åt sig initiativet inom EU med en pakt med Angela Merkel om euron. Den ger inrikespolitiska poäng liksom hans svala hållning mot Turkiets önskan att bli medlemmar av EU. Däremot har han inrikespoltitiska problem. Den ekonomiska krisen känns i de flesta fransmäns plånböcker. Arbetslösheten är fortsatt hög och fransmännen är i dag kanske Europas mest missnöjda folk.

Sarkozy arbetar hårt för att vinna tillbaka de väljare som nu gått över till Nationella Fronten efter att ha stött honom i 2007 års presidentval. Nu senast markerade han en sträv hållning gentemot de demokratiaktioner som sker  på andra sidan Medelhavet. De är positiva ur demokratisk synpunkt, hävdar han men han varnar samtidigt för att stora flyktingströmmar kan välla in över landet. För att kväsa detta byter han ut sina ministrar på de tre tunga posterna utrikes-, inrikes- och försvarsdepartementen. Orsaken är egentligen att han måste avskeda den förra utrikesministern Michèle Alliot-Marie för hennes samröre med den förre tunisiske ledare Ben Ali men Sakozy låter det hela verka som en åtgärd för att skydda det franska folket mot obehaglig invandring.

Frankrike har alltså tre kraftcentra som nu står mot varandra. Vänstern och högern har fått sällskap av den extrema högern. Nicolas Sarkozy har genom sin flört med högerextrema väljare gjort Marine Le Pen rumsren och nu går hon inte att stoppa.  Hon är en maktfaktor att räkna med. Ingen tror att hon blir nästa president men hon kan ställa till väldigt mycket mer elände under året som kommer.

Helt väntat fick Michèle Alliot-Marie respass vid President Sarkozys tionde ombildning av sin regering ikväll. I dag på eftermiddagen lämnade hon in sin avskedansökan som utrikesminister efter högst dubiösa kontakter med den nu avsatte ledaren i Tunisien, Ben Ali. Ny utrikesminister blir Alain Juppé, känd för fransmännen som en av högerns toppolitiker och utrikesminister redan 1993-95. Sarkozy talade ikväll till franska folket i teve och knöt regeringsombildningen till ett engagemang för demokratisering i Nordafrika och lugn i medelhavsområdet.

Nicolas Sarkozy vrider sin politik alltmer åt höger för varje år som går av sin första femåriga regeringsperiod. Han uttryckte visserligen i sitt tevetal ikväll glädje över folkens uppror mot diktaturerna Tunisien, Egypten och Libyen men det framgick klart att han samtidigt är orolig över att de konstitutionella förändringarna  i dessa länder kan hota jämvikten runt Medelhavet och öka trycket av invandring in mot Europa och mot Frankrike i synnerhet.

Sarkozy nämnde inte heller ett enda ord  om att Alliot-Marie efter en lång karriär som toppolitiker i hans parti nu lämnat regeringen. Hans val av nya ministrar pekar däremot på en skärpning i Frankrikes hållning mot omvärlden. Hans främsta rådgivare, Claude Guéant blir ny inrikesminister. Denne högintelligente och rationellt tänkande  man med alla de främsta utbildningarna i bagaget var först Sarkozys främsta rådgivare under dennes år som inrikesminister och  sedan stabschef och presidentens närmaste man i Elyséepalatset sedan 2007. Hans roll är att styra i bakgrunden och en del kallar honom för Frankrikes mäktigaste man.

Alain Juppé är samma typ som Guéant men mer garvad i rollen som minister. Juppé är en av högerns främsta politiker; helt klart en man med förutsättningar att i rätt läge bli republikens president. Samtidigt en iskall teknokrat som passar perfekt i rollen att ta itu med de nya regimerna i Nordafrika.

President Sarkozy låter sin regeringsombildning, framtvingad av den förra utrikesministerns misstag,  inför folket framstå som ett schackdrag för att stärka Frankrikes roll i Europa att bli garanten för lugn vid Medelhavet. Presidenten måste också tänka på att ha rätt folk i Elyséepalatset inför valet om ett drygt år. Den avgående inrikesministern Brice Hortefeux är Sarkozys trogne vapendragare sedan ungdomen och får nu rollen som rådgivare inför valrörelsen som rimligen startar redan efter sommaren. Hortefeux går i döden för sin herre och kommer nu att använda all sin kapacitet för att knäcka oppositionen.

Nicolas Sarkozy har för närvarande usla opinionssiffror. Hans regeringsombildning lovar knappast någon omedelbar förbättring av opinionsläget. Det är tvärtom en bister skara gubbar som skaffar sig alltmer utrymme i presidentens närhet. Högermän som möjligen lugnar de väljare som ligger på högerkanten och kan lockas av Marine Le Pens främlingsfientliga paroller. Däremot kan de knappast locka de väljare som undrar vart löftena om ökad köpkraft tog vägen, varför arbetslösheten är fortsatt hög och varför skattesänkningar för det rika grupperna i samhället skulle bidra till ökat välstånd. De väljare som också skulle önska att Frankrike blev ett socialt sett mänskligare land med ökad tolerans mot svaga grupper – bland dem invandrarna –  har föga att hoppas på.

Det blev inget svar ikväll heller. Franska folket och landets politiska analytiker grubblar över frågan om chefen för internationella valutafonden Dominique Strauss-Kahn kommer att kandidera för socialistpartiet i 2012 års presidentval. I kvällens nyhetssändning kl 20 med Laurent Delahousse kom inte heller något svar. Strauss-Kahn säger helt kort att han ägnar dygnets 24 timmar åt att lösa ekonomiska kriser i världen och det är ett svar som han anser får räcka.

Dominique Strauss-Kahn är en magnifik ledarfigur. Massiv i kroppen, skarp i intellektet och självsäker i sina utläggningar. En briljant begåvning som få politiker i världen kan mäta sig med. Hans position som chef för IMF är stark. Han är obestridligen framgångsrik i sitt arbete.

Hans vision är keynesiansk. Han uttrycker i denna kvällsintervju i France 2 att det nu är angeläget att valda ledare i alla länder tar sitt ansvar och löser de ekonomiska och sociala problem som uppstått främst genom den stora ekonomiska krisen 2008. Han betonar särskilt det sociala ansvaret. DSK, som han kallas i Frankrike, tror inte bara på åtstramningar eller ett program för nationell ekonomisk utveckling utan också på ett program för att göra livet lättare för gemene man. De folkvalda måste attackera arbetslösheten och ojämlikheten i världen och han talade i synnerhet om Europa.

DSK  gick i sina svar inte in på fransk inrikespolitik. Det kan han inte heller göra som IMF:s ledare. Det gick ändå att läsa mellan raderna. Fransk politik bör bli mer inriktad på de sociala frågorna och på jämlikhetsfrågan. Hans udd riktades, lätt beslöjat, mot den nuvarande franska presidenten och hans regering.

Franska folket får vänta på svar om han ställer upp som kandidat i de primärval som socialisterna håller i höst. Hans hustru Anne Sinclair, känd fransk journalist, har sagt att hon personligen hoppas att hennes make inte ställer upp till omval som chef för IMF. Det tolkas som en första signal om att han kommer att satsa på att bli motkandidat till President Sarkozys  i valet 2012. Allt är dock spekulationer. Skulle DSK ställa upp i primärvalen är det inte alls självklart att han nomineras som vänsterns huvudkandidat. Han leder just nu i alla opinionsmätningar, även i en konfrontation mot Sarkozy. Väl hemma i Frankrike, synad i media dagligen och utan glorian av att längre  vara en internationell toppchef med hela världen som arbetsfält kan han mycket väl degraderas till en vänsterpolitiker bland andra. Han kan då konfronteras med vänsterns interna fraktionsstrider och utmanövreras till förmån för någon som har en bättre position inne i socialistpartiet.

Ingen kan ändå ta ifrån honom hans storhet som ledare och politiker. I det avseendet är han oslagbar i Frankrike.

I torsdags kväll uppträdde Frankrikes president NicolasSarkozy i den privata tevekanalen Tf 1 i ett intervjuprogram. Nio så kallade vanliga fransmän frågade och presidenten svarade. En programform som är ny under Sarkozys presidenttid och som han själv tagit initiativet till. Det går att ifrågasätta formen.

Franska presidenter styr i större utsträckning media för sina syften än svenska statsministrar. Sarkozy är inget undantag och han har god kontroll över Tf 1 som är privatägd och vars chefer också är goda vänner till honom. Programledaren Jean-Pierre Pernaut är också den mest följsamma och eftergivna av den kanalens frontfigurer, studioreporter för nyhetssändningen klockan 13 på vardagarna.

Nio fransmän ställer frågor som av naturliga skäl kopplar till deras privata livssituation. Viktiga dokument över brister i det franska samhället; sådant som kan visa hur en regering misslyckats i sin politik på olika områden. Samtidigt skapar inte frågorna den laddning som de skulle göra med pålästa journalister. Sarkozy kan göra vad han vill med frågorna. Visa ödmjukhet inför frågans komplexitet eller ett erkännande av sina egna begränsningar vilket kan göra ett sympatiskt och anspråkslöst intryck.”Jag är trots allt en vanlig människa”. ”Jag erkänner att vi gjort fel”  Så svarade han bland annat under kvällen. Frågorna ger vidare presidenten möjlihet att utan särskilt störande följdfrågor berätta om sin politiska hållning i allmänhet och åtgärder som han vill genomföra i framtiden för att förbättra situationen.

Denna två och en halv timme långa utrfrågning av nio vanliga fransmän och med en välvillig studioreporter är ett mer lockande sätt för Sarkozy att stärka sin position bland väljarna. Faktum var också att tittarna, cirka 8 miljoner, i stor utsträckning stannade kvar under hela sändningstiden.

De försök som gjorts i svensk radio med direktkontakt mellan politiska ledare och svenska folket har också haft sina begränsningar men den svenska politiken är extremt intresseorienterad och konkret. En fransk president förväntas ha ett helikopterperspektiv på de politiska frågorna och därmed uttrycka sig mindre precist i konkreta fall. Därför förvandlas dessa möten mellan folket och presidenten lätt till PR-jippon.

En fransk president förväntas i den franska opinionen vara höjd över vanligt folk. Den som möter väljarna i en utfrågning av den typ som skedde häromkvällen i Tf 1 kan – om han lyckas – både visa en sympatisk sida av folklighet och samtidigt klara sig undan de skarpa frågorna genom att lägga alla sina svar så högt ovanför vardagsfrågorna att laddningen i vardagsmänniskornas frågor mister sin sälta.

Nicolas Sarkozy är i allmänhet bra i TV. Han har hittat sin form genom utfrågningar av vanligt folk och kan lugnt och lagom värdigt lägga ut texten i flera timmar utan att bli störd. Oppositionen rasar och de politiska journalisterna är frustrerade. Presidenten lägger nu grunden för en ny valseger i maj 2012.

Frankrikes hållning till diktaturer är inte alltid glasklar. Landet har nära relationer med sina gamla kolonier oberoende av dessa länders konstitution. Det gäller Tunisien och nu har även Egypten hamnat i centrum för dubiösa kontakter mellan diktatorerna i dessa båda länder och den franska regeringen.

Den franska utrikesministern Michèle Alliot-Marie har hamnat i blåsväder sedan det framkommit att hon så sent som vid jultid semestrade i Tunisien och lånade privatjet och bodde på lyxhotell som tillhör en vän till den störtade diktatorn Ben Ali. Utrikesministern var där i privata sammanhang med sin man som också är minister i den franska regeringen och sina föräldrar. MIchèle Alliot-Marie eller MAM som hon kallas ursäktar sig med att en halv miljon fransmän reser som turister till Tunisien och bortförklarar vännens relation till Ben Ali. Det framgår dessvärre att hennes resa inleddes två veckor efter det att revolten i landet hade startat. Det rådde ingen tvekan om att Tunisiens styre var ifrågasatt av folket. Det måste anses ytterst omdömeslöst av Frankrikes utrikesminister att i det läget göra en privat resa till landet och dessutom koppla den till en person så nära makten.

I dag visar det sig också genom Le Canard Enchaînés grävande journalistik att också premiärministern under julen besökte Egypten och lånade plan ur regeringen Moubaraks flygflotta. Regeringens presstjänst meddelar i dag att det är korrekt men att Francois Fillon betalat allt med egna pengar.

Enligt Le Monde var regeringsmajoriteten i parlamentet (UMP) skakat i dag av nyheten. MAM skyddades av premiärministern under en debatt kring hennes Tunisienresa där hon själv steg tillbaka och valde att förklara att hon inte längre vill sänka sig till att diskutera sin resa. Nu är även premiärministern indragen i en pinsam affär.

Det är förmodligen helt korrekt att båda ministrarna betalat sina resor med egna pengar men att deras kontakter med två diktaturer med mycket svagt folkligt stöd ändå är högst besvärande för den franska regeringen och president Sarkozy. Det pekar på närheten mellan Frankrike och odemokratiska regimer i nordafrika och mellersta östern, ett område i världen där Frankrike är angeläget att behålla en stark ställning.

Vänsteroppositionen har ännu under onsdagen inte tagit ställning till om den ska väcka misstroendevotum mot premiärministern. Sarkozy har några svettiga dagar framför sig med att förklara sin premiär- och sin utrikesministers val av semestermål för julen.